Det är oacceptabelt

… av en lärare, ja vem som helst, på en förskola att tejpa igen ett barns mun för att det var högljutt. (se SvD)

När barnen inte lydde uppmaningen att vara tysta satte mannen först vanlig tejp över en treårings mun, skriver Sydsvenskan. När barnet lyckades ta bort den använde läraren grövre tejp som satt så hårt att han sedan var tvungen att använda sax för att få bort den. [min fetstil]

Oacceptabelt att han är tillbaka i tjänst efter 30 dagars avstängning och trots polisanmälan, vet jag inte om det är, då jag känner till omständigheterna för dåligt, men det är mycket förvånande. Det är förvånande att andra föräldrar har fortsatt förtroende för honom och att barnets föräldrar tycker det är okey att han återgår i tjänst. Vad den övriga personalen anser framgår inte.

- Vi gav honom en skriftlig varning och föräldrarna har fortsatt förtroende för honom, uppger rektorn.

Även det tejpade barnets föräldrar tyckte att förskoleläraren kunde återgå till arbetet.

Ännu mer förvånande är att det här troligen kommer rubriceras som ofredande. Är det här inte övergrepp? Är det här inte värre än en dask, som absolut är förbjudet.

Hur kände sig barnet?

Och vad lär man barnen?

Vem vet hur länge de kommer minnas det här? Och vilket budskap är det man ger dem?

Om ni inte är tysta och lydiga så tejpar vi igenom munnen på er.

Om en chef skulle göra likadant mot en anställd, skulle det förvåna mig om han skulle ha fortsatt förtroende. Varför ser vissa så annorlunda på hur barn behandlas?

Det är 2008, inte 1908.

Tack

Ikväll har jag fått blommor …

Det är jätteroligt!

Mer att bedöma

Jag orkar knappt kommentera att Björklund fick igenom betygsliknande omdömen redan från första klass (se SvD). Men några ord skall jag väl tvinga mig att få ner.

Själv är jag uppvuxen med betyg från första klass och man lär sig inte mer för att man får betyg, snarare mindre. Det man lärde sig var hur och att man jämfördes med andra. Jag beklagar verkligen att vi är på väg tillbaka till min skoltid som var i början av sextiotalet. Nu får vi tillbaka det där igen … som inte leder till någonting annat än en försämring

Problemen blir inte synliga av betygen. Lärare och annan personal vet redan om någon får problem. MEN, Jag ifrågasätter verkligen att man fortsätter befästa att problemet finns HOS eleverna och inte någon annanstans, t.ex. organisatoriskt eller samhälleligt eller situationellt. Att anta ett relationellt perspektiv är bra mer konstruktivt än att titta på en siffra eller ett omdöme som fokuserar på något HOS en elev.

Frågan är väl VEM som skall se problemet, som alltså inte behöver vara HOS någon elev på grund av någon bristande förmåga: föräldrarna, lärarna ELLER politikerna.

Inte nog med det. Det skall vara upp till varje skola. Vilken likvärdighet blir det då? Det enda som kommer att bli av det här är väl ökad byråkrati och ännu mindre tid för lärarna att undervisa och mer att bedöma.

Andra som skrivit om detta är: Tysta tankar och christermagister

Varför hoppar män av? VFU?

Svårt att veta varför fler män väljer att hoppa av lärarutbildningen. (se SvD) Beror det på lärarutbildningen eller på något annat? Ja, en orsak kan finnas.

Många män läser till lärare för elever i äldre åldrar, dvs. gymnasielärare.

f.d. Lärarhögskolan/SU har skyldighet att sända ut studenterna på VFU. Kommunerna har inte skydlighet att ta emot studenter. Det här innebar redan från början att många inte fick/får någon VFU-plats på högstadiet/gymnasiet. Under vissa tider har de som vill bli gymnasielärare därför fått haft sin VFU i förskolan.

Vilka slutsatser man skall dra är svårt att säga. Men självklart är det inte så givande för blivande gymnasielärare att ha den mesta praktiken på förskolan.

Hur löser man det här då?

Ja, genom att ge kommunerna samma skyldigheter som lärarhögskolan hade och nuvarande lärarutbildning har. Men varför tar inte kommunerna emot studenterna då. Ja, det kan bero på förändrad finansiering. Men även annat, som jag inte i nuläget känner till.

Jag skall vid tillfälle läsa rapporten och uppdaterar inlägget.

Det som talar både för och emot är:

Noteras kan också att så många som fyra av tio lämnar studierna efter fyra läsår eller mer. Många av dem saknar förmodligen bara enstaka poäng för att klara sin examen då de lägger av.

Jag undrar ibland över det här, både vad gäller män och kvinnor. Men ibland kan det vara examensarbetet, ibland att de får jobb och inte har tid att bli klara. Svårt att säga. Det blir mest spekulationer.

Tänk …

Studietiden måste bli kortare

Jag lovade återkomma i förra inlägget och har funderat en del. När jag läser om förslag om att förkorta studietiden och man undrar varför utbildningar tar så lång tid, kan jag inte låta bli att tänka på hur det var på Platons tid.

Aristoteles tänkande som många hyllar idag, var i lära hos Platon i tjugo år. DET kan man kalla lång studietid. Ändå menar man att han kanske var i lära för kort tid. Han nådde aldrig samma visdom som Platon, eftersom denne dog. Platon menade att man inte når vishet förrän efter många många år i lära.

Sokrates, Platon och Aristoteles hade inte bråttom och tänk, vilka tankar de presenterade och efterlämnade till oss. Och tänk på andra tänkare i historien, både kvinnor och män som vi nu höjer till skyarna. Då var det inte tal om att studietider skulle kortas. DE insåg att vishet, kunnande och lärande tar tid.

Med tanke på att vi fortfarande läser dem, tolkar och lever efter en hel del av vad de kom fram till, kan de inte ha varit så dåliga att de egentligen borde ha pysslat med något annat, som en del menar att studenter skall göra OM de inte klarar av sina studier på avsatt tid.

Kanske samhället behöver människor som viger sina liv åt studier för att få samhället att utvecklas. Inte unga människor som snabbt kommer ut sönderstressade av för korta utbildningar som de inte hinner smälta.

Jag har hört så många gånger frågan om varför det inte finns lika många stora genier numera som förr. En förklaring kanske är för att vi har för bråttom. Ideérna hinner inte mogna, ens hos dem som har en genialisk potential.

Vi kan inte leva som de gjorde, men vi kan dra lärdom.

Ha sommarlov på bloggen? + Update om studietiden

Update

Nu hade jag för bråttom (se längre ner) - Se här: Studietiden måste bli kortare + Läsarna anser

Återkommer med fler synpunkter om denna idé.

MEN, kommentar angående denna fråga vill jag ge redan nu.

Varför tar då utbildningen så lång tid? Det kan finnas många ­olika förklaringar. En sannolik faktor är de snåla ekonomiska vill­koren för studenter.

Jo, självklart har de ekonomiska villkoren betydelse, men kanske också för att lärande är en process som inte går att forcera. Kunskaper behöver mogna och för det krävs återhämtning, vila, göra något annat. Att bara köra på - nej, det är ingen bra ide. Kortare lov kommer troligen öka pressen på studenterna som redan nu upplever sig vara pressade. Långa sommarlov kan ge dem en chans att få jobb. Vikariera då andra tar semester. Då får kunskaperna mogna under tiden.

**************************

Jag har gått runt lite och kollat läget. Det är ovanligt tyst, men det har sin förklaring, lärare jobbar och lärare är på väg att ta uppehåll och stänger sina bloggar, eller i varje fall funderar på om de skall göra det eller inte. Björklund och Leijonborg verkar också ha annat att göra. Det är tyst från det hållet också.

Själv skriver jag inte så ofta på den här bloggen. Har ju en annan blogg på vilken jag skriver om andra saker och när jag tycker till, när jag inte tycker mig behöva belägga någonting eller ha tillräckligt på fötterna.

Kommer inte att ta sommarlov från bloggen. Men helst vill jag nog helt enkel vicka på tårna i Medelhavet eller ligga i hängmattan som Anne-Marie Körling skriver på Svenskläraren kommenterar

Fast den här latmasken kanske man skall efterlikna.

Foto ©Majken, Stockholm 2008

Fast det blir inte förrän efter midsommar. Jag har en hel del examinationer kvar att bedöma fram till midsommar. Semester blir det inte än för min del. Jag har lyckats få en veckas sammanhängande forskningstid nu. Har hunnit med en del, läst Apple, skrivit till en del i ett kompendium som jag ständigt reviderar. Fast min egen forskning har jag inte hunnit med.

Hittat en blogg idag

Idag har jag hittat en blog som gör mig väldigt glad Tomas Kroksmarks blogg. Han skriver bl.a. om lärarutbildningen och har ett förslag som jag till stora delar ställer upp på. Det är ett långt inlägg, så jag länkar endast till det. Resonera kring vissa delar kan jag göra senare, när hans förslag sjunkit ner lite mer. Men några citat från det vill jag publicera här.

Ingen yrkesutbildning vid universitet och högskola får så mycket kritik som lärarutbildningen. Inte heller finns det någon utbildning som är så ofarlig att kritisera som just lärarnas yrkesutbildning. Vem som helst kan praktiskt taget hävda vad som helst om lärarutbildningen utan att ta någon nämnvärd politisk eller professionell risk. Orsakerna till detta kan vara flera.

[...]

Om lärarutbildningen ska kunna enas om en modell som jag skissat ovan behöver lärarutbildarna i sin egen meritring vara minst doktorander eller disputerade. Hlest bör det bildas team av forskarutbildade lärarutbildare med gemensam syn på vetenskaplig teori och metod. I dessa team bör lärarstudenterna integreras då de genomför sin forskarutbildning inom ramen för lärarutbildningen. Teamen bör utbilda också vfu-lärarna. På så vis uppnås de krav på samsyn som jag beskrivit som nödvändig ovan.

Samsynen är viktig.

Det som gör mig glad är att jag saknat representanter för lärarutbildning i debatten. Och jag frågar mig nu, eftersom han skrivit sen 2006. Hur har jag kunnat missa denna blogg, då jag bloggat om lärarutbildning mm. sen januari 2005.

Läs artikeln i hans blogg.

En annan artikel från april är också läsvärd

Resurser saknas

Stora elevkullar sliter hårt på högskollärare.

Ja, så här ser verkligheten ut och som jag många gånger tagit upp. Det handlar om resurser. Och nu har det äntligen kommit en undersökning som visar att jag långt ifrån är ensam, vilket jag själv vetat. Men nu går det att visa det. Och visst är det så att undervisningstiden har halverats under de här tio åren som jag varit lärarutbildare, vilket innebär fler studentgrupper och kursmoment.

Men samtidigt har de allt svårare att hålla arbetstiden på en rimlig nivå på grund av just de faktorer som Högskoleverket lyfter fram. Om inte kvaliteten ska sjunka så bedömer lärarna och ledarna att de måste arbeta mellan 45 och 80 timmar i veckan och de har ofta en ojämn arbetsbelastning och tvingas splittra upp sin undervisning.

Det är svårt att hinna med ett privatliv. Om jag har undervisning på måndagar, så kan jag oftast inte resa bort över helgen. Jag måste jobba under söndagen. Ofta kommer studentuppgifter in som jag måste gå igenom, samt mentalt förbereda mig och en hel del annat.

Uppdate

Det här känner jag igen (ur rapporten) även om det blivit bättre under de senaste tre åren.

Många lärare, även de som har forskningstid avsatt i anställningen,
hinner inte med att forska. Forskningstiden går i praktiken åt till andra
göromål och det är svårt att samla ihop de relativt få timmarna till sam-
manhängande forskningsperioder.

Rektorn för SU håller med om det som står i rapporten:

[...] Rapportens slutsatser är föga överraskande: arbetsveckan omfattar drygt 50 timmar och kraven ökar samtidigt som resurstilldelningen i grundutbildning och forskning inte hänger med [...]

Läsvärt om betyg

En gymnasielärares syn på betygen - läsvärt

… och lite blomsterprakt - igen!

Vad jag gillar postens reklam … se här den lilla filuren

I enlighet med läroplanen, inget annat…

Jag skrev en kommentar på Mats Gerdaus skolblogg idag. Och har gått och tänkt på det här från och till. Varför utgår debatten från vad som är bra och dåligt och speciellt om lärare. Och varför det är så svårt att få bort detta värderande inslag.

Min kommentar:

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara “duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Men det verkar som om alla har sin egen uppfattning om vad som är en “duktig” lärare. Och anser att lärarna skall utbildas efter det måttet.

Det här är en konstig debatt.

Till och med lärare själva talar om sig själva och andra som bra eller dåliga! Och mer efter egenskaper än efter vad det innebär att vara lärare. Jag ser inte mina kollegor som bra eller dåliga lärarutbildare, utan rätt och slätt som lärarutbildare som har till uppgift att fullgöra ett uppdrag. Att utbilda studenter i enlighet med det läraruppdrag de skall fullgöra när de kommer ut och skall verka som lärare.

Jag tror inte att den här typen av debatt pågår gällande något annat yrke. Att jurister, civilingenjörer, läkare, journalister m.fl. skall utbildas efter ett mått på vad vi själva anser är bra.

Det är en ytterst subjektiv och verkligt värderande debatt om lärare. Javisst, om lärare, inte om läraryrket.

Jag har också en uppfattning om vad en bra lärare är, men i mitt yrke är det fullständigt ointressant att diskutera det. För om jag skulle gå efter mitt eget värderande, skulle det påverka min strävan att behandla alla mina studenter likvärdigt. Om jag skulle utgå från om de blir bra eller dåliga lärare efter mina mått mätt, hamnar jag helt fel. Och med mina mått mätt menar jag hur jag personligen anser att en lärare skall vara. Och jag menar att debatten har hamnat helt fel eftersom den fokuserar på värderande inslag. Ett som inte ens har definierats. Ännu mindre kommits överens om skall gälla. Man talar även om kompetens, som om alla är ense om vad det är.

En “kompetent” lärare är väl en som arbetar för att fullgöra sitt läraruppdrag? Eller?

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara “duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Varför diskuterar vi inte istället vad läraruppdraget innebär eller skall innebära och på vilket sätt lärarna skall få möjlighet att fullgöra det?

Vad en anser vara bra lärare anser en annan vara dålig. Och VEMs åsikt skall gälla? Det går aldrig att komma överens om det. Men om läraruppdraget kan vi komma överens, över partigränserna. Det är viktigt. Men då måste vi sluta tala om vad som är bra och dåligt.

Καλήνύχτα

Ideology and Curriculum

Sitter just nu och läser en nyutgåva av Michael W. Apples bok som blivit en klassiker med titeln Ideology and Curriculum. Intressant läsning. Den handlar i stora drag om den kulturella och ekonomiska styrningen av skolan.

Via rektorn för SU har jag läst denna artikel om Akademiska Hus. Det handlar inte om företaget:

Inte själva företaget Akademiska Hus, utan detta statliga fastighetsbolags roll i lärosätenas ekonomiska praktik och i den utbildningspolitiska strukturen. Det är en struktur och praktik som innebär att universitet och högskolor årligen betalar miljarder till staten. Dessa hyror och andra lokalkostnader tas ur de anslag som egentligen är avsedda för utbildning och forskning, pengar som alltså först har betalats ut till lärosätena från utbildningsdepartementet.

Obehöriga [läkare] nekas fasta jobb

(se exempelvis här och här och SvD)

En alternativ verklighet

Endast behöriga [läkare] ska kunna få fasta jobb på [sjukhus], föreslår en statlig utredning.
Förslaget, som ska presenteras i en utredning inom kort, stöds av [sjukvårdsminister] Jan Björklund (fp).

– Jag tror ingen av oss vill bli [undervisad av en obehörig lärare] och jag tycker det är lika självklart att våra [patienter på sjukhus ska opereras av läkare] som har rätt utbildning. Det här blir ett krav på kommuner och [frisjukhus] att skärpa sig, säger Jan Björklund till Ekot i Sveriges Radio.

Antalet obehöriga [läkare] har ökat kraftigt och om man räknar in vikarier saknar nästan var femte [läkare] godkänd utbildning.

En sådan här regel kommer ju att innebära att kommuner och [frisjukhus], som ju redan i dag har många obehöriga [läkare], ger dem vidareutbildning så att de blir behöriga, säger Björklund.

[ ] egen ändring

Men alla håller inte med. Man anser nämligen att en läkare som gått igenom läkarutbildningen inte kan anses vara mer kunnig än en som är obehörig. Detta stödjer man sig på utifrån en kritik på brister inom själva utbildningen. Brister som nu till stora delar har åtgärdats. I den senaste utvärderingen får t.ex. den största läkarutbildningen godkänt på de flesta punkter.

Som patient vill jag naturligtvis bli opererad av en som blivit utbildad på läkarutbildningen. Om det nu finns brister i läkarutbildningen, bör dessa åtgärdas istället för att obehöriga läkare fortsätter att operera … Och om obehöriga läkare får fasta jobb, kan många behöriga som blir examinerade i framtiden på läkarutbildningen bli utan anställning.

____________________________

Jan Björklund får Godkänt (G) för sitt ställningstagande

Vilken lärarutbildning talar man om

Jag har oerhört svårt att känna igen mig i det här som står på ledarsidan i SvD

Vi har blivit varse att lärarstudenter kan gå igenom sin utbildning utan att få lära sig göra prov eller sätta betyg eller skaffa sig gedigna ämneskunskaper. Varför ska de anses vara mer behöriga än erfarna, ämneskunniga lärare utan lärarexamen?

Det här skrivs som om detta är någon generellt förekommande. Det händer - javisst. Det skrivs även som om detta med att lära sig göra prov och sätta betyg är något man kan lära ut enligt en mall. Det är i allafall så jag tolkar det.

Inom AUO-området som är obligatoriskt finns en kurs om Bedömning. Den kommer sent i utbildningen. Men det räcker naturligtvis inte bara med en enda kurs. Men viktigt är även att känna till vad för typ av examination man skall använda sig av. I vissa ämnen är t.ex. inte traditionella prov lämpliga alls. På ledarsidan står det om att studenterna inte får lära sig att konstruera prov (vilket ger association till ett prov i form av test). Det finns många andra sätt att examinera på. Och för att kunna avgöra vilket sätt behöver man ha ämneskunskaper. Javisst! Men vilka

Se vidare mitt inlägg om Bedömning och hur vi jobbar med det. Det är ett ständigt pågående arbete: Läs Mer

Vilka ämneskunskaper är det man talar om, vilka refererar man till. Inom AUO-området får studenterna lära sig en hel del om ämnet pedagogik som är viktigt att känna till för att kunna lägga upp undervisning och en examination som harmonierar med undervisning för att därefter kunna göra bedömningar och sätta betyg. I kombination med de ämneskunskaper de får i andra ämnen ger det en god grund. Inom detta område ingår även att tolka läroplanen och se på vilket sätt den kan tillämpas och mycket mer om annat. Om lärandeteorier och vilka som förekommer i en undervisningssituation. Uppgifter finns i anslutning till detta som examineras.

Konstruktion av en examination handlar inte längre enbart om att man skall sätta betyg för att kontrollera. Examinationen handlar även om att ett lärande skall ske hos eleven när den genomförs. Då är det viktigt när man konstruerar en examination att ha pedagogisk kunskap, inte endast faktakunskaper i ämnet matematik eller historia, för att se vilket lärande som sker. Och vad det är man bedömer.

Examination är något man skall komma överens om gemensamt med andra lärare i det lärarlag man ingår i.. Därför ter sig kravet på att lärarstudenterna skall lära sig att konstruera prov på universitetet enligt en mall, inte högskolemässigt alls.

Det är ett mycket mer kvalificerat yrke att vara lärare än att det är möjligt att bli klar genom att gå en utbildning. Det är inte möjligt att bli lärare enligt en mall. Det behövs mentorer på skolorna under minst det första året efter utbildningen. Det behövs övning, praktik och framför allt många år av undervisning på egen hand för att få den erfarenhet som behövs för att klara av en verklighet som är allt annat än enkel och dessutom mycket ansvarsfull.

Att vara lärare idag är inte som det var för t.ex. 50 år sen. Om det någonsin har varit så enkelt som vissa vill få fram - att det räcker med ämneskunskaper i t.ex. historia. Men det var kanske lättare för 50 år sen, då vi levde i en monokultur, och då pedagogiken gick ut på att eleverna skulle lära sig fakta som t.ex. att kunna peka ut var London finns på kartan.

Om en student skulle resonera och skriva en examination på samma sätt som politiker och massmedia skriver och uttalar sig om läraryrket och om annat som har med utbildning att göra, så får de Icke Godkänt (IG). För det som krävs är bl.a. starka inslag av vetenskaplighet: nyansering, icke-värderande, problematisering och opartiskhet.

Elitklasser

De som är mer begåvade (enligt det mått man har på vad som är begåvning, enligt vissa tester) (se SvD), än vad som krävs i skolan blir understimulerade. Det kan bero på ideologi hos lärarna, men det kan också bero på att lärarna inte hinner. Kravet på att alla skall bli godkända i kärnämnena är högre än kravet på att stimulera “begåvningarna”. Eller på att man inte ser specialundervisning gälla dem. Men det gör det naturligtvis.

Björklund säger:

– Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater, motiverar utbildningsminister Jan Björklund (fp)

Och han får medhåll av Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, som också är positiv till regeringens besked.

– Precis som att man kan ha elitutbildningar när det gäller tennis, musik eller dans är det fullt rimligt att också ha det när det gäller matematik. Jag tycker att vi i Sverige har varit för rädda för att uppmuntra de som har speciella begåvningar i teoretiska ämnen. Även de eleverna måste få stimulans och motivation, säger hon.

Jag kan inte se att det handlar om jantelag att vilja få alla att lära sig mer. För det är vad den nya läroplanen går ut på.

Den svenska skolans tanke är att alla skall ha samma chanser att gå igenom den. Och i enlighet med den nya läroplanen att alla skall utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, vilket kräver specialundervisning för alla. De flesta har kommit underfund med att resurserna inte räcker till. Därför finns nog det traditionella undervisningssättet kvar i en högre utsträckning än vad som annars skulle ha varit fallet om resurserna räckt till.

Det är nog ganska känt i allafall inom pedagogiska kretsar att alla blir kunnigare, lär sig mer om det finns många ambitiösa i en klass, liksom motsatsen gäller. Om många ligger under genomsnittet på grund av att de inte har av olika anledningar lust att lära sig något, lär sig alla mindre. Elever “smittar” varandra. Om skolan “förlorar” de mest ambitiösa till elitklasserna, kommer kanske nivån sjunka överlag om alla är på samma nivå för övrigt. Därför att det inte blir någon “smitteffekt”.

Skolan har av tradition något jag ogillar starkt. Och det är …

Det tar vi upp i nästa kurs!

Jag tillhörde den grupp av elever som var frågvisa, men skolan lyckades få oss tysta. Därför jag fick alltid höra - Det kommer inte förrän i nästa årskurs. Var jag elit. Nej, men ville lära mig massor. Och det kan finnas många som sitter som jag, som egentligen aldrig utmärker sig rent betygsmässigt, men vill lära sig mer.

Skolans syn på det här behöver förändras. En som hunnit längre skall inte behöva sitta och vänta till nästa årskurs för att få ett svar. Men jag tror inte elitklasser är lösningen. Jo för de som är begåvade enligt vad man ser som begåvning, kanske, men inte för Skolan som institution och för de elever som inte räknas tillhöra eliten.

Ideologiskt och rent mänskligt kan jag känna en viss avoghet gentemot att skapa elitklasser. Därför att man betonar att vi skall ha en elit. För en elit fordrar en massa som är mycket sämre. Och det strider mot mina personliga värderingar. Om det dessutom riskerar att “dra ner resurserna” i den skola de flesta får gå kvar i utan att få den specialundervisning, som dem man uppfattar som mest begåvade efter den syn på kunskap, lärande och begåvning man har, får genom elitklass-systemet. Ja, då är jag ytterst tveksam.

Eliten skapas utifrån den syn man har på vad som är begåvning, värdefull kunskap osv. Det finns hos oss alla något som är begåvat värt att utvecklas.

För mig är det helt självklart att ALLA skall få specialundervisning som utvecklar just deras egen potential. Men om man har bilden av BRA och DÅLIGA elever, ja då är risken stor att den som inte utmärker sig också får vänta till nästa årskurs elitklasser till trots eller kanske på grund av dem.

Och om man nu startar elitklasser på gymnasiet, så behöver väl lärarutbildningen också få elitgrupper. Då frågar jag mig om vi skall ha ELIT-lärare och ELIT-lärarutbildare. Och vad skall vara utmärkande för dem. Vilken typ av pedagogik skall man använda sig av? Finns det någon speciell pedagogik som riktar in sig på ELIT-elever och ELIT-studenter. För inte kan väl en lärare eller lärarutbildare som inte räknas tillhöra ELITEN undervisa ELITEN? Ootch, vad krångligt det blev!

Kanske är det här framtiden: Du kan inte undervisa ELIT-gruppen. Du tillhör inte ELITEN här på lärarutbildningen. Men det kanske inte är lärare på gymnasiet som gått lärarutbildningen som skall undervisa ELIT-klasserna?

Det skall bli intressant att följa utvecklingen!

Ett alternativ så gott som något annat

Självklart att möjligheten till hemundervisningen inte skall förbjudas (se SvD) Tror att den kan fungera minst lika bra med föräldrar som lärare och med överinseende av en specialpedagog (som familjen i artikeln har). Om jag går tillbaka till min egen skoltid, tror jag mycket hade kunnat besparat mig om jag blivit undervisad i hemmet. Det mesta lärde jag mig hemma i allafall. Det var den typen av skola då. Med fylleriövningar, fakta och katederundervisning.

Men som med allt annat kan man inte säga att hemundervisning är bra för alla. Då gör man som de som anser att alla skall gå i en regelrätt skola. Man drar alla över en kam. T.ex. bra för socialiseringen som de tar upp i artikeln.

Jag ser resultaten av hemundervisningen som något skola och utbildningspolitiken skulle ta tillvara och se att denna typ av pedagogik skulle kunna fungera i nuvarande skola. Den typ av pedagogik som den nuvarande läroplan och lärarutbildningar har försökt att skapa i åratal. Tyvärr är traditionen starkare än läroplan och lärarutbildningar, vilket bidragit till att skolan är som den alltid varit mer eller mindre eller i stort sätt.

Istället går vi tillbaka, långt ifrån hemundervisningens pedagogik, som enligt undersökningar uppenbarligen fungerar.

Intressant tanke är det i allafall att tänka sig hur samhället skulle se ut om alla barn blev undervisade i hemmet. Lärarna går undervisar barnen i hemmet. Men tänk så många lärare vi skulle behöva då … Och då tänker jag mig följande scenario:

Jag åker hem till mina studenter och har undervisning med dem. De bjuder på kaffe - puh, det blir mycket kaffe på en dag. Och så får de inte bo långt ifrån varandra heller. Det får inte hända något på vägen, så det blir köer. Skulle det bli tjatigt tro, att säga samma sak. Men nog skulle varje student känna sig mer värdefull och lära sig mer, utifrån sina egna förutsättningar. Det skulle bli privatundervisning. Eller är det bara barn som skall bli undervisade i hemmen och inte vuxna alls.

I ett sådant samhälle behöver alla familjer ha en lärare som “tittar till dem”…. om vi nu skall ha en gemensam läroplan. Om inte, så kan vi överlåta åt alla att fixa undervisningen helt åt sina barn.

Intressant att tänka sig är det.

Men OM nu Björklund får igenom skriftliga omdömen från första klass. Hur går det då för hemundervisande barn? Skall föräldrarna skriva betygen eller en utomstående bedömare som knappt träffat barnen. Kanske man behöver sätta betyg på föräldrarna också?

Det är fredag

Mats från bloggen Tysta Tankar påminde mig om att det är fredag. Vad vore inte trevligare än att avsluta denna vecka med en vacker bild på en riktig överlevare.

Den har klarat en vinter inomhus och en utomhus. I höstas orkade jag inte bry mig längre. Tänkte att den fick stå därute. Den var skraltig nu i vår men jag vattnade den för första gången sen i höst och SE på den, efter några veckor började den utveckla sig så här fint. Kompisen, för den hade en sådan dog under första vintern inomhus, trots omsorg. Men den här är en riktig överlevare. Vacker eller hur?

Pedagogisk retorik

Genom bloggarna Tysta Tankar och Ann-Marie Körling blogg har jag läst en artikel i Sydsvenskan om att lärare inte endast behöver ämneskunskaper utan också pedagogisk retorik.

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

Retorik använder man sig av för att övertyga någon. Men frågan är om vi som lärare skall övertyga eller om det är eleverna själva som skall lära sig övertyga och bli övertygade om någonting genom sitt eget lärande. För om läraren använder sig av retorik och övertygar med bravur eleverna om någonting, så förhindrar man ju deras eget tänkande. I vilket fall blir det likadant som för dem som hamnade under Sokrates vassa retorik att de blir övertygade till den grad att de inte kan göra annat än säga - Javisst Sokrates. Du har helt rätt.

Man talar även om de gamla grekerna

De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Jag undrar då vilka greker man hänvisar till och under vilken tid. De hade liksom i nutid olika uppfattningar om pedagogiska frågor, fast de då inte talade med samma terminologi som vi. Det verkar dock som om man refererar till sofisterna.

Att se lärare som kunskapsbärare och förebilder är en gammal och konservativ syn på hur en lärare skall vara och tyvärr får detta konsekvenser på Vad det innebär att vara lärare. På hur undervisningen framöver förväntas gå till. Det blir mindre utrymme för eleverna och ett större för lärarna. Och vill man ha det så, ja då får man också ta i beaktande att det blir på bekostnad av självständigt ansvarstagande medborgare som själva drar slutsatserna och inte bara har blivit övertygade.

Så om vi lärare skall använda oss av pedagogisk retorik är det ytterst viktigt att eleverna OCH studenterna också får lära sig hur denna retorik kan genomskådas. Kritiskt granskande i kombination med pedagogisk retorik. Ja, då är jag med på tåget. Inte annars! Då är vi fortfarande i greppet om att allt handlar om BRA lärare enligt en mall/modell istället för om Lärare. Eller är det idén om den goda läraren som återuppväckts.

Sen frågar jag mig hur vi skall kunna övertyga våra skärpta lärarstudenter om någonting som de kan genomskåda på fem sekunder.

Jag tror på äkthet inte retorik när det gäller nedanstående citat från artikeln. För om man är äkta så skapas också dessa känslor. Och äkta blir man inte, som jag ser det genom att lära sig pedagogisk retorik. Utan genom att ta fram äktheten och våga visa den.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.

Utbildad före 1991

Ja, det var då som de började dra ner på personal inom fritidshemsverksamheten. De införde anställningsstopp och avskedade utbildade fritidspedagoger på grund av att de var sist in och behöll många outbildade. De talade om det här på Nyheterna i TV4 ikväll. Tidigare var det 8 barn på en personal, nu är det 20 barn. När jag praktiserade både i början och i slutet av utbildningen var det ungefär 6 barn på en personal. Då hade man aktiviteter i smågrupper. Man kunde gå iväg med några barn som behövde lite extra stimulans.

Jag är utbildad före 1991, dvs. före anställningsstoppet och tvåtredjedelarsförsämringen inom fritidshemsverksamheten. Jag kan berätta för den som inte vet - fritidshemspedagogiken är en fantastisk pedagogik. Outstanding. Men den är inte möjlig med nuvarande ordning.

Kurs i ledarskap

Det är planerat att det skall bli en kurs i ledarskap för de lärare som börjar lärarutbildningen nu i höst, men den startar inte förrän efter sex terminer. Det är bara att räkna från HT08. Det går långsamt, men framåt. Den första bör starta ht 2011.

Det är roligt att hålla i ledarskapskurser. Har gjort det inom den, får se nu, gamla, gamla, gamla lärarutbildningen, dvs. den som var före 1-7 och 4-9-utbildningarna. Har jag räknat rätt nu. Tänk då på att jag bara varit lärarutbildare sen 1998. Och nu är en ny på gång.

För övrigt så förstår jag inte kritiken mot att lärare inte lär sig ledarskap. Visst gör de väl, i praktiken, både på praktik och inom lärarutbildning. Mycket är ju muntligt, redovisande osv. Många studenter använder sig av det dom lär sig under praktiken och utvecklar det vidare på utbildningen. Om man ger dem möjlighet och det gör man juh. Men ju mer teoretiska kurserna blir, desto mindre blir det.

Men, som sagt. En obligatorisk kurs i ledarskap är på gång, men inte förrän år 2011. Och jag tror den kommer bli teoretisk. Ett bra komplement till den praktiska ledarskapsträningen.

Inte konstigt alls

Blir någon förvånad efter all negativ uppmärksamhet (se DN) att sökanden till lärarutbildningen sjunker.

Alla pratar om att höja statusen, men sänker den i själva verket, eftersom man inte balanserar rapporteringen om lärarutbildningen. Det finns massor i den som är bra och har hög kvalitet. Men man fokuserar på det dåliga till den grad att de flesta som står utanför den på olika sätt, självklart får en mycket mörk bild. Och sen sitter man som lärarutbildare och försöker förklara att visst finns det brister, men de är inte överskuggande det som är bra.

Minskningen började år 2005, precis i samma veva som den värsta kritiken mot lärarutbildningen startade.

Håller däremot med Mette Fjelkner om att staten bör ha ansvar för skolan (se DN debatt). Men håller inte med om att studenter med de bästa betygen är lika med de bästa lärarna (om man nu vill vara normativ).

Struleri

Tidigt möte idag, olyckor som skapade långa köer, men jag åkte lite senare, så det var inte lika igenkorkat. Kvällsundervisning i gårkväll. Och så var det broöppning. Därför är jag trött. Jobbet avslutas ju inte när jag åker från skolan utan det är alltid efterarbete och sen tar nedvarvning ett par timmar.

Men de är inte gnälla jag tänker göra, utan berätta om att en student skrev igår och frågade om vi skulle ha undervisning på kvällen. Jag skrev tillbaka och sa - ja, det stämmer. Så när tiden var inne var det bara han som kom av nio studenter. Jag har letat förr efter studenterna i korridorerna, ibland går dom fel, ibland går jag fel. Men nu fanns de inte någonstans. Jag hade inte heller någon känsla av att ha gjort upp med dem om någon ny tid. Den här studenten och jag gick omkring och tyckte allt verkade skumt. Det måste ha hänt något, tyckte jag. Och visst hade det. Han berättade att det hade blivit rökutveckling i tunnelbanan och att de var tvungna att ta bussen. Men, sa han. Kan alla ha fastnat där.

Jo då, de hade fastnat, så de droppade in efterhand.

Men det gick åt mycket dubbelkollande, för jag kan ju ha tänkt fel eller glömt. Kollade i almanackan på tre ställen där jag har tiderna uppskrivna och såg inget suddande eller ändringar. Om jag glömmer brukar jag komma ihåg när någon påminner mig eller när jag står inför fullbordat faktum - Ingen är där.

Det märkliga var inte att nio stycken sitter fast i tunnelbanan, utan det märkliga var att det var den student som haft kontakt med mig som dök upp i tid.

En gång var jag ute i god tid. Jag skulle vikariera för en kollega och jag hade mycket svårt att sova på natten. För det är ju värre att inte hinna till en grupp man aldrig har haft än sin egen, även om det är illa nog. Jag åkte dit, kände mig både peppad och beredd och då knallade hon helt plötsligt in. Och jag frågade vad hon gjorde där. Skall ha seminarium. Men, sa jag. Åkte du inte bort. Jo, men det är nästa vecka.

Det går väl an att vara en vecka för tidig än en vecka för sent. Men det sista lyckas man ju aldrig med eftersom man får vet det nästan på en gång.

Nåja!

Det gäller att skriva upp allt. Och kolla ofta!

Våra grekiska rötter ..?

LÄRARHÖGSKOLANS* GREKISKA RÖTTER
av @MONIKA RINGBORG 2006

Abstrakt

Den svenska skolutbildningens rötter betraktas ofta börja i och med skolstadgan år 1842. Lärarutbildningens kursutbud och även forskning inom detta område tenderar ofta att övergripande fokusera på vad som hänt efter dess tillkomst. Något som studenterna tar med sig ute i arbetslivet. Men vilket ytterligare arv tar de med sig ut i verksamheten?

I min artikel resonerar jag kring vikten av lärarutbildningens grekiska rötter för studenternas förståelse av skolan som den ser ut idag. Materialet som jag har samlat in under ett antal längre vistelser i Athen visar kopplingar till att antikens sätt att tänka och leva och det moderna Greklands kultur, identitet och mentalitet har stor överensstämmelse. Grekland ÄR sitt antika arv trots sin modernitet varför resonemang grundade främst i dess moderna kultur med referenser till antiken, ger relevant kunskap för mitt syfte. Min frågeställning är: Vilka delar i vår lärarutbildning kan relateras till den grekiska antikens sätt att tänka och kulturella uttryck via nutiden? Läs mer

*Lärarhögskolan ingår nu i Stockholms universitet.

Artikel presenterad och diskuterad på Pedagogikhistorisk konferens 2006 och innehåller många tentativa inslag.

Jag är ingen uppslagsbok

Jag ramlade in på utbildningsprogrammet I love språk där Anne-Marie Körling talade om Vygotskij och visade hur hon själv undervisar. Överhuvudtaget så gillar jag hennes sätt att lägga upp undervisningen. Men det som jag själv mest identifierade mig med och kan relatera till mitt eget sätt att undervisa, var meningen - Jag är ingen uppslagsbok!

En annan sak som Körling tog upp var att man måste lita på att eleverna lär sig. Det här känner jag också igen. Och då kom jag till insikt om att Jag litar på att studenterna lär sig.

Jag har alltid litat på att studenterna kan. Jag ser inte mig själv som en lärare som skall tala om hur någonting är eller skall tolkas. Ser mig inte som en lärare som skall fixa bristerna. Utan mer som en lärare som skall stimulera studenterna att få fram det dom redan kan och utifrån detta arbeta vidare på att nå nya insikter. Och det gör man inte genom att tala om hur någonting skall vara, tolkas eller förklaras. Utan genom att diskutera det dom redan kan och möta andras kunskaper, tolkningar och förklaringar.

Hur skall de kunna undgå att lära sig, då de får diskutera ämnena tillsammans i studentarbetslaget och sen ta upp det till diskussion i hela gruppen tillsammans med mig. Men liksom Körling säger kan jag aldrig ta reda på hur mycket de har lärt sig. Däremot kan jag många gånger se att de har gjort det.

Det är intressant att se att deras lärande inte alltid är det lärande jag förväntat mig. Jag blir ofta glatt överraskad när så sker. Kanske jag kan se att de lärt sig något därför att jag är öppen för att man kan se något på andra sätt. Jag tar inte illa upp om någon ser annorlunda på något. Snarare vill jag att de går vidare, fördjupar det och underbygger det. Och därefter kan säga - så här kan man också se på saken.

Mångfalden och diskussionen kring olika sätt att se på saker skulle upphöra, om bara min tolkning skulle gälla som om jag vore en uppslagsbok. Jag gillar när mina studenter inte skriver ner vad jag säger eller skriver på tavlan, utan lyssnar och får nya tankar kring det. Om mina tolkningar kan få dem att gå vidare i sitt tänkandet. Vilket många också gör.

Det är av just ovanstående skäl som jag ogillar kanontänkande eller att alla skall få ett allmänt bildningsgods och inget mer än så. Det är viktigt att känna till vad som står i böcker och vad som är intersubjektivt giltigt, men det är också viktigt att gå vidare … Att bara upprepa vad någon annan har sagt är inget annat än en upprepning.

Kollektiv bestraffning

… är ett otyg och ur pedagogiskt perspektiv totalt förkastligt. Det finns nu en önskan om att ett förbud om denna typ av bestraffning skrivs in i skollagen eftersom den strider mot rättsordningen och vårt rättsmedvetande (Nyheterna i TV4 080330 + SvD och DNdebatt.

Jag undrar om inte många en del i ungdomsskolan blandar ihop kollektiv bestraffning med den pedagogiska metoden att använda gruppen i syfte att nå konsensus kring normer och värderingar. Eller handlar det om en vedertagen pedagogisk metod man aldrig har reflekterat över vilka konsekvenser den ger. Eftersom nästan 50% av eleverna säger sig ha blivit utsatta för denna typ kan man dra slutsatsen att den används alltför ofta. När man använder gruppen i pedagogiskt syfte är det som sagt i syfte att få igenom gemensamma normer och värderingar. Istället för att ställa en enskild individ till svars inför andra, talar man rent allmänt om fördelen om något gäller och nackdelen om det inte gäller.

Jag vill ta upp ett sjutton år gammalt exempel som jag aldrig glömmer. Viktigt att betona är att jag var den enda inblandade som hade pedagogisk utbildning. Först satt jag tyst och sen försökte jag att bryta men det gick inte. Jag berättade senare vad jag tyckte om denna typ av metod, men jag nådde inte fram.

Två grabbar blev under min andra dag på ett sommarfritids när jag gått klart min utbildning (barn från flera fritidshem samlades på ett med personal från flera fritidshem), tvingade att säga förlåt inför en hel grupp, vilket innebar att vi fick sitta i nästan en och en halvtimme och vänta på att de skulle göra det. Detta fick mig att känna ännu mer avsky över denna typ “pedagogik” än tidigare, eftersom jag nu i praktiken fick vara med om det.

Här lyckades man med två saker, att låta två grabbar schavottera inför alla andra, samt en kollektiv bestraffning. - Ingen går härifrån förrän ni har sagt förlåt! var budskapet. Ja, grabbarna kämpade emot länge, men till slut kom ett förlåt … och då sa mannen som ledde det hela. Menar du verkligen allvar nu då? För det är verkligen viktigt att du menar det. Naturligtvis menade han inte allvar. De var totalt slutkörda båda två och orkade inte hålla emot längre. Men han var tvungen att säga det ändå.

Att använda sig av gruppen i pedagogiskt syfte handlar inte om att hålla kvar en hel grupp för att få två grabbar att be om ursäkt. Detta ger negativa efterverkningar för alla inblandade. De barn som inte kan leva upp till regler mm. blir till slut mobbade av gruppen, då den inte vill bli bestraffad över något den inte gjort eller ens känner till har hänt.

Det som var mest skrämmande var att ingen av de övriga barnen reagerade öppet över det som hände. Kroppsspråket gav mig en viss information om hur de upplevde det hela.

På BO säger de följande:

Det finns många exempel på kollektiv bestraffning. Men detta är alltså förbjudet i Sverige eftersom oskyldiga straffas! Därför är det märkligt att det skall behövas skrivas in ett förbud i skollagen.

Några exempel på BO

En anmälan gällde en klass i årskurs fem som skulle åka buss för att gå på bio. Några barn busade och tryckte på stoppknappen flera gånger. Biobesöket ställdes in och alla barn fick kliva av bussen och gå två kilometer tillbaka till skolan. På en annan skola hade några elever haft vattenkrig och då stängdes vattnet av på toaletterna. I ett fall stängde en lärare datasalen för alla elever eftersom någon elev saboterat musen till en dator.

…

En lärare/ledare som förhandlar

… är inte någon som abdikerar. Det är en ledare som ställer krav på motparten, men som samtidigt inser att andra ställer krav och är villig att se om det finns ett förhandlingsutrymme.

En lärare eller ledare av alla de slag har en maktposition genom att de har en roll som innebär att leda över andra på olika sätt. Den är beroende av att andra låter sig ledas. Därför kan en lärare eller ledare också tas ifrån makten. En lärare som abdikerar är en som överlåter all makt till eleverna. Den abdikerade läraren gör precis som eleverna säger, tar inte ansvar överhuvudtaget. Låter allt gå! Tycks ha attitydeen - vi får se hur allt går och hur de fixar det här?

Nu har det hänt att en bloggare har tolkat mitt resonemang kring att man som lärare kan få en större makt genom att låta eleverna se att hon eller han kan lämna ifrån sig en del av makten som att detta är en lärare som abdikerar. Naturligtvis menar jag inte det. Snarare talar jag om en lärare som kan rucka på sitt eget, låta eleverna på t.ex. högstadiet (som det i det här fallet handlade om) komma fram, men samtidigt ta sitt ansvar och förhandla om något som i slutändan ändå bidrar till att målen kan uppnås. För som lärare har man ju ansvar för att mål skall uppnås. Men det är inte alltid så att det endast behöver vara lärarens egen planering eller tanke kring det hela som bidrar till att målen uppnås.

Det finns två sätt - ett att man ser att elevernas förslag är minst lika bra som ens eget och att målen uppnås vilket som, två att målen inte uppnås med deras förslag och man förhandlar om ett annat som gör det. De får göra något de vill göra, samtidigt som jag får underlag för t.ex. betyg genom något de kan gå med på för att få göra det dom vill. På så sätt stimulerar man också lärandet, samtidigt som man lär dem att i en demokrati, så finns det möjlighet att förhandla.

Jag menar att det finns med stöd i forskningen, men också har jag egen erfarenhet av att det finns en inneboende makt i en lärarroll. En makt som många elever vill ta ifrån läraren. Om läraren då visar sig villig att ge bort en del, kan hon eller han få en större makt. Därför att respekten ökar, samt att eleverna inte längre har något att kämpa emot. De får istället känna att de är jämlikar därför att de kan förhandla om något de själva känner känns bättre för dem att göra.

Om det skulle vara så att en lärare som förhandlar med sina elever skulle vara en abdikerad lärare, har alla ledare som förhandlar abdikerat. Det låter ganska orimligt.

En ledare som inte hävdar sin makt, får ofta en större makt. Därför att istället för motstånd skapas en respekt för någon som inte hävdar sin makt. Det ser bara ut som om den som hävdar makten har en större makt, men för att inte förlora makten, måste den hela tiden kämpa för att få behålla den. Om om den behöver kämpa, så är makten minimal. Vilket någon som är villig att förhandla inte behöver göra.

Det finns en del som anser att ovanstående är flum. Men det troliga är att det är dom som föredrar en auktoritär lärare. Och för min del har de all frihet i världen att föredra det. Men för den skull är det knappast flummigt att förespråka något som t.o.m världens ledare sysslar med alltsomoftast - att förhandla. Men det är inget man dagligdags behöver göra som lärare, utan när det uppstår ett motstånd till det man tänkt sig eller till den planering man har gjort.

Att skapa metoder i syfte att ta makten över en klass på högstadiet för att lära dem vad demokrati är, synes för mig vara nästintill omöjligt. Det finns en motsättning i detta, som troligen innebär att man immanent ger budskapet om motsatsen. Ett budskap om att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Eftersom det är någon annan som bestämmer, t.o.m. när de skall få utrymme att bestämma.