Träffade över nittio studenter igår (30 + 64) och allt gick bra. Det var lite osäkert ett tag om alla skulle få plats i salen, men det gick. Två kurser som liknar varandra. Det gäller att hålla isär dem. Ibland är det svårt, speciellt när jag skall besvara mail eller lägga in något dokument i konferensen.
Som jag sagt tidigare – tur att rutinen finns.
Det är som att trycka på en knapp, så finns den där ..
Idag har jag suttit framför datorn stora delar av dagen. Det är vissa saker man måste göra manuellt. Tekniken klarar inte allt, när det gäller massutbildning.
Har jag hunnit med något då … ja, så mycket forskning har det tyvärr inte blivit, men ändå tillräckligt för att ha kommit igång. För övrigt har jag skrivit en ansökan och därmed preciserat mitt forskningsområde ordentligt, bedömt examinationsuppgifter, gått på möten och varit på invigningen av vårt nya hus. Och haft lite handledning.
Den här veckan håller jag på att fixa Mondo, som inte fungerade under första omgången. Konferensen i vilken jag kan lägga in material, uppgifter mm. Jag har varit ganska emot Mondo, därför att det inte är Moodle, men jag har hittat en del saker som är riktigt bra. Kalendern till exempel.
Och så har jag legat i sängen och planerat mina föreläsningar – i huvudet. Dessa kommer fungera, det känner jag i stortårna.
Och så läser jag värdeteori. Skall börja med värdeobjektivismen nu. Här går det långsamt, men jag har fått grepp om en hel del.
Det enda som förvånar mig av allt det här, är att det bara är den 20 oktober idag. Det känns som om vi är i januari – minst. Kan bero på den dåliga sommaren. Väntar nog fortfarande på den. Men det tar lång tid än … Men istället för att vänta på sommaren som redan varit börjar jag faktiskt tänka att det snart är jul och nyår igen.
Och så lär jag mig lite grekiska fraser då och då.
Från och med nästa vecka och fram till jul, blir det tjockt….
Då kommer jag inte ha några fritidsbekymmer precis.
Och så händer det en hel del både här och där, men jag har redan sagt allt, som det känns. Därför blir mina bloggar numera bara lite om min vardag. Och den är ju inte så tokig den heller.
Det är studierna som skall uppmuntras under studietiden, inte arbete (SvD). Tänk om man på ett jobb skulle resonera likadant. Uppmuntra annat istället för det man är anställd till att utföra. Men visst är det bra att fribelopptaket höjs med tanke på att många måste arbeta under sommaren. Bättre för de flesta studenter skulle vara om studiemedlen höjdes radikalt istället.
Eftersom jag är lärare har jag studerat väldigt mycket och länge. Och jag har svårt att förstå dem som säger att man inget kräver därför att man inte har allt schemalagt. Jag pluggade jämt, inte för att få godkänt, utan för att jag tyckte det var så otroligt roligt att plugga. Och det här saknar jag i debatten – frågan om lusten att lära sig mer och mycket, och inte endast plugga inför tentorna för att få godkänt.
Jag är inte lärare för att få ut ett visst antal godkända studenter varje termin. Förstå mig rätt, självklart finns det med i bakhuvudet och är en betydande del i mitt uppdrag. Men, först och främst är jag lärare för att jag vill stimulera studenterna till att själva få lära sig och känna den där glädjen när man gjort det oavsett vilket betyg man får. Och oftast får man ju ett betyg som når upp till mer än godkänt om man studerar för att lära sig och inte för att bli godkänd. Men under en lång utbildning måste det vara okey att ”bara” vilja få godkänt i vissa ämnen.
Just nu finns det en tanke om att man studerar och skall bara studera för att bli utexaminerad och få ett jobb så fort som möjligt. Men om ett lärande skall ske behöver man tid för att smälta det man läser in. Därför är frågan om de som nu skall ut så fort som möjligt eller de som tvingas jobba halva tiden, verkligen får de kunskaper de behöver. För man kan ju om man pluggar inför en tenta få godkänt på det som tentan innehåller. Men allt annat då som man behöver kunna? Det man pluggar inför en tenta brukar man ofta glömma bort efter ett tag.
Så, vad är tanken. Att studierna skall kosta så lite som möjligt för samhället och att man skall se studierna som en transportsträcka.
Om man nu höjer inkomsttaket och det bara är studiebidraget som sänks, ja då uppmuntrar man arbetet, men inte studierna. Höj därför studiemedlen på samma gång. För då skapar man även en valfrihet. De som känner att de orkar med att arbeta och studera och inte siktar på att få mer än godkänt på sina studier, kan få göra det. Och de som även studerar för att det är så jäkla kul att göra det, kan lägga ner sin tid på det som de skall lägga ner tid på – att studera. För när man går en professionsutbildning skall man få möjlighet att studera, inte möjlighet att jobba mer. Men det skall väl även vara tillåtet att man studerar ett ämne på halvtid för att man är intresserad eller bara tycker det är kul, och jobba samtidigt. Jag tror nämligen att alla studier som leder till ökad kunskap vilket område det än handlar om, är till nytta för alla i ett samhälle.
En del oroar sig för att om man bara studerar får man ingen arbetslivserfarenhet. De flesta studenter som jag träffar har jobbat, en del i många år. Och om det nu så vore att det är en del som inte har jobbat, är det inget som hindrar att de jobbar under sommaren. Eller några timmar i veckan inom sitt framtida yrke.
Om man går ut med att det är viktigare att jobba än att studera, skapar man först en bild av en dålig universitetsutbildning och sen förstärker man den bilden. För det är inte så att kraven inte är tillräckligt höga. Det är snarare så att man ser på utbildningen på ett felaktigt sätt. Det är egentligen inte korvstoppning det skall handla om och klara tentor. Det handlar om att lära sig något. Och då behöver man studera på heltid.
Det blir dock allt svårare och svårare att stimulera till ett lärande. Speciellt eftersom en del utbildningar nästan är som att studera på distans. Tillfällena tillsammans med studenterna blir färre och tiden för att lägga upp examinationsuppgifter som kompenserar den uteblivna tiden MED studenterna, samt tiden för att bedöma och betygssätta uppgifter och tentor blir allt mer dominerande. Omtentamentillfällena blir också fler, med tanke på att en del faktiskt inte hinner att läsa så mycket att de kan bli godkända. Detta tar också tid från lärarna, samt ännu värre – Får en del studenter att känna sig dåliga, fast de inte är det. De har helt enkelt inte haft en rimlig chans, då de varit tvungna att jobba för att överhuvudtaget kunna fortsätta sin utbildning.
Utbildningspolitiken skapar alltså mer problem än löser dem.
Och trots allt det här, upplever jag varje termin att de flesta studenter verkligen vill lära sig något, inte bara få godkänt. Och det bidrar till att jag fortfarande tycker det är roligt att jobba som lärare.
Klockan är tio. Jag skall snart iväg och ha det sista seminariet före jul och för i år. Jag har haft fyra moment på lärarutbildningen (tre i en helt ny kurs AUO1) och tre moment på magisternivån, handlett 5 C-uppsatser och en D-uppsats, samt bedömt efter Bologna för första gången. Det är ett betygssystem som jag bedömer vara mer rättvist än det gamla och mer än tidigare system, faktiskt överensstämmer med det studenter presterar. Är klar med alla examinationer för i år.
Förbryllande är dock att vi utlovades från regeringshåll, fler lärarledda seminarier, men de har blivit färre.
Mina egna studier som jag behöver för att fortsätta med min egen forskning, har blivit lidande. Har inte haft möjlighet att delta på seminarierna. En kurs får jag studera in själv och tentera av med en uppsats. Jobbet går ju före – Alltid. Blev ändå klar med en B-uppsats. Men har inte fått betyget än. Är glad om jag får E i allafall Medvetandefilosofi är inte det enklaste ämnet och speciellt inte om man skall resonera kring teorier om hur man förstår vad andra tänker. Betyget är dock inte så viktigt. Huvudsaken är att jag inte får F eller Fx.
Efter det här året som lektor på SU känner jag mig mycket trött (nya kurser, nya ordningar) och lite nedstämd. Det har blivit väldigt tomt omkring mig. Vi är ju spridda för vinden nu och dem man mötte i korridorerna eller kunde kila ner för att prata bort en stund sitter någon annanstans. Efter elva år har den största delen av mitt dagliga kontaktnät försvunnit.
Men jag är nöjd över att det gått bra allting. Jag är fortfarande för samgåendet. Det har kanske gått lite för fort bara.
Nu är det juluppehåll och jag får lite tid till min egen forskning. Vi har också fått ny lön och retroaktiv från 1 januari. Lite extra klirr i kassan lättar alltid upp humöret. Lite snö skulle inte sitta fel.
Jag skall verkligen vila nu från all lärarutbildning, för våren blir som hösten – mycket att göra. Men i februari och mars har jag fyra moment i AUO2 – en kurs jag haft många gånger. Inga nya böcker som skall läsas in, ingen ny kursplan eller nytt upplägg att arbeta efter. Då känns allt som vanligt igen. Speciellt eftersom det är en kurs jag verkligen gillar. Men den skall tyvärr läggas ner.
Har läst vissa delar ur rapporten (går att ladda ner på regeringen.se, samt sett på webbutsändningen av presskonferensen, men behöver läsa mer och fundera en hel del på dessa förändringar. (se SvD) (se poll i slutet av inlägget) SvdDNSydsvenskan
LÄRARE. En utredning som i så hög utsträckning grundas på den ensidiga mediala presentationen av högskoleverkets utvärderingar kan inte tas på allvar, skriver tolv experter på pedagogik, didaktik och lärarutbildning.
Vid första läsningen kan man se att det i stort sätt samma typ av lärarutbildning. En del av det som idag läggs fram som nytt är det som den nuvarande lärarutbildningen präglas av i hög utsträckning. Men det är på detaljnivån man ser skillnaderna. Bilden blir annorlunda. Man detaljstyr på ett sätt som inte har skett under de två senaste lärarutbildningarna. Man återinför lågstadiet igen och specialiserar. Man kopplar bort möjligheten för dem som är lärare i de yngre åldrarna att kunna förutse hur det blir i de äldre åldrarna. Man får inte någon kunskap om hur äldre barn lär mm. Och hur detta kommer att se ut i praktiken är svårt att förutse på det här stadiet. Om det är något som kommer gynna lärandet eller inte är också svårt att sia om.
Här är något ur den ”nya” lärarutbildningen.
Det nya är att man inför två examina och föreslår lämplighetstester, samt högre behörighetskrav.
Och när man läser ur rapporten, kan man se att man tagit bort valmöjligheterna för studenterna, samt fokuserat på ämnena.
Det kan gå åt vilket håll som helst, att vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt kan kombineras i de lägre åldrarna tillsammans med ämnen eller också att det i de lägre åldrarna enbart kommer handla om traditionell utbildning i svenska och matematik. Vi kommer då få olika typer av lärare vad gäller just detta.
Det jag kan se som något utvecklingsbart är att det är möjligt att gå vidare i systemet.
Det jag kan se är att det som idag ingår i Allmänna utbildningsområdet får mindre utrymme. Man sätter traditionella ämneskunskaper i förrummet. Man verkar inte se det som ingår i AUO som ett ämne, vilket det naturligtvis är.
Lärarutbildarna skall bli mer forskningsutbildade, dvs. de skall disputera … Men även lärare från skolan skall kunna verka på lärarutbildningar – men ha visstidsanställningar på högst fem år. Även andra typer av lärare kan tas in.
Trots denna fokusering på forskning och vetenskaplighet föreslår man endast 175 miljoner per år till detta. Sigbrit Franke sa att det inte var mycket.
Ambitionen är stor, frågan är om det kan bli som man föreslår. Och då tänker jag främst på möjligheten att kombinera vetenskaplighet och ämnesstudierna på ett sätt som innebär att lärarna inte enbart blir traditionella grundlärare som endast ger ämneskunskaper och inget mer än det. För om det blir så, kommer det bli ett glapp mellan årskurs 6 och årskurs 7. Och Sigbrit Franke betonar att den nya lärarutbildningen blir en gedigen grund. Fortbildning är viktig. Och det är här som jag är orolig för att det inte sker på grund av att många lärare inte kommer kunna släppas från sin ordinarie tjänst. Och hon menar också att fortbildning är viktigare i syfte att få istånd en varaktig förändring. Det tror jag också. Problemet ligger inte främst i den nuvarande lärarutbildningen, utan i att det finns så många som inte fått möjlighet till fortbildning.
Lämplighetstester rekommenderas, men det behöver utredas.
Antagningsstopp under nästa läsår för att alla lärosäten skall kunna genomföra den nya lärarutbildningen.
Sammanfattningsvis
Den ”nya” lärarutbildningen återgår till ett gammalt system. (Mats i Tysta Tankar talar om 50-tal)
Med högre behörighetskrav (troligen högre skolbetyg)
Specialisering av lärare. (Man kan sitt eget ämne och inget mer?)
Pedagogiken kommer i andra hand, ämnesdidaktiken i första hand. (Hur man lär och orsakerna till detta kommer i bakgrunden)
****
Man fokuserar på en på förhand given lämplighet (och därmed tar bort möjligheten att växa under utbildningen?)
Det här kan låta bra, om man nu skall vara normativ. Frågan är hur det här kommer slå i praktiken. Det jag kan se idag är att lämplighetstester som fokuserar på det Björklund talar om – att man redan innan man går lärarutbildning är en lärare – kan bidra till att man går tillbaka till den tid då man trodde att man inte kunde lära sig till att bli lärare. Jag har sett många som från början inte varit ledare, kunnat tala inför publik som blivit fullfjädrade lärare. Jag ser också skillnaden på dem som börjar och de som slutar. Den som genomgår en lärarutbildning utvecklas. Men om studenterna redan skall kunna detta, ja då skulle lärarutbildningen endast handla om att kunskapsförmedla och inget mer än så. Var tar i så fall Bildningstanken vägen?
Det är väldigt viktigt att lämplighetstesterna också utarbetas på ett sätt som bidrar till att man kan se framåt om en person har möjlighet att bli lärare. Och inte endast att de går ut på att försöka se vilka som kan bli BRA lärare. För då är vi inne i det normativa rummet igen och det kan slå fel i slutändan.
Om lärarutbildningen skall vila på vetenskaplig grund och lärarna skall bli mer forskningsinriktade och lärarutbildarna forskarutbildade, kan man inte tala om bra eller dåligt. Det går inte ihop. Och det är just detta som bekymrar mig. Utredningen talar om vetenskaplighet och Björklund och Leijonborg talar om bra lärare och bättre lärarutbildning. De talar inte samma språk helt enkelt.
Björklund talar om höga krav, för det ger bättre lärare .. Och han talar om flummet som nu skall bort.
Med de här förslagen rensas mycket av flummet från 1985 och 2001 års lärarutbildningsreformer ut och det är naturligtvis bra.
Han talar om att lärarna skall lära sig sätta betyg, inte om bedömning. Han talar om att Ledarskap och konflikthantering behöver förbättras. Skillnaden mellan Sigbrit Franke och Björklunds och Leijonborgs tal om lärarutbildning är skillnaden mellan seriös framställning och eget tyckande och ett fokus på läraren som LEDAREN. Man bortser från andra faktorer som har betydelse. Får återkomma till det.
Ja nu har jag prövat det nya betygssystemet på en enskild uppgift. Bra övning inför tentan som lämnas in om några dagar. Det var inte så enkelt. Fick sitta med det hela helgen. Studenterna skriver ju inte och skall heller inte skriva efter betygskriterierna, varför det ibland inte blir så enkelt att sätta ett betyg då deras arbete kan omfatta flera steg. Det går inte att bara pricka av … done, done, done … nope. Det har egentligen aldrig gått att göra det till fullo, men mer tidigare än med det nya betygssystemet. Ett betygssystem med dess kriterier blir alltid fyrkantigt. Vi människor tänker inte fyrkantigt – vilken tur att det är så.
Jag var orolig för att det gamla systemet med U, G och VG skulle sitta i bakhuvudet. Men det gjorde det inte och det glädjer mig. Det nya systemet för dem som inte vet är A, B, C, D, E, Fx och F. Det är mycket svårare att få A nu än vad det var att få VG tidigare. Det bästa är att man slipper alla plus och minus … G-, G+ mm. Helt klart en förbättring med det nya systemet. Vad betyder Fx då – jo att arbetet är Ännu Icke Godkänt, men kan bli genom kompletteringar. F betyder att man behöver börja om på nytt.
I morgon startar undervisning inom lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Har en grupp under den första perioden denna gång, då jag även har undervisning på magisterprogrammet som går parallellt under hela terminen. Längre fram får jag tre grupper inom det nya momentet Pedagogik I som startar för första gången. Det är alltid spännande att börja en nyskapad kurs och vara med från planeringsstadiet, se hur arbetet fortskrider, undervisa och till sist utvärdera hur det gått. I denna nya kurs kommer vi träffa studenter som börjar på utbildningen. Det var länge sen och det skall bli roligt. I början av den nya lärarutbildningen från år 2001, så träffade vi alltid förstaterminarna. Men under många år nu har vi träffat dem som börjar sin fjärde termin.
Det är alltid spännande att träffa en ny grupp studenter, även om momentets innehåll är detsamma som alla andra gånger. Men diskussionerna blir aldrig desamma, eftersom det är andra studenter. Vi har nu sju seminarietillfällen – ett extra mot vad vi hade förra terminen. Ja, så nu är det bara att damma av Dewey, Foucault, Bourdieu och teorierna om utbildningspolitiken och pedagogikhistorien, samt läroplansteori och ramfaktorteorin och sätta igång med detta ett antal veckor framåt.
och iväg till första mötet som startade klockan nio. Då brukar jag sova sen ett antal veckor tillbaka. Ett möte som drog ut på tiden. Kom hem halv tre istället för det beräknade halv ett. Måste läsa en del … bloggandet får vänta några dagar till … iaf om allvarligare ting.
Då är semestern slut för denna gång. Det känns bra.
Förjobbade lite i helgen med att skriva välkomstbrev och arbeta med detaljscheman. Idag gjorde jag allt klart och har några böcker som jag skall läsa om och för första gången. Det är så det fungerar. Man måste läsa om böckerna inför varje kurs man har, om man inte har kurser på lärarprogrammet som man har hela tiden. Då har man det kvar i minnet. Nu har jag två kurser som det var ett tag sen jag höll i. Lite ny litteratur har tillkommit annan har försvunnit efter revidering. Och det här är kul. Eftersom det inte blir någon repris. Jag måste tänka på nytt.
Och så har jag räddat en nattfjäril idag. Skulle ta bort blad som vissnat från fönsterkarmen och ett av bladen började röra på sig. Den där var så trött att jag lyckades få upp den på en pinne ner i en påse, där den fick liv. Och så släppte jag ut den i det fria. Och den flög rakt upp i luften och in mot husväggen. Det gjorde mig lycklig. Har en känsla av att den där befunnit sig inne hos mig rätt länge. För ett tag sen var det inne en som bara försvann. Men det kan ha varit en ny.
Och nu skall jag göra ett återbesök i ramfaktorteorin.
Det blev bloggsemester från Lektorio. FRA-lagen har tagit det största av mitt bloggutrymme på min fullständigt privata blogg. Och grekiska på universitetet blir det inte förrän i höst. Förhoppningsvis hinner jag med den då. Och det blir nygrekiska och inte gammelgrekiska. Det fungerade inte att ha semester och ändå befinna sig i den miljö som jag jobbar i under den största tiden av året. Jag blev bara stressad av tanken på att sätta mig på skolbänken.
Har en vecka kvar på semestern nu och sen några förberedelseveckor innan seminarierna börjar igen. Just nu står regnet som spön i backen efter ett par veckors värmebölja. Nåväl, vi fick några veckor och sommaren är inte slut ännu.
Och jag upptäckte att nu börjar snart allt igen när jag fick en uppmaning från administrationen att schema skulle in … oj, men en vecka har jag kvar.
Har för övrigt vilat en hel del denna semester. Varit ute på små kortare turer i landet. Men för övrigt har jag tagit semester helt enkelt. Det är ju vad man skall göra.
Ett projekt håller jag på med, sitter ibland halva nätterna, vilket jag inte kan göra sen – då blir det helgerna. men det är ett hemligt projekt. Under ett par veckor har jag dessutom varit helt tyst. Kanske jag har sagt fyra meningar. För en som pratar i yrket är det skönt att vara tyst en tid.
Det skall bli kul att börja igen. Efter ett par månader börjar jag längta tillbaka till undervisning och studenter igen.
Svårt att veta varför fler män väljer att hoppa av lärarutbildningen. (se SvD) Beror det på lärarutbildningen eller på något annat? Ja, en orsak kan finnas.
Många män läser till lärare för elever i äldre åldrar, dvs. gymnasielärare.
f.d. Lärarhögskolan/SU har skyldighet att sända ut studenterna på VFU. Kommunerna har inte skydlighet att ta emot studenter. Det här innebar redan från början att många inte fick/får någon VFU-plats på högstadiet/gymnasiet. Under vissa tider har de som vill bli gymnasielärare därför fått haft sin VFU i förskolan.
Vilka slutsatser man skall dra är svårt att säga. Men självklart är det inte så givande för blivande gymnasielärare att ha den mesta praktiken på förskolan.
Hur löser man det här då?
Ja, genom att ge kommunerna samma skyldigheter som lärarhögskolan hade och nuvarande lärarutbildning har. Men varför tar inte kommunerna emot studenterna då. Ja, det kan bero på förändrad finansiering. Men även annat, som jag inte i nuläget känner till.
Jag skall vid tillfälle läsa rapporten och uppdaterar inlägget.
Det som talar både för och emot är:
Noteras kan också att så många som fyra av tio lämnar studierna efter fyra läsår eller mer. Många av dem saknar förmodligen bara enstaka poäng för att klara sin examen då de lägger av.
Jag undrar ibland över det här, både vad gäller män och kvinnor. Men ibland kan det vara examensarbetet, ibland att de får jobb och inte har tid att bli klara. Svårt att säga. Det blir mest spekulationer.
Idag har jag hittat en blog som gör mig väldigt glad Tomas Kroksmarks blogg. Han skriver bl.a. om lärarutbildningen och har ett förslag som jag till stora delar ställer upp på. Det är ett långt inlägg, så jag länkar endast till det. Resonera kring vissa delar kan jag göra senare, när hans förslag sjunkit ner lite mer. Men några citat från det vill jag publicera här.
Ingen yrkesutbildning vid universitet och högskola får så mycket kritik som lärarutbildningen. Inte heller finns det någon utbildning som är så ofarlig att kritisera som just lärarnas yrkesutbildning. Vem som helst kan praktiskt taget hävda vad som helst om lärarutbildningen utan att ta någon nämnvärd politisk eller professionell risk. Orsakerna till detta kan vara flera.
[...]
Om lärarutbildningen ska kunna enas om en modell som jag skissat ovan behöver lärarutbildarna i sin egen meritring vara minst doktorander eller disputerade. Hlest bör det bildas team av forskarutbildade lärarutbildare med gemensam syn på vetenskaplig teori och metod. I dessa team bör lärarstudenterna integreras då de genomför sin forskarutbildning inom ramen för lärarutbildningen. Teamen bör utbilda också vfu-lärarna. På så vis uppnås de krav på samsyn som jag beskrivit som nödvändig ovan.
Samsynen är viktig.
Det som gör mig glad är att jag saknat representanter för lärarutbildning i debatten. Och jag frågar mig nu, eftersom han skrivit sen 2006. Hur har jag kunnat missa denna blogg, då jag bloggat om lärarutbildning mm. sen januari 2005.
Ja, så här ser verkligheten ut och som jag många gånger tagit upp. Det handlar om resurser. Och nu har det äntligen kommit en undersökning som visar att jag långt ifrån är ensam, vilket jag själv vetat. Men nu går det att visa det. Och visst är det så att undervisningstiden har halverats under de här tio åren som jag varit lärarutbildare, vilket innebär fler studentgrupper och kursmoment.
Men samtidigt har de allt svårare att hålla arbetstiden på en rimlig nivå på grund av just de faktorer som Högskoleverket lyfter fram. Om inte kvaliteten ska sjunka så bedömer lärarna och ledarna att de måste arbeta mellan 45 och 80 timmar i veckan och de har ofta en ojämn arbetsbelastning och tvingas splittra upp sin undervisning.
Det är svårt att hinna med ett privatliv. Om jag har undervisning på måndagar, så kan jag oftast inte resa bort över helgen. Jag måste jobba under söndagen. Ofta kommer studentuppgifter in som jag måste gå igenom, samt mentalt förbereda mig och en hel del annat.
Uppdate
Det här känner jag igen (ur rapporten) även om det blivit bättre under de senaste tre åren.
Många lärare, även de som har forskningstid avsatt i anställningen,
hinner inte med att forska. Forskningstiden går i praktiken åt till andra
göromål och det är svårt att samla ihop de relativt få timmarna till sam-
manhängande forskningsperioder.
[...] Rapportens slutsatser är föga överraskande: arbetsveckan omfattar drygt 50 timmar och kraven ökar samtidigt som resurstilldelningen i grundutbildning och forskning inte hänger med [...]
Endast behöriga [läkare] ska kunna få fasta jobb på [sjukhus], föreslår en statlig utredning.
Förslaget, som ska presenteras i en utredning inom kort, stöds av [sjukvårdsminister] Jan Björklund (fp).
– Jag tror ingen av oss vill bli [undervisad av en obehörig lärare] och jag tycker det är lika självklart att våra [patienter på sjukhus ska opereras av läkare] som har rätt utbildning. Det här blir ett krav på kommuner och [frisjukhus] att skärpa sig, säger Jan Björklund till Ekot i Sveriges Radio.
Antalet obehöriga [läkare] har ökat kraftigt och om man räknar in vikarier saknar nästan var femte [läkare] godkänd utbildning.
En sådan här regel kommer ju att innebära att kommuner och [frisjukhus], som ju redan i dag har många obehöriga [läkare], ger dem vidareutbildning så att de blir behöriga, säger Björklund.
[ ] egen ändring
Men alla håller inte med. Man anser nämligen att en läkare som gått igenom läkarutbildningen inte kan anses vara mer kunnig än en som är obehörig. Detta stödjer man sig på utifrån en kritik på brister inom själva utbildningen. Brister som nu till stora delar har åtgärdats. I den senaste utvärderingen får t.ex. den största läkarutbildningen godkänt på de flesta punkter.
Som patient vill jag naturligtvis bli opererad av en som blivit utbildad på läkarutbildningen. Om det nu finns brister i läkarutbildningen, bör dessa åtgärdas istället för att obehöriga läkare fortsätter att operera … Och om obehöriga läkare får fasta jobb, kan många behöriga som blir examinerade i framtiden på läkarutbildningen bli utan anställning.
____________________________
Jan Björklund får Godkänt (G) för sitt ställningstagande
Jag har oerhört svårt att känna igen mig i det här som står på ledarsidan i SvD
Vi har blivit varse att lärarstudenter kan gå igenom sin utbildning utan att få lära sig göra prov eller sätta betyg eller skaffa sig gedigna ämneskunskaper. Varför ska de anses vara mer behöriga än erfarna, ämneskunniga lärare utan lärarexamen?
Det här skrivs som om detta är någon generellt förekommande. Det händer – javisst. Det skrivs även som om detta med att lära sig göra prov och sätta betyg är något man kan lära ut enligt en mall. Det är i allafall så jag tolkar det.
Inom AUO-området som är obligatoriskt finns en kurs om Bedömning. Den kommer sent i utbildningen. Men det räcker naturligtvis inte bara med en enda kurs. Men viktigt är även att känna till vad för typ av examination man skall använda sig av. I vissa ämnen är t.ex. inte traditionella prov lämpliga alls. På ledarsidan står det om att studenterna inte får lära sig att konstruera prov (vilket ger association till ett prov i form av test). Det finns många andra sätt att examinera på. Och för att kunna avgöra vilket sätt behöver man ha ämneskunskaper. Javisst! Men vilka
Se vidare mitt inlägg om Bedömning och hur vi jobbar med det. Det är ett ständigt pågående arbete: Läs Mer
Vilka ämneskunskaper är det man talar om, vilka refererar man till. Inom AUO-området får studenterna lära sig en hel del om ämnet pedagogik som är viktigt att känna till för att kunna lägga upp undervisning och en examination som harmonierar med undervisning för att därefter kunna göra bedömningar och sätta betyg. I kombination med de ämneskunskaper de får i andra ämnen ger det en god grund. Inom detta område ingår även att tolka läroplanen och se på vilket sätt den kan tillämpas och mycket mer om annat. Om lärandeteorier och vilka som förekommer i en undervisningssituation. Uppgifter finns i anslutning till detta som examineras.
Konstruktion av en examination handlar inte längre enbart om att man skall sätta betyg för att kontrollera. Examinationen handlar även om att ett lärande skall ske hos eleven när den genomförs. Då är det viktigt när man konstruerar en examination att ha pedagogisk kunskap, inte endast faktakunskaper i ämnet matematik eller historia, för att se vilket lärande som sker. Och vad det är man bedömer.
Examination är något man skall komma överens om gemensamt med andra lärare i det lärarlag man ingår i.. Därför ter sig kravet på att lärarstudenterna skall lära sig att konstruera prov på universitetet enligt en mall, inte högskolemässigt alls.
Det är ett mycket mer kvalificerat yrke att vara lärare än att det är möjligt att bli klar genom att gå en utbildning. Det är inte möjligt att bli lärare enligt en mall. Det behövs mentorer på skolorna under minst det första året efter utbildningen. Det behövs övning, praktik och framför allt många år av undervisning på egen hand för att få den erfarenhet som behövs för att klara av en verklighet som är allt annat än enkel och dessutom mycket ansvarsfull.
Att vara lärare idag är inte som det var för t.ex. 50 år sen. Om det någonsin har varit så enkelt som vissa vill få fram – att det räcker med ämneskunskaper i t.ex. historia. Men det var kanske lättare för 50 år sen, då vi levde i en monokultur, och då pedagogiken gick ut på att eleverna skulle lära sig fakta som t.ex. att kunna peka ut var London finns på kartan.
Om en student skulle resonera och skriva en examination på samma sätt som politiker och massmedia skriver och uttalar sig om läraryrket och om annat som har med utbildning att göra, så får de Icke Godkänt (IG). För det som krävs är bl.a. starka inslag av vetenskaplighet: nyansering, icke-värderande, problematisering och opartiskhet.
Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.
Retorik använder man sig av för att övertyga någon. Men frågan är om vi som lärare skall övertyga eller om det är eleverna själva som skall lära sig övertyga och bli övertygade om någonting genom sitt eget lärande. För om läraren använder sig av retorik och övertygar med bravur eleverna om någonting, så förhindrar man ju deras eget tänkande. I vilket fall blir det likadant som för dem som hamnade under Sokrates vassa retorik att de blir övertygade till den grad att de inte kan göra annat än säga - Javisst Sokrates. Du har helt rätt.
Man talar även om de gamla grekerna
De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.
Jag undrar då vilka greker man hänvisar till och under vilken tid. De hade liksom i nutid olika uppfattningar om pedagogiska frågor, fast de då inte talade med samma terminologi som vi. Det verkar dock som om man refererar till sofisterna.
Att se lärare som kunskapsbärare och förebilder är en gammal och konservativ syn på hur en lärare skall vara och tyvärr får detta konsekvenser på Vad det innebär att vara lärare. På hur undervisningen framöver förväntas gå till. Det blir mindre utrymme för eleverna och ett större för lärarna. Och vill man ha det så, ja då får man också ta i beaktande att det blir på bekostnad av självständigt ansvarstagande medborgare som själva drar slutsatserna och inte bara har blivit övertygade.
Så om vi lärare skall använda oss av pedagogisk retorik är det ytterst viktigt att eleverna OCH studenterna också får lära sig hur denna retorik kan genomskådas. Kritiskt granskande i kombination med pedagogisk retorik. Ja, då är jag med på tåget. Inte annars! Då är vi fortfarande i greppet om att allt handlar om BRA lärare enligt en mall/modell istället för om Lärare. Eller är det idén om den goda läraren som återuppväckts.
Sen frågar jag mig hur vi skall kunna övertyga våra skärpta lärarstudenter om någonting som de kan genomskåda på fem sekunder.
Jag tror på äkthet inte retorik när det gäller nedanstående citat från artikeln. För om man är äkta så skapas också dessa känslor. Och äkta blir man inte, som jag ser det genom att lära sig pedagogisk retorik. Utan genom att ta fram äktheten och våga visa den.
Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.
Ja, det var då som de började dra ner på personal inom fritidshemsverksamheten. De införde anställningsstopp och avskedade utbildade fritidspedagoger på grund av att de var sist in och behöll många outbildade. De talade om det här på Nyheterna i TV4 ikväll. Tidigare var det 8 barn på en personal, nu är det 20 barn. När jag praktiserade både i början och i slutet av utbildningen var det ungefär 6 barn på en personal. Då hade man aktiviteter i smågrupper. Man kunde gå iväg med några barn som behövde lite extra stimulans.
Jag är utbildad före 1991, dvs. före anställningsstoppet och tvåtredjedelarsförsämringen inom fritidshemsverksamheten. Jag kan berätta för den som inte vet – fritidshemspedagogiken är en fantastisk pedagogik. Outstanding. Men den är inte möjlig med nuvarande ordning.
Det är planerat att det skall bli en kurs i ledarskap för de lärare som börjar lärarutbildningen nu i höst, men den startar inte förrän efter sex terminer. Det är bara att räkna från HT08. Det går långsamt, men framåt. Den första bör starta ht 2011.
Det är roligt att hålla i ledarskapskurser. Har gjort det inom den, får se nu, gamla, gamla, gamla lärarutbildningen, dvs. den som var före 1-7 och 4-9-utbildningarna. Har jag räknat rätt nu. Tänk då på att jag bara varit lärarutbildare sen 1998. Och nu är en ny på gång.
För övrigt så förstår jag inte kritiken mot att lärare inte lär sig ledarskap. Visst gör de väl, i praktiken, både på praktik och inom lärarutbildning. Mycket är ju muntligt, redovisande osv. Många studenter använder sig av det dom lär sig under praktiken och utvecklar det vidare på utbildningen. Om man ger dem möjlighet och det gör man juh. Men ju mer teoretiska kurserna blir, desto mindre blir det.
Men, som sagt. En obligatorisk kurs i ledarskap är på gång, men inte förrän år 2011. Och jag tror den kommer bli teoretisk. Ett bra komplement till den praktiska ledarskapsträningen.
Blir någon förvånad efter all negativ uppmärksamhet (se DN) att sökanden till lärarutbildningen sjunker.
Alla pratar om att höja statusen, men sänker den i själva verket, eftersom man inte balanserar rapporteringen om lärarutbildningen. Det finns massor i den som är bra och har hög kvalitet. Men man fokuserar på det dåliga till den grad att de flesta som står utanför den på olika sätt, självklart får en mycket mörk bild. Och sen sitter man som lärarutbildare och försöker förklara att visst finns det brister, men de är inte överskuggande det som är bra.
Minskningen började år 2005, precis i samma veva som den värsta kritiken mot lärarutbildningen startade.
Håller däremot med Mette Fjelkner om att staten bör ha ansvar för skolan (se DN debatt). Men håller inte med om att studenter med de bästa betygen är lika med de bästa lärarna (om man nu vill vara normativ).
Idag på SvD tar de upp om att anonyma tentor på högskolor och universitet blir allt vanligare Jag har varit med om att arbeta på många sätt. Den klart bästa är anonym bedömning – den klart sämsta är när kollegor bedömer varandras studenters tentor. Inte enbart därför att det hos studenterna skapar en ännu större känsla av att inte bli rättvist bedömd, utan också för att jag som lärare inte får kontinuitet i bedömningen. Det är mer tidskrävande än effektivt, då det inte fullt ut leder till den rättsäkerhet man efterlyser. Det blir fler personer inblandade, vilket fordrar kontinuitet i lärarlaget. Fördelen med denna bedömning är att man lär sig mer om hur man kan bedöma ett arbete – på gott och ont. Men detta arbete och samarbete om bedömning förekommer i andra sammanhang i vilka vi utbyter erfarenheter.
Genom anonym bedömning vet man inte vem som skrivit texten – jag lär aldrig känna studenterna så väl eftersom jag bara har dem någon eller några månader, att jag bara genom att ta del av deras text kan veta vem det är som skrivit den. I några fall har jag blivit förvånad, men bedömningen hade dock inte blivit annorlunda. Eftersom det var så uppenbart i de fall att ett godkännande inte skulle vara möjligt.
Det kändes bra att få bekräftelse på hur lite jag låter vetskapen om vem som har skrivit texten avgöra. Även om jag inte är förvånad, eftersom jag alltid strävat efter att bedöma arbetet i sig själv. Det är ju inte studenterna vi skall bedöma. Det är arbetet som får underkänt eller godkänt, inte studenten. Administrativt är däremot systemet krångligt och tiden blir knapp i slutet då man skall sätta momentbetyget och rapportera in det. Eftersom andra betygsunderlag finns och som inte kan vara anonyma.
Däremot är min erfarenhet som inte är stor gällande denna typ av bedömning att osäkerheten hos studenterna försvinner och att de upplever att deras arbeten är mer rättvist bedömda. Jag är övertygad om att de också blir det, för en bedömare kan aldrig vara riktigt säker på om några procent av bedömningen utgår från uppfattning om och framför allt av en students bakgrund mm.
Och för en del är det här också viktigt:
–Det är mer rättssäkert för studenterna och som lärare behöver jag inte bli misstänkt för att behandla någon orättvist, säger Harriet Axelsson, prorektor på Malmö högskola, som har beslutat att införa anonyma tentor. [min kursiv]
Med tanke på de fall som Zaremba har tagit upp som förekommit på f.d. Lärarhögskolan börjar man väl lite till mans tänka på hur man själv förhåller sig i olika sammanhang. Hur framför man kritik? Hur uttrycker man sig? Hur privat är man när det gäller graden av öppenhet gällande sina egna erfarenheter och upplevelser?
På ledarsidan i SvD efterlyser man strider i domstol istället för förlikningar som bara skapar ett ängsligt och tryckt klimat.
Föreställ er vilket ängsligt och tryckt klimat som uppstår i kölvattnet på den här sortens anmälningar [...]
Det är möjligt att ett sådant klimat skapas. Men att sträva efter att tänka på att inte kränka andra hör väl till alla människors ansvar i vilket yrke och i vilken situation det än handlar om. Det här gäller oss alla. Inte minst visar väl det höga antal bloggare som intresserat sig i frågan.
Var går då gränsen?
Allt beror nog mycket på hur man säger någonting? Kritik kan framföras på olika sätt. Att med röd penna rätta en students examinationstext upplevs säkerligen kränkande, speciellt om det svenska språket inte är det som examineras. Något jag iofs aldrig hört talats om har hänt. Medan ett samtal som handlar om vikten av korrekt svenska inte alls behöver upplevas så. Under hela min utbildning, vilken är lång fick jag alltid höra i många sammanhang att man måste kunna ta emot kritik. Men det fanns aldrig något krav på hur man framförde den. Kanske vi alla, inte bara inom skolväsendet skall tänka på hur man framför kritik?
Men oavsett hur man säger något är det intressant att fundera på och diskutera vad som är en kränkning och vem som skall bestämma när gränsen för vad som inte är det har överskridits. När försvinner känslan av att ha blivit kränkt. När man får upprättelse? Och hur får man den. Genom att någon ber om ursäkt för något som aldrig var menat som en kränkning eller genom att få sin känsla erkänd. Om man bara lyssnar på den som känner sig kränkt, fördubblar man känslan. Eftersom den andra blir kränkt av att inte bli lyssnad på….
Det är viktigt att på ett vetenskapligt sätt se om det finns en grund för det en person anklagas för. Vad är mitt, vad är ditt och vad är vårt? Tre viktiga frågor en forskare alltid måste ställa sig när denna tolkar t.ex. ett intervjumaterial, enligt tolkningsläror. Att påstå att någon är trött och ointresserad utan att finna stöd för det är en tolkning som inte har någon grund. Men man gör tolkningen därför man uppfattar en person som blundar som trött och ointresserad. Men personen kan ju faktiskt ha ont i ögonen.
När jag gick på min doktorandutbildning kom jag i kontakt med en teori som jag då ansåg vara urtråkig – Ulf Dahllöfs ramfaktorteori som bl.a. Ulf P Lundgren har använt sig av. Men jag har ändrat åsikt. Genom en av mina kollegor som nu har gått i pension fick jag veta mer om denna teoris förtjänster i mitten av 1999.
[...] Ramfaktorer är ur det perspektiv som var utgångspunkten för Lundgrens avhandling 1972 ett antal faktorer utanför lärarens kontroll som begränsar undervisningssituationen. Perspektivet definieras med andra ord av lärarens horisont. De ramfaktorer som var Lundgrens utgångspunkt var för det första de i kursplanen eller på annat sätt fastlagda målen, för det andra de kursmoment som skall läras ut och i vilken ordning, och för det tredje den tid som skilda elevgrupper behöver för att bemästra ett visst kursmoment. Den sistnämnda ramfaktorn är i sin tur avhängig av elevernas förkunskapsnivå (observera att ramfaktorn tid således i detta särskilda sammanhang avser den tid som krävs för att låta olika elevgrupper nå ett bestämt inlärningsmål, inte att förväxlas med den tillgängliga undervisningstiden). De processvariabler som Lundgren använde för att karaktärisera undervisningssituationen hade att göra med vad som lärs in, hur och av vilka elever. [...] (Broady ur Pedagogisk forskning)
När man skisserar upp vilka ramfaktorer som styr det faktiska undervisningsinnehållet i ett klassrum, ser det för första ut som ett kopplingsschema och för det andra ser man den styrning som verkligen förekommer över innehållet. Man inser också vilken liten makt en lärare i själva verket har.
Här ett exempel på en förenklad skiss.
Ett annat sätt att tala om hur undervisningen blir, är olika arenor, som t.ex. formulerings-, transformerings- och realiseringsarenan. Det man tar upp i läroplanen är inte alltid så enkelt att uppfylla i klassrummet på grund av all styrning som förekommer.
Genom att använda ramfaktorteorin kan man synliggöra vad som styr och på vilket sätt. Ett utmärkt verktyg för en lärare att använda sig av när hon/han planerar sin undervisning. Ramfaktorteorin gör mycket förenklat upp med input-output-tanken.
[...] Därmed punkterade Dahllöf tidigare undersökningar som enbart beaktat input (bl a variationer i elevernas förutsättningar, undervisningsmetod) och output (variationer i uppnådda kunskaper) och blundat för förhållanden som begränsar och styr undervisningssituationen. [...] (Broady, 1999, s. 113)
Artikelserien i DN om Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jakten på Lärarhögskolan har varit intressant att ta del av. Även om det speciellt i den sista artikeln berättas om hur det gick till i det specifika ärendet som Gaystudenterna drev, aktualiserar de andra två artiklarna vikten av vad som skall ses som att kränka någon verkligen är. Kan det räcka med att någon känner sig kränkt.
Självklart kan det inte, precis som rektorn för universitetet säger, vara en kränkning mot någon att betygskriterierna följs. Snarare är det tvärtom, menar jag. Det är en mindre risk för kränkning om man följer dem än om man inte gör det. Men självklart kan man vara flexibel när man tolkar dem. De kan också tolkas olika. Studenterna har därför rätten att få en annan bedömare och därför kan en som man ser orättfärdig bedömning korrigeras. Själv brukar jag alltid be någon kollega läsa utan att denna får ta del av mina bedömningsgrunder förrän efteråt, om jag andra gången tar del av arbetet och studenten fortfarande inte accepterar mina bedömningsgrunder. Nu händer det inte så ofta, men när det händer.
Jag anser lagen om likabehandling är en bra lag och att den skärpts är ännu bättre. Men frågan om kränkning verkligen har skett måste väl utredas. Och det är väl vad författaren till artiklarna vill få fram.
För mycket inom skolans värld är normativt enligt min mening. När man talar om lärare, gör man det ofta med ordet bra, dålig eller (o)pedagogisk före. För mig är alla dessa värderande ord ointressanta. Om någon anser jag är bra eller dålig, pedagogisk eller opedagogisk, säger det mer om personens syn på lärare än att de definierar mig efter det uppdrag jag har som lärarutbildare.
Kanske lärare mer än personer i något annat yrke beskrivs efter egenskaper än efter det uppdrag läraren har. Varför det är så kan bero på att de flesta av oss har erfarenhet av lärare från det vi var sju år gamla. Vi var små, sårbara, kände behov av trygghet och läraren blev ställföreträdande förälder i många fall. Läraren beskrevs som snäll eller elak.
Det intressanta är att vi ofta tar med oss denna bild även som vuxna. Vi kategoriserar lärare och även olika lärarkategorier. Det vi bidrar till är en norm, en modell som inte längre existerar inom lärarutbildningens mål att forma, men som vi anser bör råda. Lärare utbildas på ett helt annat sätt (se min artikel Vad krävs av lärare?) Det problematiska är när politiker och företrädare för lärarna också börjar tala om bra och dåliga lärare. Något som visar att de utgår mer från sina egna erfarenheter och den generella bilden av lärare, än den profession det skall handla om.
Jag utbildar lärare inom det allmänna utbildningsområdet (AUO2), inte till att bli bra lärare, utan till att bl.a. känna till Vad det innebär att vara lärare? Och innebörden av att vara lärare är inte initialt att bli en bra lärare eller att fokusera på att få bort det dåliga hos en lärare andra kan tycka finns. Konsekvensen om man har detta synsätt, detta fokus är att läraren frestas tänka mer på sig själv än på sina elever. Vad det innebär att vara lärare är inte att sträva efter att bli den goda läraren, utan på att stimulera lärandet hos eleverna. Lärares uppdrag är inte att vara snälla, humana eller stränga föräldrar till eller att vara kamrater med eleverna. De flesta har föräldrar och det är dom som har den rollen. Lärare har en helt annan roll.
Många skriver om skolan, om elever mm. och vad som behöver göras. Jag kommer framöver skriva om Hur man blir en lärarutbildare … och man är jag på den här bloggen. Men jag kommer inte skriva om min vardag, om min undervisning, utan mer om hur jag förbereder mig, tolkar uppdraget och läroplanen som de blivande lärarna skall följa och vad jag tar upp som är viktigt för en lärare att kunna om olika teoretiker mm. som inte alls har med ämnena i skolan att göra utan om ämnet pedagogik.
Inom högskolan diskuterar vi just nu olika bedömningsgrunder mer intensivt än tidigare (för det är en ständigt pågående diskussion) och det är en intressant diskussion då det visar upp en stor variation.
Hur olika kan man då göra en bedömning… Det är inte så att det finns lika många sätt som bedömare. Det finns vissa gemensamheter. Vi kanske har olika fokus, men i slutändan brukar vi ändå komma fram till samma resultat. Skiljelinjen kan dock ligga vid betygsgränserna och det verkar ha en relation till ens fokus. Vad det är man skall underkänna respektive godkänna.
Jag vill ge några exempel….
arbetet skall innehålla ett på förhand givet kunskapsstoff och bedömaren prickar av. Här har man en förväntan om att speciellt stoff skall ingå.
arbetet bedöms efter vad man i lärarlaget kommit överens om och bestämt skall gälla
arbetet bedöms om det är utfört efter givna instruktioner
arbetet bedöms efter hur väl argument, resonemang, slutsatser, tolkningar, är underbyggda
arbetet bedöms efter de brister det uppvisar oavsett om arbetet i sin helhet håller.
arbetet bedöms utifrån sina egna förutsättningar, dvs. det bedöms i sin helhet och om någonting tas upp skall det finnas motiveringar, samt argument och tolkningar som är rimliga i relation till frågeställning mm. samt följas upp. I en sådan bedömning räknas inte den kunskap som saknas, utan den som hör ihop med ansatsen. Här är det även viktigt att ingen del hänger i luften.
arbetet bedöms utifrån röd tråd, språklighet, formalia och struktur
arbetet bedöms utifrån graden av självständighet och om det finns en synliggjord lärandeprocess. Även här utgår man inte från ett på förhand givet kunskapsstoff eller efter en förväntan.
arbetet bedöms efter graden av kreativitet och genialitet
arbetet bedöms efter en matris, dvs. efter givna bedömningskriterier
arbetet bedöms efter ämnets art, t.ex. teoriprov för körkort eller tolkning av en debattartikel
Till viss del utgår man från alla dessa, men fokuset kan ligga på ett eller två av dem och som avgör om ett arbete blir godkänt eller inte.
Fyll gärna på listan!
Vilken bedömningsgrund vill ni fokusera på och varför?
Men det tar lång tid än … Men istället för att vänta på sommaren som redan varit börjar jag faktiskt tänka att det snart är jul och nyår igen. 
Idag på 
Med tanke på de fall som Zaremba har tagit upp som förekommit på f.d. Lärarhögskolan börjar man väl lite till mans tänka på hur man själv förhåller sig i olika sammanhang. Hur framför man kritik? Hur uttrycker man sig? Hur privat är man när det gäller graden av öppenhet gällande sina egna erfarenheter och upplevelser?
Artikelserien i DN om Först kränkt vinner, Tyst i klassen och 
Monika
