Bra eller dåliga förebilder?

Ni som har läst min blogg tidigare känner säkert till att jag ogärna skriver om något som bra eller dåligt. Vill hellre fokusera på mitt uppdrag som är att utgå från frågan om, vad det innebär att vara lärare än vad som utmärker en bra lärare. (Jag hittar inget stöd i uppdraget eller i läroplanerna, för uppfattningen att det är bra lärare vi skall utbilda) Det är många som ställt frågan om vad som utmärker en bra lärare med utgångspunkt från artikeln om att lärarens lön skall sättas efter resultaten en lärares klass presterar.

Vi är förebilder, det är väl ganska klart. MEN, frågan är dock om vi själva skall lägga ner någon energi på att sträva efter att vara en bra eller dålig förebild. Vänder man inte fokuset åt fel håll då. Uppfyller man uppdraget eller läroplanen. Och är det inte i slutändan eleverna och studenterna som bestämmer vad vi blir utifrån de värderingar de har. Och så skall det väl kanske vara. Men säger en bestämning om jag är en bra eller dålig lärare något om mig som den lärare jag ÄR?

Varför jag har skrivit om detta ännu en gång, är för att allas vår Mymlan har tagit upp stafettpinnen som lagts av en bloggare som menar att vi kvinnor behöver dåliga förebilder. Men Mymlan vill hellre lista vad hon ser som bra hos sig själv.

Se Jag är bra

Det här har fått mig att reflektera lite och göra en koppling från mitt yrke som lärare till den privatperson jag är.

Om någon student skriver att jag är en jättebra lärare är det urkul. Om någon skriver att jag är urusel är det inte lika urkul och jag känner nog hur det sticker till lite. Men mer än så är det inte.  De har ju rätt att tycka om mig precis vad de vill. Jag vet ju att de tycker och uppfattar omvärlden utifrån sina egna referensramar och hur de ser på hur en lärare skall vara. Det är ju ett led i deras egen läroprocess. Det är ju inte min uppgift att förhindra den genom att diktera vad som är bra eller dåligt, vilket blir konsekvensen om jag skall agera enligt en modell – den goda läraren. För vad som är gott för mig och en del, behöver ju inte vara det för andra.

Men vad gör jag av dessa olika åsikter av mig som lärare. Hur skall jag förhålla mig till dem och vem skall jag lita på … den som säger att jag är jättebra eller den som säger att jag är urusel. Därför är utvärderingar som fokuserar på vad någon tycker om mig som lärare inte användbara när jag planerar och lägger upp min undervisning. Speciellt inte, eftersom jag sen länge vet hur olika de tycker om olika typer av lärarpersonligheter.

Mer intressant blir det om jag får veta hur de har uppfattat de uppgifter de får av mig. I frågor som rör om de har lärt sig något och vad de lärt sig är utvärderingar användbar information i syfte att utveckla uppgifterna. Hur kan jag genom dessa  stimulera lärandet i enlighet med kursplanens mål.

Jag ser inte mina studenter som bra eller dåliga blivande lärare, utan som studenter som är individer på väg att bli lärare. Och att det är min uppgift att stödja dem på den vägen.

I privatlivet kanske det inte är lika enkelt att förhålla sig professionellt som det är i jobbet. Men ju äldre jag blir, desto mer inser jag att det är frågan OM en relation fungerar eller inte som är intressant, än att det frågan om det är någons fel att den inte gör det, som är intressant.

Vill hellre fokusera på frågorna om vad det innebär att ha en relation och  om vad vänskap, kärlek och gemenskap har för betydelse i sammanhanget. Att hela tiden fokusera på om partnern är bra eller dålig eller arbeta på att få bort det dåliga hos sig själv och den andra. De tar ju bara bort en massa tid från levandet i sig själv. Och det är väl det som är det viktiga – eller hur? Och frågorna om vad det innebär att leva och tillsammans med andra. Om en relation inte fungerar kanske den skall upplösas.

En förebild för mig är en person som jag kan identifiera mig med, lära mig av och se som en själsfrände. Om det är en bra eller dålig förebild bestämmer nog samhället, normerna och värderingarna andra har. Vad kan jag som enskild individ göra för att förändra detta, så att det passar in på min bild av vad som är bra och dåligt. Ingenting som jag ser det. Det enda man troligen upptäcker är att hur man än vrider och vänder på det här, så kommer det alltid finnas någon eller några som tycker man är en dålig förebild. Trots att man utgått från andras åsikter om vad som är en bra förebild.

Missförstå mig rätt.

Att ge beröm och uppskattning är något som jag personligen tycker är värdefullt att vi får av andra. Vi mår alla bra att få lite beröm för dem vi är och för vad vi gör i livet. Men att göra en bedömning av hur någon är efter vad man anser som bra eller dåligt är något helt annat som jag ser det. Då utgår man inte från den kunskap man har av något utan efter vad man tycker om det.

Behövs genuspedagogiken?

Behöver det finnas en speciell genuspedagogik (SvD) och skall den genomsyra hela utbildningen och sen verksamheten på förskola, fritids och skolan. Jag ansluter mig inte till denna uppfattning om genuspedagogikens allomfattande betydelse. Många säger också nej och menar att det är en skrämmande utveckling (SvD1)

Om man tittar i läroplanen och tolkar följande:

En viktig uppgift för verksamheten är att grundlägga och förankra de
värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta är värden som förskolan skall hålla levande i arbetet med barnen.

… kan man göra en rimlig tolkning att man skall behandla barn på förskolan som individer precis som i skolan. Och frågan är om man gör det om man praktiserar genuspedagogik på ett sätt att den slår ut all annan typ av pedagogik.

Men det är möjligt att tolka följande stycke på det sättet, om man släpper det tidigare.

Alla som verkar i förskolan skall hävda de grundläggande värden som
anges i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa
värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och
förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars
uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka
traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.

Jag gör det däremot inte. Min tolkning är att man inte skall fastna i könsrollerna och behandla flickor och pojkar efter dem. Det finns ju pojkar som gillar att leka med dockor och flickor som vill leka med bilar. Och om man då tar bort alla olika typer av symboler eller rensar lekplatser från könsrelaterade saker, ja då ser man inte till individen.  Då följer man inte [...] individens frihet och integritet [...] Man ser barnen som en grupp, men tar inte hänsyn till vad de gillar och vill leka med. Det blir också förvirrande för barnen när de får leka med könsrelaterade leksaker hemma eller ute på gården, men inte i förskolan. Barnen är för små för att kunna skilja på vad som gäller här och där.

Jag förstår (i meningen begripa) tanken bakom

Enligt de senaste forskningsrönen från genusvetarhåll kan vanliga lekplatser på förskolor, dess klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar, vara skadliga genom att de förstärker könsroller hos barn. Men skogslek gör barn jämlika. Detta enligt Eva Ärlemalm-Hagsér, doktorand och adjunkt på Mälardalens högskola.

… men hävdar att man då inte bryr sig om individen och vad hon vill göra. Vi kan hävda att barnen som vill leka med dockor för att de är flickor tidigt är lärda att gilla det och att pojkar inte vill göra det av samma skäl. Men hur vet vi det?

Jag tror på individens rätt till frihet och vilja. Att ta bort möjligheten för dem att välja, är inte som jag ser det lösningen på att könsrollstänkandet är starkt inom förskolan och på andra håll. En lösning jag ser är att alla som arbetar inom dessa områden håller koll på sig själva och hur de bemöter människor; som pojkar och flickor, som män eller kvinnor, eller helt enkelt som individer. Om vi tar bort det som får personalen att hålla fast vid sitt könsrollstänkande, sker ingen förändring hos dem som har denna typ av tänkande. Man sopar problemet under mattan. Det kan hända är en filosofisk lösning på ett som man ser problem, men inte en pedagogisk.

Det är aldrig fel att arbeta för att ge barnen alternativ till det redan inlärda. Ge pojkarna möjlighet att leka med dockor, men inte tvinga dem om de inte vill. Ge flickorna möjlighet att leka med bilar, men inte tvinga dem. Det är som jag ser det helt i linje med läroplanens formuleringar att ge budskapet om att det är helt okey att få välja vilken leksak man vill. [...] Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller. [...]

Om vi lyssnar på barnen, låter deras röster få ljuda, tror jag vi kommer längre än att plocka bort det vi ser som skadligt ur genusperspektiv och faktiskt följer läroplanens formulering [...] Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. [...]

Det viktiga är att genuspedagogik inte blir en panpedagogik. Men visst behövs den till viss del, som en motvikt och som en väckarklocka för dem som inte är medvetna om att de har ett könsrollstänkande och behandlar andra efter detta.