Not.

Fantastico .. Sverige med Euforia vann!

Inte så förvånande, men nervöst …

Vad är det Björklund säger, egentligen?

Jag har svårt att förstå det Björklund säger – det har jag haft hela tiden. Det är något som inte riktigt går ihop. Han menar att samma krav måste gälla alla studenter på högskola och universitet. Ja, det är väl en självklarhet och det är väl också vad som sker, såvitt jag känner till.

Det är på institutionen, fakulteten och lärosätet som besluten ska fattas om hur utbildningen ska bedrivas och hur målen ska nås. Det viktiga för mig som minister är att målen nås; inte hur.

Men då undrar jag – är det inte genom Hur som målen nås. Och om målen inte nås, beror det då på att utbildningen är dålig eller kan det bero på att det inte finns resurser eller tid för alla att nå målen inom en viss tidsperiod. Och om det är så, kan det inte bakom Björklunds retorik här dölja sig att det bara är de bästa studenterna som universiteten och högskolorna skall anta. Och då kommer nästa problematik – efter vems mått skall man bedöma vad som är de bästa. Skall vi utgå från betygen som baserar sig på skolkunskaper och numera inte riktigt går att lita på eftersom man talar om att det ges ”snällbetyg” eller är det efter andra mått man skall anta studenter. Man kan även fråga sig på vilket sätt man kan bedöma utbildningens och universitets- och högskolelärarnas kompetens efter om studenterna når målen eller inte. Nu är det vuxna studenter som lärarna inte kan tvinga till att nå de resultat som krävs. Och då kommer nästa fråga: Betyder många icke godkända studenter att utbildningen håller hög kvalitet?

Om jag som lärare skulle resonera likadant som Björklund skulle jag säga till mig själv – jag bryr mig bara om att målen uppnås inte om hur de nås. Men är jag inte en del i på vilket sätt de skall uppnås. Är då inte Björklund också en del i detta Hur målen uppnås? För om han inte är det, kan det förklara varför vi fortfarande väntar på resurser för att få fler lärarledda seminarier sen han tillträdde. De har istället blivit färre!

Adamson och Flodström menar att systemet är orättvist eftersom man inte kan ställa samma krav på alla studenter. Kraven bör variera utifrån studenternas sociala bakgrund, menar de.

Att som representant för en utbildning säga att man inte når examensmålen, för att studenterna kommer från fel samhällsklass är för mig en främmande människosyn. Ska vi ställa olika krav på framtidens sjuksköterskor, lärare eller ingenjörer beroende på vilken familj de är uppvuxna i?

Men det är väl egentligen inte de dom säger:

Dessa visar föga förvånande att de mindre högskolorna har sämre resultat än de större universi- teten eftersom resultaten i detta system i mycketär beroende av studentgrupperna, inte av utbildningarnas kvalitet. Om hänsyn hade tagits till studenternas socioekonomiska bakgrund och motivation till studievalet hade andra resultat uppstått (Adamson  och Flodström).

Jag kan inte utläsa att de säger att kraven skall vara lägre, utan att det hade blivit andra resultat. Möjligen kan man tolka det som att dessa elever på grund av att de inte kommer från studievana hem behöver längre tid på sig. De ställer sig även frågande till om examensarbetet räcker för att utvärdera t.ex. professionsutbildningar eller om det är andra kompetenser som skall utvärderas.

För hur bedömer man om studenterna kan ”visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser” i ett skriftligt examensarbete? Kvar i systemet att granska blir de mål som rör traditionellt akademiskt ”vetande” i stället för de kompetenser och det ”kunnande” som Bolognaprocessen driver och som högskoleförordningens examensmål som helhet representerar.

Räcker det att målen nås för att man kan säga att en utbildning har hög kvalitet. Ett mål kan nås med varierande kvalitetsgrad. Var lägger vi ribban? Vi har ju ett betygssystem från A-F.  Räcker det att alla får betyg E på sina examensarbeten och även andra examinationsuppgifter, för att säga att en utbildning har en hög kvalitet och att lärarna är kompetenta. Det är ingenting som man kan utläsa och få svar på genom Björklunds replik.

Så vad är det Björklund egentligen säger?

Eller kanske man skall ställa frågan annorlunda – Vad är det han inte säger?

*Not.

Hur svårt kan det vara ….

…. att skilja på sak och person, när någon redogör för en filosofi eller teori?

Kroksmark och den utbildningsvetenskapliga kärnan

Jag har läst en artikel skriven av Tomas Kroksmark i vilken han söker efter den utbildningsvetenskapliga kärnan. Och som jag tolkar innehållet är den svår att finna på grund av det som eftersöks i regeringens propositioner. Bland annat menar man att läraryrkets exklusiva kunskapsbas är skolans värdegrund, sociala relationer, konflikthantering, ledarskap och läroplansteori. Han menar att det är ämnes- och inte professionsområden. Och att detta kan leda till en pedagogisk allmänbildning. Dessutom att dessa ämnesområden inte är specifikt för läraryrket.

Han ställer, den jag ser som viktiga frågan, om vad lärare kan och skall kunna som ingen annan kan. Han menar att detta är det som skapar det unika i yrkesrollen och som kan skiljas ut från andra yrkesgrupper. Som det är nu verkar vem som helst kunna gå in i skolan och det innebär att det inte finns eller i vilket fall är fördolt en verklig kärna. Viktigt är att en lärare har starka ämneskompetenser och en stark didaktisk kompetens. Summan av Kroksmarks resonemang är att lärarna skall kunna saker på ett sådant sätt att de kan läras ut, specifikt i relation till läro- och kursplaner.

Han ställer upp sex antaganden om lärarforskningens grund och efterlyser forskning av lärarutbildare och inte minst av lärare i skolan. Ofta får lärarstudenterna en ”miniforskarutbildning” under lärarutbildningstiden, men som sedan inte kan användas när de kommer ut som färdiga lärare, eftersom få lärare forskar.

1) Att alla människor är olika

2) Kunskaper om lärandets mysterium

3) Allt lärande är en konsekvens av variation

4) Alla har skilda erfarenheter av att vara människor i denna värld

5) Erfarenheten är den viktigaste faktorn i begripandet av lärandets ysterium

6) Med-erfarenhetens betydelse för lärande

Kroksmark skriver en hel del kring dessa sex antaganden och jag har inte möjlighet att återge dem här. Men poängen är att dessa antaganden skall prövas i en skolpraktik och att lärarutbildningarna behöver få den kunskapen för att kunna skapa en utbildningsvetenskaplig kärna som inte leder till en allmänt pedagogiskt utbildad lärarkår.

Han avslutar artikeln med följande ord:

Lärarstudentens mest dramatisk ögonblick i lärarutbildningen är förmodligen då hon/han lämnar elevperspektivet för att inte lärarperspektivet, då studenten överger rollen som elev för att försöka erövra en yrkesroll. I det ögonblicket framträder klassrummet på ett helt annat och nytt sätt.

När jag nu läst denna artikel, förstår jag att Tomas Kroksmark efterlyser en forskning som riktar sig från praktiken till lärarutbildningen, för att denna utbildning inte skall influeras av olika vetenskapliga ämnesområden.

Själv har jag under mina tretton år som lärarutbildare många gånger ställt frågan till mina studenter vad som är en lärare. Och svaren är ofta egenskaper och kunnande som inte direkt ger associationer till att det handlar om lärare. Det kan vara egenskaper och kunskaper som alla yrkesgrupper som har att göra med människor behöver äga och kunna.

Många gånger har jag hört en del uttala i debatten att lärare inte har något professionellt objekt och jag menar att vårt är ”lärande” och när det gäller läraryrket är det ju en självklarhet att kärnan är att lära för att kunna lära ut.

Ligger det något i det Tomas Kroksmark skriver, att vi på lärarutbildningen inte har den vetenskapliga grunden som gör det möjligt för lärarstudenterna att få en unik läraridentitet. Ja, kanske! Nu får vi som lärarutbildare transformera ämneskunskaperna till detta viktiga mål - att lära för att kunna lära ut. Åtminstonde är det så inom det allmänna utbildningsområdet. Det handlar inte endast om att lära sig teorier utan också att kunna tillämpa den som lärare och kunna se vilken nytta de har av att ha dessa teorier med sig.

Jag vill avsluta med att gå tillbaka till det han skriver om perspektivskiftet som sker från student till lärare.

Mitt eget dramatiska ögonblick kom då jag började som lärarutbildare och skulle undervisa på en kurs som jag själv gått. Trots att jag hade en lärarutbildning i grunden att luta mig emot. All kurslitteratur läser man in med två syften – ett, i syfte att lära eller stimulera lärandet av själva ämnet hos studenterna – två, i syfte att få dem att kunna tillämpa detta ämne.

Men en annan sak som är viktig är att som lärarutbildare gå tillbaka och bli student då och då och under kortare perioder. Det lär man sig oerhört mycket på att göra och som har betydelse för ens eget sätt att undervisa. När jag t.ex. upptäckte frustrationen jag kände, då en lärare, som jag själv ibland gjorde, sa att vi nu skall ha kafferast, men svarade på en fråga en annan student ställde och det tog femton minuter innan det blev kaffepaus. Jag hörde inte på vad de talade om – tänkte bara på den där kaffepausen som aldrig verkade bli av. Varje minut kändes som en kvart.

En annan sak är att aldrig ge studenterna en uppgift under kaffepausen, utan att minst 10 minuter ges till varje student att bestämma över själv. Det här är också något som man upptäcker som student – hur jobbigt det kan vara att inte få någon ”egentid” alls. Ibland glömmer man bort hur man själv kände sig. Hur det var att vara student och hur långsamt tiden går i jämförelse med hur fort den går när man undervisar. Mina studenter ges ofta uppdraget att säga till när det är dags för kaffepaus.

Och varför är det här viktigt då – kaffepausen kan ses som något bagatellartat. Det handlar om studenternas välmående. Studenter som väntar på att få rast mm. riskerar sluta lyssna och bara tänka på vad de blivit lovade. Kanske det inte alltid är endast det man skall lära ut eller stimulera lärandet med som är viktigt att ha kunskap om. Utan också om det som får elever och studenter att sluta lyssna.

För övrigt har jag träffat en hel del universitetslärare inom filosofiska området på två olika lärosäten. Vissa har varit stora inspirationskällor och andra inte alls. Viktigt för lärare är alltså att se andra undervisa. … Även om man arbetat ett antal år.

Annat som är viktigt när man jobbat som lärarutbildare ett tag är att komma närmare praktiken. Det är svårt att få komma på besök. I vilket fall har det varit så för mig, både på grund av min undervisning som tar tid och för att lärarna inte har tid att ta emot besök. Jag fick dock en inbjudan från Johan Kant och besökte den skolan som han befinner sig på. Ett besök jag ofta återvänder till i tankarna.

Men jag besöker skolbloggar och får en inblick i hur lärare tänker och ser på sin egen yrkesroll. Det är ju ändå ute i  praktiken som studenterna skall verka. Det är en speciell yrkesroll – mötet med stora grupper elever och studenter som skall stimuleras till ett lärande. Utbildningsvetenskapliga kärnan måste synliggöras. Vem som helst skall inte kunna gå in och göra jobbet. Det specifika är bland annat de stora grupper läraren möter  i vilka hon eller han förväntas stimulera lärandet hos alla elever eller studenter.

Det skall bli intressant att se om Tomas Kroksmark och andra kan få igång en lärarforskning som lärarutbildningen kan ta del av.

Litteratur: Bo Jansson (red), 2011, Utbildningsvetenskapens kärna – Läraryrkets innersta väsen, Malmö, gleerups

Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare…

En läkare har en hel stab som tar hand om den praktiska verksamheten. Men tänk om läkare fick sköta allt från mottagande av patienter, diagnostiserande, om omskötseln, samt att hålla kontakt med anhöriga, socialtjänst och äldreboende (när det är aktuellt) och leta efter patienter som eventuellt skulle avvika, skulle man då ifrågasätta läkarens kompetens och dess utbildning, om inte verksamheten sköts på ett sätt som leder till att alla patienter blir omhändertagna.

Tänk, så annorlunda det skulle vara för lärarna och deras möjlighet att verka utifrån sin kompetens och utföra arbetsuppgifter som de är utbildade i och inte att det skall ta hand om allt som andra yrkeskategorier har utbildning i (de kategorier som fanns tidigare inom skolan), om de dessutom hade en väl utbyggd administration som skötte om en del av deras arbete, t.ex. kontakter till föräldrar mm. Kanske man skulle kunna anställa lärarassistenter som sköter om denna typ av verksamhet i nära samarbete med lärarna. Kanske man skulle kunna anställa dem som bitr. lärare.

Tänk så annorlunda läkarens situation skulle vara om han eller hon fick ta emot 20 förkylda patienter samtidigt i en sal och ge alla samma uppmärksamhet. Tänk om läkarens kompetens skulle ifrågasättas om patienterna inte blir friska. Tänk om läkaren hade en månadslön på högst 25000 kronor i månaden! Och att om en läkare blev sjuk fick fixa vikarie själv eller låta patienterna vänta tills han eller hon kom tillbaka.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare och det man gjorde från politikerhåll var att gå ut och menade att vi behöver duktiga läkare, samt att läkarutbildningen inte vore tillräckligt bra. Och att man i debatterna talade om denna usla läkarkår som inte klarade av att bota patienter. Och tänk om andra läkare gick ut och talade illa om läkarutbildningen och menade att de som var lärare där inte var i fas med verkligheten. Tänk om man som nära anhörig ansåg att man kunde bedöma läkarens kompetens mer än någon annan. Tänk om alla visste bättre än vad läkaren och dess utbildning gjorde om vad som krävs.

Och tänk om politikerna förespråkade 50 år gamla metoder som den medicinska vetenskapen för många år sen bytt ut mot moderna metoder. Tänk om man bytte inriktning vart fjärde år och att partipolitisk ideologi bestämde mer än vetenskapliga resultat.

Ja, tänk om … om man byter ut lärare mot läkare…

- Blir inte den debatt och den utbildningspolitik som bedrivs idag en smula märklig om man jämför med läkarna och dess utbildning om de fick verka under samma villkor.