Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Matematiklärare skall bli coacher …???

… för sina lärarkollegor. Det har Jan Björklund avsatt medel till. Läs HÄR

Det är 1000 lärare som skall plockas ut, som skall utbildas av Skolverket. De väljs ut av skolor och huvudmän. De skall sen stötta mindre grupper av lärare. De skall tillsammans diskutera och utveckla sin egen undervisning.

Det är alltså duktiga och skickliga mattelärare som får nedsatt arbetstid för sin egen undervisning för att i stället coacha och hjälpa andra, säger han till Sveriges Radios Ekot. [...]

En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han. [Björklund]

Det är anmärkningsvärt att utbildningsministern går in och styr i detalj vilken metod som skall användas. Man kan tänka sig vilken skandal det skulle bli om andra minstrar skulle gå in och styra läkares och polisers och juristers medoder på samma sätt. Avsätta medel för de duktigast läkarna för att lära dem en speciell metod eller de duktigast poliserna för vilken metod de skall använda vid ett tillslag mm. Eller hur de skall prata med bilister som de stoppar i trafiken.

Är det detta vi skall ha politikerna till numera! Och frågan är om inte detta är ministerstyre. Och i metoder som för länge sedan, enligt modern internationell pedagogisk forskning, kommit fram till inte leder till de bästa resultaten eller till ett lärande (som den traditionella katederundervisningen inte gjorde)

Om jag går till min egen verksamhet, skulle jag bli mäkta förvånad och indignerad om Björklund skulle avsätta medel för de duktigaste lärarutbildarna som skulle undervisa mig bort från den lärarledda undervisningen som jag praktiserar och personliga respons på seminarieuppgift, som jag ger. Eftersom jag av erfarenhet vet att det är den typen av undervisning som ger de bästa resultaten.

Jag har inget emot mentorskap, vilket inte är detsamma som coaching, men även den skall vara en överenskommelse mellan parterna. Inte att ledningen bestämmer att alla ska bli coachade som inte undervisar på ett speciellt sätt och att denna ledning skall utse dem som de anser vara de bästa. Och vad skapar man för stämning om skolan och huvudmännen bestämmer vilka som är duktiga och vilka som inte är det.

Hur skulle jag känna mig om en av mina kollegor skall coacha mig … eller om jag blir den som blir utsedd att coacha två eller tre av mina kollegor. Stort obehag naturligtvis! Däremot skulle jag inte tacka nej till att vara mentor om det har varit min kollegas önskemål eller till någon som nyligen börjat en kurs.

Hur kommer lärarna känna sig när de nu inser att de skall delas upp i ett A- respektive B-lag. De som är duktiga och de som behöver hjälp med att bli duktiga.

Inlägget innehåller många ord, men egentligen finns inga ord för att beskriva denna organiserade dissning av lärare som inte använder sig av den metod som utbildningsministern anser att alla skall använda sig av.

De som behöver coaching är inte lärarna, utan utbildningspolitikerna!

Det svenska språket och kunskapen

Vilket är viktigast?

Elevens eller studentens kunskap förmedlas på det svenska språket eller elevens/studentens kunskap i ett annat språk än svenska, i t.ex. historia?

Jag menar att det bara är i ett enda ämne som språket är viktigast och det är i svenska. För övrigt är det kunskaperna som är viktigast, som jag ser det. Det är inte alla som håller med mig och det kan uppfattas som provokativt. Men min mening är inte att provocera. Jag problematiserar på fullt allvar att elevernas språkliga förmåga, dvs. på vilket språk kunskaperna förmedlas på skall vara det viktigaste.

Det är ju inte enkelt att lära sig ett nytt språk. Och att dessutom förmedla sitt kunnande på det språk man inte behärskar kan upplevas oöverstigligt. Om jag som vuxen kan känna mig dum när jag inte kan förmedla mina kunskaper eller kommunicera på grekiska, hur skall då inte en ung elev känna sig. För jag är inte dum eller saknar kommunikativ förmåga, för att jag inte behärskar det grekiska språket. Grekerna brukar då börja prata engelska med mig, om de behärskar det. För de flesta jag har träffat är det kommunikationen som är viktigast, inte att jag kan språket. Om inte, ja då använder vi gester istället mm. och det jag kan få fram.

Det finns argument för att det är viktigt att alla lär sig det språk de flesta människor talar, men argumentet att det är viktigt för att andra skall kunna bedöma vad man kan eller vill är inte hållbart. Att kunna ett språk är viktig för individen själv. Men det är inte det argumentet man för fram gällande dem som går i skolan. Här handlar det om att det är viktigt att kunna språket för att kunna lära sig något. Det här argumentet håller inte. För de kunskaper som den svenska skolan lär ut, är inte unika i världen. Dessa lärs ut på många olika språk.

Vad beror detta fokus på att det svenska språket är så viktigt, just i skolan. Det handlar inte om läs och skrivförmågan i sig själv, utan om att ett speciellt språk skall gälla. Men om man ser det så, finns risken att många elever som kan en hel del eller har möjlighet att lära sig en hel del under tiden de lär sig svenska, förhindras att förmedla detta eller att lära sig. Man sätter alltså upp en barriär genom språket mellan dem som har svenska som modersmål och de som inte har det.

Lika konfunderad som över detta, är jag när det svenska språket finns med i betygskriterierna i ämnen som inte är Svenska! Svenskan skall vara korrekt. Frågan är då Vad är korrekt svenska? Och skall alla lärare vara svensklärare i botten. Trots mina betyg som är över medelsnittet, i det svenska språket, anser inte alla att jag skriver korrekt svenska…trots att jag utvecklat språket väsentligt sen min gymnasietid. Jag skriver svenska efter melodi mer än efter korrekt grammatik. Visst blir det fel ibland både hos mig och andra … men i min värld är det tillåtet med korrekturläsare, och att kommunicera på engelska, norska, danska och några språk till – tyska och franska om det finns någon som kan det, både vad gäller examinationer och muntligt förmedlande. Det händer dock mycket sällan i lärarprogrammet, men i kurser på magister, i uppdragsutbildningar för yrkesverksamma lärare är det inte ovanligt att läsa examinationer skrivna på engelska. För att inte tala om avhandlingar, som alltfler skrivs på engelska.

Man kan därför fråga sig varför det inte kan vara tänkbart och t.o.m. tillåtet i den obligatoriska skolan. Varför är det så viktigt att elever förmedlar vad de kan på ett enda språk och att en del anser det vara helt okey att eleven då får vänta med att få godkänt i ett ämne tills de kan förmedla sina kunskaper på svenska. Trots att de kanske skulle kunna göra det på ett annat språk. I dagens Sverige finns det ju lärare med kunskaper i många språk. Det bör inte vara några problem. Och det handlar ju inte alls om att byta ut svenska språket mot ett annat, utan om att faktiskt ge elever kredit för vad de faktiskt kan om något, medan de lär sig svenska. För självklart är det viktigt med att kunna svenska, men för individen själv, inte för att andra inte kan bedöma vad någon kan eller vill eller har möjlighet till på grund av att denne inte kan svenska. För vi har möjlighet, om vi kan se bortom självklarheten att allt skall förmedlas på svenska, att bedöma kunskaper i historia hos en elev, förmedlat på ett annat språk.

Det jag skriver här kan jag finna stöd för i målformuleringen om en likvärdig utbildning i Lgr 11.

Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

Om man skall följa läroplanen (och det skall man ju göra) är det lärandet och kunskapsutvecklingen man skall främja. Och gör man detta, om man väntar tills elever som har ett annat modersmål, kan svenska tillräckligt väl för att kunna förmedla detta lärande och kunskapsutveckling?

En lärarskildring

Reblogged from Johan Kants blogg:

Jag fick ett brev! Jag fick ett brev som fick mig att fundera, inte så att det vände upp och ner på min syn på saker och ting. Inte heller att det var något nytt under solen, utan att det var ett vittnesmål från en lärare som tydligt beskrev sin arbetssituation. Jag ha under en längre tid hävdat att läraryrket är samhällets viktigaste arbete.

Läs mer… 1 405 fler ord

Jag tycker alla skall klicka på länken och läsa Johan Kants inlägg och alla 230 kommentarer hittills.

Självklart att lärandet är prio ett…

Jag läste en kommentar på ett inlägg på Newsmill om Orsakerna till högskolans förfall av författaren till artikeln och jag studsade till.

[...] Många universitetslärare har en otroligt naiv inställning till fusk. Hemskrivningar är ju vanliga och där anser många att lärandet genom sådana går före fuskrisken. Jag tycker det är fel sätt att tänka.”

Självklart vet jag att fusk förekommer, och har kanske råkat ut för att någon gjort det utan att jag har märkt det och anser inte att det är acceptabelt att fuska. Jag är inte naiv! Men i mitt yrke utgår jag inte från att mina studenter skall fuska, så att jag konstruerar tentor och uppgifter för att förhindra fusket. De konstrueras efter att ett lärande skall kunna ske. Det är min prioritet.

Visst skulle man kunna fuska på så sätt att man låter någon annan skriva hemtentan, men det svåra med att fuska på det sättet är att man måste ha gått kursen för att kunna skriva tentan och få godkänt på den. Det kan vara svårt att fuska genom att skriva en hemtenta ihop också – har man varit lärare länge och bedömt femsiffrigt antal texter under årens lopp, ja då kan man se det. Speciellt om det inte finns en personlig ton i texten.

Jag har erfarenhet av att bedöma salstentor OCH hemtentor av samma studentgrupp som jag träffade under en hel termin i olika moment och skillnaden var enorm. På salstentorna blev det fakta, fakta, fakta till skillnad i hemtentorna där det förekommer argumentation, beskrivningar, analyser på ett helt annat sätt. Och det som förekom i hemtentorna stämde mer överens med hur studenterna muntligen visade sina kunskaper och sitt lärande. Jag som lärare kunde bara checka av i salstentorna, medan i hemtentorna kunde jag skönja en förståelse och ett erövrat lärande.

Jag är dock inte helt emot salstentor. De behövs i ämnen där minneskunskaper är viktiga och där det är fakta som gäller. Men alla ämnen är inte sådana att det bara räcker med eller är nödvändigt att lära sig fakta. Men att först lära sig allt som står i böckerna utantill för att sen i en sal utöver fakta presentera ett resonemang eller en argumentation på en uppgift som då är ny för en, utan att ta hjälp av böckerna är det nog inte så många som klarar av under en kurs som varar i fyra veckor, med en trave böcker att plöja igenom. Men viktigare är frågan – varför skall de klara av det? Varför lära sig fakta utantill när den finns i böckerna. Och varför skall man i denna tid skriva en tenta för hand när allt skrivande sker på dator? Men, som sagt i vissa ämnen är det med nödvändighet viktigt att lära sig fakta utantill.

Och var lär man sig bäst genom skrivandet av en hemtentamen – för det är i skrivandet man också lär sig. I en del fall är det i skrivandet det faktiskt sker! Troligen hemma på sin kammare.

Förebyggande av fusk är plagiatprogram som vi praktiserat ett flertal år.

Den övervakade skolan

Varför störs jag inte av den ordning skolan har med stränga regler, skoluniformer, tillsägelser om uppförande mm. Och varför störs jag av program som klass 9A.

Möjligen kan det bero på att i programmet Den övervakade skolan finns biträdande rektor, kuratorer m.fl. som tar hand om de elever som hotar att falla ur. Det handlar inte om att det kommer någon utifrån och visar hur det egentligen skall vara och på så sätt inkompetensförklarar personalen. I klass 9A kom lärare som fick titeln superpedagoger som hade till syfte att lära de ordinarie lärarna hur man egentligen skulle göra. Det gick ut på att lärarna inte var tillräckligt kompetenta och behövde coaching. Vissa scener var svåra att fortsätta att titta på! T.ex. scener mellan matematik-superpedagogen och den relativt nya matematikläraren? Har vi någonsin sett hur någon så offentligt blir dissad som denna matematiklärare, utom i program som Robinson eller liknande program – SYTYCD eller Idol.

Vad Den övervakade skolan visar är ett sammansvetsat gäng som har samma mål. Och man talar inte om varandra på ett nedlåtande sätt. Inte heller om eleverna! De talar om hur de bryter mot skolans regler. Programmet visar också att eleverna själva sätter de ansvariga på hårda prov. T.ex. Mollie som satte Mr Drew på hårda prov i förra avsnittet. Men de visar även att de inte sviker – Vi finns här för dig. (även om det underförstått ger budskapet – men vi vill att du skall sköta dig)

Nej, jag förordar inte den här typen av skolan. Men det finns en värme, en autencitet och ett äkta engagemang och en tro på att eleverna med en viss hårdför disciplin kan fås på rätt köl. Personligen är jag emot hårdför disciplin, då jag verkar för att samma sak kan uppnås med andra förhållningssätt och metoder.

Men om man vill visa olika sätt som fungerar, så är Den övervakade skolan ett bra exempel.

Men en orsak till, förutom det jag skrivit om vad som skiljer detta program från Klass 9A, varför jag inte störs av det är kanske för att det inte är i Sverige skolan ligger. Så krasst kanske det helt enkelt är! Jag behöver inte ta ställning för eller emot, som om jag behöver gällande svensk skola.