Om lärare ännu en gång och arbetslinjen

Tröttheten sitter som en hård muskel mellan skulderbladen över att nationalekonomer och andra hela tiden talar om en bra lärare istället för att faktiskt undersöka vad det innebär att vara lärare. När man undersöker lärare, ja då tar man till gamla typer av IQ-test och mönstringens utvärdering, ledarskap enligt någon traditionell syn och avgångsbetyg, som om dessa är ett mått att lägga stor vikt vid vad gäller en individs totala kapacitet. Här har man även glömt den utveckling som sker under livet.

Istället för att se efter vad en lärare verkligen behöver kunna i dagens samhälle med den mångkulturella mix vi har och då talar jag inte endast om etnicitet, använder man fyrkantiga verktyg och kanske även tester mm. som passar bra på ett område, men inte ett annat. (se Ekonomistas) och SvD. Undersökningen har säkerligen sitt stora värde. Det jag är rädd för är att denna kan användas av de som sympatiserar med nuvarande utbildningspolitik som leds av en tidigare militär !!!

Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggrannhet osv)

Skolan och lärare behöver undersökas utifrån mått som har relevans för vad det är. Det är väl ändå inte soldater de skall vara eller bli, även om de kanske ibland känner sig som att de deltar i ett krig. Och var kommer den intelligens som inte behövs i krig in i skolans kontext.

Muskeln mellan skulderbladen blir ännu hårdare när jag läser om vad långtidsutredningen kommit fram till gällande högre studier. Jo, skolavgifter. Studenterna skall befinnas kortare tid inom universitetens och högskolans väggar. Dessutom skall alla jobba längre, dvs. pensionsåldern skall höjas. Men ingen funderar ens på tanken att öka anslagen till universiteten, samt höja studiemedlen. Då kommer många studenter att klara av sina studier inom föresatt tid. (se DN) (SvD) Orsak och verkan ni vet. Det kan vara svårt ibland att se vad som är orsaken och vad som är verkan. Konsekvensen av att forcera fram en examen är att något egentligt och långvarigt lärande inte kommer ske. Det blir helt enkelt råpluggande inför tentor, och en tillfällig minneskunskap som försvinner efter ett tag. En konsekvens vad gäller att avgiftsbelägga utbildningarna är att de som har råd kan skaffa sig en utbildning, medan dem som inte har råd inte kan det. Enkel matematik, som man inte behöver så hög kognitiv förmåga som de talar om i undersökningen för att inse, när man är inne i systemet.

Kanske det är annat som vi behöver förändra än att fokusera på hur en lärare skall bli BRA. I slutändan handlar det ju bara om värderingar, för vad är en BRA lärare. Intressant skulle det bli och den där hårda muskeln mellan mina skulderblad som tröttar ut mig, skulle bli mjukare om diskussionen om skolan inte bara handlade om BRA lärare, utan om annat, samt om vad det innebär att vara lärare. Många gånger är det annat än hög kognitiv förmåga, ämneskunskap mm. som bidrar till ett lärande hos elever och studenter (se Hierarkisk ordning odlas i skolan. Men att tala om det är nästan omöjligt numera, när all kunskap som anses vara riktig är den som kan mätas.

Om någon är en BRA eller DÅLIG lärare. Någon mer ointressant fråga att fokusera på finns faktiskt inte.

Det intressanta för mig är vad det innebär för mig och andra att vara lärare på universitetet och i grundskolan/på gymnasiet, samt frågan om vad det innebär för mina studenter att vara på väg att bli lärare, eller forskare eller bara på väg till ett större vetande. När vi en dag börjar diskutera detta, ja då kan vi säkerligen lösa en hel del som vi ser som problem också. Nu har vi fastnat i en normativ diskussion som inte leder någon vart. Bara till svängningar beroende av vilken regering och utbildningspolitik vi har och hur opionionen ser på vad en lärare är i termerna bra eller dåliga. En lärare är nämligen så mycket mer än att man kan definiera denna som BRA eller DÅLIG. Mer än bara återskenet av andras värderande som endast ger information om dem som definierar än om dem som definieras.

Det är med andra ord inte lätt att fånga in vad som gör en lärare bra, inte ens med väldigt generella mått på olika förmågor. Dessutom verkar en och samma egenskap hos lärarna ha olika konsekvenser för olika typer av elever. En slutsats är därför att matchningen mellan lärare och elever är viktig. Frågan är om skolledningar, föräldrar och politiker är kapabla att utröna vilka lärare som passar till vilka elever.

… skriver Ekonmistas.

Denna slutsats är inte obekant för oss som arbetar inom skolans och utbildningens område. Men frågan är om detta är hela svaret. Det kanske inte alls beror på lärarens IQ, ledarskap eller gymnasiebetyg.

Läs även Tysta Tankar … som resonerar om ett av de intressanta resultaten Ekonomistas kommit fram till.

Pedagogisk retorik

Genom bloggarna Tysta Tankar och Ann-Marie Körling blogg har jag läst en artikel i Sydsvenskan om att lärare inte endast behöver ämneskunskaper utan också pedagogisk retorik.

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

Retorik använder man sig av för att övertyga någon. Men frågan är om vi som lärare skall övertyga eller om det är eleverna själva som skall lära sig övertyga och bli övertygade om någonting genom sitt eget lärande. För om läraren använder sig av retorik och övertygar med bravur eleverna om någonting, så förhindrar man ju deras eget tänkande. I vilket fall blir det likadant som för dem som hamnade under Sokrates vassa retorik att de blir övertygade till den grad att de inte kan göra annat än säga - Javisst Sokrates. Du har helt rätt.

Man talar även om de gamla grekerna

De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Jag undrar då vilka greker man hänvisar till och under vilken tid. De hade liksom i nutid olika uppfattningar om pedagogiska frågor, fast de då inte talade med samma terminologi som vi. Det verkar dock som om man refererar till sofisterna.

Att se lärare som kunskapsbärare och förebilder är en gammal och konservativ syn på hur en lärare skall vara och tyvärr får detta konsekvenser på Vad det innebär att vara lärare. På hur undervisningen framöver förväntas gå till. Det blir mindre utrymme för eleverna och ett större för lärarna. Och vill man ha det så, ja då får man också ta i beaktande att det blir på bekostnad av självständigt ansvarstagande medborgare som själva drar slutsatserna och inte bara har blivit övertygade.

Så om vi lärare skall använda oss av pedagogisk retorik är det ytterst viktigt att eleverna OCH studenterna också får lära sig hur denna retorik kan genomskådas. Kritiskt granskande i kombination med pedagogisk retorik. Ja, då är jag med på tåget. Inte annars! Då är vi fortfarande i greppet om att allt handlar om BRA lärare enligt en mall/modell istället för om Lärare. Eller är det idén om den goda läraren som återuppväckts.

Sen frågar jag mig hur vi skall kunna övertyga våra skärpta lärarstudenter om någonting som de kan genomskåda på fem sekunder.

Jag tror på äkthet inte retorik när det gäller nedanstående citat från artikeln. För om man är äkta så skapas också dessa känslor. Och äkta blir man inte, som jag ser det genom att lära sig pedagogisk retorik. Utan genom att ta fram äktheten och våga visa den.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.

Kurs i ledarskap

Det är planerat att det skall bli en kurs i ledarskap för de lärare som börjar lärarutbildningen nu i höst, men den startar inte förrän efter sex terminer. Det är bara att räkna från HT08. Det går långsamt, men framåt. Den första bör starta ht 2011.

Det är roligt att hålla i ledarskapskurser. Har gjort det inom den, får se nu, gamla, gamla, gamla lärarutbildningen, dvs. den som var före 1-7 och 4-9-utbildningarna. Har jag räknat rätt nu. Tänk då på att jag bara varit lärarutbildare sen 1998. Och nu är en ny på gång.

För övrigt så förstår jag inte kritiken mot att lärare inte lär sig ledarskap. Visst gör de väl, i praktiken, både på praktik och inom lärarutbildning. Mycket är ju muntligt, redovisande osv. Många studenter använder sig av det dom lär sig under praktiken och utvecklar det vidare på utbildningen. Om man ger dem möjlighet och det gör man juh. Men ju mer teoretiska kurserna blir, desto mindre blir det.

Men, som sagt. En obligatorisk kurs i ledarskap är på gång, men inte förrän år 2011. Och jag tror den kommer bli teoretisk. Ett bra komplement till den praktiska ledarskapsträningen.

Kollektiv bestraffning

… är ett otyg och ur pedagogiskt perspektiv totalt förkastligt. Det finns nu en önskan om att ett förbud om denna typ av bestraffning skrivs in i skollagen eftersom den strider mot rättsordningen och vårt rättsmedvetande (Nyheterna i TV4 080330 + SvD och DNdebatt.

Jag undrar om inte många en del i ungdomsskolan blandar ihop kollektiv bestraffning med den pedagogiska metoden att använda gruppen i syfte att nå konsensus kring normer och värderingar. Eller handlar det om en vedertagen pedagogisk metod man aldrig har reflekterat över vilka konsekvenser den ger. Eftersom nästan 50% av eleverna säger sig ha blivit utsatta för denna typ kan man dra slutsatsen att den används alltför ofta. När man använder gruppen i pedagogiskt syfte är det som sagt i syfte att få igenom gemensamma normer och värderingar. Istället för att ställa en enskild individ till svars inför andra, talar man rent allmänt om fördelen om något gäller och nackdelen om det inte gäller.

Jag vill ta upp ett sjutton år gammalt exempel som jag aldrig glömmer. Viktigt att betona är att jag var den enda inblandade som hade pedagogisk utbildning. Först satt jag tyst och sen försökte jag att bryta men det gick inte. Jag berättade senare vad jag tyckte om denna typ av metod, men jag nådde inte fram.

Två grabbar blev under min andra dag på ett sommarfritids när jag gått klart min utbildning (barn från flera fritidshem samlades på ett med personal från flera fritidshem), tvingade att säga förlåt inför en hel grupp, vilket innebar att vi fick sitta i nästan en och en halvtimme och vänta på att de skulle göra det. Detta fick mig att känna ännu mer avsky över denna typ ”pedagogik” än tidigare, eftersom jag nu i praktiken fick vara med om det.

Här lyckades man med två saker, att låta två grabbar schavottera inför alla andra, samt en kollektiv bestraffning. - Ingen går härifrån förrän ni har sagt förlåt! var budskapet. Ja, grabbarna kämpade emot länge, men till slut kom ett förlåt … och då sa mannen som ledde det hela. Menar du verkligen allvar nu då? För det är verkligen viktigt att du menar det. Naturligtvis menade han inte allvar. De var totalt slutkörda båda två och orkade inte hålla emot längre. Men han var tvungen att säga det ändå.

Att använda sig av gruppen i pedagogiskt syfte handlar inte om att hålla kvar en hel grupp för att få två grabbar att be om ursäkt. Detta ger negativa efterverkningar för alla inblandade. De barn som inte kan leva upp till regler mm. blir till slut mobbade av gruppen, då den inte vill bli bestraffad över något den inte gjort eller ens känner till har hänt.

Det som var mest skrämmande var att ingen av de övriga barnen reagerade öppet över det som hände. Kroppsspråket gav mig en viss information om hur de upplevde det hela.

På BO säger de följande:

Det finns många exempel på kollektiv bestraffning. Men detta är alltså förbjudet i Sverige eftersom oskyldiga straffas! Därför är det märkligt att det skall behövas skrivas in ett förbud i skollagen.

Några exempel på BO

En anmälan gällde en klass i årskurs fem som skulle åka buss för att gå på bio. Några barn busade och tryckte på stoppknappen flera gånger. Biobesöket ställdes in och alla barn fick kliva av bussen och gå två kilometer tillbaka till skolan. På en annan skola hade några elever haft vattenkrig och då stängdes vattnet av på toaletterna. I ett fall stängde en lärare datasalen för alla elever eftersom någon elev saboterat musen till en dator.

…

En lärare/ledare som förhandlar

… är inte någon som abdikerar. Det är en ledare som ställer krav på motparten, men som samtidigt inser att andra ställer krav och är villig att se om det finns ett förhandlingsutrymme.

En lärare eller ledare av alla de slag har en maktposition genom att de har en roll som innebär att leda över andra på olika sätt. Den är beroende av att andra låter sig ledas. Därför kan en lärare eller ledare också tas ifrån makten. En lärare som abdikerar är en som överlåter all makt till eleverna. Den abdikerade läraren gör precis som eleverna säger, tar inte ansvar överhuvudtaget. Låter allt gå! Tycks ha attitydeen – vi får se hur allt går och hur de fixar det här?

Nu har det hänt att en bloggare har tolkat mitt resonemang kring att man som lärare kan få en större makt genom att låta eleverna se att hon eller han kan lämna ifrån sig en del av makten som att detta är en lärare som abdikerar. Naturligtvis menar jag inte det. Snarare talar jag om en lärare som kan rucka på sitt eget, låta eleverna på t.ex. högstadiet (som det i det här fallet handlade om) komma fram, men samtidigt ta sitt ansvar och förhandla om något som i slutändan ändå bidrar till att målen kan uppnås. För som lärare har man ju ansvar för att mål skall uppnås. Men det är inte alltid så att det endast behöver vara lärarens egen planering eller tanke kring det hela som bidrar till att målen uppnås.

Det finns två sätt – ett att man ser att elevernas förslag är minst lika bra som ens eget och att målen uppnås vilket som, två att målen inte uppnås med deras förslag och man förhandlar om ett annat som gör det. De får göra något de vill göra, samtidigt som jag får underlag för t.ex. betyg genom något de kan gå med på för att få göra det dom vill. På så sätt stimulerar man också lärandet, samtidigt som man lär dem att i en demokrati, så finns det möjlighet att förhandla.

Jag menar att det finns med stöd i forskningen, men också har jag egen erfarenhet av att det finns en inneboende makt i en lärarroll. En makt som många elever vill ta ifrån läraren. Om läraren då visar sig villig att ge bort en del, kan hon eller han få en större makt. Därför att respekten ökar, samt att eleverna inte längre har något att kämpa emot. De får istället känna att de är jämlikar därför att de kan förhandla om något de själva känner känns bättre för dem att göra.

Om det skulle vara så att en lärare som förhandlar med sina elever skulle vara en abdikerad lärare, har alla ledare som förhandlar abdikerat. Det låter ganska orimligt.

En ledare som inte hävdar sin makt, får ofta en större makt. Därför att istället för motstånd skapas en respekt för någon som inte hävdar sin makt. Det ser bara ut som om den som hävdar makten har en större makt, men för att inte förlora makten, måste den hela tiden kämpa för att få behålla den. Om om den behöver kämpa, så är makten minimal. Vilket någon som är villig att förhandla inte behöver göra.

Det finns en del som anser att ovanstående är flum. Men det troliga är att det är dom som föredrar en auktoritär lärare. Och för min del har de all frihet i världen att föredra det. Men för den skull är det knappast flummigt att förespråka något som t.o.m världens ledare sysslar med alltsomoftast – att förhandla. Men det är inget man dagligdags behöver göra som lärare, utan när det uppstår ett motstånd till det man tänkt sig eller till den planering man har gjort.

Att skapa metoder i syfte att ta makten över en klass på högstadiet för att lära dem vad demokrati är, synes för mig vara nästintill omöjligt. Det finns en motsättning i detta, som troligen innebär att man immanent ger budskapet om motsatsen. Ett budskap om att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Eftersom det är någon annan som bestämmer, t.o.m. när de skall få utrymme att bestämma.