Möjligt samband

Säkerligen inget nytt för en del. Men för mig som för första gången på många år sammanställde mina egna utvärderingar själv, såg mycket klart ett möjligt samband; mellan tiden studenten säger sig lägga ner och upplevelsen av hur seminarierna har varit. Att den tid man lägger ner syns i betygen, är väl ganska klarlagt. Ju mer tid man lägger ner och läser, är med på seminarier och föreläsningar, desto bättre resultat får man oftast. Men kanske man inte så enkelt sätter upplevelsen av seminarierna, bra eller dåliga i samband med tiden man lägger ner. Om man endast lägger ner mellan 10-20 timmar i veckan på allt, då man förväntas plugga heltid, dvs. nästan 40 timmar, ja då kanske det inte alltid framgår klart varför seminarierna innehåller det dom gör. Om alltför många lägger ner liten tid och upplever att seminarierna inte ger någonting, desto mer påverkar det gruppen i sin helhet. Ju fler som har läst, desto bättre och mer givande blir diskussionerna. Om många inte har läst kanske inte diskussionen uppstår.

Själv har jag som student inte riktigt hunnit med att läsa när jag varit med på seminarierna i Medvetandefilosofi och har ibland undrat vad de har talat om. Men när jag hunnit sätta mig in det, ja då behöver jag inte undra. Som student kan man påverka väldigt mycket själv. … för hur ett seminarium blir. Men nu var inte seminarierna direkt upplagda efter möjligheten att diskutera, då de byggde på föreläsningar av läraren. Och då kan man inte påverka så mycket.

Jag skrev till min lärare att jag kunde skylla på för hög arbetsbörda, men att det var för enkelt. Inser ju själv att det behövs mer läsning för att ha en möjlighet att komma ihåg de olika filosofernas argument. Men, men … då jobbet går före är det bara att bita i det sura äpplet och vänta tills det har gått in och tentera av senare istället.

Det är otroligt lärorikt att gå tillbaka till att vara student, även om det bara är partiellt och även om det inte är livsnödvändigt att få betyg i god tid för att få ut sitt studiemedel.

Ja till att överklaga betyg?

Centern och Kristdemokraterna vill att betyg skall kunna överklagas. (se SvD) och (AB). Björklund är skeptisk och även andra ser problem i detta. Och visst kan det finnas vissa problem. Eleverna är positiva till förslaget, men anser att det aldrig kommer bli rättvist ändå.

Läraren kommer aldrig att bli helt objektiv. Det är klart de bollar in lite känslor i betygen, säger Karin Egeltoft.
Läraren Lisa Eklöv anser att systemet informellt redan finns på skolorna idag.
–Eleverna förhandlar hela tiden och frågar vad de kan göra för att få högre betyg.
Hon skulle vilja att lärarna inom samma ämnen samarbetade mer för att bedömningen av eleverna skulle bli mer rättvis. (SvD1)

Inget betygssystem är rättvis. Läraren kommer aldrig bli helt objektiv. Nej och det beror på att läraren är mänsklig. Betyget är alltid subjektivt. Objektivitet finns överhuvudtaget inte. Även om man följer kriterierna till punkt och pricka, så är det människor som har ställt upp kriterierna. Men lärarens känslor skall inte ge avtryck i ett betyg.

Själv är jag relativt prestigelös när det gäller betyg. Alla studenter har möjlighet att få sina betyg omprövade, och få en ny examinator om denna har underkänt arbetet två gånger. Det är väldigt få som ber om att få sina betyg omprövade, men när så sker gör jag en ny bedömning. Om det blir densamma, brukar jag be någon av mina kollegor att läsa den. Jag kan ändra ett beslut om medbedömaren ger mig goda skäl till att göra det. Därvidlag finns inga hinder. Däremot kan aldrig någon tvinga mig att sätta ett betyg som jag inte kan motivera själv. Vid en kvalitetsgranskning kan jag aldrig säga – att någon annan sagt åt mig. Jag som universitetslärare ansvarar själv för det betyg jag sätter. I sådana fall får den nya bedömaren ta över som examinator.

När det gäller grundskolan och gymnasiet kan det bli svårare. Där handlar det även om att elevens muntliga prestationer betygssätts. Vad som gäller om förslaget om rättigheten att få överklaga går igenom, är att läraren måste föra noggranna anteckningar. Vilket väl inte är så dumt att de gör. Om man inte lägger in alltför mycket prestige och ser ett överklagande som ett underkännande, ja då ser jag heller inte några problem i det. Snarare ser jag det som en rättighet eleverna borde ha fått för länge sen. Jag tror även att alla skulle ha ett större underlag för sina betyg än vad kanske är fallet nu, om de vet att betyget kan överklagas. Ungefär som jag vet att någon annan kan läsa samma examination som jag om jag underkänt arbetet två gånger. Jag känner dock inte till något annat och därför kan jag inte säga att jag skulle ha varit mindre noggrann om ingen kunde gå in och ändra betyget.

Men, då måste det skjutas till resurser och det är här jag ser problemen. Finns det tid till det här? Ett annat problem är vem som skall avgöra och vilken utbildning denna skall ha. Numera bestäms ju mycket i skolan av outbildade inom området.

För övrigt är jag skeptisk mot denna övertro på betyg. Det är en tråkig utveckling. Vi bedömer ett arbete efter vissa kriterier som har bestämts av utbildningspolitiken, transformerats av lärarlaget och skall realiseras genom ett betyg i form av en siffra, ett poäng eller en bokstav, men betyg sätts inte på allt lärande som sker. Och frågan är vad det andra lärandet tar vägen – christermagister har skrivet tänkvärt kring det här. Och menar att risken finns att all undervisning kommer fokusera på betyget. Det ligger något i detta. (se HÄR) Behöver vi få mer kontroll av lärarna i klassrummet? frågar jag mig. I så fall förfelas det hela. Det skall vara en ökad rättighet för eleven, men inte på alltför stor bekostnad av lärarens rättigheter.

Jag är för förslaget, men med reservationen att ingen skall ha rätt att tvinga läraren att sätta ett betyg hon eller han inte kan stå för själv. Ökad kontroll bör motverkas. Om en lärare inte kan godkänna någon, bör detta respekteras. Speciellt om det sker på ett väl underbyggt material. Någon annan bör då stå som examinator i de fall.

Jag tror det här förslaget skulle bidra till att lärarens auktoritet inte skulle ifrågasättas och att det skulle komma fram till att lärare inte är så subjektiva och lägger in sina egna känslor så ofta som man tror att de gör. Men då behöver det ske på ett sätt som inte leder till motsatsen.

Läs även Filippa Mannerheims inlägg Häxjakt på lärare som vågar sätta IG

och Jakob Heidbrinks inlägg om betyg och bedömning på universitetsnivå.

Nya betygssystemet på universitetsnivå

Ja nu har jag prövat det nya betygssystemet på en enskild uppgift. Bra övning inför tentan som lämnas in om några dagar. Det var inte så enkelt. Fick sitta med det hela helgen. Studenterna skriver ju inte och skall heller inte skriva efter betygskriterierna, varför det ibland inte blir så enkelt att sätta ett betyg då deras arbete kan omfatta flera steg. Det går inte att bara pricka av … done, done, done … nope. Det har egentligen aldrig gått att göra det till fullo, men mer tidigare än med det nya betygssystemet. Ett betygssystem med dess kriterier blir alltid fyrkantigt. Vi människor tänker inte fyrkantigt – vilken tur att det är så.

Jag var orolig för att det gamla systemet med U, G och VG skulle sitta i bakhuvudet. Men det gjorde det inte och det glädjer mig. Det nya systemet för dem som inte vet är A, B, C, D, E, Fx och F. Det är mycket svårare att få A nu än vad det var att få VG tidigare. Det bästa är att man slipper alla plus och minus … G-, G+ mm. Helt klart en förbättring med det nya systemet. Vad betyder Fx då – jo att arbetet är Ännu Icke Godkänt, men kan bli genom kompletteringar. F betyder att man behöver börja om på nytt.

Mer att bedöma

Jag orkar knappt kommentera att Björklund fick igenom betygsliknande omdömen redan från första klass (se SvD). Men några ord skall jag väl tvinga mig att få ner.

Själv är jag uppvuxen med betyg från första klass och man lär sig inte mer för att man får betyg, snarare mindre. Det man lärde sig var hur och att man jämfördes med andra. Jag beklagar verkligen att vi är på väg tillbaka till min skoltid som var i början av sextiotalet. Nu får vi tillbaka det där igen … som inte leder till någonting annat än en försämring

Problemen blir inte synliga av betygen. Lärare och annan personal vet redan om någon får problem. MEN, Jag ifrågasätter verkligen att man fortsätter befästa att problemet finns HOS eleverna och inte någon annanstans, t.ex. organisatoriskt eller samhälleligt eller situationellt. Att anta ett relationellt perspektiv är bra mer konstruktivt än att titta på en siffra eller ett omdöme som fokuserar på något HOS en elev.

Frågan är väl VEM som skall se problemet, som alltså inte behöver vara HOS någon elev på grund av någon bristande förmåga: föräldrarna, lärarna ELLER politikerna.

Inte nog med det. Det skall vara upp till varje skola. Vilken likvärdighet blir det då? Det enda som kommer att bli av det här är väl ökad byråkrati och ännu mindre tid för lärarna att undervisa och mer att bedöma.

Andra som skrivit om detta är: Tysta tankar och christermagister

Läsvärt om betyg

En gymnasielärares syn på betygen – läsvärt

… och lite blomsterprakt – igen!

Vad jag gillar postens reklam … se här den lilla filuren

Vilken lärarutbildning talar man om

Jag har oerhört svårt att känna igen mig i det här som står på ledarsidan i SvD

Vi har blivit varse att lärarstudenter kan gå igenom sin utbildning utan att få lära sig göra prov eller sätta betyg eller skaffa sig gedigna ämneskunskaper. Varför ska de anses vara mer behöriga än erfarna, ämneskunniga lärare utan lärarexamen?

Det här skrivs som om detta är någon generellt förekommande. Det händer – javisst. Det skrivs även som om detta med att lära sig göra prov och sätta betyg är något man kan lära ut enligt en mall. Det är i allafall så jag tolkar det.

Inom AUO-området som är obligatoriskt finns en kurs om Bedömning. Den kommer sent i utbildningen. Men det räcker naturligtvis inte bara med en enda kurs. Men viktigt är även att känna till vad för typ av examination man skall använda sig av. I vissa ämnen är t.ex. inte traditionella prov lämpliga alls. På ledarsidan står det om att studenterna inte får lära sig att konstruera prov (vilket ger association till ett prov i form av test). Det finns många andra sätt att examinera på. Och för att kunna avgöra vilket sätt behöver man ha ämneskunskaper. Javisst! Men vilka

Se vidare mitt inlägg om Bedömning och hur vi jobbar med det. Det är ett ständigt pågående arbete: Läs Mer

Vilka ämneskunskaper är det man talar om, vilka refererar man till. Inom AUO-området får studenterna lära sig en hel del om ämnet pedagogik som är viktigt att känna till för att kunna lägga upp undervisning och en examination som harmonierar med undervisning för att därefter kunna göra bedömningar och sätta betyg. I kombination med de ämneskunskaper de får i andra ämnen ger det en god grund. Inom detta område ingår även att tolka läroplanen och se på vilket sätt den kan tillämpas och mycket mer om annat. Om lärandeteorier och vilka som förekommer i en undervisningssituation. Uppgifter finns i anslutning till detta som examineras.

Konstruktion av en examination handlar inte längre enbart om att man skall sätta betyg för att kontrollera. Examinationen handlar även om att ett lärande skall ske hos eleven när den genomförs. Då är det viktigt när man konstruerar en examination att ha pedagogisk kunskap, inte endast faktakunskaper i ämnet matematik eller historia, för att se vilket lärande som sker. Och vad det är man bedömer.

Examination är något man skall komma överens om gemensamt med andra lärare i det lärarlag man ingår i.. Därför ter sig kravet på att lärarstudenterna skall lära sig att konstruera prov på universitetet enligt en mall, inte högskolemässigt alls.

Det är ett mycket mer kvalificerat yrke att vara lärare än att det är möjligt att bli klar genom att gå en utbildning. Det är inte möjligt att bli lärare enligt en mall. Det behövs mentorer på skolorna under minst det första året efter utbildningen. Det behövs övning, praktik och framför allt många år av undervisning på egen hand för att få den erfarenhet som behövs för att klara av en verklighet som är allt annat än enkel och dessutom mycket ansvarsfull.

Att vara lärare idag är inte som det var för t.ex. 50 år sen. Om det någonsin har varit så enkelt som vissa vill få fram – att det räcker med ämneskunskaper i t.ex. historia. Men det var kanske lättare för 50 år sen, då vi levde i en monokultur, och då pedagogiken gick ut på att eleverna skulle lära sig fakta som t.ex. att kunna peka ut var London finns på kartan.

Om en student skulle resonera och skriva en examination på samma sätt som politiker och massmedia skriver och uttalar sig om läraryrket och om annat som har med utbildning att göra, så får de Icke Godkänt (IG). För det som krävs är bl.a. starka inslag av vetenskaplighet: nyansering, icke-värderande, problematisering och opartiskhet.

Ett alternativ så gott som något annat

Självklart att möjligheten till hemundervisningen inte skall förbjudas (se SvD) Tror att den kan fungera minst lika bra med föräldrar som lärare och med överinseende av en specialpedagog (som familjen i artikeln har). Om jag går tillbaka till min egen skoltid, tror jag mycket hade kunnat besparat mig om jag blivit undervisad i hemmet. Det mesta lärde jag mig hemma i allafall. Det var den typen av skola då. Med fylleriövningar, fakta och katederundervisning.

Men som med allt annat kan man inte säga att hemundervisning är bra för alla. Då gör man som de som anser att alla skall gå i en regelrätt skola. Man drar alla över en kam. T.ex. bra för socialiseringen som de tar upp i artikeln.

Jag ser resultaten av hemundervisningen som något skola och utbildningspolitiken skulle ta tillvara och se att denna typ av pedagogik skulle kunna fungera i nuvarande skola. Den typ av pedagogik som den nuvarande läroplan och lärarutbildningar har försökt att skapa i åratal. Tyvärr är traditionen starkare än läroplan och lärarutbildningar, vilket bidragit till att skolan är som den alltid varit mer eller mindre eller i stort sätt.

Istället går vi tillbaka, långt ifrån hemundervisningens pedagogik, som enligt undersökningar uppenbarligen fungerar.

Intressant tanke är det i allafall att tänka sig hur samhället skulle se ut om alla barn blev undervisade i hemmet. Lärarna går undervisar barnen i hemmet. Men tänk så många lärare vi skulle behöva då … Och då tänker jag mig följande scenario:

Jag åker hem till mina studenter och har undervisning med dem. De bjuder på kaffe – puh, det blir mycket kaffe på en dag. Och så får de inte bo långt ifrån varandra heller. Det får inte hända något på vägen, så det blir köer. Skulle det bli tjatigt tro, att säga samma sak. Men nog skulle varje student känna sig mer värdefull och lära sig mer, utifrån sina egna förutsättningar. Det skulle bli privatundervisning. Eller är det bara barn som skall bli undervisade i hemmen och inte vuxna alls.

I ett sådant samhälle behöver alla familjer ha en lärare som ”tittar till dem”…. om vi nu skall ha en gemensam läroplan. Om inte, så kan vi överlåta åt alla att fixa undervisningen helt åt sina barn.

Intressant att tänka sig är det.

Men OM nu Björklund får igenom skriftliga omdömen från första klass. Hur går det då för hemundervisande barn? Skall föräldrarna skriva betygen eller en utomstående bedömare som knappt träffat barnen. Kanske man behöver sätta betyg på föräldrarna också?

Inte förvånande

Det är knappast förvånande att en stark opinion (över 70%) vill ha betyg före åttan (se SvD) med tanke på den ensidiga bild de flesta av oss har fått kring skolpolitiken. Någon egentlig debatt kring betyg har inte skett. Det är viktigt att diskutera på vilket sätt betygen skall användas, som en bedömning som leder till ett lärande eller som ett betyg i syfte att sortera ut och mäta minneskunskap.

Den artikel som skrivit om Björklunds betyghets i SvD har publicerats senare. Ett viktigt bidrag i debatten om betygen. Kanske en undersökning visar andra resultat om debatten kommer igång på allvar.