Att kunna se vinnaren i förorten

Tendensen att endast se problem i förorterna, speciellt dem som har ett stort inslag av mångkulturalism är seglivad. Förorterna ses som platser som inte är sunda att bo i, som de beskrivs, istället för att se möjligheterna som finns i dem.

Runt om i Västeuropa pågår en utveckling som avskiljer de stora städernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Dessa förorter är på olika sätt socialt utsatta, det vill säga de präglas av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga inkomstnivåer och höga ohälsotal. De är också inbegripna i en process där områdena och de som bor där nedvärderas och utpekas som avvikande. De här omständig­heterna har en direkt inverkan på ungas gemenskaper såväl som på skolans verksamhet. (Sernhede)

Ove Sernhede skriver om detta i artikeln Förortens unga och skolan på Skola och Samhälle. Och det säger en hel del om hur det faktiskt ser ut, men det skrivs som påstående som om det inte finns något positivt alls att bo i förorten. Som om bara det faktum att man bor i den gör individen till en förlorare. Det är allas skyldighet att faktisk se de problem som finns. Att blunda inför det faktum att bilden av förorten är på det sättet är att sticka huvudet i sanden och låtsats som om allt är bra. Men att se det som ett problem handlar också om hur vi ser på skolan, på förorten och utifrån vilket perspektiv. Om man ser att alla måste vara med på ett speciellt sätt för att inte ses som förlorare, ja då är det också problemen man ser. Och blir oförmögen att se det positiva i att växa upp, leva och bo i en förort. Enda sättet för dem blir då att flytta därifrån eller välja en innerstadsskola – Bunar i sin bok När marknaden kom till förorten har gjort undersökningar som visar att många som bor i förorterna väljer att byta skola, för att få en bättre framtid – för att få ett högre symboliskt kapital. Men Bunar beskriver dock att många väljer att stanna kvar, därför att de tycker att skolan är bra och för att de trivs. Bunar ger alltså en mer nyanserad bild av människorna som bor i förorterna och speciellt av de unga. De är inte alls alla som är missnöjda med sin situation.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår allt mer som det nuvarande skolsystemets förlorare. Antalet skolor där mellan fyrtio och sextio procent av eleverna lämnar nionde klass utan behörighet till gymnasieskolan ökar. (Sernhede)

Frågan här handlar om att de jämförs med betygskriterier mm som ser på kunskap på ett speciellt sätt och förutsätter en inlärning på samma sätt. Det finns inget utrymme för mångfald i detta. Alla skall bedömas efter något på förhand givet. Kanske skulle resultatet bli annorlunda om man bedömde och betygsatte mångfald istället för enhetlighet. Kanske vi då skulle se vilka kunskaper barn och ungdomar egentligen har. Och det gäller överallt, i förort, eller i innerstad eller i en etnisk svensk förort. Det handlar väl i stort sätt om att vi förnekar viss typ av kunskaper och erkänner andra. Det är ju det som bidrar till om ett symboliskt kapital blir högt eller lågt, eller om det överhuvudtaget uppstår ett.

Det är ju inte självklart så att de som bor i förorten saknar symboliskt kapital eller att deras föräldrar är outbildade eller är arbetslösa. Och om de inte är det har den typ av arbeten som inte ger hög inkomst eller som får något högt erkännande.

Varför uppfattar då så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Skolan utgör inte den självklara arena där de unga utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid. I dessa förorts­områden utvecklar de unga egna kulturer och multietniska gemenskaper som handlar om sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, mening och identitet. Men de uttrycker också behovet av en annan omvärlds­förståelse än den skolan tillhandahåller. (Sernhede)

Jag vill vända på det och ställa frågan varför de inte ses tillhöra samhället? Och fortsätta med att ställa frågor som – av vilket skäl ses inte deras kultur och multietniska gemenskaper som en del i samhället. Om nu Sverige vill kalla sig för att vara ett mångkulturellt land bör det inte vara några problem med detta. Men att det blir ett problem kan ju visa att det är svensk kultur som gäller och det innebär att Sverige i grunden är ett monokulturellt land, som ser antalet invandrare som ett kriterium på mångkulturalism.

Det som även visar att det är den svenska kulturen som gäller, är att ju fler svenskar med svensk bakgrund som flyttar till förorten desto högre symboliskt kapital får förorten. Men om samma svenskar flyttar dit, får de lägre symboliskt kapital oavsett deras ställning för övrigt i samhället.

Jag har stor erfarenhet av att bo i en förort och på grund av att jag inte enbart ser det utifrån eller bildat mig en uppfattning av förortslivet genom mediabilder och av dem som bara ser problem, tar jag upp även det positiva i att bo i förorter. Min uppfattning är att i den bor vanliga människor, som arbetar, värnar om sina barn och är engagerade i frågor som gäller dem själva oavsett bakgrund. Jag ser ingen större skillnad på människor som bor i förorten, i innerstaden eller i de rika norra förorterna. Nej, skillnaden är väl att bilden av dem är olika och att man ser vissa grupper som problem för att de bor i förorter eller har utländsk bakgrund. Även om de lever på samma sätt, är arbetslösa och lever på socialbidrag efter samma krav eller arbetar med samma saker.

Det ÄR verkligen viktigt att beskriva hur det ser ut, men frågan är om det är bilden vi skall förändra eller om det är människorna i förorterna. För om vi förändrar bilden, accepterar vi mångfalden och inte endast ser Svensk kultur som den enda rätta utan kan se att Mångkultur är precis lika mycket värt. För då kanske resurserna skulle läggas på de skolor som finns i områdena efter dem som bor där istället för att ge vissa möjlighet att flytta därifrån, därför att de fått en uppfattning om att det är det enda sättet att nå framgång och komma in i samhället.

Det största problemet är Bilden av förorten och mångkulturalism, inte företeelserna i sig själv. Och i mina ögon är de som bor i invandrartäta områden i och inte utanför samhället. De behöver alltså inte komma in, därför att de redan är inne i det. Det gäller bara att andra kan se och erkänna det.

Jag tror vi alla behöver att verka för att inte konservera bilden av förloraren i förorten och istället försöka göra allt för att skapa en ny bild av vinnaren i förorten. För att växa upp i en förort ger kunskaper som andra saknar och i vår värld behöver vi människor som kan bidra med olika perspektiv. Inte verka för att skapa en likformig folkmassa som bara kan se på världen utifrån ett enda perspektiv. För det är då man utser förlorare!

Rekommenderad läsning är alltså Bunars undersökningar!

Vill även rekommendera Mångfaldens gränser av Hans-Ingvar Roth!

Recension av boken finns här i DN!

Sken och verklighet III

Platon lyckades på sitt sätt att se vad som är verkligheten. I vilket fall satte han ord på den och genom en liknelse visade på rimligheten av att skuggorna inte är verkligheten, men dock en del av den. Även andra filosofer efter honom har enligt dem själva lyckats se en verklighet bortom den vi vanliga dödliga kan se. Ibland kan man kanske tänka att det är filosoferna som lever i ett sken, medan det är vi som ser verkligheten. När jag nu försöker sätta mig in i Descartes tankar, upptäcker jag under läsningen att jag gång på gång avvisar hans tänkande som orimligt. För att i nästa stund tänka att han kanske har något att säga mig. Därför fortsätter jag att läsa och försöker febrilt mota bort denna känsla av att jag minsann vet vad verkligheten är. Jag har aldrig sett Gud eller lagt märke till att det finns en gud. Ändå kan Descartes hitta bevis för att Gud existerar. Hur kan han göra det då det inte enligt min mening går att bevisa att Gud finns. Men för att vara ärlig, inte heller att han inte skulle finnas. Men om jag varken kan bevisa eller vederlägga Guds existens, varför ens tänka på frågan. Varför då reagera med känslan av motstånd över att någon har hittat beviset?

Kanske för att här kommer någon och hotar att slå sönder min tro på en verklighet som kanske inte ens existerar utan bara är ett sken, som jag iofs delar med andra.

I likhet med Descartes tvivlar jag inte på min egen existens. Däremot tror jag inte i motsats till honom att kropp och själ är två entiteter som kan verka var och en för sig. Däremot tvivlar jag på mina uppfattningar om andras upplevelse av sin egen existens, men förmodar att de ser på den på samma sätt.

Jag tvivlar ständigt på att de resultat som studenterna åstadkommer, står för ett verkligt lärande. Därför blir mina timmar av bedömningsarbete ofta ansträngande med mycket tid framför datorn, tunnor av kaffe och huvudvärk. De har fått en bestämd uppgift de skall göra och jag bedömer om de har utfört den i enlighet med givna instruktioner. Om jag ger ett E eller ett A, är det själva texten som jag bedömer. Jag bedömer inte lärandet i sig, som sker inom studenten. För hur skall jag kunna göra det på grundval av en enda examination eller en månads undervisning. Däremot kan jag se i texten om det finns ett tänkande och om det är självständigt. Men utifrån vilka kriterier man ha för tänkandet och självständigheten. Men det behöver inte vara studentens från början eller min undervisning som har skapat detta. Visst kan jag uppmuntra självständighet, men min bedömning och sättande av betyg kan aldrig vara ett säkert mått. Det är som jag ser det, ett sken om jag tror att jag kan se att ett verkligt lärande har skett. Frågan är om jag ens kan se om något är inlärt.  Vad som studenten mer har lärt sig, får jag aldrig veta. Endast i detta paper som kan ses som ett ögonblick i en individs lärandeprocess.

Vi skall ge kunskap eller uppmuntra eller stimulera elever och studenter att få kunskap. Men om vi kontrollerar detta genom att ge dem specifika uppgifter handlar det väl egentligen om att vi endast får vår egen syn bekräftad på vad som är kunskap värd att få. Är det då inte så att vi vill få bekräftat att de som kommer efter oss, inte avviker från det vi tror på. Inte avviker från det som vi ser som sant och riktigt. Och att det vi tror på och ser som sant, kan bara vara en enda sak. Men varför då, kan inte verkligheten i fråga vara just mångfald och inte enfald. Det kanske är så att vi kan reducera denna mångfald till att helt enkelt konstatera att verkligheten kan definieras innehålla en mångfald. Men då har vi återigen sökt efter det absoluta, det sanna om den verklighet vi lever i eller kanske inte lever i, men som vi uppfattar vara verkligheten.

Ju mer jag läser om olika filosofer och deras tankar, desto mer blir jag klar över att man under en lång tidsperiod och fortfarande söker efter det absoluta. Det som kan förklara allt som gällande för alla individer. Och kanske är det därför som vi inte kan klara av en skola som inte får exakt samma resultat eller använder sig av samma typ av undervisningsmetoder. Är det av det skälet vi inte kan se att olikheterna som numera synliggjorts i skolorna är ett tecken på att läroplansformuleringarna i Lpo94 faktiskt uppfyllts. En likvärdig skola varhelst i landet som skall utgå från elevernas bakgrund, förutsättningar mm. kan inte bli annat än olika. Det likvärdiga är att eleverna får lära sig om närmiljön, men sin egen. Elever i Umeå och Malmö lär sig inte om Stockholms närmiljö, för att ta ett exempel. De får inte samma kunskaper, men de kunskaper som är relevanta för var de än befinner sig i landet.

Skenet kan vara tron på att vi kan reducera allt tänkande, all individualism till något enkelt som vi kan förstå. Men skenet kanske också kan vara att det finns en mångfald. För kanske är det så att vi alla är en och samma. Men hur skall vi någonsin få veta detta, då vi inte kan få tillgång till en annan persons inre! Men det kanske inte ens finns något inre.

För att klara av sin existens måste man ändå precis som Descartes kom fram till tro på sin egen existens. Men kanske man skall vara öppen för att det jag ser som min existens inte kan ses gälla rent generellt. Och kanske är det också så man måste se på kunskapstillägnandet. Det jag ser som värdefull kunskap är inte säkert att det gäller alla. Och att det kanske inte ens är önskvärt att just min uppfattning skall gälla alla.

Om vi slutar se skolan som en plats där vi skall lära oss någonting som vi själva har nytta av, kan vi förstå att det är viktigt med betyg, och att kunskapen skall kunna gå att mäta. Om vi ser skolan som en institution som kontrollerar att medborgarna i ett framtida samhälle upprätthåller normer och värderingar, kan vi också förstå varför alla har uppfattningar om den.  Vi kan även förstå vikten av en värdegrund som lärs ut i skolan. Vi kan också förstå att det inte är sanningen det handlar om, utan om en verksamhet som finns där för att tillgodose de behov som finns och den framtid samhället är på väg mot. Det handlar helt enkelt inte om det sanna utan om tron på nödvändigheten för att samhället skall kunna överleva och inte rasa ihop. Foucault har sagt – Disciplinen är att bringa ordning i mångfalden! Och om det är så, handlar inte skolans disciplin om att bringa ordning för att eleverna skall lära sig, utan för att hålla mångfalden under kontroll.

Sken och verklighet II

Fortsättning från Sken och verklighet I.

Tänk dig människor som bor i ett slag underjordisk grotta. Grottan har en lång ingång, vilken är lika bred som grottan och står öppen mot ljuset. Här lever de, från barndomen fjättrade till ben och hals så att de måste stanna där och bara se rakt fram; de hindras av bojorna att vrida på huvudet. De får ljus från en eld som brinner långt bakom dem och högre upp, och ovanför fångarna, mellan dem och elden, går en väg på tvären. Utmed den ska du tänka dig att en liten mur är uppförd, på samma sätt som dockteaterspelare har ett skrank framför sig när de visar dockorna därovanför.

Jag kan se det framför mig, sade han

Föreställ dig också att människor går utmed den här muren och bär på alla möjliga slags redskap, som sticker upp ovanför den, och på biler av människor och djur i sten, trä och alla andra material. Några av dem som bär pratar naturligtvis, andra går tysta.

Det var en underlig bild, sade han och ena underliga fångar.

De liknar oss, sade jag. Tror du att de i en sådan situation har sett någonting annat av sig själva och varandra än skuggorna som elden kastar på grottvägen framför dem?

Nej, sade han. Hur skulle de kunna göra det när de tvingas hålla huvudet stilla hela livet?

Då jag utifrån ett pedagogiskt perspektiv har tolkat Platons dialoger och bland annat använt mig av grottliknelsen för att sammanfatta hans pedagogik, kan jag konstatera att debatten förhåller sig på en doxa nivå. Den karaktäriseras av uppfattningar man har om skola och utbildning. Fångarna i Platons grotta lever i en Doxa-tillvaro. De ser skuggorna som sanna, därför att de inte känner till något annat.

Vad som Platon beskriver mer är att en fånge befriar sig från sina kedjor och börjar gå uppför grottan och ut i ljuset och först tvivlar på det han ser, men som sen förstår att detta är verkligheten bakom de skuggor han tidigare har sett. Ur ett pedagogiskt perspektiv kan man se att fången når episteme och Noesis, dvs. teoretisk kunskap och vishet. Och hur reagerar då de andra fångarna när den befriade fången kommer tillbaka ner, yr i huvudet och överväldigad och berättar vad han har sett. Blir han trodd eller endast avvisad?

Anta att han blev tvungen att tävla med de ständigt fångarna om att uttyda skuggorna igen. Medan han ännu är skumögd och innan ögonen har hunnit hämta sig – den tillvänjningen kommer att ta lång tid – blir han väl utskrattad? Då kommer det väl sägas att han kommer hit med ögonen förstörda av vistelsen däruppe och att det inte är värt att ens försöka ta sig upp? Och om de kunde få tag i den som försökte befria dem och föra upp dem och de kunde döda honom – då skulle de väl göra det?

Om man ser fångens vandrande ut från grottan i ljuset som en bildningsväg, kan man jämföra detta med vår tids utbildningspolitik och dra slutsatsen att det sanna för den är skuggorna, därför att man inte kan tro på att det finns ett vetande utan endast uppfattningar om hur man lär sig och vilken typ av undervisning som är den bästa. Därför att man aldrig har nått det vetande som visar att ens uppfattningar kan vara ett sken.

Vad är sken och verklighet?

Varför man avvisar det egna kunskapssökande kan bero på att den kunskap eleverna finner på egen hand, inte ses som den sanna kunskapen om något. Man har som fångarna i grottan en klar bild över att det är skuggorna som är den sanna verkligheten. Och att allt annat är ett sken. Och att man dödar den nyligen funna kunskapen om vad skuggorna verkligen kan stå för, på samma sätt som fången kan bli dödad i Platons grottliknelse, genom att gå tillbaka till det man kan se och mäta med de verktyg man för tillfället har. Det är kanske därför som man köper den liknelse med Bilprovningen som Zaremba ger utan att ens undra över om den är relevant för den verksamhet som skolan skall bedriva om lärande skall kunna uppstå.

Sken och verklighet I

Efter åratal av debatt kring skolan och Björklunds upprop om katederundervisning, samt Zarembas artikel idag i vilken han lovordar en undervisning som han kallar för Katederundervisning (fast det inte är den definitionen vi som är emot den ger) får jag en känsla av att det handlar om sken och verklighet och att vi går alltmer mot skenet än verkligheten. Men innan jag sätter in detta i Platons grottliknelse vill jag ge ett exempel.

Han ger ett exempel genom att jämföra skolan med bilprovningen.

Kommen så långt tycker jag inte längre att skolans kris är någon gåta. Vilken verksamhet som helst skulle haverera om den utsattes för liknande behandling. Låt mig litet vanvördigt ta bilprovning som jämförelse.

Först säger vi att vid behov får man ta in vikarier som inte är mekaniker. Det räcker att de arbetat vid biltvätten. Sedan reformerar vi mekanikerskolan. Ut med verkstad, in med kommunikationsteori. Det skall gå bra att läsa

till mekaniker på distans. Därefter kommunaliserar vi alltsammans. Nu får kommunerna själva bestämma om det alls behövs behöriga mekaniker på stationerna, samt vad det hela får kosta.

I nästa steg ändrar vi de statliga reglerna för vad som menas med godkänd bil. Förr stod det kanske att det inte får glappa mer än 0,2 millimeter i en axel. Nu säger vi att axeln skall ”uppfylla högt ställda krav på den glappfrihet som kan förväntas i ett hållbart trafiksystem”. Varje kommun får själv lista ut vad det innebär. (Blir det maktskifte i kommunen går det bra att ändra tolkningen.) Och därefter släpper vi in privata aktörer på marknaden samt inför en ny regel: Den som fått bilen underkänd på en station får försöka igen hos konkurrenten.

Exemplet kan vara relevant om man ser bildning, utbildning mm på samma sätt som bilars säkerhet. Skillnaden här är att bilar är döda ting även om vi som älskar bilar gör dem till levande ting genom att vi ger dem mening. Detta är viktigt att ha i minne då det är lätt att köpa detta exempel rakt av och förskräckas av det. Det är inte svårt att sätta upp regler för vad som skall gälla en bils säkerhet, men inte lika enkelt att se vad som är lärandet och om det överhuvudtaget har skett. När det gäller bilar behöver vi inte tvivla, men ett mått på en elevs kunskap skall man alltid tvivla på om det verkligen har skett ett lärande eller inte.

En annan sak jag vill ta upp är att man använder arbetarklassen och att det är de som har svårt i skolan som behöver ”katederundervisningen” för att ge den ett berättigande. Man har uppenbarligen en bild av denna klass som att den inte klarar av eget arbete, grupparbete eller att själva söka sin egen kunskap.

Jag lyfter fram de delar av historien som belyser den svenska paradoxen: Vad är Minerva, om inte just den skola som arbetar­rörelsen alltid svärmat för? Kunskap är makt, ordning och kultur, endast det bästa är gott nog åt folket … Men för att kunna vara detta måste den trotsa myndigheterna och slå sig fri från sin kommun, där samma men nutida arbetarrörelse dominerat politiken.

Det som jag ser att han missar (om han nu gör det) och även Björklund, samt en del andra förespråkare för traditionell undervisning, är att budskapet blir att medelklassens barn skall få söka egen kunskap därför att de kan, medan arbetarklassens barn inte skall få möjligheten att göra det, därför att de inte kan. Och vems kunskap blir makt, den etablerade eller den individuellt uppsökta. Vem får makt?  Vad gör man, om inte upprätthåller en ordning som bygger på att en grupp i samhället aldrig skall få chansen att nå friheten att definiera sig själva och sitt eget kunskapstillägnande. Det är, som jag ser det i skolan alla skall lära sig och få stöd i sitt sökande efter egen kunskap och utveckling. När det gäller detta uppnående finns brister, då man verkar på en del håll ha missat att läraren inte kan abdikera. Även i handledning behövs lärarledd undervisning. Jag ser inte ner på arbetarklassens förmåga att kunna och inte heller ser jag elever som kommer från den som omöjliga att få kunskap som är dess egen och att de kan göra egna ställningstagande. Det gäller bara att vara öppen för att kunskap kan se ut på olika sätt, och det gäller oavsett vilken klass man kommer ifrån. Om man genomför traditionell undervisning rakt av, kommer medelklassens barn ändå gå vidare med tanke på att de kan få denna bildningsväg i hemmet, medan arbetsklassens barn utbildas och får den kunskap man bestämmer att alla skall ha.

Det gäller att vara öppen för att man kan få sina egna bilder av vad som är sant, ifrågasatta av andras bilder.

Men nu till Platon och hans bild av sken och verklighet i Grottliknelsen.

Uppdatering

Läs även