Kroksmark och den utbildningsvetenskapliga kärnan

Jag har läst en artikel skriven av Tomas Kroksmark i vilken han söker efter den utbildningsvetenskapliga kärnan. Och som jag tolkar innehållet är den svår att finna på grund av det som eftersöks i regeringens propositioner. Bland annat menar man att läraryrkets exklusiva kunskapsbas är skolans värdegrund, sociala relationer, konflikthantering, ledarskap och läroplansteori. Han menar att det är ämnes- och inte professionsområden. Och att detta kan leda till en pedagogisk allmänbildning. Dessutom att dessa ämnesområden inte är specifikt för läraryrket.

Han ställer, den jag ser som viktiga frågan, om vad lärare kan och skall kunna som ingen annan kan. Han menar att detta är det som skapar det unika i yrkesrollen och som kan skiljas ut från andra yrkesgrupper. Som det är nu verkar vem som helst kunna gå in i skolan och det innebär att det inte finns eller i vilket fall är fördolt en verklig kärna. Viktigt är att en lärare har starka ämneskompetenser och en stark didaktisk kompetens. Summan av Kroksmarks resonemang är att lärarna skall kunna saker på ett sådant sätt att de kan läras ut, specifikt i relation till läro- och kursplaner.

Han ställer upp sex antaganden om lärarforskningens grund och efterlyser forskning av lärarutbildare och inte minst av lärare i skolan. Ofta får lärarstudenterna en ”miniforskarutbildning” under lärarutbildningstiden, men som sedan inte kan användas när de kommer ut som färdiga lärare, eftersom få lärare forskar.

1) Att alla människor är olika

2) Kunskaper om lärandets mysterium

3) Allt lärande är en konsekvens av variation

4) Alla har skilda erfarenheter av att vara människor i denna värld

5) Erfarenheten är den viktigaste faktorn i begripandet av lärandets ysterium

6) Med-erfarenhetens betydelse för lärande

Kroksmark skriver en hel del kring dessa sex antaganden och jag har inte möjlighet att återge dem här. Men poängen är att dessa antaganden skall prövas i en skolpraktik och att lärarutbildningarna behöver få den kunskapen för att kunna skapa en utbildningsvetenskaplig kärna som inte leder till en allmänt pedagogiskt utbildad lärarkår.

Han avslutar artikeln med följande ord:

Lärarstudentens mest dramatisk ögonblick i lärarutbildningen är förmodligen då hon/han lämnar elevperspektivet för att inte lärarperspektivet, då studenten överger rollen som elev för att försöka erövra en yrkesroll. I det ögonblicket framträder klassrummet på ett helt annat och nytt sätt.

När jag nu läst denna artikel, förstår jag att Tomas Kroksmark efterlyser en forskning som riktar sig från praktiken till lärarutbildningen, för att denna utbildning inte skall influeras av olika vetenskapliga ämnesområden.

Själv har jag under mina tretton år som lärarutbildare många gånger ställt frågan till mina studenter vad som är en lärare. Och svaren är ofta egenskaper och kunnande som inte direkt ger associationer till att det handlar om lärare. Det kan vara egenskaper och kunskaper som alla yrkesgrupper som har att göra med människor behöver äga och kunna.

Många gånger har jag hört en del uttala i debatten att lärare inte har något professionellt objekt och jag menar att vårt är ”lärande” och när det gäller läraryrket är det ju en självklarhet att kärnan är att lära för att kunna lära ut.

Ligger det något i det Tomas Kroksmark skriver, att vi på lärarutbildningen inte har den vetenskapliga grunden som gör det möjligt för lärarstudenterna att få en unik läraridentitet. Ja, kanske! Nu får vi som lärarutbildare transformera ämneskunskaperna till detta viktiga mål - att lära för att kunna lära ut. Åtminstonde är det så inom det allmänna utbildningsområdet. Det handlar inte endast om att lära sig teorier utan också att kunna tillämpa den som lärare och kunna se vilken nytta de har av att ha dessa teorier med sig.

Jag vill avsluta med att gå tillbaka till det han skriver om perspektivskiftet som sker från student till lärare.

Mitt eget dramatiska ögonblick kom då jag började som lärarutbildare och skulle undervisa på en kurs som jag själv gått. Trots att jag hade en lärarutbildning i grunden att luta mig emot. All kurslitteratur läser man in med två syften – ett, i syfte att lära eller stimulera lärandet av själva ämnet hos studenterna – två, i syfte att få dem att kunna tillämpa detta ämne.

Men en annan sak som är viktig är att som lärarutbildare gå tillbaka och bli student då och då och under kortare perioder. Det lär man sig oerhört mycket på att göra och som har betydelse för ens eget sätt att undervisa. När jag t.ex. upptäckte frustrationen jag kände, då en lärare, som jag själv ibland gjorde, sa att vi nu skall ha kafferast, men svarade på en fråga en annan student ställde och det tog femton minuter innan det blev kaffepaus. Jag hörde inte på vad de talade om – tänkte bara på den där kaffepausen som aldrig verkade bli av. Varje minut kändes som en kvart.

En annan sak är att aldrig ge studenterna en uppgift under kaffepausen, utan att minst 10 minuter ges till varje student att bestämma över själv. Det här är också något som man upptäcker som student – hur jobbigt det kan vara att inte få någon ”egentid” alls. Ibland glömmer man bort hur man själv kände sig. Hur det var att vara student och hur långsamt tiden går i jämförelse med hur fort den går när man undervisar. Mina studenter ges ofta uppdraget att säga till när det är dags för kaffepaus.

Och varför är det här viktigt då – kaffepausen kan ses som något bagatellartat. Det handlar om studenternas välmående. Studenter som väntar på att få rast mm. riskerar sluta lyssna och bara tänka på vad de blivit lovade. Kanske det inte alltid är endast det man skall lära ut eller stimulera lärandet med som är viktigt att ha kunskap om. Utan också om det som får elever och studenter att sluta lyssna.

För övrigt har jag träffat en hel del universitetslärare inom filosofiska området på två olika lärosäten. Vissa har varit stora inspirationskällor och andra inte alls. Viktigt för lärare är alltså att se andra undervisa. … Även om man arbetat ett antal år.

Annat som är viktigt när man jobbat som lärarutbildare ett tag är att komma närmare praktiken. Det är svårt att få komma på besök. I vilket fall har det varit så för mig, både på grund av min undervisning som tar tid och för att lärarna inte har tid att ta emot besök. Jag fick dock en inbjudan från Johan Kant och besökte den skolan som han befinner sig på. Ett besök jag ofta återvänder till i tankarna.

Men jag besöker skolbloggar och får en inblick i hur lärare tänker och ser på sin egen yrkesroll. Det är ju ändå ute i  praktiken som studenterna skall verka. Det är en speciell yrkesroll – mötet med stora grupper elever och studenter som skall stimuleras till ett lärande. Utbildningsvetenskapliga kärnan måste synliggöras. Vem som helst skall inte kunna gå in och göra jobbet. Det specifika är bland annat de stora grupper läraren möter  i vilka hon eller han förväntas stimulera lärandet hos alla elever eller studenter.

Det skall bli intressant att se om Tomas Kroksmark och andra kan få igång en lärarforskning som lärarutbildningen kan ta del av.

Litteratur: Bo Jansson (red), 2011, Utbildningsvetenskapens kärna – Läraryrkets innersta väsen, Malmö, gleerups

Tänk om läkare hade samma situation som lärare…

En läkare har en hel stab som tar hand om den praktiska verksamheten. Men tänk om läkare fick sköta allt från mottagande av patienter, diagnostiserande, om omskötseln, samt att hålla kontakt med anhöriga, socialtjänst och äldreboende (när det är aktuellt) och leta efter patienter som eventuellt skulle avvika, skulle man då ifrågasätta läkarens kompetens och dess utbildning, om inte verksamheten sköts på ett sätt som leder till att alla patienter blir omhändertagna.

Tänk, så annorlunda det skulle vara för lärarna och deras möjlighet att verka utifrån sin kompetens och utföra arbetsuppgifter som de är utbildade i och inte att det skall ta hand om allt som andra yrkeskategorier har utbildning i (de kategorier som fanns tidigare inom skolan), om de dessutom hade en väl utbyggd administration som skötte om en del av deras arbete, t.ex. kontakter till föräldrar mm. Kanske man skulle kunna anställa lärarassistenter som sköter om denna typ av verksamhet i nära samarbete med lärarna. Kanske man skulle kunna anställa dem som bitr. lärare.

Tänk så annorlunda läkarens situation skulle vara om han eller hon fick ta emot 20 förkylda patienter samtidigt i en sal och ge alla samma uppmärksamhet. Tänk om läkarens kompetens skulle ifrågasättas om patienterna inte blir friska. Tänk om läkaren hade en månadslön på högst 25000 kronor i månaden! Och att om en läkare blev sjuk fick fixa vikarie själv eller låta patienterna vänta tills han eller hon kom tillbaka.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare och det man gjorde från politikerhåll var att gå ut och menade att vi behöver duktiga läkare, samt att läkarutbildningen inte vore tillräckligt bra. Och att man i debatterna talade om denna usla läkarkår som inte klarade av att bota patienter. Och tänk om andra läkare gick ut och talade illa om läkarutbildningen och menade att de som var lärare där inte var i fas med verkligheten. Tänk om man som nära anhörig ansåg att man kunde bedöma läkarens kompetens mer än någon annan. Tänk om alla visste bättre än vad läkaren och dess utbildning gjorde om vad som krävs.

Och tänk om politikerna förespråkade 50 år gamla metoder som den medicinska vetenskapen för många år sen bytt ut mot moderna metoder. Tänk om man bytte inriktning vart fjärde år och att partipolitisk ideologi bestämde mer än vetenskapliga resultat.

Ja, tänk om … om man byter ut lärare mot läkare…

- Blir inte den debatt och den utbildningspolitik som bedrivs idag en smula märklig om man jämför med läkarna och dess utbildning om de fick verka under samma villkor.

Positivt om lärarutbildningen!

Även om studentenkäter/utvärderingar inte helt och hållet kan sägas motsvara en utbildning med hög kvalitet, kan dessa ändå visa om studenterna är nöjda och uppfattar att den gett de kunskaper som behövs och det är gott nog. Men kontinuerlig kvalitetshöjning av lärarutbildningen är av stor vikt, som jag ser det, oavsett vilka positiva resultat man får.

I SvD publiceras resultatet av en enkät som sänds ut till 18000 studenter som fick sin lärarexamen år 2007-2009.

Av de 60 procent som besvarade enkäterna tycker en klar majoritet (7 av 10) att deras lärarutbildning har gett dem goda kunskaper om såväl barns/ungdomars lärande som i de ämnen som ingick i utbildningen. En klar majoritet anser att deras lärarutbildning har gett dem förmågan att ta till sig ny kunskap och integrera den i undervisningen.

Det är ett ganska stort bortfall, men ofta är det nog de som är missnöjda som besvarar enkäterna än dem som är nöjda. Hälsan tiger still! Därför kan man ändå bedöma att det är ett resultat som är värdefullt.

Mest nöjda av allt är alumnerna med att deras utbildning har gett dem förmågan att använda vetenskaplig metodik och ett vetenskapligt förhållningssätt, liksom att agera självständigt och med ett prövande förhållningssätt, vilket måste anses vara själva kärnan i en akademisk professionsutbildning.

Svaren visar att den kritik lärarutbildningarna fick av HSV om dålig vetenskaplig koppling har uppfyllts till stor del.

Det som är positivt är att av de som besvarade enkäten kan åtta av tio rekommendera lärarutbildningen till andra vid det lärosäte de genomförde sin utbildning.

Jag är positivt överraskad över att resultaten av denna enkätundersökning publiceras, men för övrigt överensstämmer dessa siffror med den bild jag själv har som grundar sig skriftliga och muntliga utvärderingar från studenter. En majoritet är nöjda med sin utbildning.

Jag tror emellertid att den här informationen kommer lite för sent. Och i debatten kommer man troligen behålla den bild som målats upp under många år, och finna förklaringar till varför resultaten är så positiva som de ändå är. Man kan ställa frågor som – men hur kommer det sig då att resultaten i skolorna sjunker, att lärarna har dåliga ämneskunskaper osv. Och att det kommer ta tid innan man ändrar uppfattning om något som påtalats i mer än sex års tid av utbildningspolitiker, media och kritiska röster i debatten.

Den som på sikt i verklig mening kan förändra denna bild är Jan Björklund och andra utbildningspolitiker, genom att de erkänner att lärarutbildningarna har kvalitetshöjts.

Vi vädjar därför till dagens och morgondagens skolpolitiker, oavsett politisk färg, att låta landets lärarutbildningar få arbetsro och förutsättningar att driva kvalitetsutvecklingen vidare i samverkan med lärarprofessionen och landets skolor.

Författarna till artikeln i SvD menar att problemet mer ligger i lärarnas villkor, mer än i deras utbildning. Och det är något som man kan läsa sig till i olika skolbloggar. Läraryrket har alltmer blivit administrativt, och läraren får allt mindre tid att utöva det dom har utbildats till. Dokumentation i olika former tar för mycket av deras tid. Läs den nya bloggen Lärarmyteriet.

Garanti – 8 timmars lärarledd undervisning i veckan – i Danmark

Det har universitetet i Köpenhamn satt som en garanti från och med hösten 2013 som lägsta nivå för de som studerar där. År 2014 är 14 timmar enligt ordförande i Studentrådet önskvärt. På frågan om SU skall införa samma garanti för lägsta nivå, svarar rektor Kåre Bremer att det inte kommer göras. Han menar att SU når sina mål och att det därför inte finns någon anledning att förändra valfriheten på de olika institutionerna. Han likställer inte kvalitet likställd med antalet undervisningstimmar, och det kan ju ligga något i detta. Men frågan är om 3 timmar lärarledd undervisning i veckan i genomsnitt räcker för lärarutbildningens studenter (även om de har storföreläsningar). Det är svårt att säga om kvaliteten blir bättre med fler eller sämre med få lärarledda timmar. Men det troliga är kanske att studenterna skulle känna att det är studier som kan tas på allvar. Personligen vill jag träffa studenterna oftare, då de har så många frågor som inte handlar om kurslitteraturen i sig, utan mer om hur de skall tillämpa den när de kommer ut.

Köpenhamns universitet, Hanne Harmsen menar ungefär som Kåre Bremer, och tycker att diskussioner om kvalitet ska föras inom varje utbildningsområde. Men att de nu har varit tvingade att sätta en minimigräns.

Om vi inte har råd att ge studenterna minst åtta timmars undervisning i veckan, ska vi överhuvudtaget ha de utbildningarna då?

Det här skrivs i Guadeamus senaste nummer, men tyvärr finns inte just det här reportaget på nätet utan endast i papperstidningen. Men det kanske läggs in senare.

Men annat kan vara intressant att läsa om, så klicka gärna in er …

Skräder inte orden …

Bengt-Olof Molander skräder inte orden i Lärarnas Nyheter…

Hans recept för att minska avhoppen är att göra som i Finland, där politikerna överlåter till experterna att utforma lärarutbildningen, alltså lärosätena och skolorna.

— Politikerna skulle aldrig våga ge sig på läkarutbildningen som man har gjort med oss. En del skolpolitiker är som krokodiler: de har stor käft och små öron.

Tror jag skall bli en utbildningspolitiker som är som en (modig) hare – med liten käft och stora öron!

 

Forskning framför utbildning

Läste en intressant artikel i SULF tidningen med titeln Förslag till högskolepolitik är klart och går ut på remiss.

Belysande om hur det ser ut är ingressen:

Universitetspolitiken har en framsida och en baksida. Framsidan är forskningen, där finns engagemanget, visionerna och utspelen. Baksidan är utbildningen, kring den finns inga visioner, där handlar det om sådant som demografi, genomströmning och ”kundnytta”.

I förslaget som en arbetsgrupp utarbetat står det.

Arbetsgruppen konstaterar bland annat att den svenska högskolepolitiken inte präglas av den annars omhuldade visionen ”kunskapstriangeln”, det vill säga något som binder samman utbildning, forskning och innovation.

Ett tredje utdrag vill jag lägga in här:

– I Sverige saknar vi nu en helgjuten akademikeridentitet. Man förväntas antingen undervisa eller också dra in pengar. Sverige är, jämfört med andra länder, extremt i sin åtskillnad av å ena sidan utbildning och å andra sidan forskning.

Det är intressant läsning av hur man prioriterar forskning framför utbildning. Inte minst på grund av utspel som går ut på att det skall finnas universitetslärare som bara forskar respektive bara undervisar. Den nya univiersitetpolitiken har alltså gått ett ännu längre steg mot en segregering än vad de tidigare har gjort.

Jag personligen vill att fler forskare är med och undervisar i lärarutbildningen, samt  professorer och docenter och att vi som undervisat i många år på lärarutbildningen får möjlighet att forska lite mer i lugn och ro. Nu ser verkligheten ut på annat sätt. De som redan har forskat och har pengar eller har haft, kan visa upp en meritlista som de som har undervisat hela tiden inte kan. Därför blir det moment 22. För att få anslag från lärosätena till forskning, måste du visa upp forskningsresultat. Men för att kunna göra det måste du ha fått anslag eller på annat sätt få möjlighet att forska.

Under en längre tid har det i lektorstjänsterna ingått FoU-tid. Nu har man tagit bort det obligatoriska. De lärosäten som vill kan ta bort den delen i tjänsten. Jag har den kvar. Men har upptäckt att om man undervisar på heltid, finns det ofta en trave med bedömningar som man måste ta itu med under FoU-tiden, innan man kan börja forska. För egen del klagar jag inte, då jag befinner mig på en institution där ansvariga gör mycket för att vi skall få en sammanhängande FoU-period. Men bortsett från det, är det ändå den forskning som drar in pengar som är viktigast. Det säger jag inget om.

Under våren har några professor gått in i lärarutbildningen och det har varit mycket värt. De kan mycket, är ofta specialiserade och har mångårig erfarenhet. Inte minst tror jag studenterna uppskattar att få en professor som leder undervisningen. Det skulle i vilket fall jag göra.

Det är mycket roligt och givande att undervisa, speciellt lärarstudenter. Och om vi inte satsar på utbildning får de också konsekvenser för forskningen. Från grundutbildningen kan en del gå vidare till forskarutbildningen. Själv fick jag förmånen, ja jag ser det som en sådan, att börja undervisa på lärarprogrammet och magisternivån då jag fick en doktorandtjänst. Min forskning blev mycket bättre då jag kunde relatera till ”verkligheten”. Det finns en vinst att lärarstudenter kan gå vidare med de forskningsfrågor som berör ungdomsskolan och själva ha en lärarutbildning i botten. Men hur skall det bli möjligt om det inte satsas mer på utbildningen?

Forskning och utbildning på universitetet måste jämställas. Jag förstår vikten av att vissa drar in pengar, men därmed behöver inte de som inte har möjlighet att dra in pengar ses som universitetets baksida, dvs, det som kostar pengar. Utbildningen måste inte endast värderas upp i ungdomsskolan utan också på universitetsnivå och inom lärarutbildningen.

Som jag ser det, är det främst från politiskt håll denna förändring måste ske, genom beslut som gör utbildning lika mycket värd som forskningen.