Bejaka tankens mångfald

Varför är det så viktigt att veta vad andra tycker, som om hela ens existens vilar på att man måste veta det och speciellt att det är viktigt att de tycker likadant som man själv gör? Varför har vi så svårt i vårt land att acceptera mångfald. Vi menar att vi lever i ett mångkulturellt samhälle och att vi alla är unika. Vi skall vårda vår individualitet, men när det kommer till kritan är det en speciell typ av individualitet som vi alla skall följa och vårda.

Kan vi verkligen lägga upp vårt liv och vår egen yrkesprofessionalitet på vad andra tycker. Och på vad vi själva tycker också för den delen. Kan vi inte istället fokusera på att vi lägger upp det på den kunskap om livet vi har och den kunskap vi tillägnat oss i vårt yrke. För ingenting förändras i grunden på att vi tycker någonting. Kanske vi mår bättre om vi får beröm av någon, men skall vi vara beroende av det för att kunna leva. Kanske mår vi dåligt över att någon eller några anser att vi är urusla eller har något fult på oss. Men skall vi vara beroende av det. Måste vi alltid fråga någon annan om något passar. Måste vi be om lov om att få vara dem vi är.

Alla tycker till om allt och alla. Och vi har alla rätt att göra det. Vem är jag som kan säga att någon tycker fel. De får tycka vad de vill, men då måste även jag få tycka. Fast det är ju lite si och så med det.

Inget speciellt har hänt. Jag har bara varit fundersam under en längre tid varför alla tycker hela tiden (speciellt politiker) och att vi alla måste tycka likadant för att få vara med  istället för att ta tillvara på och framföra sina kunskaper och låta alla få vara med.

Mitt förslag är att vi alla stryker ”Jag tycker …” under en vecka och istället försöker formulera våra tankar på annat sätt. För kanske det är så att bakom detta ”Jag tycker” finns en tillägnad kunskap som vi inte tror är tillräckligt värdefull. Men hur vet vi att det vi tycker i själva verket är kunskap om tanken stannar i ett påstående som ingen kan gå emot annat än att kontra med ett eget tyckande. Hur skall våra tankar kunna utvecklas om de aldrig får möta andras tankar om livet, yrket, händelser mm. Och hur skall de kunna utvecklas om andra upplever att det man uttrycker är ett sätt att påverka och pådyvla någon annan ens egna åsikter. När det i själva verket handlar om att man vill få sina egna tankar bemötta och en chans att få dem att utvecklas till något nytt.

Vi måste bejaka tankens mångfald och se det dominerade tänkande som anses vara rätt, som en del av det totala tänkandet.

Ger lite fel bild?

Jag börjar bli lite konfunderad över vissa av regeringsmedlemmarnas härkomst som de tar upp för att visa att de har förståelse för hur folk lever och upplever sin situation. Jan Björklund talade i utfrågningen om att hans mamma kom som krigsflykting till Sverige och Reinfeldt talar om att han kom från förorten.

Men Björklunds mamma kom som krigsflykting från Norge 1945 och Reinfeldt kommer från Täby.

Jag börjar förstå avståndet mellan regeringen och verklighetens folk.

Det bör vara en viss skillnad mellan att komma från ett grannland som Norge till Sverige, där skillnaden mellan språken och kultur inte är så stora, som att komma från andra sidan jordklotet. Och det är skillnad att komma från Täby än att komma från t.ex. Hökarängen, Rågsved mm. Det är naturligtvis lättare att bli integrerad i den meningen Björklund och Folkpartiet talar om, om man kommer från Norge och Danmark än från Iran. Jag har aldrig hört talas om att några ur den norska befolkningen som kommit till Sverige har blivit föremål för främlingsfientlighet.

Att leva i krig är naturligtvis lika jävligt i varhelst i världen det pågår, även om vissa krig har otäckare inslag än andra.

En annan sak som ger lite fel budskap är att Hägglund menade att han skulle kunna städa hos t.ex. Björklund och att Olofsson menade att man lär sig något av alla jobb. Men, de kommer ju aldrig hamna i den situationen.  De lär inte behöva registrera sig som arbetslös hos AF och inte lär de drabbas av fattigdom heller, den dagen då de inte längre är ministrar. Och nog är det väl enklare att stå ut i ett tillfälligt jobb trots att det är okvalificerat, om man redan har en hög utbildning och bara väntar på chansen att få börja jobba i det yrket igen. Man har ju så många fler kontakter och möjligheter.

En tredje sak jag vill ta upp är att Björklund försvarar sig med att han inte är främlingsfientlig eftersom hans mamma kom hit som krigsflykting och för att han har adopterade barn från andra sidan jordklotet. Det är ingen garanti mot främlingsfientlighet. Det finns människor inom och mellan olika invandrargrupper här i Sverige som också kan uppvisa det.

Fast jag tror inte att Björklund är främlingsfientlig, bara att han utgår från sina egna erfarenheter och därför inte riktigt hamnar rätt.