Regler är okey

Till en viss grad är regler okey. Man skall veta vad som gäller. Ganska ofta finns ett regelverk och många gånger görs avsteg från detta till den grad att avsteget blir praxis. Själv har jag alltid trott att oavsett vilka regler som finns är sjukdom något som räknas som skälig frånvaro. Att man skall kunna bli avstängd från t.ex. en kurs man går har jag aldrig haft en tanke på. Komplettering ja, lägre betyg på grund av att man missat viktig kunskap, ja, mm. Men jag vet att det förekommer, men då är det tydligt framskrivet och uttalat. Problemet är när detta tydliggörs under terminens gång att endast två frånvarotillfällen accepteras i all undervisning, när praxis har varit – obligatorisk närvaro under minst två seminarier, för övrigt kompletterande uppgifter och icke-obligatoriska föreläsningar.

För mig är glädjen att studera att inte känna tvång, samt att veta att om jag blir sjuk, inte riskerar att bli avvisad under pågående kurs. Att studera innebär ju ett åtagande och tar mycket tid och kraft. För studenter som måste bli godkända, kan en sådan regel som plötsligt börjar att gälla förstöra en hel del.

Jag tror inte att man löser problem med studenter som väljer att inte närvara på grund av att studierna inte är obligatoriska genom tvång och rädsla för att bli utkastade. Jag tror snarare på att man betonar vikten av att närvara på annat sätt. Och i vilket fall skall det inte komma som en total överraskning – att regler helt plötsligt gäller oavsett skäl. Om det är tydligt framskrivet från början, behöver man inte göra sig några illusioner och kan avstå. Det kan bli värre om man planerat in studier som man sen måste avbryta på grund av att glädjen med dem försvunnit. För vem kan känna glädje av att inte vara säker på att gå klart kursen. Man kan ju bli sjuk under en vecka då det är fler lektionstillfällen än annars!

Jag tar inte den risken, vare sig med min hälsa eller mitt välmående under studierna.

Att läsa Nietzsche!

Har börjat att läsa Nietzsches verk Beyond Good and Evil och det är som att sätta sig i en bil, trycka på gasen och sen känna hur blodet rusar upp i huvudet över känslan av att det är bilen som kör dig och inte tvärtom. Jag hinner inte tänka, bara följa med. Hur skall jag klara av att läsa den boken utan att helt tappa andan.

Han är inte nådig mot Platon.

We should not be ungrateful towards dogmatism, but it nonetheless be said that the worst, most prolonged, and most dangerous of all errors to this day was a dogmatist´s error , namely Plato´s invention of pure spirit and the Good in itself. [...] since Christianity is Platonism for the ”people” [...]

Och jag svarar – det beror på hur man tolkar honom och att platonismen inte är  lika med Platon. Men jag är frestad att skriva en uppsats om Nietzsches kritik av Platon.

Maktens labyrint

En labyrint är ett system av gångar avsett att förvirra och att vilseleda den som färdas i den. Det är möjligt att se makten innersta betydelse som en labyrint. Att förstå vem som egentligen har makten kan vara detsamma som att irra runt i en labyrint, ta fel väg och hamna i en återvändsgränd, gå tillbaka och ta nästa väg som också leder till en återvändsgränd. Speciellt om kunskap saknas om maktens olika yttringar. Det svåraste kanske är att se att den som irrar omkring har makten själv att söka den rätta vägen. Det är lätt att skylla på labyrinten eller på upphovet till den.

Vem är det som utövar makt? Det finns olika definitioner på makt, att den kommer uppifrån, finns mellan människor och att det bara finns makt om den erkännes. Om en annan persons handling inte har någon effekt på mig, finns makten då. Det finns en människa som vill utöva makt, men uppstår den eller kvävs den i sin linda. Om jag ställer en fråga och blir upprörd över att den inte får ett svar, är det den som är tyst som har makten eller är det jag som ger tystnaden makt? Ger jag den som är tyst makten att förstöra min sinnesro.

Makten är inte endast en labyrint, utan kan också få ringar på vattnet. En person vill utöva makt, den andra ges makt som sedan används för att utöva makt på en tredje person, som i sin tur ger makt eftersom denne erkänner den. Blir upprörd och tar den till sig.

Jag blir maktlös om ingen tar mina ord på allvar. Men om jag inte bryr mig om att orden inte tas på allvar, tar jag makten över mina egna ord. De behöver inte bli bekräftade för att få lika stor betydelse när de uttalas för mig själv, även om ingen svarar på dem. Om någon reagerar på mina ord utövar jag då makt eller ger andra mig makten att tala. Det jag har sagt har varit viktigt för någon annan än mig själv. Eller är det orden i sig själva som utövar makten och jag bara är redskapet som för fram dem?

När jag nu går i Maktens labyrint, har jag hittat den rätta vägen till dess väsen eller återigen hamnat i olika återvändsgränder? Hur vet jag när jag gjort det? Hur kan jag någonsin veta det? Kanske när jag inte längre bryr mig om att söka efter den? Om jag låter bli att gå in i Labyrinten och låter mig bli vilseledd. Kan jag välja det själv? Och om jag blir inkastad, hur hittar jag ut?

Verksamheten igång igen!

Nu har höstterminen börjat på allvar, både vad gäller min egen undervisning, min forskning och mina egna filosofistudier. Allt handlar numera om etik och moraliskt handlande. Och allt går ihop och befruktar varandra. Fast några av de gamla kurserna finns kvar då jag har distansundervisning och en campusförlagd kurs som håller på att fasas ut. Senare under terminen skall jag ha några kurser på barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen. Det skall bli spännande. Har haft kursen tidigare, men nu är den aningen reviderad, samt fått en del ny kurslitteratur.

Nu undervisar jag yrkeslärare som är verksamma ute på skolorna och blivande förskollärare i den nya campusförlagda kursen på avancerad nivå. Två grupper har jag och de flesta skall arbeta i förskolan. Mycket roligt!

Igår på filosofin försökte jag ännu en gång förstå Zenons paradox med sköldpaddan, men lyckades inte helt den här gången heller. Lite närmare en förståelse har jag väl kommit, men, men… Fick iaf den matematiska lösningen igår, fast den skall visst vara omdebatterad. Enligt den kommer Zenon ifatt sköldpaddan.

Den här terminen skall vi läsa mer av Nietzsche i etiken och av Spinoza i metafysiken. I logiken handlar det mest om logik och vetenskapsfilosofi, vilket inte är ett främmande område för mig, men frågan om hur filosofer vetenskapar i jämförelse med samhällsvetare är intressant?

Debatterna inom skolområdet är på gång igen. Egentligen är det inte så mycket nytt man diskuterar och det är inte så märkligt eftersom ingenting i någon större mening förändras. Man diskuterar tvärsäkert om problemet med tvärsäkra uttalanden av forskare och i avhandlingar.  Nu debatteras även entreprenöriellt lärande. Och som en del tolkare det kan jag inte förstå att det lärande som redan finns formulerat i läroplanen numera kallas för entreprenöriellt. Men det är intressant hur ett ord kan få någonting redan existerande, att uppfattas som något nytt. Om det här låter förvirrat, avslöjar det min egen förvirring. Jag får inte grepp om det. Kanske jag viker ett annat inlägg helt åt detta någon gång.

Kompetensutveckling eller lämplighetsprövning?

Efter 10 års utbildning som gett åtminstone två universitetsexamina och 12 års erfarenhet som lärarutbildare är jag helt på det klara med att jag kan avgöra vilka mina eventuella brister är och  vilka områden som behöver utvecklas hos mig. Och om dessa mina brister blir påtagliga, t.ex. om jag skall in på ett område där dessa är till förfång för mig ser jag till att kompetensutveckla mig, dvs. läser in mig. Och om jag inte klarar av detta på egen hand, går jag kurser. Ingen behöver tala om att det är vad jag skall göra. För mig är det en självklarhet. Om jag blir tjänstefördelad en viss kurs, ser jag till att läsa mer än kurslitteraturen om jag inte har tillräckliga kunskaper. När jag läser kurslitteraturen kan jag ju upptäcka det. Vad är det jag inte kan förklara.

Jag tror att de flesta lärare ute på skolorna också kan avgöra det på egen hand. Men gör andra det. I debatter, från utbildningspolitiskt håll och även andra utanför skolans område m.fl. verkar det som om de flesta inte verkar tro att lärare klarar av detta. Man verkar tycka sig behöva tala om för lärare vad de brister i och vad som krävs av dem. Jag har full tilltro till att den behöriga läraren som måste undervisa i ett speciellt ämne den inte har behörighet i, är helt på det klara med att här behövs tid för kompetensutveckling.

Skillnaden mellan att vara universitetslektor och t.ex. grundskole- och gymnasielärare är att jag får kompetens- och forskningstimmar inskriven i min tjänstefördelning. Det är något som innebär att jag som lärare kan utveckla mina förmågor kontinuerligt. Jag kan utveckla min undervisning, läsa in mig på aktuell forskning, samt arbeta med min egen forskning. Allt detta höjer i förlängningen kvaliteten på undervisningen.

Av det skälet bör man titta på lärarnas möjligheter att kompetensutveckla sig, än att förutsätta att lärarna inte skulle inse att det skulle behöva det. Jag har sagt det många gånger – Ge lärarna tiden, så skulle nog de flesta ta chansen direkt. Ett exempel är att det ingår i läraruppdraget att hålla sig ajour med den senaste forskningen. När skall de hinna med det om de inte får tid att göra det.

Det kanske skulle bli billigare i nuläget att ge de lärare som redan verkar ute på skolorna kompetensutveckling än att införa lämplighetstester som kanske kostar mer än ger resultat. Om det nu är en ekonomisk fråga. Då undviker man dessutom det obehagliga ”utsorteringsmomentet” som rimmar illa med läroplansformuleringar och läraruppdraget. Det är möjligt att lämplighetsprövningen får mer substans om man upptäcker vilken typ av kompetensutveckling lärarna behöver än om dessa bygger på ett värderande om vad som är en bra lärare.

En genomgången lärarutbildning och lärarexamen innebär inte att det ploppar ut en för all framtid färdiglärd lärare. Att vara lärare innebär att hela tiden utbilda och bilda sig. Det ligger i yrkets natur, helt enkelt.

En sann historia!

Nu vill jag berätta en sann historia med anledning av Zarembas artikel i DN idag – Sverige har slutat undervisa – så förlorade lärarna sitt yrke. Hans tidigare artikel – läs HÄR.

År 1989 började jag på min fritidspedagogutbildning och blev klar år 1991. Den integrerade skoldagen hade införts och en del av mina studiekamrater hade fått anställningar. Då bestämde sig den borgerliga regeringen att införa anställningsstopp, samt friställa 2/3 av fritidshemmens personal. Vad man ville var, att stimulera eget företagande inom denna sektor. Sist in, först ut var det som gällde.  De som fick gå var de nyexade fritidspedagogerna och barnskötarna som hade varit där längre och var fast anställda fick stanna kvar. En del fick tjänsten som fritidspedagog. En del av barnskötarnas utbildning har förändrats sen i början av 90-talet, men då hade de inte någon pedagogisk utbildning.

Jag blev för första gången arbetslös, fick leva på ett starkt reducerat socialbidrag, då kommunalpolitikerna som var moderater I Haninge kommun bestämde att 1900 i månaden skulle socialbidragstagarna få som högst + hyran betald de tre första månaderna. Det var emellertid olagligt, så jag fick mina pengar efter överklagande. Samtidigt ställdes kravet att man skulle vara inskriven vid AF och söka minst 40 arbeten i månaden för att få ut sina pengar. Så många arbeten fanns inte att söka. En del av mina kamrater sökte alla jobb som fanns, t.o.m. som läkare.

Under ett antal år sökte jag 260 fritidspedagogjobb och jag fick komma till sex intervjuer. På en av dem sa rektorn att jag hade fått komma för att hon ville se hur en fritidspedagog såg ut, men att det fanns en fritidsledare som också sökt jobbet. Han fick jobbet, men inte jag, vilket jag förstod innan intervjun var slut. Hon sa dessutom att jag hade en gammal utbildning, dvs. den var två år gammal. Och så såg det ut i stor utsträckning i början av 90-talet – att utexaminerade, fullt kompetenta fritidspedagoger gick arbetslösa, medan personalen på fritidshemmen var barnskötare och fritidsledare. Och när den integrerade skoldagen slog ut ordentligt fick en del av mina studiekamrater som lyckats få ett nytt jobb, vara rastvakter och behjälpliga i klassrummet.

Varför blev det så här då, ja kanske för att det inte fanns något krav på att utbildade fritidspedagoger gick före dem som arbetat som barnskötare oavsett om de var fast anställda eller inte. Kanske också för att fritidspedagogerna fick mer i lön. Och även om det handlade om några få tusenlappar i månaden, kan det ha varit en del av orsaken.

Jag fortsatte att studera och låg inte på latsidan medan jag sökte anställning och helt plötsligt blev jag för kvalificerad för att arbeta inom fritidshemsverksamheten. Det fanns risk menade en del då jag ringde och pratade med dem, att andra skulle känna sig underlägsna eller att jag kanske skulle känna mig alltför kvalificerad. Summa sumarum, jag passade helt enkelt inte in i arbetslaget, så de hade en annan sökande i åtanke som jobbat som fritidsledare utan pedagogisk utbildning.

Så såg verkligheten ut för mig och en del andra i början av 90-talet. Jag skyllde aldrig på Lärarhögskolan! Min utbildning som fritidspedagog var fantastisk som helhet. Även om den saknade en del vad gällde den teoretiska biten, men det tog jag igen på egen hand. Lärarhögskolan hade sitt uppdrag och det var att personalen på fritidshemmen skulle ha samma status oavsett utbildning. Därför var utbildningen upplagd efter studentarbetslag-konceptet. Något jag har haft stor nytta av.

Det var helt enkelt politiska beslut som omöjliggjorde för mig att få en tjänst, samt den ideologi som då dominerade och LAS, samt frånvaron av behörighetskrav för personalen. Det var inte så att jag inte hade det som krävdes, snarare att jag hade mer i bagaget.  Lärarhögskolan hade ingen del i detta alls. De utbildade oss till det som gällde. Ingen kunde då förutse den skrotning som skedde eller att den utbildning till fritidspedagog efter två år skulle bli totalt värdelös. Tyvärr ledde den borgerliga regeringens utbildningspolitik till att fritidspedagogyrket baserad på aktivitetspedagogiken mer eller mindre försvann.

När nu Zaremba skriver …

Jag berättar om Elisabeth Beausang eftersom sådana lärare börjar bli sällsynta. Hon är disputerad (antikens kultur och arkeologi) och har en lång erfarenhet. Jag antar att skolorna står i kö? Nej, hon drar sig fram på vikariat och visstidstjänster. Hög kompetens tycks numera vara till nackdel. En lärare med så stark ämnesidentitet lär inte gå med på att ”kvacka” i allehanda ämnen. Redan det gör henne olämplig på varannan skola. För övrigt kan det bli misstämning om hon tvingas ta råd från en fritidspedagog som kommunen upphöjt till rektor.

… blir jag påmind om min egen historia och om hur det såg ut i början av 90-talet. Nu vet vi inte om denna fritidspedagog kompetensutbildat sig, men självklart är att rektor skall ha en rektorsutbildning, likaväl som det är självklart att lärarna på vilken nivå de än undervisar skall ha behörighet i ämnet eller på den nivå de är lärare. Inte heller vet vi om denna lärare var behörig. Om så inte är fallet, finns det en viss inkonsekvens hos Zaremba, då han å ena sidan talar för läraren och å den andra sidan emot att en fritidspedagog upphöjd till rektor. För om behörighet skall gälla rektorer, bör väl även detta gälla lärare hur kvalificerade de än må vara utan att behörighet.

Fakta om rektorernas yrkesutbildning (från DN)

Skolverket kan inte  ge några uppgifter om de 8 000 svenska rektorernas meriter. Men de 2 200 som för närvarande genomgår rektorsutbildningen (30 högskolepoäng fördelade på 10 p skoljuridik, 10 p mål och resultatstyrning, 10 p ledarskap) har besvarat en enkät. Enligt den har 58 procent lärarbakgrund 17 procent är förskollärare, 4 procent fritidspedagoger, 16 procent har annan bakgrund, exempelvis socionom, psykolog, syokonsulent, yrkesvägledare, civilekonom, civilingenjör, officer. Fem procent har inte svarat.