Behövs genuspedagogiken?

Behöver det finnas en speciell genuspedagogik (SvD) och skall den genomsyra hela utbildningen och sen verksamheten på förskola, fritids och skolan. Jag ansluter mig inte till denna uppfattning om genuspedagogikens allomfattande betydelse. Många säger också nej och menar att det är en skrämmande utveckling (SvD1)

Om man tittar i läroplanen och tolkar följande:

En viktig uppgift för verksamheten är att grundlägga och förankra de
värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen.

… kan man göra en rimlig tolkning att man skall behandla barn på förskolan som individer precis som i skolan. Och frågan är om man gör det om man praktiserar genuspedagogik på ett sätt att den slår ut all annan typ av pedagogik.

Men det är möjligt att tolka följande stycke på det sättet, om man släpper det tidigare.

Alla som verkar i förskolan skall hävda de grundläggande värden som
anges i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa
värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och
förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars
uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka
traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.

Jag gör det däremot inte. Min tolkning är att man inte skall fastna i könsrollerna och behandla flickor och pojkar efter dem. Det finns ju pojkar som gillar att leka med dockor och flickor som vill leka med bilar. Och om man då tar bort alla olika typer av symboler eller rensar lekplatser från könsrelaterade saker, ja då ser man inte till individen.  Då följer man inte [...] individens frihet och integritet [...] Man ser barnen som en grupp, men tar inte hänsyn till vad de gillar och vill leka med. Det blir också förvirrande för barnen när de får leka med könsrelaterade leksaker hemma eller ute på gården, men inte i förskolan. Barnen är för små för att kunna skilja på vad som gäller här och där.

Jag förstår (i meningen begripa) tanken bakom

Enligt de senaste forskningsrönen från genusvetarhåll kan vanliga lekplatser på förskolor, dess klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar, vara skadliga genom att de förstärker könsroller hos barn. Men skogslek gör barn jämlika. Detta enligt Eva Ärlemalm-Hagsér, doktorand och adjunkt på Mälardalens högskola.

… men hävdar att man då inte bryr sig om individen och vad hon vill göra. Vi kan hävda att barnen som vill leka med dockor för att de är flickor tidigt är lärda att gilla det och att pojkar inte vill göra det av samma skäl. Men hur vet vi det?

Jag tror på individens rätt till frihet och vilja. Att ta bort möjligheten för dem att välja, är inte som jag ser det lösningen på att könsrollstänkandet är starkt inom förskolan och på andra håll. En lösning jag ser är att alla som arbetar inom dessa områden håller koll på sig själva och hur de bemöter människor; som pojkar och flickor, som män eller kvinnor, eller helt enkelt som individer. Om vi tar bort det som får personalen att hålla fast vid sitt könsrollstänkande, sker ingen förändring hos dem som har denna typ av tänkande. Man sopar problemet under mattan. Det kan hända är en filosofisk lösning på ett som man ser problem, men inte en pedagogisk.

Det är aldrig fel att arbeta för att ge barnen alternativ till det redan inlärda. Ge pojkarna möjlighet att leka med dockor, men inte tvinga dem om de inte vill. Ge flickorna möjlighet att leka med bilar, men inte tvinga dem. Det är som jag ser det helt i linje med läroplanens formuleringar att ge budskapet om att det är helt okey att få välja vilken leksak man vill. [...] Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller. [...]

Om vi lyssnar på barnen, låter deras röster få ljuda, tror jag vi kommer längre än att plocka bort det vi ser som skadligt ur genusperspektiv och faktiskt följer läroplanens formulering [...] Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. [...]

Det viktiga är att genuspedagogik inte blir en panpedagogik. Men visst behövs den till viss del, som en motvikt och som en väckarklocka för dem som inte är medvetna om att de har ett könsrollstänkande och behandlar andra efter detta.

Ett alternativ så gott som något annat

Självklart att möjligheten till hemundervisningen inte skall förbjudas (se SvD) Tror att den kan fungera minst lika bra med föräldrar som lärare och med överinseende av en specialpedagog (som familjen i artikeln har). Om jag går tillbaka till min egen skoltid, tror jag mycket hade kunnat besparat mig om jag blivit undervisad i hemmet. Det mesta lärde jag mig hemma i allafall. Det var den typen av skola då. Med fylleriövningar, fakta och katederundervisning.

Men som med allt annat kan man inte säga att hemundervisning är bra för alla. Då gör man som de som anser att alla skall gå i en regelrätt skola. Man drar alla över en kam. T.ex. bra för socialiseringen som de tar upp i artikeln.

Jag ser resultaten av hemundervisningen som något skola och utbildningspolitiken skulle ta tillvara och se att denna typ av pedagogik skulle kunna fungera i nuvarande skola. Den typ av pedagogik som den nuvarande läroplan och lärarutbildningar har försökt att skapa i åratal. Tyvärr är traditionen starkare än läroplan och lärarutbildningar, vilket bidragit till att skolan är som den alltid varit mer eller mindre eller i stort sätt.

Istället går vi tillbaka, långt ifrån hemundervisningens pedagogik, som enligt undersökningar uppenbarligen fungerar.

Intressant tanke är det i allafall att tänka sig hur samhället skulle se ut om alla barn blev undervisade i hemmet. Lärarna går undervisar barnen i hemmet. Men tänk så många lärare vi skulle behöva då … Och då tänker jag mig följande scenario:

Jag åker hem till mina studenter och har undervisning med dem. De bjuder på kaffe – puh, det blir mycket kaffe på en dag. Och så får de inte bo långt ifrån varandra heller. Det får inte hända något på vägen, så det blir köer. Skulle det bli tjatigt tro, att säga samma sak. Men nog skulle varje student känna sig mer värdefull och lära sig mer, utifrån sina egna förutsättningar. Det skulle bli privatundervisning. Eller är det bara barn som skall bli undervisade i hemmen och inte vuxna alls.

I ett sådant samhälle behöver alla familjer ha en lärare som ”tittar till dem”…. om vi nu skall ha en gemensam läroplan. Om inte, så kan vi överlåta åt alla att fixa undervisningen helt åt sina barn.

Intressant att tänka sig är det.

Men OM nu Björklund får igenom skriftliga omdömen från första klass. Hur går det då för hemundervisande barn? Skall föräldrarna skriva betygen eller en utomstående bedömare som knappt träffat barnen. Kanske man behöver sätta betyg på föräldrarna också?

Pedagogisk retorik

Genom bloggarna Tysta Tankar och Ann-Marie Körling blogg har jag läst en artikel i Sydsvenskan om att lärare inte endast behöver ämneskunskaper utan också pedagogisk retorik.

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

Retorik använder man sig av för att övertyga någon. Men frågan är om vi som lärare skall övertyga eller om det är eleverna själva som skall lära sig övertyga och bli övertygade om någonting genom sitt eget lärande. För om läraren använder sig av retorik och övertygar med bravur eleverna om någonting, så förhindrar man ju deras eget tänkande. I vilket fall blir det likadant som för dem som hamnade under Sokrates vassa retorik att de blir övertygade till den grad att de inte kan göra annat än säga - Javisst Sokrates. Du har helt rätt.

Man talar även om de gamla grekerna

De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Jag undrar då vilka greker man hänvisar till och under vilken tid. De hade liksom i nutid olika uppfattningar om pedagogiska frågor, fast de då inte talade med samma terminologi som vi. Det verkar dock som om man refererar till sofisterna.

Att se lärare som kunskapsbärare och förebilder är en gammal och konservativ syn på hur en lärare skall vara och tyvärr får detta konsekvenser på Vad det innebär att vara lärare. På hur undervisningen framöver förväntas gå till. Det blir mindre utrymme för eleverna och ett större för lärarna. Och vill man ha det så, ja då får man också ta i beaktande att det blir på bekostnad av självständigt ansvarstagande medborgare som själva drar slutsatserna och inte bara har blivit övertygade.

Så om vi lärare skall använda oss av pedagogisk retorik är det ytterst viktigt att eleverna OCH studenterna också får lära sig hur denna retorik kan genomskådas. Kritiskt granskande i kombination med pedagogisk retorik. Ja, då är jag med på tåget. Inte annars! Då är vi fortfarande i greppet om att allt handlar om BRA lärare enligt en mall/modell istället för om Lärare. Eller är det idén om den goda läraren som återuppväckts.

Sen frågar jag mig hur vi skall kunna övertyga våra skärpta lärarstudenter om någonting som de kan genomskåda på fem sekunder.

Jag tror på äkthet inte retorik när det gäller nedanstående citat från artikeln. För om man är äkta så skapas också dessa känslor. Och äkta blir man inte, som jag ser det genom att lära sig pedagogisk retorik. Utan genom att ta fram äktheten och våga visa den.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.

Jag är ingen uppslagsbok

Jag ramlade in på utbildningsprogrammet I love språk där Anne-Marie Körling talade om Vygotskij och visade hur hon själv undervisar. Överhuvudtaget så gillar jag hennes sätt att lägga upp undervisningen. Men det som jag själv mest identifierade mig med och kan relatera till mitt eget sätt att undervisa, var meningen - Jag är ingen uppslagsbok!

En annan sak som Körling tog upp var att man måste lita på att eleverna lär sig. Det här känner jag också igen. Och då kom jag till insikt om att Jag litar på att studenterna lär sig.

Jag har alltid litat på att studenterna kan. Jag ser inte mig själv som en lärare som skall tala om hur någonting är eller skall tolkas. Ser mig inte som en lärare som skall fixa bristerna. Utan mer som en lärare som skall stimulera studenterna att få fram det dom redan kan och utifrån detta arbeta vidare på att nå nya insikter. Och det gör man inte genom att tala om hur någonting skall vara, tolkas eller förklaras. Utan genom att diskutera det dom redan kan och möta andras kunskaper, tolkningar och förklaringar.

Hur skall de kunna undgå att lära sig, då de får diskutera ämnena tillsammans i studentarbetslaget och sen ta upp det till diskussion i hela gruppen tillsammans med mig. Men liksom Körling säger kan jag aldrig ta reda på hur mycket de har lärt sig. Däremot kan jag många gånger se att de har gjort det.

Det är intressant att se att deras lärande inte alltid är det lärande jag förväntat mig. Jag blir ofta glatt överraskad när så sker. Kanske jag kan se att de lärt sig något därför att jag är öppen för att man kan se något på andra sätt. Jag tar inte illa upp om någon ser annorlunda på något. Snarare vill jag att de går vidare, fördjupar det och underbygger det. Och därefter kan säga – så här kan man också se på saken.

Mångfalden och diskussionen kring olika sätt att se på saker skulle upphöra, om bara min tolkning skulle gälla som om jag vore en uppslagsbok. Jag gillar när mina studenter inte skriver ner vad jag säger eller skriver på tavlan, utan lyssnar och får nya tankar kring det. Om mina tolkningar kan få dem att gå vidare i sitt tänkandet. Vilket många också gör.

Det är av just ovanstående skäl som jag ogillar kanontänkande eller att alla skall få ett allmänt bildningsgods och inget mer än så. Det är viktigt att känna till vad som står i böcker och vad som är intersubjektivt giltigt, men det är också viktigt att gå vidare … Att bara upprepa vad någon annan har sagt är inget annat än en upprepning.

Kollektiv bestraffning

… är ett otyg och ur pedagogiskt perspektiv totalt förkastligt. Det finns nu en önskan om att ett förbud om denna typ av bestraffning skrivs in i skollagen eftersom den strider mot rättsordningen och vårt rättsmedvetande (Nyheterna i TV4 080330 + SvD och DNdebatt.

Jag undrar om inte många en del i ungdomsskolan blandar ihop kollektiv bestraffning med den pedagogiska metoden att använda gruppen i syfte att nå konsensus kring normer och värderingar. Eller handlar det om en vedertagen pedagogisk metod man aldrig har reflekterat över vilka konsekvenser den ger. Eftersom nästan 50% av eleverna säger sig ha blivit utsatta för denna typ kan man dra slutsatsen att den används alltför ofta. När man använder gruppen i pedagogiskt syfte är det som sagt i syfte att få igenom gemensamma normer och värderingar. Istället för att ställa en enskild individ till svars inför andra, talar man rent allmänt om fördelen om något gäller och nackdelen om det inte gäller.

Jag vill ta upp ett sjutton år gammalt exempel som jag aldrig glömmer. Viktigt att betona är att jag var den enda inblandade som hade pedagogisk utbildning. Först satt jag tyst och sen försökte jag att bryta men det gick inte. Jag berättade senare vad jag tyckte om denna typ av metod, men jag nådde inte fram.

Två grabbar blev under min andra dag på ett sommarfritids när jag gått klart min utbildning (barn från flera fritidshem samlades på ett med personal från flera fritidshem), tvingade att säga förlåt inför en hel grupp, vilket innebar att vi fick sitta i nästan en och en halvtimme och vänta på att de skulle göra det. Detta fick mig att känna ännu mer avsky över denna typ ”pedagogik” än tidigare, eftersom jag nu i praktiken fick vara med om det.

Här lyckades man med två saker, att låta två grabbar schavottera inför alla andra, samt en kollektiv bestraffning. - Ingen går härifrån förrän ni har sagt förlåt! var budskapet. Ja, grabbarna kämpade emot länge, men till slut kom ett förlåt … och då sa mannen som ledde det hela. Menar du verkligen allvar nu då? För det är verkligen viktigt att du menar det. Naturligtvis menade han inte allvar. De var totalt slutkörda båda två och orkade inte hålla emot längre. Men han var tvungen att säga det ändå.

Att använda sig av gruppen i pedagogiskt syfte handlar inte om att hålla kvar en hel grupp för att få två grabbar att be om ursäkt. Detta ger negativa efterverkningar för alla inblandade. De barn som inte kan leva upp till regler mm. blir till slut mobbade av gruppen, då den inte vill bli bestraffad över något den inte gjort eller ens känner till har hänt.

Det som var mest skrämmande var att ingen av de övriga barnen reagerade öppet över det som hände. Kroppsspråket gav mig en viss information om hur de upplevde det hela.

På BO säger de följande:

Det finns många exempel på kollektiv bestraffning. Men detta är alltså förbjudet i Sverige eftersom oskyldiga straffas! Därför är det märkligt att det skall behövas skrivas in ett förbud i skollagen.

Några exempel på BO

En anmälan gällde en klass i årskurs fem som skulle åka buss för att gå på bio. Några barn busade och tryckte på stoppknappen flera gånger. Biobesöket ställdes in och alla barn fick kliva av bussen och gå två kilometer tillbaka till skolan. På en annan skola hade några elever haft vattenkrig och då stängdes vattnet av på toaletterna. I ett fall stängde en lärare datasalen för alla elever eftersom någon elev saboterat musen till en dator.

…

En lärare/ledare som förhandlar

… är inte någon som abdikerar. Det är en ledare som ställer krav på motparten, men som samtidigt inser att andra ställer krav och är villig att se om det finns ett förhandlingsutrymme.

En lärare eller ledare av alla de slag har en maktposition genom att de har en roll som innebär att leda över andra på olika sätt. Den är beroende av att andra låter sig ledas. Därför kan en lärare eller ledare också tas ifrån makten. En lärare som abdikerar är en som överlåter all makt till eleverna. Den abdikerade läraren gör precis som eleverna säger, tar inte ansvar överhuvudtaget. Låter allt gå! Tycks ha attitydeen – vi får se hur allt går och hur de fixar det här?

Nu har det hänt att en bloggare har tolkat mitt resonemang kring att man som lärare kan få en större makt genom att låta eleverna se att hon eller han kan lämna ifrån sig en del av makten som att detta är en lärare som abdikerar. Naturligtvis menar jag inte det. Snarare talar jag om en lärare som kan rucka på sitt eget, låta eleverna på t.ex. högstadiet (som det i det här fallet handlade om) komma fram, men samtidigt ta sitt ansvar och förhandla om något som i slutändan ändå bidrar till att målen kan uppnås. För som lärare har man ju ansvar för att mål skall uppnås. Men det är inte alltid så att det endast behöver vara lärarens egen planering eller tanke kring det hela som bidrar till att målen uppnås.

Det finns två sätt – ett att man ser att elevernas förslag är minst lika bra som ens eget och att målen uppnås vilket som, två att målen inte uppnås med deras förslag och man förhandlar om ett annat som gör det. De får göra något de vill göra, samtidigt som jag får underlag för t.ex. betyg genom något de kan gå med på för att få göra det dom vill. På så sätt stimulerar man också lärandet, samtidigt som man lär dem att i en demokrati, så finns det möjlighet att förhandla.

Jag menar att det finns med stöd i forskningen, men också har jag egen erfarenhet av att det finns en inneboende makt i en lärarroll. En makt som många elever vill ta ifrån läraren. Om läraren då visar sig villig att ge bort en del, kan hon eller han få en större makt. Därför att respekten ökar, samt att eleverna inte längre har något att kämpa emot. De får istället känna att de är jämlikar därför att de kan förhandla om något de själva känner känns bättre för dem att göra.

Om det skulle vara så att en lärare som förhandlar med sina elever skulle vara en abdikerad lärare, har alla ledare som förhandlar abdikerat. Det låter ganska orimligt.

En ledare som inte hävdar sin makt, får ofta en större makt. Därför att istället för motstånd skapas en respekt för någon som inte hävdar sin makt. Det ser bara ut som om den som hävdar makten har en större makt, men för att inte förlora makten, måste den hela tiden kämpa för att få behålla den. Om om den behöver kämpa, så är makten minimal. Vilket någon som är villig att förhandla inte behöver göra.

Det finns en del som anser att ovanstående är flum. Men det troliga är att det är dom som föredrar en auktoritär lärare. Och för min del har de all frihet i världen att föredra det. Men för den skull är det knappast flummigt att förespråka något som t.o.m världens ledare sysslar med alltsomoftast – att förhandla. Men det är inget man dagligdags behöver göra som lärare, utan när det uppstår ett motstånd till det man tänkt sig eller till den planering man har gjort.

Att skapa metoder i syfte att ta makten över en klass på högstadiet för att lära dem vad demokrati är, synes för mig vara nästintill omöjligt. Det finns en motsättning i detta, som troligen innebär att man immanent ger budskapet om motsatsen. Ett budskap om att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Eftersom det är någon annan som bestämmer, t.o.m. när de skall få utrymme att bestämma.