vem ska få ha barn?

Reblogged from mymlan:

Det är otroligt sorgligt att en kvinna med ovanstående världsfrånvända syn på livet och mänskligheten ska vara ordförande i just Socialnämnden. Eller är det något jag inte förstår?

”Enligt min uppfattning handlar det mycket om vad man väljer att lägga pengar på.” Barnfattigdom handlar inte om det. Barnfattigdom handlar om barn som lever i familjer som per definition är fattiga. En fattig familj har inga pengar att välja var de ska lägga, så enkelt är det.

Läs mer… 646 fler ord

Intressant om frågan om Vem ska få ha barn? Är föräldrar egoistiska och är det bara de som har råd att få barn som skall ha den rätten? Eller, ska vi i samhället stödja alla som av olika skäl inte har fått råd att ha barn, på grund av arbetslöshet mm. Läs mer HÄR om vad Marianne Ohrlander tycker om fattigdom och Sofia Mirjamsdotters kritik.

(H)årets meningslösa och kanske viktigaste debatt

Det här har jag missat fullständigt. Det handlar om en hårig armhåla på en kvinna Lena Ehrin (ve och fasa) i publiken under Melodifestivalen. Jag noterade denna hårighet, ungefär som jag noterar en mans håriga armhåla, men glömde sen bort det. Men det blev en storm på nätet och den missade jag. Kvinnan har hängts ut på Facebook och all sköns vidrigheter har nämnts om kvinnan med sin håriga armhåla. Och det handlar inte om så oskyldiga saker som att hon borde skämmas, att som kvinna inte raka sin armhåla. Nej, såvitt jag förstår är hon äcklig mm.

Alla verkar ha reagerat, bloggare, men även Media och idag tog Nyhetsmorgon i TV4 upp saken (det var så jag fick reda på det). Men den som var först att reagera är Hanna Fredén och en annan bloggare som är läsvärd har skrivit en om det i sin krönika – Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

Kan vi, snälla, år 2012 i vårt upplysta samhälle vara överens om att det är okej att bryta mot normer, att det är upp till var och en att raka sig eller inte raka sig, att vara långhårig eller korthårig, smal eller tjock, modeintresserad eller inte? Kan vi vara överens om att det under inga omständigheter är okej att håna en annan människa på grund av dens utseende? Kan vi också vara överens om att närhelst vi ramlar över någon som går över gränsen så reagerar vi? Mobbare ska inte få stå oemotsagda. Det är ocoolt att håna andra på grund av utseende.

Det finns många fler som har reagerat. En av dem som reagerar svalt är Johan Hakelius, som avslutar sin kolumn med orden -

Allt ska vridas till det ­personliga och allt ska svepas in i starkast möjliga känslor.

Jag är rädd att vi har glömt hur vackra ljumma känslor kan vara. Och för Lina Ehrin och hennes armhåla vägrar jag att känna något starkare än mild överraskning och lätt sympati.

Det var ett litet axplock.

Vad anser jag själv då och varför är rubriken på det här inlägget dubbelt – meningslösa men viktiga debatt. De flesta inser nog vart jag vill komma. Det är fullständigt meningslöst att ens bry sig om en kvinnas armhåla, men det är just det som är det viktiga i debatten – att inse att hårets vara eller icke-vara under armarna på en kvinna faktiskt är fullständigt betydelselöst. Alla måste få ha rätten, speciellt om vi i Sverige slår oss för bröstet för att vara individualister. Det här är ju ett typexempel på att vi alla skall vara i enlighet med en mall. Inte endast en norm, utan verkligen i betydelse – en mall. Om inte, så hängs personen ut. Vad är det som gör att vissa känner sig så hotade över lite hår. Varför bryr sig om hur andra ser ut, klär sig och väljer leva sina liv?  Varför i hela fridens namn är det så viktigt?

Demokratiskt arbetssätt - en demokrati eller inte?

Reblogged from Johan Kants blogg:

En intressant debatt har de senaste dagarna rasat på min blogg. En av dem som diskuterat Jan, som är NO-lärare på gymnasiet. Så här skriver Jan om Fredrik Häréns framträdande: ”Jag tycker att Fredriks budskap om att det inte finns någon motsats mellan kunskap och kreativitet helt drunknar i det motsatta att skolan borde satsa på kreativitet istället för kunskap. Ett kraftfullt felaktigt motsatsförhållande skapas”.

Läs mer… 1 521 fler ord

Intressant inlägg

Mellan två stolar?

Läste ett intressant debattinlägg i senaste numret av SULF-tidningen. Läraren sitter på två stolar – när ska hon falla emellan? av Thérese Skoog som är universitetslektor i psykologi vid Örebro Universitet. Än finns den inte tillgänglig som nätversion.

Det jag vill diskutera och till viss del problematisera är följande:

Min uppfattning är att läraren inte ska både undervisa och examinera på samma kurs. Det är en tydlig jävsituation. Läraren är per definition partisk eftersom hon eller han i viss mån bedömer sin egen insats och han eller hon påverkar dessutom sin framtida arbetsbelastning i och med eventuella omexaminationer.

En synpunkt är att läraren faktiskt alltid bör bedöma sin egen insats utifrån examinationerna. Det skall naturligtvis inte inverka på vilket betyg som ges. Men det går att tolka in att här finns en undermening – att läraren eventuellt skulle ge ”snällbetyg”, för att visa omvärlden att hon eller han har gjort ett bra jobb eller vill slippa om-examinationer och därför godkänner dem som inte når upp till betygskriterierna.

Skoogs lösning är:

En lärare bör planera, leda och genomföra undervisningen och en annan lärare bör utföra granskningen, det vill säga examinationen av studenterna. Eftersom lärandemålen är (eller skall vara) tydligt specificerade i kursplanen, borde det inte vara några svårigheter för en utomstående granskare, själv med expertis inom området, att ansvara för examinationen.

Under några terminer var jag med  i ett lärarlag som bedömde varandras studenters examinationer. Jag accepterade de andras bedömningar, därför att jag respekterade deras kunnande. I de flesta fall höll jag dock med. Men det jag upptäckte var att jag förlorade en viktig del – min egen utvärdering. Och att jag skulle vara tvungen att läsa igenom alla examinationer för att kunna göra en sådan, vilket jag inte hade tid med, då all tid gick åt till att bedöma andra lärares examinationer, samtidigt som en ny omgång startade. För mig räcker det inte att se betygsresultatet. Jag måste läsa examinationerna, för att ha en uppfattning om vad jag skall ändra på, och vad som fungerar.

Ett argument mot denna ordning är att detta endast kan bli möjligt om lärare på universiteten undervisar på exakt samma sätt, har samma upplägg, genomgående samma seminarieuppgifter – och inte endast samma examination. På lärarutbildningen har vi under en termin mellan 10-20 olika grupper. Det betyder att vi lärare måste vara samma typ av lärare, rentav samma människor. Dessutom skulle det behövas en checklista på vad som skall finnas med – en s.k. matris. Det skulle även behövas en mall, så alla studenter skriver på samma sätt. Därför att alla bedömer inte på samma sätt. Frågan är alltså om man inte endast förflyttar ”problemet” eller skapar ett mallifierat tänkande hos alla parter. Frågan är vad man har vunnit och hur mycket man har förlorat. Hur stor är risken att universitetslärare faller emellan stolarna i relation till risken för ett standardiserat lärande på universitetet?

Skoog tar upp en annan lösning och det är anonyma tentor och det har jag också prövat, med gott resultat. Då behövde jag som lärare inte bli misstrodd för att vara orättvis i min bedömning. Men den viktigaste upptäckten var att det inte hade någon betydelse om det var anonyma tentor eller inte. Min bedömning jag gjorde på seminarieuppgiften och den på examinationen, stämde överens. Det var min kontroll. Min upptäckt var att jag inte bedömde studenten utan texten, prestationen, kunskapstillägnandet och förståelsen (i den mån det är möjligt att bedöma annat än vad som visar sig i texten) Eftersom jag inte träffar studenterna så ofta och under en kort tidsperiod, vet jag inte vems seminarieuppgift som stämmer med examinationen.

Ett ytterligare argument mot att det skall vara en ”objektiv” bedömare är att detta inte alls behöver upplevas som rättvist av studenterna. Det kan jag dock inte gå in närmare på, då det har att göra med vissa etiska ställningstaganden. Men det kan finnas en uppfattning om att den utomstående bedömaren inte varit med på seminarierna.

Avslutningsvis – helheten försvinner för läraren och tankarna går till hur fabrikerna såg ut förr – då det fanns en person till varje moment. Jag tror det är viktigt att läraren får ta hand om hela undervisningsdelen, från planering, genomförande och utvärdering. För om det skall fungera med utomstående bedömare, så innebär det att även planeringen tas bort från läraren (se ovan). Kvar blir genomförandet – Undervisningen på plats! Det innebär i förlängningen att läraren inte kan fylla upp sin tjänst till 100% och får därför fler grupper, fler studenter och förlorar en stor del av vad det innebär att vara lärare. För utomstående bedömare kan ju inte vara medlemmar i lärarlaget?

Jag undrar vad som är mest värt för en student – att ha en lärare som har ansvar för alla delar eller en som bara ansvarar för föreläsningen eller utförandet av seminarierna som andra har planerat.

Det här med ”egna barn” igen!

När jag läste till fritidspedagog hittade jag en bok, som jag nu glömt titeln på, som tog upp hur det var att vara lärare. Om det var 50 sidor som handlade om lärare som hade egna barn, var det fem sidor som handlade om lärare utan barn. Trots att många lärare både historiskt och i nutid inte har haft eller har egna barn.

Det som uppmärksammat mig igen på detta med att man skiljer på dem som har egna barn och de som inte har det är Johan Kants kommentar i sin artikel på Skola och Samhälle – Läs HÄR!

Själv har jag inte egna barn, vilket visar att jag tar nedanstående kommentar, till en annan av kommentarerna, personligt. Men på min nuvarande arbetsplats sen 13 år tillbaka är det inget som har uttalats. Jag har inte upplevelsen av att andra ser mig som mindre kvalificerad för att jag inte har eller har haft  egna barn som gått i skolan. Men det är inte hela sanningen – jag undervisar blivande lärare och de flesta har inte egna barn. Att de då skulle sakna vissa färdigheter, förståelse eller kunskap är något som för mig är helt orimligt. Det är heller inte min erfarenhet att de gör. Tvärtom! Om jag jämför med människor jag träffat under andra perioder i mitt liv som haft egna barn.

• Har du egna barn? Om du har det så har du märkt att från det att människan föds är den intresserad av att lära sig om omvärlden – man är nyfiken av naturen.

Mitt svar:

Behöver man ha egna barn för att märka det eller för att känna till det? De som inte har egna barn lever inte i en bubbla där inga barn finns.

Inom utbildningen är det något som framhålls och under praktiken är det många som får kontakt med barn. Men här handlade det alltså om egna barn rent generellt, som om detta var en förutsättning för att förstå att barn är intresserade av att lära sig och att människan är nyfiken av naturen.

Jag menar att man inte behöver ha egna barn för att märka det. Inte heller att det är en nödvändighet för att förstå barn. Däremot kan jag endast till viss del nå förståelse i hur det är att vara förälder. Även om jag med en viss inlevelseförmåga kan försöka förstå hur det skulle ha känts för egen del av att ha varit det. Men barn har jag själv varit, och sen jag var tretton år gammal haft kontakt med mina brorsbarn, samt har praktiserat på fritidshem, förskola, grundskola och har utbildning. Är det verkligen så att avsaknaden av egna barn skulle ha en så stor betydelse att inget av detta skulle få mig att märka att barn föds intresserad av att lära sig om omvärlden.

En del kan se det här som en bagatell, men under mitt liv har jag mött fördomar kring dem som inte har egna barn. Det är viktigt för mig att varje gång det sker, ge argument emot dessa fördomar och trosföreställningar om att de som inte har egna barn saknar kunskap, erfarenhet och förståelse om barn. Om fördomar som dessa aldrig slås sönder, kommer de som inte har egna barn att förbli dis-respekterade. Och om detta uttalas av lärare och detta är en vanlig uppfattning hos lärare med egna barn, kanske unga nyexade lärare utan barn uppfattas vara lärare som inte anses kunna tillräckligt för att klara uppdraget.

Johan Kants svar:

Har man ingen kontakt med mindre barn, har inga egna barn och jobbar med desillusionerade tonåringar i 8:an och 9:an kan det vara så att man väljer att inte se på barn som nyfikna av naturen.

I den här är det mer nyanserat och visst kan det vara så, men är det så?

Och om vi skulle överföra den här typen av resonemang till andra yrken, är läkare som inte varit sjuka eller har haft anhöriga med obotliga sjukdomar, inte tillräckligt kunniga. Eller psykologer som inte själv haft en psykologisk åkomma eller en anhörig med sådana, sämre psykologer. Eller en domare som dömer folk för brott inte har egen erfarenhet av att bli dömd eller en anhörig som har det.

Varför förekommer så många sidospår i talet om skola, utbildning och inte minst lärare? Varför är lärarens privatliv, personlighet och inte utbildningen, det som man anser vara avgörande för om en lärare klarar yrket eller inte?

Högre lön, bättre lärare?

Jag läser en artikel om krav som Lärarförbundet ställer i artikeln Därför måste Sveriges lärare ha 10000 kronor i månaden. Läraryrkets status höjs och det är de duktigaste lärarna som då kommer att välja läraryrket istället för civilingenjörs-, jurist- eller läkaryrket. Inte nog med att vår utbildningsminister ger antydningar om att lärarstudenterna och lärare inte är tillräckligt duktiga. Nu tar även ett av lärarfacken över stafettpinnen?

Blir jag en bättre lärarutbildare om jag får 10 000 kronor mer i lön? Nej!

Kommer jag trivas bättre som lärarutbildare? Nej!

Blir min status bättre? Nja! Men nu bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker. Jag trivs alldeles för bra i mitt yrke för att bli påverkad av vad andra anser om det. Däremot anser jag det vara djupt beklagligt att man under de senaste tio åren har arbetat aktivt för att sänka statusen på läraryrket för den obligatoriska skolan och de frivilliga skolformerna.

Tycker jag det är orättvist att jag har 15-20 tusen mindre i månaden än i andra yrken med doktorsexamen? Ja, Absolut!

Vill jag ha 10 000 kronor mer i lön? Ja, absolut!

Vem vill inte ha mer pengar? Frågan är om min lägre lön i jämförelse med andra yrkesgrupper beror på att jag presterar sämre, är en sämre begåvning, har en sämre utbildning och inte brinner för mitt yrke? Nej, och det är just det här som jag reagerar över. Varför skulle det vara annorlunda gällande lärare i skolan. Det finns, såvitt jag känner till, inte något vetenskapligt bevisat samband mellan höga betyg gällande skolkunskaper, låga antagningskrav på en utbildning och hur bra en lärare blir när hon eller han utexaminerat efter 3,5-5 år. Inte heller finns det något vetenskapligt bevisat samband mellan dåliga skolresultat och en dålig lärarutbildning. En lärarutbildning kan var mycket bra och ändå kan skolresultaten bli dåliga. Kan det bero på annat?

Det finns dessutom ingen logik i att mena att vi skall höja antagningskraven som baserar sig på skolkunskapen, då den uppenbarligen enligt en hel del inte är tillräckliga och att man tror att eleverna får högre betyg de förtjänar. Hur skall vi kunna lita på betygen om det nu är så som många tror.

Vi behöver alltså gå tillväga på ett helt annat sätt! Och det jag kan se är att vi måste göra stora förändringar i praktiken, dvs. avlasta lärarna från arbetsuppgifter som tillhör andra yrkesgrupper. Då skulle lärarna få tid att förbereda lektioner, kompetensutveckla sig (för det måste man göra under hela lärarkarriären) och hålla sig ajour med den senaste forskningen och vad som händer inom utbildningspolitiken.

Som jag ser det, räcker det inte med att förändra lärarutbildningen hela tiden om man inte samtidigt förändrar de villkor som praktiken har att brottas med. En fråga som är viktig att ställa är vad den praktiska delen av lärarutbildningen kan förändras så att den mer harmonierar med den teoretiska delen. Det är en fråga för skolorna och hur de organiserar arbetet för de lärarstudenter som kommer ut och gör sin praktik. Och en fråga för utbildningspolitikerna kanske är att man kanske skulle öka praktiktiden istället för som nu minska den med två-tre veckor.

Man väljer inte läraryrket på grund av ”den höga lönen”