Ja, nu har vi flyttat till Frescati. Lämnat Konradsberg, denna gamla k-märkta kära byggnad. Och frånsett ett första intryck av förskräckelse, så är jag toppennöjd. Har fått eget rum med utsikt. Det enda aber är Essingeleden och bygget i Norrtull som krånglar till allt. Men, man vänjer sig nog.

Första natten innan jag skulle åka till det nya huset kunde jag inte sova. Tänkte bara på Konradsberg. Men nu känns det som om ett kapitel har avslutats och ett nytt har börjat. Äntligen tillhör vi universitetet, är inte bara en skramlande enhet bland tomma salar, ödsliga korridorer och frånvaro av studenter och studentfik.

Glädjen har kommit tillbaka.

Men nu är jag trött … mycket trött!

Semester!

Svenskar är sämst utbildade i Norden. (se DN) Vad man talar om är de som går ut en utbildning? Men kan man då säga att svenskarna är sämst utbildade. Tänk alla kurser som svenskarna går i på högskola och universitet som inte leder till någon examen. Men då kanske man skall tala om bildning i stället.

Kanske svenskarna är sämst utbildade, men bäst bildade

Visst kan det vara en samhällsekonomisk katastrof som bl.a. Alltiallon skriver i sin blogg att så många i lärarutbildningen inte går klart och får sin examen. Den siffra som nämns låter dock lite för hög, men kanske stämmer numera då lärarutbildningen blivit så kritiserad och en del tagit intryck av det och slutat.

Jag ser på det här även utifrån ett annat perspektiv. Det är t.ex. en del lärare och andra yrkesarbetande studenter som jag träffar i magisterprogrammet som vittnar om betydelsen av att läsa vissa kurser. De flesta går bara Pedagogik I (tidigare A-kurs). En del går även Pedagogik II (tidigare B-kurs). Och ett fåtal går Pedagogik III (tidigare C-kurs) och skriver en kandidatuppsats (tidigare C-uppsats).

Är det här verkligen ett slöseri med ekonomiska resurser? Jag kan inte se att det skulle vara det efter att under elva år otaliga gånger fått höra att studenterna upplever sig ha lärt sig mycket som de kommer ha nytta av i sin fortsatta lärargärning eller annat yrke. Många har även sagt att kunskaperna de fått kommer de ha nytta av i allmänhet.

När det gäller lärarprogrammet kan man resonera på liknande sätt. Även om en del inte tar ut sin examen eller upptäcker efter en tid att de inte passar för yrket, så är jag övertygad om (kanske naivt men ändå) att de har fått lärdomar som är viktiga att få. När det gäller lärarstudenter finns det en del som bara har några poäng kvar. Kanske de blir klara om de inte blir anställda som obehöriga. Det kan vara en förklaring till varför många inte blir färdiga som lärare. De behöver inte för att bli anställd. Och har det inte varit så överlag inom nästan alla yrken; att vi inte behöver vara högutbildade för att få hög lön och bra anställningsvillkor. Viktigare är kanske att vi inte får högre lön om vi utbildar oss.  Jag har hört en del som säger – varför skall jag gå en högskoleutbildning om jag bara får en tusenlapp mer i månaden. Ja, det kan man fråga sig faktiskt. Kanske vi svenskar har formerats till att värdera allt i pengar i relation till den kraft en lång utbildning kräver.

Jag fick en tusenlapp i löneförhöjning när jag doktorerade. Inget jag funderade så mycket över. För mig var examen viktigast och vad den öppnade dörrarna till. Glädjen över att ha klarat det går inte att värdera i pengar. Kanske fler skulle sträva efter att doktorera om det gav 5000 kronor mer i lönekuvertet. Kanske det måste göra en större skillnad helt enkelt. Det är ingen liten sak att doktorera. Det kräver mycket mer än man kanske inser från början. Totalt engagemang dygnet runt sju dagar i veckan och mer därtill, om man skall bli klar inom stipulerad tid. Detsamma gäller t.ex. lärarutbildningen. Barnskötaren som vill bli förskollärare eller förskolläraren som vill bli lärare och som vet att hon/han måste leva på studielån ett antal år för att gå igenom utbildningen för att sen få en tusenlapp extra i månaden kanske väljer eller är tvungen att välja låta bli. Hon förlorar mer ekonomiskt än vinner på det. Många har helt enkelt inte råd.

Jag tror att allt lärande som sker får verkningar i samspelet mellan oss människor i ett samhälle. Så även om vi inte är de mest utbildade i form av att vi fått en examen, så kan vi ändå ha lärt oss en hel del som är till nytta för samhället och som också kan bidra till att man spar på de ekonomiska resurserna. För tänk vad det kan betyda att t.ex. en chef eller ledare får pedagogiska kunskaper. Det kan innebär minskad sjukfrånvaro, minskad utbrändhet, ett mer tillåtande klimat på en arbetsplats och därmed minskad sjukpenning

Vad man lärt sig inom en utbildning som man hoppar av kan vara till stor nytta i en annan utbildning som man passar bättre för eller på något annat sätt, som jag tryckt på här.

Tramskurser och enstaka fristående kurser kan ha en mycket större betydelse än man någonsin kan tänka sig om man befriar sig från att se allt i ekonomiska termer inom ett begränsat område. Ett tänkande som vår utbildningspolitik alltmer har fångats i.

Statsministern bör be Jan Björklund att upphöra med sin högröstade och onyanserade skolpolitik baserad på tro. En rad undersökningar visar att Sveriges utbildningssystem och skolor ligger bättre till än vad skolministern gjort gällande offentligt, skriver skolutvecklingsforskarna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. SvDII

Jag har väntat länge på att den svarta bild som Björklund målat upp av skolan, skall granskas och vederläggas, vilket nu har skett av radions P1 (se SvDI SvDII och SvDIII ) Nu har det äntligen hänt. Och det är inte förvånande. De mesta som bygger på tro brukar flyta upp till ytan till slut och avslöjas som sådan.

Det finns problem i skolan, det kan man inte sticka under stol med. Men detta innebär inte en skola i kris. Inte heller behöver det vara just det Björklund anser vara problem, som verkligen är skolans problem. Det han mest kritiseras för nu, vilket jag också har gjort, är den onyansering som präglar den politik han vill driva igenom.

Vi måste känna igen oss och många av oss gör det inte. Jag har också många gånger tryckt på att om man överdriver problemen och förändrar efter denna bild, så skapar man andra problem. Man riskerar därmed att förstöra och rasera det som faktiskt fungerar. Trots att undervisningen visar att 80% är nöjda och 20% missnöjda, fokuserar man på att tillfredsställa de 20% som är missnöjda, på bekostnad av de som är nöjda. Istället för att sätta sig ner och fundera på hur vi gör de där 20% som är missnöjda, nöjda.

När kritiken var som störst av Lärarhögskolan undrade jag om det var samma högskola man talade om. Visst fanns det brister, men i stort sätt hade vi då höjt kraven betydligt. Och där jag arbetat under elva år har vi alltid haft höga krav. Nästan för höga, enligt många studenter. Vi kände inte alls igen oss i bilden av att studenterna kunde slinka igenom alla år. Jag har bara hört talas om några fall, men jag har inte sett något bevis på att någon har lyckats göra det. Kanske man kan sitta av någon kurs eller moment, men en hel lång utbildning. Någonstans brukar det bli stopp.

Men det upprörde mig inte så mycket att man kritiserade Lärarhögskolan och dess utbildning för min egen skull. Det som upprörde mig var att Leijonborg med sina uttalanden inkompetensförklarade alla lärare ute på skolorna och våra egna lärarstudenter. De framstod som att vara och bli dåliga lärare (vad nu dåligt betyder) Efter elva år har jag bilden av lärarstudenten som mycket ambitiös och kritisk. Inom alla utbildningar finns det människor som satsar lite mindre. Men min bild är att de flesta satsar hårt på att bli en bra lärare och att de tar sin utbildning på allvar. Och en del problem som vi har på lärarutbildningen beror på glappet mellan gymnasiet och universitetsutbildningen och handlar mer om vetenskaplighet än någonting annat.

Man löser inga problem med att svartmåla, inkompetensförklara och fokusera på det som inte är tillräckligt bra. Man skapar bara nya problem, samt löser ofta inte de verkliga orsakerna.

Anders Linder menar att Björklund förtjänar respekt som fått igång en skoldiskussion. Man kanske skulle kunna tycka det om han gjort det på ett helt annat sätt. Politiker som vill förändra, därför att han ser vissa saker som problem, måste kunna tala med dem som representerar det han vill kritisera och han måste visa dem den respekt han själv vill ha och den de förtjänar. Det finns alldeles för mycket rent tyckande i diskussionen om skolan.

En skoldiskussion som inte bygger på ömsesidig respekt är dömd att misslyckas.

Björklund svarar på den kritik han fått och börjar det med:

I radioprogrammet ”Kris i skolan?” (24/8) försökte redaktionen teckna en bild av att jag har bluffat om den svenska skolkrisen. Programmet kommenterades av SvD:s ledarredaktion den 26/8. (SvD)

Nu har jag inte läst och granskat undersökningarna som Björklund anses ha bluffat med, men vad säger att inte resultatet sjunker på grund av att kraven har ökat.

Med detta vill jag säga att man kan luras att tro att någonting blivit sämre fast det står kvar på samma nivå, om man höjer kraven. Det har jag märkt hos oss. Fler får t.ex. underkänt därför att kraven har ökat väldigt mycket. Man kan då inte säga att studenterna fått färre kunskaper, utan att de behöver få fler som når upp till kraven (kriterierna).

Frågan är också vad man mäter. För just detta att man mäter kunskap visar att det är en typ av kunskap, inte alla typer. Det finns mycket man inte kan mäta. Finns inte den kunskapen då? Jo naturligtvis.

Men hur mäter man förståelse, insikt mm. ?

Det har pågått en diskussion hos Mymlan om adhd och om olika typer av forskning. Här vill jag vidareutveckla mitt resonemang som fått om inte en hel del motstånd, i allafall inget stöd av andra besökare. Då det är svårt att utveckla något i kommentarfältet i någon annans blogg, vill jag göra det här i min egen blogg. Vad gäller innehållet i Mymlans blogginlägg är inget som jag direkt berör. Hon har beskrivit det på ett utmärkt sätt och säger själv:

Min identitet är inte att jag är en damptant. Jag är det också. Men att sätta en sån stämpel på mig själv är inte intressant. [...]

Jag är inte damptanten mymlan. Jag är mymlan. Som jag alltid varit. Jag är som jag är. Oavsett diagnos eller ej. Det är inte intressant. Det intressanta är att människor borde vara mer toleranta. Människor borde inse att alla inte fungerar likadant, och acceptera olikheter. I sådana fall skulle inga diagnoser behövas. Då skulle man ha rätt att vara lite trög och ha taskig motorik utan att bli kallad dum. För det handlar inte om dumhet. Det handlar om oförmåga.

Mitt resonemang gäller inte specifikt de som har fått diagnosen adhd, inte heller orsakerna eller att det är ett neurologiskt funktionshinder utan snarare fenomenet att vi har en tendens till att lägga problemet hos individen istället för att undersöka relationen mellan individerna, dvs. de mellanmänskliga relationerna. Konsekvensen blir att vi sätter in åtgärder i syfte att både hjälpa men också korrigera ett beteende som vi ser som negativt eller till förfång för individen. Ett neurologiskt funktionshinder behöver inte vara ett problem. Däremot kan vår syn på det vara ett problem, därför att detta får konsekvenser.

Mats Börjesson skriver följande:

Barn kan inte vara avvikande i sig själva, utan först i relation till kulturella normer, önskningar och strukturer – vilka delvis förändras över tid. Det ”relativa handikappbegreppet” har varit ett steg på denna analytiska väg, men det har inte gått tillräckligt långt. Barn har inte, lika lite som vuxna, en själ som kan avbildas oberoende av de normer som gäller i det specifika samhället och historiska tidevarvet. Det är när individer bryter mot önskningar och moraliska påbud som korrigeringspolitiken aktiveras. Så betraktat är vår kultur besatt av att upptäcka avvikare, och besatt av att korrigera dem till den önskvärda normen. (Börjesson, ss. 85-102 i Att arbeta med särskilt stöd pdf923)

Jag har under många år undervisat i specialpedagogiskt moment, vilket syftar främst till att studenterna skall börja förstå att vårt synsätt också skapar åtgärder i en viss riktning. Och att den riktningen inte alltid är den som löser det vi ser som problemet, utan kanske t.o.m. förstärker det. Bengt Persson har gjort en undersökning av skolpersonals syn på specialpedagogik:

81% Verksamhet som har sin grund i svårigheter hos eleven

40% Verksamhet som har sin grund i fördjupad lärarkompetens

24% Verksamhet som har sin grund i skolans arbetssätt, organisation och miljö

Persson skriver

Inom samtliga befattningskategorier i de studerade områdena dominerar kraftigt uppfattning att svårigheterna är individbundna. (Persson 2001, ss. 57-58 i Elevers olikheter och specialpedagogiska kunskap)

Man förklarar bl.a. de specialpedagogiska åtgärderna med vår syn på normalitet, men även med hur vi ser på andra som ett VAD eller ett VEM (Att arbeta med särskilt stöd; Skolverket, von Wright, ss. 9-20). Vi ser ofta människor att de är någonting utifrån ett VAD istället för att vänta med att se VEM någon är när vi möter henne. Hon gör en skillnad på det punktionella och relationella perspektivet. von Wright skriver t.ex. följande:

Vi är vana att tänka oss att hemligheten hos den andra, det unika, det som gör skillnad mellan mig och dig, ligger inneboende i oss. Men det relationella perspektivet vänder upp och ned på den föreställningen, och säger att det unika, det finns inte i en annan utan framträder i mötet mellan människor. Vi kan aldrig med säkerhet veta vem den andra är eller kommer att vara i nästa möte, och vi kan heller aldrig med säkerhet bestämma hur det kommer att bli, vad som kommer hända i ett möte: Det kan bli på många sätt, men det kan inte bli hur som helst. Genuina mänskliga möten är både kreativa och obestämda. (von Wright, s. 14)

För vidare läsning av von Wright och andras artiklar, ladda ner följande pdf923

Jag är rädd för att man använder sig mestadels av VAD-perspektivet då man utreder någon. Man talar ofta i termer att någon har svårigheter,mer än att någon får svårigheter. Jag menar vidare att problem uppstår i relation till den typ av samhälle man lever i. Dyslexi är väl knappast något problem i en illiterat kultur, men blir det i en litterat, dvs. i vår egen kultur. Och då kan man ju inte säga att problemet finns hos individen, utan i relation till … Lösningen på problemet kan ju då vara att individen får hjälpmedel men också möjlighet till andra examinationer, t.ex. muntliga, om dyslexin förhindrar individen från att bli klar med någonting eller hänga med de andra (eftersom detta också är något som är viktigt i vår kultur).

Vi är inte arga, vi är inte glada, vi är inte, utan vi blir … i mellanmänskliga relationer. Vi är inte okoncentrerade, utan vi blir i en speciell miljö och ihop med andra som har höga och kanske orimliga krav på oss. Det visar sig ju att vi inte alls är likadana i alla situationer, utan att vi kan vara olika. Vad i den mellanmänskliga relationen som är “fel” varierar naturligtvis. Ibland kan den bästa lösningen vara att den upphör. Men ibland kan något uppstå på grund av något utanför den. Det kan också se ut på följande sätt, vilket Lars H Gustafsson skriver på ss. 25 i pdf923

Ylva är ett bra exempel på det. I skolan betraktas hon som ett ”problem”. Men själv upplever hon, liksom hennes mamma, skolan som problemet. Det för tankarna till diskussionen om vem som är problem- eller sjukdomsbärare, aktuell inte minst i den så kallade psykiatridebatten på 1970-talet.

Om man inte initialt tittar på relationen och hur den ser ut i en situation, utan fokuserar på den som ger det starkast uttrycket på att något inte är som det skall vara enligt den norm som råder t.ex. eller att någon mår dåligt, tror jag man missar värdefull information som kan lösa knuten utan att en av individerna blir föremål för åtgärder i syfte att hjälpa eller korrigera.

Det här gäller ju mellanmänskliga relationer i det stora hela, men än viktigare blir det ju för barn som uppenbarligen får svårigheter i sin vardag. Vad det sen beror på är en faktor, men behöver inte vara DEN faktorn. Det behöver inte vara något hos individen. Hur någon ÄR kan ju i en situation var totalt ointressant för att kunna lösa ett problem av vilket slag detta än är.

Alla typer av forskning är viktig. Om man t.ex. kan lösa “gåtan” adhd rent medicinskt, så är det ju bra. Frågan är dock om den pedagogiska forskningen skall försöka göra det. Den skall väl forska kring lärandet och hur man kan stimulera det oavsett bakgrund eller vilka eleverna ÄR. Snarare skall väl den forska utifrån kunskapen om att vi lär olika och att det tar olika lång tid och att det inte är något som behöver särskilda åtgärder, utan ett sätt att organisera undervisningen annorlunda än i dag. Om skolorna hade fått möjligheten att uppfylla Lpo94s skall-satser och rekommendationer, skulle troligen specialpedagogiska åtgärder i skolan minska . Vi skulle troligen inte behöva diagnoser i den utsträckning som nu behövs.

Kanske är det inte de specialpedagogiska åtgärderna och diagnostiserandet som skall öka, utan skolan som institution och synen på lärandet som skall förändras och organiseras i en riktning som innebär att alla kan känna sig trygga och att alla får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och egenart. (Lpo 94)

En väg är att sluta fokusera på individen som något hon ÄR, och istället ta reda på VEM hon blir (i andras ögon).

forts följer:

PS! Texten är inte riktigt klar och oklarheter kan finnas.