Jag har fått en kallelse till en mammografiundersökning.
Nu undrade jag varför det heter mammografi – har det med Mamma att göra eller en förkortning av någon medicinsk term? Jag har googlat och hittat ett svar i bloggen Ludmilla – att bröst på latin heter Mammae. Min nästa fråga blir då om bröst heter Mammae på latin just för att man förknippar bröst med att vara Mamma. I vilket fall gör man associationen till ordet Mamma då man hör ordet mammografi. I vilket fall, gör jag det.
Varför inte kalla det bröstografi eller kvinnografi …?
Även män har bröst … fast de inte är utvecklade på samma sätt som hos oss kvinnor. Talar man om en mans bröst som Mammae … ? Om inte, ger då detta ett budskap om att har man bröst och behöver undersökas, skall man också vara mamma? Även om inte alla är det!
Jag reagerar alltid på när och att man kopplar ihop kvinna med mamma … men inte lika lättvindigt kopplar man ihop man till pappa. Det är inte alla kvinnor som ser det som en livsnödvändighet att vara mamma. Och i vilket fall vill jag inte att någon annan än jag själv definierar mig själv. Vill inte bli påtvingad en definition som jag inte själv kan ställa upp på.
Eftersom jag inte är mamma, skulle jag säkert om jag varit ansvarig valt att kalla undersökningen för bröstografi. Oavsett vad mamma än heter på latin. Men på svenska heter det ju mamma … så …
Ibland hakar jag upp mig på allt som associerar till en speciell roll … speciellt om det är en roll jag medvetet valt att inte anta !
Man kan fråga sig varför jag är så känslig för just mammarollen. Det finns många olika orsaker, men kanske för att jag tidigt av en del fick budskapet om att man definieras som en sämre sort om man inte är mamma. Ett uttalande jag aldrig glömmer är
- Jag har större respekt för Karin än vad jag har för dig, eftersom hon är mamma.
Men jag har nog fått höra de flesta epitet på en kvinna som valt att inte få barn och därmed inte fått den rollen. Budskapet är att jag borde ha fått barn och jag borde vara mamma. Att jag valt att gå emot denna norm har för vissa upplevts som mycket störande. Något jag har svårt att förstå hur det kan vara. Vad kan det göra andra att jag inte har barn? Men det kanske har att göra med att det kan bli svårt att veta hur man skall förhålla sig till en kvinna som valt att inte få barn och som samtidigt tycker om barn? För mig är det inget motsatsförhållande. Men för en del verkar det vara så att man får barn för att man tycker om barn. Men är det verkligen det enda skälet till varför barn blir till?
Med tanke på de fall som Zaremba har tagit upp som förekommit på f.d. Lärarhögskolan börjar man väl lite till mans tänka på hur man själv förhåller sig i olika sammanhang. Hur framför man kritik? Hur uttrycker man sig? Hur privat är man när det gäller graden av öppenhet gällande sina egna erfarenheter och upplevelser?
Monika
