Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Varför ha en betygsskala?

Jag påstår att vi alltid kommer ha en diskussion kring att en del inte har tillräckliga kunskaper och det kommer alltid finnas ett krav på att elever och studenter skall få så bra betyg som möjligt. Hur mycket vi än höjer kraven?

Varför har vi en betygsskala? Om alla skall nå det högsta betyget för att de skall anses ha tillräckligt goda kunskaper för att inte riskera att bli nervärderade eller inkompetensförklarade? Att nyexade lärare inte skall anses vara sämre lärare för att de inte fått det högsta betyget?

Ett godkänt betyg borde alltså vara helt okey! Tillräckliga kunskaper … något jag för egen del uppfattar som för lågt.

Kanske betygsskalan är till för oss lärare att utgå ifrån och se att här finns elever eller studenter på en alldeles för låg nivå. Men det vet vi ju inte förrän examinationen är gjord. Och då måste vi ju ge det betyget examinationen når upp till. Om vi skall ha en betygsskala i syfte att höja betygen, behöver vi ha två examinationer iaf på studentnivå – en förexamination och sen en slutexamination för varje ämne, moment och kurs.

Hur skall vi annars göra?

En lösning är att vi tar det som gäller för betyg A efter att vi höjt kraven betydligt och ett som gäller för F. Och att vi alla skall arbeta för att alla når betyg A. Då kommer vi bli världens bästa nation och världens bäst utbildade medborgare. Eller?

Blir betyg A något värt på en marknad om alla får det!

Frågan är därför om det är meningen att vi verkligen skall arbeta för att alla skall få de högsta betygen.

För min del handlar det om det uppnådda lärandet och inte främst bedömning av resultaten efter en betygsskala. Då blir ett A lika mycket värt oavsett hur många som har fått det. Och för min del tjänar alla i ett samhälle på att medborgarna har hög utbildning, men kanske främst hög bildning, vare sig det handlar om allmänbildning, självbildning eller allmänt bildningsgods.

Kanske vi helt enkelt skall se att betygen inte har med lärandet att göra, utan ett instrument som ger oss möjlighet att få de bästa medarbetarna på arbetsmarknaden. Kanske är det mål och medel som helt enkelt inte går ihop. Vi har mål att uppnå ett lärande och betygen har vi som medel för att sortera ut de bästa. Någonstans har det gått helt fel! Kanske vi behåller något eller tillfört något som inte har med varandra att göra – Egentligen!

Kommentar

Om studenterna inte hinner lära sig något under en kurs, vad är det då som skall examineras på en salstenta. Deras brist på lärande?

Självklart att lärandet är prio ett…

Jag läste en kommentar på ett inlägg på Newsmill om Orsakerna till högskolans förfall av författaren till artikeln och jag studsade till.

[...] Många universitetslärare har en otroligt naiv inställning till fusk. Hemskrivningar är ju vanliga och där anser många att lärandet genom sådana går före fuskrisken. Jag tycker det är fel sätt att tänka.”

Självklart vet jag att fusk förekommer, och har kanske råkat ut för att någon gjort det utan att jag har märkt det och anser inte att det är acceptabelt att fuska. Jag är inte naiv! Men i mitt yrke utgår jag inte från att mina studenter skall fuska, så att jag konstruerar tentor och uppgifter för att förhindra fusket. De konstrueras efter att ett lärande skall kunna ske. Det är min prioritet.

Visst skulle man kunna fuska på så sätt att man låter någon annan skriva hemtentan, men det svåra med att fuska på det sättet är att man måste ha gått kursen för att kunna skriva tentan och få godkänt på den. Det kan vara svårt att fuska genom att skriva en hemtenta ihop också – har man varit lärare länge och bedömt femsiffrigt antal texter under årens lopp, ja då kan man se det. Speciellt om det inte finns en personlig ton i texten.

Jag har erfarenhet av att bedöma salstentor OCH hemtentor av samma studentgrupp som jag träffade under en hel termin i olika moment och skillnaden var enorm. På salstentorna blev det fakta, fakta, fakta till skillnad i hemtentorna där det förekommer argumentation, beskrivningar, analyser på ett helt annat sätt. Och det som förekom i hemtentorna stämde mer överens med hur studenterna muntligen visade sina kunskaper och sitt lärande. Jag som lärare kunde bara checka av i salstentorna, medan i hemtentorna kunde jag skönja en förståelse och ett erövrat lärande.

Jag är dock inte helt emot salstentor. De behövs i ämnen där minneskunskaper är viktiga och där det är fakta som gäller. Men alla ämnen är inte sådana att det bara räcker med eller är nödvändigt att lära sig fakta. Men att först lära sig allt som står i böckerna utantill för att sen i en sal utöver fakta presentera ett resonemang eller en argumentation på en uppgift som då är ny för en, utan att ta hjälp av böckerna är det nog inte så många som klarar av under en kurs som varar i fyra veckor, med en trave böcker att plöja igenom. Men viktigare är frågan – varför skall de klara av det? Varför lära sig fakta utantill när den finns i böckerna. Och varför skall man i denna tid skriva en tenta för hand när allt skrivande sker på dator? Men, som sagt i vissa ämnen är det med nödvändighet viktigt att lära sig fakta utantill.

Och var lär man sig bäst genom skrivandet av en hemtentamen – för det är i skrivandet man också lär sig. I en del fall är det i skrivandet det faktiskt sker! Troligen hemma på sin kammare.

Förebyggande av fusk är plagiatprogram som vi praktiserat ett flertal år.

Alternativa betyg?

På ledarsidan på SVD skrivs om betygsinflationen. Innan jag stänger igen butiken för ikväll vill jag skriva lite om betyg och hur jag ser att det skulle kunna se ut.

Men först vill jag ta upp lite om vad jag ser problemet är med betygen! Det är för det första att man strävar efter att få en objektiv bedömning av elevers eller studenters kunskap och därmed lärande. För det andra handlar det om att denna kunskap och lärande skall vara exakt lika för alla elever. För det tredje att betygskriterierna följer en strävan om objektivitet och enhetlighet. Därför tror jag inte betyg i sig är problemet utan hur man ser på dem och att man är kvar i ett traditionellt tänkande om hur människor tar till sig kunskap och lärande och att detta på något sätt följer ålder, mognadsgrad, förmågor och intressen på ett bestämt sätt. Och att det skulle gälla alla med samma mognadsgrad och förmåga. Men utifrån ett och samma kunskapsstoff kan man ju få en stor variation av både tillägnandet av kunskap och av vilket lärande som sker. Vad man försöker göra är alltså att få in individerna genom en trång tunnel för att därefter komma ut ur den med ett visst kunnande? Det här ser jag som totalt fruktlöst.

På ledarsidan skrivs att tolkningen alltid är subjektiv oavsett om betygskriterierna är objektiva. Här glömmer man dock bort att det är människor som formulerar dessa – det urval av kunskaper som man vill att medborgarna skall få med sig. Istället för att ha kvar de nationella proven, som en del anser att utomstående skall rätta, och istället för att förorda att utomstående skall sätta betyg, vilket innebär att lärarens position kommer att undergrävas än mer, kan man börja tänka om. Vad är viktigt? Att betygen talar om vad eleverna verkligen kan och har lärt sig eller att det finns en siffra, bokstav eller något som visar var på skalan elevens prestationer befinner sig. Svaret är kanske givet, men varför då detta fyrkantiga betygssystem.

Min tanke är att man i betygen skriver utförligt vad i ett ämne som eleven eller studenten har arbetat med och har lärt sig. För det är ju så vi lärare bedömer elevers och studenters arbeten. Detta skulle sen kunna användas vid antagning till gymnasiet, till universitetet eller till olika program. Det är ingenting som skulle vara offentlig i meningen att alla skall kunna ta del av det. Det här sättet att betygsätta skulle kunna innebära på längre sikt att variationerna hos individerna accepteras och att varje individ skulle ha möjlighet att komma in på den utbildning hon skulle kunna klara av bäst eller verkligen är intresserad av att gå. För som det är nu kan många komma in på höga betyg, trots att de kanske inte alls passar eller brinner för den utbildningen de sökt in på.

Men grunden skulle vara densamma, dvs. grundläggande kunskaper i språk, matematik mm. Men även här kan vissa variationer kunna accepteras.

Jag är medveten om att det finns vissa hinder för det här – rent integritetsmässigt, men när man söker in till exempelvis forskarutbildningen är de ganska noga med att få veta vad man verkligen kan och har förutsättningar för. Då läser sakkunniga arbeten man har gjort och gallringen är stenhård. Där handlar det om att avgöra hur väl någon kan klara av doktorandstudier.

En annan variant är att alla som går ur gymnasiet får skriva ett examensarbete, som man får göra på universitetsnivå för att få ut sin examen.

Vi kan aldrig få rättvisa i meningen objektiva betyg hur vi än gör. Men individen kanske ändå får en upplevelse av att hon bedöms på ett mer rättvist sätt om betyget utgår från vad hon kan och har lärt sig. Och inte bedöms efter hur bra eller dåligt hennes kunnande är i jämförelse med andra. För vilket syfte har detta system? Så, varför inte acceptera variationerna hos individerna och värdera dessa lika. Istället för att utgå från något förutbestämt och acceptera ett bristtänkande med allt vad det innebär. Varför inte göra slag i saken och verkligen gå ifrån det relativa betygssystemet. Kanske betydelsen av social och etnisk bakgrund skulle kunna tonas ner.

För som jag ser det, är höga betyg ingen garanti för att få rätt man/kvinna på rätt plats. Inte heller en garanti att man blir en bra lärare eller forskare. Inte heller någon garanti att det är ett frö till nobelpriset, som en del gärna vill ta upp. Det är att ge ett betygskriterium eller betygssystemets tillförlitlighet alltför stort värde. Ett värde som inte motsvarar en verklighet utan snarare ett ideal om objektivitet som aldrig går att uppnå. Och frågan är varför det skall uppnås. Vi är ju inte som individer vare sig objektiva eller har idealstatus.

Likvärdighet är inte detsamma som likhet.

Vem får sätta betyg?

Det krävs ingen ämnesbehörighet för att sätta betyg, slår utbildningsministern fast

Läs här intervjun med Björklunds: HÄR

Och läs ur nya skollagen:

Bara den som har lärarlegitimation och rätt behörighet får självständigt bedriva undervisning, efter den 1 juli 2015. Det innebär att man ska ha rätt ämne och årskurs i sin examen. När betygen ska sättas räcker det med lärarlegitimation, behörighet i ämnet behövs inte. Är den undervisande läraren inte legitimerad ska betyget sättas tillsammans med en som är det. Vid oenighet bestämmer den legitimerade läraren. Saknar även lärare nummer två rätt behörighet är det rektor som beslutar om betyget.

Källa: Nya skollagen

Hur skall man kunna sätta betyg i ett ämne om det räcker med betyg i bedömning och betygssättning? Det är ju kunskaper och lärandet i ämnet som skall bedömas.