Brittiska Top Gear

Det finns nog inget program som är så bra som Brittiska Top Gear … Häromdan såg jag ett längre avsnitt när de landade i Irak och skulle bila till Palestina under julhelgen. Tre programledare som jag bara älskar, Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May, de är så olika och verkar ha så himla roligt ihop. Och vilka äventyr de ger sig ut på. Det är ett så bra program att jag står ut med reklamavsnitten (som jag numera har utvecklat en nästintill avsky mot).

Om ni älskar bilar och inte har upptäckt Top Gear, missa det för allt i världen inte. Det sänds en del reprisomgångar också, som man kan se om hur många gånger som helst.

Soraya M.

Såg en film i går om Soraya M. En film man måste ha starka nerver för att orka se. Den skildrade hemskheten i att straffa någon med stening. Och när den var framme vid scenen för steningen var jag så upprörd av tyst ilska att själva steningen spolade jag fram filmen en bra bit. Något mer fruktansvärt har jag inte sett på många år.

Hur kan man gräva ner en människa till midjan och sen stena henne till döds i Guds namn. Och tvinga hennes närmaste att kasta de första stenarna. Om det sen är resultatet av en komplott av en make som ville bli av med sin fru och fick andra genom utpressning att ljuga, ja då kan det nog inte bli värre. Utom att filmen är baserad på en sann historia!

Efteråt fick jag en så stark hostattack så blodet försvann från mitt ansikte och jag blev blek som jag aldrig varit förr. Det enda jag kunde se framför mig för min inre syn var resultatet av denna stening.

Jag hade inte tillräckligt starka nerver!

Mamma Mia och 2012 – filmisk besvikelse

Nu skall jag tala om film.

Häromdan köpte jag Mamma Mia och 2012 – helt skilda genrer.

Mamma Mia – är det mig det är fel på eller är den grovt överskattad. Kanske man måste gilla ABBA för att bedöma den på ett rättvist sätt. Jag satt bara och väntade på att få reda på vad den gick ut på. Stökig, fjantig och alldeles för käckfrisk är min bedömning. Men den kanske blir bättre. Jag kommer dock inte över tröskeln. Antingen somnar jag eller också känner jag mig irriterad. Meryl Streeps hårslinga som hela tiden hängde över ansiktet var irriterande. Kanske jag skulle uppskatta den mer om det varit okända skådespelare och inte andra som är kända för prestationer inom andra genrer.

Men, som sagt – jag gillar inte ABBA. Deras musik associerar jag alltid med positivspel. Sen finns det väl en och annan låt som är bra.

2012 – en undergångsfilm. Jorden håller på att gå under. Det började bra, men den var förutsägbar och icke-trovärdig. Marken rämnar och en grupp människor klarar sig hela tiden i sista minuten, medan alla andra går under. Visst, det är underhållning. Men att det skulle handla om de överlevandes hjältemodiga kamp vete 17. Specialeffekterna var dock hisnande och jag undrar hur de har gjort det. Skickligt.

Av samma regissör har jag sett Day after Tomorrow och den var engagerande.

En lördagskväll av filmisk besvikelse!