politiker – studenter = 0-1

Efter experimentet Leva som en student, drar nu de båda politikerna slutsatsen att det inte var möjligt att leva som en student utan att behöva jobba extra. De levde på Havregrynsgröt och billig pasta.

Efter experimentet är Oskar Öholm och Rossana Dinamarca, båda ledamöter i den studiesociala kommittén, överens om att studenternas ekonomiska villkor måste bli bättre.

–Varför ska människor som studerar leva sämre än andra, frågar sig Rossana Dinamarca.

Insiktsfull slutsats och förhoppningsfullt något som leder till förbättrade ekonomiska villkor för studenterna.

Studierna skall uppmuntras …

Det är studierna som skall uppmuntras under studietiden, inte arbete (SvD). Tänk om man på ett jobb skulle resonera likadant. Uppmuntra annat istället för det man är anställd till att utföra. Men visst är det bra att fribelopptaket höjs med tanke på att många måste arbeta under sommaren. Bättre för de flesta studenter skulle vara om studiemedlen höjdes radikalt istället.

Eftersom jag är lärare har jag studerat väldigt mycket och länge. Och jag har svårt att förstå dem som säger att man inget kräver därför att man inte har allt schemalagt. Jag pluggade jämt, inte för att få godkänt, utan för att jag tyckte det var så otroligt roligt att plugga. Och det här saknar jag i debatten – frågan om lusten att lära sig mer och mycket, och inte endast plugga inför tentorna för att få godkänt.

Jag är inte lärare för att få ut ett visst antal godkända studenter varje termin. Förstå mig rätt, självklart finns det med i bakhuvudet och är en betydande del i mitt uppdrag. Men, först och främst är jag lärare för att jag vill stimulera studenterna till att själva få lära sig och känna den där glädjen när man gjort det oavsett vilket betyg man får. Och oftast får man ju ett betyg som når upp till mer än godkänt om man studerar för att lära sig och inte för att bli godkänd. Men under en lång utbildning måste det vara okey att ”bara” vilja få godkänt i vissa ämnen.

Just nu finns det en tanke om att man studerar och skall bara studera för att bli utexaminerad och få ett jobb så fort som möjligt. Men om ett lärande skall ske behöver man tid för att smälta det man läser in. Därför är frågan om de som nu skall ut så fort som möjligt eller de som tvingas jobba halva tiden, verkligen får de kunskaper de behöver. För man kan ju om man pluggar inför en tenta få godkänt på det som tentan innehåller. Men allt annat då som man behöver kunna? Det man pluggar inför en tenta brukar man ofta glömma bort efter ett tag.

Så, vad är tanken. Att studierna skall kosta så lite som möjligt för samhället och att man skall se studierna som en transportsträcka.

Om man nu höjer inkomsttaket och det bara är studiebidraget som sänks, ja då uppmuntrar man arbetet, men inte studierna. Höj därför studiemedlen på samma gång. För då skapar man även en valfrihet. De som känner att de orkar med att arbeta och studera och inte siktar på att få mer än godkänt på sina studier, kan få göra det. Och de som även studerar för att det är så jäkla kul att göra det, kan lägga ner sin tid på det som de skall lägga ner tid på – att studera. För när man går en professionsutbildning skall man få möjlighet att studera, inte möjlighet att jobba mer. Men det skall väl även vara tillåtet att man studerar ett ämne på halvtid för att man är intresserad eller bara tycker det är kul, och jobba samtidigt. Jag tror nämligen att alla studier som leder till ökad kunskap vilket område det än handlar om, är till nytta för alla i ett samhälle.

En del oroar sig för att om man bara studerar får man ingen arbetslivserfarenhet. De flesta studenter som jag träffar har jobbat, en del i många år. Och om det nu så vore att det är en del som inte har jobbat, är det inget som hindrar att de jobbar under sommaren. Eller några timmar i veckan inom sitt framtida yrke.

Om man går ut med att det är viktigare att jobba än att studera, skapar man först en bild av en dålig universitetsutbildning och sen förstärker man den bilden. För det är inte så att kraven inte är tillräckligt höga. Det är snarare så att man ser på utbildningen på ett felaktigt sätt. Det är egentligen inte korvstoppning det skall handla om och klara tentor. Det handlar om att lära sig något.  Och då behöver man studera på heltid.

Det blir dock allt svårare och svårare att stimulera till ett lärande. Speciellt eftersom en del utbildningar nästan är som att studera på distans. Tillfällena tillsammans med studenterna blir färre och tiden för att lägga upp examinationsuppgifter som kompenserar den uteblivna tiden MED studenterna, samt tiden för att bedöma och betygssätta uppgifter och tentor blir allt mer dominerande. Omtentamentillfällena blir också fler, med tanke på att en del faktiskt inte hinner att läsa så mycket att de kan bli godkända. Detta tar också tid från lärarna, samt ännu värre – Får en del studenter att känna sig dåliga, fast de inte är det. De har helt enkelt inte haft en rimlig chans, då de varit tvungna att jobba för att överhuvudtaget kunna fortsätta sin utbildning.

Utbildningspolitiken skapar alltså mer problem än löser dem.

Och trots allt det här, upplever jag varje termin att de flesta studenter verkligen vill lära sig något, inte bara få godkänt. Och det bidrar till att jag fortfarande tycker det är roligt att jobba som lärare.

Det skall vara lustfyllt att lära sig!

Om lärare ännu en gång och arbetslinjen

Tröttheten sitter som en hård muskel mellan skulderbladen över att nationalekonomer och andra hela tiden talar om en bra lärare istället för att faktiskt undersöka vad det innebär att vara lärare. När man undersöker lärare, ja då tar man till gamla typer av IQ-test och mönstringens utvärdering, ledarskap enligt någon traditionell syn och avgångsbetyg, som om dessa är ett mått att lägga stor vikt vid vad gäller en individs totala kapacitet. Här har man även glömt den utveckling som sker under livet.

Istället för att se efter vad en lärare verkligen behöver kunna i dagens samhälle med den mångkulturella mix vi har och då talar jag inte endast om etnicitet, använder man fyrkantiga verktyg och kanske även tester mm. som passar bra på ett område, men inte ett annat. (se Ekonomistas) och SvD. Undersökningen har säkerligen sitt stora värde. Det jag är rädd för är att denna kan användas av de som sympatiserar med nuvarande utbildningspolitik som leds av en tidigare militär !!!

Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggrannhet osv)

Skolan och lärare behöver undersökas utifrån mått som har relevans för vad det är. Det är väl ändå inte soldater de skall vara eller bli, även om de kanske ibland känner sig som att de deltar i ett krig. Och var kommer den intelligens som inte behövs i krig in i skolans kontext.

Muskeln mellan skulderbladen blir ännu hårdare när jag läser om vad långtidsutredningen kommit fram till gällande högre studier. Jo, skolavgifter. Studenterna skall befinnas kortare tid inom universitetens och högskolans väggar. Dessutom skall alla jobba längre, dvs. pensionsåldern skall höjas. Men ingen funderar ens på tanken att öka anslagen till universiteten, samt höja studiemedlen. Då kommer många studenter att klara av sina studier inom föresatt tid. (se DN) (SvD) Orsak och verkan ni vet. Det kan vara svårt ibland att se vad som är orsaken och vad som är verkan. Konsekvensen av att forcera fram en examen är att något egentligt och långvarigt lärande inte kommer ske. Det blir helt enkelt råpluggande inför tentor, och en tillfällig minneskunskap som försvinner efter ett tag. En konsekvens vad gäller att avgiftsbelägga utbildningarna är att de som har råd kan skaffa sig en utbildning, medan dem som inte har råd inte kan det. Enkel matematik, som man inte behöver så hög kognitiv förmåga som de talar om i undersökningen för att inse, när man är inne i systemet.

Kanske det är annat som vi behöver förändra än att fokusera på hur en lärare skall bli BRA. I slutändan handlar det ju bara om värderingar, för vad är en BRA lärare. Intressant skulle det bli och den där hårda muskeln mellan mina skulderblad som tröttar ut mig, skulle bli mjukare om diskussionen om skolan inte bara handlade om BRA lärare, utan om annat, samt om vad det innebär att vara lärare. Många gånger är det annat än hög kognitiv förmåga, ämneskunskap mm. som bidrar till ett lärande hos elever och studenter (se Hierarkisk ordning odlas i skolan. Men att tala om det är nästan omöjligt numera, när all kunskap som anses vara riktig är den som kan mätas.

Om någon är en BRA eller DÅLIG lärare. Någon mer ointressant fråga att fokusera på finns faktiskt inte.

Det intressanta för mig är vad det innebär för mig och andra att vara lärare på universitetet och i grundskolan/på gymnasiet, samt frågan om vad det innebär för mina studenter att vara på väg att bli lärare, eller forskare eller bara på väg till ett större vetande. När vi en dag börjar diskutera detta, ja då kan vi säkerligen lösa en hel del som vi ser som problem också. Nu har vi fastnat i en normativ diskussion som inte leder någon vart. Bara till svängningar beroende av vilken regering och utbildningspolitik vi har och hur opionionen ser på vad en lärare är i termerna bra eller dåliga. En lärare är nämligen så mycket mer än att man kan definiera denna som BRA eller DÅLIG. Mer än bara återskenet av andras värderande som endast ger information om dem som definierar än om dem som definieras.

Det är med andra ord inte lätt att fånga in vad som gör en lärare bra, inte ens med väldigt generella mått på olika förmågor. Dessutom verkar en och samma egenskap hos lärarna ha olika konsekvenser för olika typer av elever. En slutsats är därför att matchningen mellan lärare och elever är viktig. Frågan är om skolledningar, föräldrar och politiker är kapabla att utröna vilka lärare som passar till vilka elever.

… skriver Ekonmistas.

Denna slutsats är inte obekant för oss som arbetar inom skolans och utbildningens område. Men frågan är om detta är hela svaret. Det kanske inte alls beror på lärarens IQ, ledarskap eller gymnasiebetyg.

Läs även Tysta Tankar … som resonerar om ett av de intressanta resultaten Ekonomistas kommit fram till.

Varför hoppar män av? VFU?

Svårt att veta varför fler män väljer att hoppa av lärarutbildningen. (se SvD) Beror det på lärarutbildningen eller på något annat? Ja, en orsak kan finnas.

Många män läser till lärare för elever i äldre åldrar, dvs. gymnasielärare.

f.d. Lärarhögskolan/SU har skyldighet att sända ut studenterna på VFU. Kommunerna har inte skydlighet att ta emot studenter. Det här innebar redan från början att många inte fick/får någon VFU-plats på högstadiet/gymnasiet. Under vissa tider har de som vill bli gymnasielärare därför fått haft sin VFU i förskolan.

Vilka slutsatser man skall dra är svårt att säga. Men självklart är det inte så givande för blivande gymnasielärare att ha den mesta praktiken på förskolan.

Hur löser man det här då?

Ja, genom att ge kommunerna samma skyldigheter som lärarhögskolan hade och nuvarande lärarutbildning har. Men varför tar inte kommunerna emot studenterna då. Ja, det kan bero på förändrad finansiering. Men även annat, som jag inte i nuläget känner till.

Jag skall vid tillfälle läsa rapporten och uppdaterar inlägget.

Det som talar både för och emot är:

Noteras kan också att så många som fyra av tio lämnar studierna efter fyra läsår eller mer. Många av dem saknar förmodligen bara enstaka poäng för att klara sin examen då de lägger av.

Jag undrar ibland över det här, både vad gäller män och kvinnor. Men ibland kan det vara examensarbetet, ibland att de får jobb och inte har tid att bli klara. Svårt att säga. Det blir mest spekulationer.

Resurser saknas

Stora elevkullar sliter hårt på högskollärare.

Ja, så här ser verkligheten ut och som jag många gånger tagit upp. Det handlar om resurser. Och nu har det äntligen kommit en undersökning som visar att jag långt ifrån är ensam, vilket jag själv vetat. Men nu går det att visa det. Och visst är det så att undervisningstiden har halverats under de här tio åren som jag varit lärarutbildare, vilket innebär fler studentgrupper och kursmoment.

Men samtidigt har de allt svårare att hålla arbetstiden på en rimlig nivå på grund av just de faktorer som Högskoleverket lyfter fram. Om inte kvaliteten ska sjunka så bedömer lärarna och ledarna att de måste arbeta mellan 45 och 80 timmar i veckan och de har ofta en ojämn arbetsbelastning och tvingas splittra upp sin undervisning.

Det är svårt att hinna med ett privatliv. Om jag har undervisning på måndagar, så kan jag oftast inte resa bort över helgen. Jag måste jobba under söndagen. Ofta kommer studentuppgifter in som jag måste gå igenom, samt mentalt förbereda mig och en hel del annat.

Uppdate

Det här känner jag igen (ur rapporten) även om det blivit bättre under de senaste tre åren.

Många lärare, även de som har forskningstid avsatt i anställningen,
hinner inte med att forska. Forskningstiden går i praktiken åt till andra
göromål och det är svårt att samla ihop de relativt få timmarna till sam-
manhängande forskningsperioder.

Rektorn för SU håller med om det som står i rapporten:

[...] Rapportens slutsatser är föga överraskande: arbetsveckan omfattar drygt 50 timmar och kraven ökar samtidigt som resurstilldelningen i grundutbildning och forskning inte hänger med [...]

I enlighet med läroplanen, inget annat…

Jag skrev en kommentar på Mats Gerdaus skolblogg idag. Och har gått och tänkt på det här från och till. Varför utgår debatten från vad som är bra och dåligt och speciellt om lärare. Och varför det är så svårt att få bort detta värderande inslag.

Min kommentar:

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara ”duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Men det verkar som om alla har sin egen uppfattning om vad som är en ”duktig” lärare. Och anser att lärarna skall utbildas efter det måttet.

Det här är en konstig debatt.

Till och med lärare själva talar om sig själva och andra som bra eller dåliga! Och mer efter egenskaper än efter vad det innebär att vara lärare. Jag ser inte mina kollegor som bra eller dåliga lärarutbildare, utan rätt och slätt som lärarutbildare som har till uppgift att fullgöra ett uppdrag. Att utbilda studenter i enlighet med det läraruppdrag de skall fullgöra när de kommer ut och skall verka som lärare.

Jag tror inte att den här typen av debatt pågår gällande något annat yrke. Att jurister, civilingenjörer, läkare, journalister m.fl. skall utbildas efter ett mått på vad vi själva anser är bra.

Det är en ytterst subjektiv och verkligt värderande debatt om lärare. Javisst, om lärare, inte om läraryrket.

Jag har också en uppfattning om vad en bra lärare är, men i mitt yrke är det fullständigt ointressant att diskutera det. För om jag skulle gå efter mitt eget värderande, skulle det påverka min strävan att behandla alla mina studenter likvärdigt. Om jag skulle utgå från om de blir bra eller dåliga lärare efter mina mått mätt, hamnar jag helt fel. Och med mina mått mätt menar jag hur jag personligen anser att en lärare skall vara. Och jag menar att debatten har hamnat helt fel eftersom den fokuserar på värderande inslag. Ett som inte ens har definierats. Ännu mindre kommits överens om skall gälla. Man talar även om kompetens, som om alla är ense om vad det är.

En ”kompetent” lärare är väl en som arbetar för att fullgöra sitt läraruppdrag? Eller?

Nu utbildas inte lärare i enlighet med vad vissa anser vara ”duktiga” lärare, utan i enlighet med läroplanen som lärarna skall uppfylla.

Varför diskuterar vi inte istället vad läraruppdraget innebär eller skall innebära och på vilket sätt lärarna skall få möjlighet att fullgöra det?

Vad en anser vara bra lärare anser en annan vara dålig. Och VEMs åsikt skall gälla? Det går aldrig att komma överens om det. Men om läraruppdraget kan vi komma överens, över partigränserna. Det är viktigt. Men då måste vi sluta tala om vad som är bra och dåligt.

Καλήνύχτα

Obehöriga [läkare] nekas fasta jobb

(se exempelvis här och här och SvD)

En alternativ verklighet

Endast behöriga [läkare] ska kunna få fasta jobb på [sjukhus], föreslår en statlig utredning.
Förslaget, som ska presenteras i en utredning inom kort, stöds av [sjukvårdsminister] Jan Björklund (fp).

– Jag tror ingen av oss vill bli [undervisad av en obehörig lärare] och jag tycker det är lika självklart att våra [patienter på sjukhus ska opereras av läkare] som har rätt utbildning. Det här blir ett krav på kommuner och [frisjukhus] att skärpa sig, säger Jan Björklund till Ekot i Sveriges Radio.

Antalet obehöriga [läkare] har ökat kraftigt och om man räknar in vikarier saknar nästan var femte [läkare] godkänd utbildning.

En sådan här regel kommer ju att innebära att kommuner och [frisjukhus], som ju redan i dag har många obehöriga [läkare], ger dem vidareutbildning så att de blir behöriga, säger Björklund.

[ ] egen ändring

Men alla håller inte med. Man anser nämligen att en läkare som gått igenom läkarutbildningen inte kan anses vara mer kunnig än en som är obehörig. Detta stödjer man sig på utifrån en kritik på brister inom själva utbildningen. Brister som nu till stora delar har åtgärdats. I den senaste utvärderingen får t.ex. den största läkarutbildningen godkänt på de flesta punkter.

Som patient vill jag naturligtvis bli opererad av en som blivit utbildad på läkarutbildningen. Om det nu finns brister i läkarutbildningen, bör dessa åtgärdas istället för att obehöriga läkare fortsätter att operera … Och om obehöriga läkare får fasta jobb, kan många behöriga som blir examinerade i framtiden på läkarutbildningen bli utan anställning.

____________________________

Jan Björklund får Godkänt (G) för sitt ställningstagande

Elitklasser

De som är mer begåvade (enligt det mått man har på vad som är begåvning, enligt vissa tester) (se SvD), än vad som krävs i skolan blir understimulerade. Det kan bero på ideologi hos lärarna, men det kan också bero på att lärarna inte hinner. Kravet på att alla skall bli godkända i kärnämnena är högre än kravet på att stimulera ”begåvningarna”. Eller på att man inte ser specialundervisning gälla dem. Men det gör det naturligtvis.

Björklund säger:

– Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De ska inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater, motiverar utbildningsminister Jan Björklund (fp)

Och han får medhåll av Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas riksförbund, som också är positiv till regeringens besked.

– Precis som att man kan ha elitutbildningar när det gäller tennis, musik eller dans är det fullt rimligt att också ha det när det gäller matematik. Jag tycker att vi i Sverige har varit för rädda för att uppmuntra de som har speciella begåvningar i teoretiska ämnen. Även de eleverna måste få stimulans och motivation, säger hon.

Jag kan inte se att det handlar om jantelag att vilja få alla att lära sig mer. För det är vad den nya läroplanen går ut på.

Den svenska skolans tanke är att alla skall ha samma chanser att gå igenom den. Och i enlighet med den nya läroplanen att alla skall utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, vilket kräver specialundervisning för alla. De flesta har kommit underfund med att resurserna inte räcker till. Därför finns nog det traditionella undervisningssättet kvar i en högre utsträckning än vad som annars skulle ha varit fallet om resurserna räckt till.

Det är nog ganska känt i allafall inom pedagogiska kretsar att alla blir kunnigare, lär sig mer om det finns många ambitiösa i en klass, liksom motsatsen gäller. Om många ligger under genomsnittet på grund av att de inte har av olika anledningar lust att lära sig något, lär sig alla mindre. Elever ”smittar” varandra. Om skolan ”förlorar” de mest ambitiösa till elitklasserna, kommer kanske nivån sjunka överlag om alla är på samma nivå för övrigt. Därför att det inte blir någon ”smitteffekt”.

Skolan har av tradition något jag ogillar starkt. Och det är …

Det tar vi upp i nästa kurs!

Jag tillhörde den grupp av elever som var frågvisa, men skolan lyckades få oss tysta. Därför jag fick alltid höra – Det kommer inte förrän i nästa årskurs. Var jag elit. Nej, men ville lära mig massor. Och det kan finnas många som sitter som jag, som egentligen aldrig utmärker sig rent betygsmässigt, men vill lära sig mer.

Skolans syn på det här behöver förändras. En som hunnit längre skall inte behöva sitta och vänta till nästa årskurs för att få ett svar. Men jag tror inte elitklasser är lösningen. Jo för de som är begåvade enligt vad man ser som begåvning, kanske, men inte för Skolan som institution och för de elever som inte räknas tillhöra eliten.

Ideologiskt och rent mänskligt kan jag känna en viss avoghet gentemot att skapa elitklasser. Därför att man betonar att vi skall ha en elit. För en elit fordrar en massa som är mycket sämre. Och det strider mot mina personliga värderingar. Om det dessutom riskerar att ”dra ner resurserna” i den skola de flesta får gå kvar i utan att få den specialundervisning, som dem man uppfattar som mest begåvade efter den syn på kunskap, lärande och begåvning man har, får genom elitklass-systemet. Ja, då är jag ytterst tveksam.

Eliten skapas utifrån den syn man har på vad som är begåvning, värdefull kunskap osv. Det finns hos oss alla något som är begåvat värt att utvecklas.

För mig är det helt självklart att ALLA skall få specialundervisning som utvecklar just deras egen potential. Men om man har bilden av BRA och DÅLIGA elever, ja då är risken stor att den som inte utmärker sig också får vänta till nästa årskurs elitklasser till trots eller kanske på grund av dem.

Och om man nu startar elitklasser på gymnasiet, så behöver väl lärarutbildningen också få elitgrupper. Då frågar jag mig om vi skall ha ELIT-lärare och ELIT-lärarutbildare. Och vad skall vara utmärkande för dem. Vilken typ av pedagogik skall man använda sig av? Finns det någon speciell pedagogik som riktar in sig på ELIT-elever och ELIT-studenter. För inte kan väl en lärare eller lärarutbildare som inte räknas tillhöra ELITEN undervisa ELITEN? Ootch, vad krångligt det blev!

Kanske är det här framtiden: Du kan inte undervisa ELIT-gruppen. Du tillhör inte ELITEN här på lärarutbildningen. Men det kanske inte är lärare på gymnasiet som gått lärarutbildningen som skall undervisa ELIT-klasserna?

Det skall bli intressant att följa utvecklingen!

Varför syns aldrig satsningar

Varför syns inte satsningar som de borgerliga politikerna som styr nu gör (se SvD). Denna gång handlar det om Stockholms skolor. Sextio procent av dem som blivit tillfrågade säger sig snarare behöva dra ner, främst på pedagogisk personal. Politikerna försvarar sig med att ha gjort satsningar främst på de yngre barnen.

Men, är det inte frågan om att så många blir underkända i kärnämnena som debatten handlat om. Och då kommer vi upp i äldre åldrar. Gick de inte på val på detta. Visst har de satsat genom att införa nya regler så det blir ordning och reda, men om man samtidigt satsar så att många blir uppsagda på grund av bristande resurser, blir det tvärtom. Det blir större grupper och därmed svårare för en lärare att hålla den ordning som man efterlyser.

Den borgerliga stadshusalliansen har pekat på miljonsatsningar för både år 2007 och 2008. Men de satsningar som utlovades inför valet har i praktiken ätits upp av höjda lärarlöner och andra kostnadsökningar, har s-oppositionen hela tiden hävdat.

Lotta Edholm (fp) tar inte till sig kritiken och menar att skolorna har fått färre elever, att de höjt schablonsatsningarna med 5% och att de nu måste städa upp efter socialdemokraterna.