Zarembas sammanfattning

Standard

Zaremba intervjuas i P1 där han sammanfattar av vilka skäl som lärarnas yrke har avprofessionaliserats.

  • En usel lärarutbildning som inte lär ut hur en lektion skall hållas
  • Metoder som slår sönder undervisningen påtvingas av kommunen (arbetsgivaren)
  • Läraren har abdikerat
  • Ideologin styr

Han talar även om att sen kommunaliseringen har lärarna blivit tysta. De vågar helt enkelt inte framträda om de ser något som är fel. Många som Zaremba har träffat har inte velat framträda med sitt eget namn. Lärarna är rädda för repressalier. Före kommunaliseringen hade lärarna en starkare ställning. T.ex. gällande arbetsvillkoren. Även om en lärare har arbetat som lärare i en kommun i 30 år och flyttar till en annan, betraktas läraren ha kommit sist in i den nya kommunen. Åren räknas helt enkelt inte.

Han tar ett exempel från sin egen profession. Om arbetsgivaren skulle misstycka om något han säger i en intervju och han fick sortera papper i två veckor, skulle journalistiken inte fungera. Likadant är det på skolorna.

Han menar att kommunerna inte kan hantera pedagogiken och vad som är kunskap.

Jag har även läst hans artikel idag  ”Det är ingen vacker syn.” Så tog teknokraterna över kommandet över skolan

I ingressen står det

Den svenska skolans kris är inte en fråga om politisk skala, skulden finns varken hos ”flumvänstern” eller ”batonghögern”. I stället finns roten till problemen i den sociala ingenjörskonsten och synen på människan som sorteringsvara. Endast ur denna insikt kan en ny skola skapas. Det skriver Maciej Zaremba i sista delen av sitt starkt uppmärksammade reportage om den svenska skolan.

I artikeln tar han upp pedagogernas roll för läroplanernas innehåll och hur man har hanterat John Dewey. Intressant läsning som bekräftar min egen uppfattning om att man inte använder Dewey, utan har modifierat en hel del av det han talar om.

Zaremba menar att som pedagogik är den fullt användbar, men inte som statsideologi, vilket han menar att den har blivit.

Självfallet kan Deweys pedagogik, i rätta lärarhänder och i lagom doser, ge utmärkta resultat. Men när den blir till en statsideologi, hanterad av massutbildade professorer, är det avigsidorna som slår igenom. Den starka betoningen av elevens lust och trivsel leder till idén att i lärandet får ingenting ta emot, ”kunskap” blir något suspekt, läraren ett hinder, ”aktivitetspedagogik” i värs­ta fall till en ursäkt för lärarens lättja och inkompetens. Behöver jag tillägga hur väl allt detta går ihop med kommunala ekonomichefers önskan att göra läraren utbytbar?

Jag kommer säkerligen återkomma till Zaremba. Men så här långt kan jag konstatera att han främst riktar sin kritik mot kommunaliseringen. Han har i stort sätt fått fram sitt budskap även om han hemfaller åt att upprepa vissa mantran, som t.ex. i P1 Lärarutbildningen är usel därför att den inte, enligt honom, lär studenterna att undervisa i klassrummet. Samtidigt menar han att kommunaliseringen lett till att lärarna inte får undervisa. Hur kan man då veta att de som kommer ut inte kan undervisa, om de inte får göra det. Här och där har jag sett i hans artiklar och resonemang en viss inkonsekvens. Kanske inte så konstigt eftersom han försöker att täcka ett stort område, många aktörer och många händelser. Han kritiserar kommunerna för att se sig själva vara kunniga att bestämma metoder. Kanske det även hos Zaremba saknas en del pedagogisk kunskap och annat vad gäller läraryrket och vad det innebär för att kunna undvika den mer eller mindre osynliga snubbeltråden ibland.

Det jag sympatiserar med är det som sägs om läraryrket – att det är ett konstnärligt yrke som man inte kan inordna i en bestämd tidsperiod.

Zaremba avslutar artikeln med följande:

Om jag får ha en mening i skolfrågan får den lyda att om man inte hejdar den processen blir det omöjligt att återskapa en skola värdig namnet. I boken ”Kommunaliseringen av skolan” skriver historikern Niklas Stenlås att lärarnas arbetsgivare verkar ha bestämt sig för att helt jämställa läraren med övriga tjänstemän. Man syftar till att endast den tid läraren tillbringar i klassrummet skall räknas som arbetad tid.

Jag anser att en arbetsgivare som vägrar inse att lärare är ett konstnärligt yrke (fyra timmar i direktsändning varje dag – och inför en publik som inte ens är där frivilligt) har straffat ut sig ur samtalet.

Så min enda säkra slutsats av allt jag sett under denna resa får bli av det negativa slaget.

Sveriges kommuner och landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet. Detta sällskap av kommunala chefer representerar inte väljarna, inte eleverna, inte lärarna, inte Sveriges nationella intressen. Det har haft tjugo år på sig att bekräfta att det i skolfrågor endast representerar trångsyntheten, och det har lyckats alltför väl.

Om man läser om Zarembas artiklar med de sista styckena i minnet förstår man vartåt han velat komma, om man inte insett det tidigare. Det är mycket svårt att få andra som inte är lärare att förstå hur det fungerar. Det går inte att sköta ett lärarjobb mellan kl. 8-16. Och det är inte möjligt att t.ex. läsa igenom 20 examinationer på två dagar i ett sträck. Inte heller kan man planera och förbereda sin undervisning två dagar innan, utan det blir kvällen före även om det är på en söndag. Det går heller inte att gå från den ena klassen till den andra, det ena seminariet till det andra, utan att man har en återhämtningsperiod om det sker för ofta och med för korta perioder mellan undervisningstillfällena. Zaremba skriver – fyra timmars direktsändning. Absolut är det så. Därför behöver lärarna i skolan ha fri arbetstid, dvs. att de själva väljer var de vill sitta när de planerar och bedömer elevernas prestationer. Kravet på att lärarna skall vara tillgängliga hela dagen, innebär att många måste göra sitt övriga lärararbete på sin egen fritid.

Men jag är glad för att jag inte är skolforskare. Mer om detta längre fram.