Vad är det Björklund säger, egentligen?

Jag har svårt att förstå det Björklund säger – det har jag haft hela tiden. Det är något som inte riktigt går ihop. Han menar att samma krav måste gälla alla studenter på högskola och universitet. Ja, det är väl en självklarhet och det är väl också vad som sker, såvitt jag känner till.

Det är på institutionen, fakulteten och lärosätet som besluten ska fattas om hur utbildningen ska bedrivas och hur målen ska nås. Det viktiga för mig som minister är att målen nås; inte hur.

Men då undrar jag – är det inte genom Hur som målen nås. Och om målen inte nås, beror det då på att utbildningen är dålig eller kan det bero på att det inte finns resurser eller tid för alla att nå målen inom en viss tidsperiod. Och om det är så, kan det inte bakom Björklunds retorik här dölja sig att det bara är de bästa studenterna som universiteten och högskolorna skall anta. Och då kommer nästa problematik – efter vems mått skall man bedöma vad som är de bästa. Skall vi utgå från betygen som baserar sig på skolkunskaper och numera inte riktigt går att lita på eftersom man talar om att det ges ”snällbetyg” eller är det efter andra mått man skall anta studenter. Man kan även fråga sig på vilket sätt man kan bedöma utbildningens och universitets- och högskolelärarnas kompetens efter om studenterna når målen eller inte. Nu är det vuxna studenter som lärarna inte kan tvinga till att nå de resultat som krävs. Och då kommer nästa fråga: Betyder många icke godkända studenter att utbildningen håller hög kvalitet?

Om jag som lärare skulle resonera likadant som Björklund skulle jag säga till mig själv – jag bryr mig bara om att målen uppnås inte om hur de nås. Men är jag inte en del i på vilket sätt de skall uppnås. Är då inte Björklund också en del i detta Hur målen uppnås? För om han inte är det, kan det förklara varför vi fortfarande väntar på resurser för att få fler lärarledda seminarier sen han tillträdde. De har istället blivit färre!

Adamson och Flodström menar att systemet är orättvist eftersom man inte kan ställa samma krav på alla studenter. Kraven bör variera utifrån studenternas sociala bakgrund, menar de.

Att som representant för en utbildning säga att man inte når examensmålen, för att studenterna kommer från fel samhällsklass är för mig en främmande människosyn. Ska vi ställa olika krav på framtidens sjuksköterskor, lärare eller ingenjörer beroende på vilken familj de är uppvuxna i?

Men det är väl egentligen inte de dom säger:

Dessa visar föga förvånande att de mindre högskolorna har sämre resultat än de större universi- teten eftersom resultaten i detta system i mycketär beroende av studentgrupperna, inte av utbildningarnas kvalitet. Om hänsyn hade tagits till studenternas socioekonomiska bakgrund och motivation till studievalet hade andra resultat uppstått (Adamson  och Flodström).

Jag kan inte utläsa att de säger att kraven skall vara lägre, utan att det hade blivit andra resultat. Möjligen kan man tolka det som att dessa elever på grund av att de inte kommer från studievana hem behöver längre tid på sig. De ställer sig även frågande till om examensarbetet räcker för att utvärdera t.ex. professionsutbildningar eller om det är andra kompetenser som skall utvärderas.

För hur bedömer man om studenterna kan ”visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser” i ett skriftligt examensarbete? Kvar i systemet att granska blir de mål som rör traditionellt akademiskt ”vetande” i stället för de kompetenser och det ”kunnande” som Bolognaprocessen driver och som högskoleförordningens examensmål som helhet representerar.

Räcker det att målen nås för att man kan säga att en utbildning har hög kvalitet. Ett mål kan nås med varierande kvalitetsgrad. Var lägger vi ribban? Vi har ju ett betygssystem från A-F.  Räcker det att alla får betyg E på sina examensarbeten och även andra examinationsuppgifter, för att säga att en utbildning har en hög kvalitet och att lärarna är kompetenta. Det är ingenting som man kan utläsa och få svar på genom Björklunds replik.

Så vad är det Björklund egentligen säger?

Eller kanske man skall ställa frågan annorlunda – Vad är det han inte säger?

Nutidens betygshets och lärarstress

När jag läser om Betygshets och lärarstress i skolan på Lärarmyteriet, tänker jag på min egen skoltid. Visst var det en skolform jag aldrig vill få tillbaka och visst var betygen allenarådande, men någon stress fanns inte. Egentligen tog vi det ganska lugnt både elever och lärare, till och med, med ”värstingarna”. Det var egentligen bara om man hade drogproblem som man åtgärdades. Jag var en av ”värstingarna” i årskurs 7 utan drogproblem och goda hemförhållanden. De tog detta som något övergående, vilket det också var.

Kanske vår generation är mer oroade, rädda för att misslyckas med nästa generation, så vi ställer alltför höga krav. Kanske vi går för långt i vår omsorg om eleverna. Tror att ett ”naturligt” tonårsuppror är början på ett misslyckat liv. Men idag är det svårt att se skillnaden, eller har vi förlorat förmågan att göra det. Tog vår ledande föräldrargeneration lite lugnare på utbrytartendenser, även om inte alla föräldrar gjorde det då heller. Och inte behövde vi välja skola heller – det var närhetsprincipen som gällde.

Då behövde vi inte oroa oss för att bli arbetslösa och därför var inte betygen så viktiga som de är idag, då de flesta måste in på gymnasiet. Tidningarna med jobbannonser på AF var tjocka som biblar. Det var bara att välja och vraka.

Samhället var för övrigt annorlunda när jag växte upp, bättre var det inte. Men vi hade en kanal på TV fram till 1968 tror jag det var och Internet var inte uppfunnet. Vi läste en eller två dagstidningar och informationen var filtrerad. Socialdemokraterna styrde och de debatter som fördes var mest för syns skull. För de övriga vann aldrig och det visst alla.  Det fanns ungdomsgårdar, kvarterspoliser m.fl. Och det fanns folk i skolan, så lärarna gjorde bara en sak – undervisade. Sen att inte pedagogiken var enligt mig så utvecklande för oss elever är en annan sak. Men, om man skolkade körde studierektorn omkring i förorten med sin lilla vita bil och letade efter oss. Men det blev ingen stor sak – bara föräldrar som fick hämta hem oss från studierektorns rum efter en rejäl utskällning av densamma.

Det är som en annan värld idag. – Jag gillar den moderna tiden men den är för stressig på många sätt och egentligen inom alla områden. Det var inte lätt att vara ung och skolelev för fyrtio år sen, och det är det absolut inte idag, men av helt andra orsaker.

Från år 1976 då det borgerliga blocket vann valet för första gången, och fram till idag har de turats om med sossarna att styra Sverige och utbildningspolitiken. Så fort ett block vinner, skall allt förändras och snabbt skall det gå. Och kontroll måste det bli. För vi får inte missa någon, alla måste bli sedda, synliggjorda och åtgärdade. Dokumentationen, vår tids största stress, tror jag.

Visst strejkade lärarna! Den 1 mars 1966 meddelade Saco att man ville att statstjänstemännen skulle få två ”sabbatssemestrar” om vardera ett halvt år, att tas ut mellan 40 och 50 år samt 50 och 60 år. Den 11 oktober utlöstes Saco en månadslång svensk lärarstrejk i Sverige, som späddes på med lockout, då förhandlingarna med Statens avtalsverk strandade. En strejk som visst Carl Bildt 16 år gammal, protesterade emot. Det var visst någon strejk när jag gick på högstadiet 1968, men kommer inte ihåg vad den handlade om. Hörde vi talas om att lärarna klagade på sina arbetsvillkor? Någon som är äldre än jag, kanske kan ge information.

Har vi idag verkligen inte råd att satsa på skolan? Mer än vad vi hade när jag var skolelev. Eller handlar det inte om pengar, utan om skolpolitiksideologi som är som en berg- och dalbana. Jag tror inte att det är helt fel att en skolpolitiksideologi råder, även om det behövs lite friskt blod då och då. Det riktigt problematiska är när det byts ideologi vid varje byte av regering.

Jag efterlyser ännu en gång samling kring utbildningspolitiken – se tidigare inlägg – Samling gällande utbildningspolitiken.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare…

En läkare har en hel stab som tar hand om den praktiska verksamheten. Men tänk om läkare fick sköta allt från mottagande av patienter, diagnostiserande, om omskötseln, samt att hålla kontakt med anhöriga, socialtjänst och äldreboende (när det är aktuellt) och leta efter patienter som eventuellt skulle avvika, skulle man då ifrågasätta läkarens kompetens och dess utbildning, om inte verksamheten sköts på ett sätt som leder till att alla patienter blir omhändertagna.

Tänk, så annorlunda det skulle vara för lärarna och deras möjlighet att verka utifrån sin kompetens och utföra arbetsuppgifter som de är utbildade i och inte att det skall ta hand om allt som andra yrkeskategorier har utbildning i (de kategorier som fanns tidigare inom skolan), om de dessutom hade en väl utbyggd administration som skötte om en del av deras arbete, t.ex. kontakter till föräldrar mm. Kanske man skulle kunna anställa lärarassistenter som sköter om denna typ av verksamhet i nära samarbete med lärarna. Kanske man skulle kunna anställa dem som bitr. lärare.

Tänk så annorlunda läkarens situation skulle vara om han eller hon fick ta emot 20 förkylda patienter samtidigt i en sal och ge alla samma uppmärksamhet. Tänk om läkarens kompetens skulle ifrågasättas om patienterna inte blir friska. Tänk om läkaren hade en månadslön på högst 25000 kronor i månaden! Och att om en läkare blev sjuk fick fixa vikarie själv eller låta patienterna vänta tills han eller hon kom tillbaka.

Tänk om läkare hade samma situation som lärare och det man gjorde från politikerhåll var att gå ut och menade att vi behöver duktiga läkare, samt att läkarutbildningen inte vore tillräckligt bra. Och att man i debatterna talade om denna usla läkarkår som inte klarade av att bota patienter. Och tänk om andra läkare gick ut och talade illa om läkarutbildningen och menade att de som var lärare där inte var i fas med verkligheten. Tänk om man som nära anhörig ansåg att man kunde bedöma läkarens kompetens mer än någon annan. Tänk om alla visste bättre än vad läkaren och dess utbildning gjorde om vad som krävs.

Och tänk om politikerna förespråkade 50 år gamla metoder som den medicinska vetenskapen för många år sen bytt ut mot moderna metoder. Tänk om man bytte inriktning vart fjärde år och att partipolitisk ideologi bestämde mer än vetenskapliga resultat.

Ja, tänk om … om man byter ut lärare mot läkare…

- Blir inte den debatt och den utbildningspolitik som bedrivs idag en smula märklig om man jämför med läkarna och dess utbildning om de fick verka under samma villkor.

Positivt om lärarutbildningen!

Även om studentenkäter/utvärderingar inte helt och hållet kan sägas motsvara en utbildning med hög kvalitet, kan dessa ändå visa om studenterna är nöjda och uppfattar att den gett de kunskaper som behövs och det är gott nog. Men kontinuerlig kvalitetshöjning av lärarutbildningen är av stor vikt, som jag ser det, oavsett vilka positiva resultat man får.

I SvD publiceras resultatet av en enkät som sänds ut till 18000 studenter som fick sin lärarexamen år 2007-2009.

Av de 60 procent som besvarade enkäterna tycker en klar majoritet (7 av 10) att deras lärarutbildning har gett dem goda kunskaper om såväl barns/ungdomars lärande som i de ämnen som ingick i utbildningen. En klar majoritet anser att deras lärarutbildning har gett dem förmågan att ta till sig ny kunskap och integrera den i undervisningen.

Det är ett ganska stort bortfall, men ofta är det nog de som är missnöjda som besvarar enkäterna än dem som är nöjda. Hälsan tiger still! Därför kan man ändå bedöma att det är ett resultat som är värdefullt.

Mest nöjda av allt är alumnerna med att deras utbildning har gett dem förmågan att använda vetenskaplig metodik och ett vetenskapligt förhållningssätt, liksom att agera självständigt och med ett prövande förhållningssätt, vilket måste anses vara själva kärnan i en akademisk professionsutbildning.

Svaren visar att den kritik lärarutbildningarna fick av HSV om dålig vetenskaplig koppling har uppfyllts till stor del.

Det som är positivt är att av de som besvarade enkäten kan åtta av tio rekommendera lärarutbildningen till andra vid det lärosäte de genomförde sin utbildning.

Jag är positivt överraskad över att resultaten av denna enkätundersökning publiceras, men för övrigt överensstämmer dessa siffror med den bild jag själv har som grundar sig skriftliga och muntliga utvärderingar från studenter. En majoritet är nöjda med sin utbildning.

Jag tror emellertid att den här informationen kommer lite för sent. Och i debatten kommer man troligen behålla den bild som målats upp under många år, och finna förklaringar till varför resultaten är så positiva som de ändå är. Man kan ställa frågor som – men hur kommer det sig då att resultaten i skolorna sjunker, att lärarna har dåliga ämneskunskaper osv. Och att det kommer ta tid innan man ändrar uppfattning om något som påtalats i mer än sex års tid av utbildningspolitiker, media och kritiska röster i debatten.

Den som på sikt i verklig mening kan förändra denna bild är Jan Björklund och andra utbildningspolitiker, genom att de erkänner att lärarutbildningarna har kvalitetshöjts.

Vi vädjar därför till dagens och morgondagens skolpolitiker, oavsett politisk färg, att låta landets lärarutbildningar få arbetsro och förutsättningar att driva kvalitetsutvecklingen vidare i samverkan med lärarprofessionen och landets skolor.

Författarna till artikeln i SvD menar att problemet mer ligger i lärarnas villkor, mer än i deras utbildning. Och det är något som man kan läsa sig till i olika skolbloggar. Läraryrket har alltmer blivit administrativt, och läraren får allt mindre tid att utöva det dom har utbildats till. Dokumentation i olika former tar för mycket av deras tid. Läs den nya bloggen Lärarmyteriet.

Samling gällande utbildningspolitiken

Egentligen är det inte så konstigt att det ser ut som det gör inom skola och utbildningsområdet. Först utarbetar socialdemokraterna en ny läroplan som sedan den borgerliga regeringen med vissa justeringar och genom en fyrparti-kompromiss tar beslut om (Lpo 94). Bara några år tider genomdrev Persson kommunaliseringen och den dubbla styrningen blev ett begrepp. Sen blir det socialdemokratisk regering igen och en ny lärarutbildning organiseras 2001 efter en borgerlig läroplan. Bara några år senare dvs. år 2006 blir det en borgerlig regering igen, med Leijonborg som kritiserar den nya lärarutbildningen (som kom till under sosseregeringen) för att skapa problemen i skolan, innan ens någon lärarstudent blivit klar med sin utbildning. Och sen kommer Björklund som gick (och går) hårt åt allt inom skolan. Nu organiserades lärarutbildningen först och sen skrevs en läroplan efter den, som inte är så olik Lpo94 även om vissa fokus har bytt plats, samt mer detaljstyrd. Men i stort sätt är det samma läroplan.

Det är just detta som får mig att inse att vi behöver en partipolitisk obunden utbildningspolitik. Och att det skall vara en samling gällande utbildningspolitiken. Alla partier skall vara med och enas om riktningen och när så behövs förändringar. De som representerar utbildningspolitiken, skall ha generell pedagogisk utbildning.

Det finns en tröghet i systemet, vilket innebär att förändringar tar tid. En förändring hinner knappt börja tillämpas förrän det blir ny regeringen och allt skall rivas upp så att den stämmer med deras ideologi. Istället för att justera och förändra det som inte fungerar, river man upp även det som gör det, för att sätta sin egen färg på utbildningspolitiken. Som jag ser det utifrån är det en enda mans ord och syn på hur det skall vara som styr. Så här kan vi inte fortsätta!

Det är inte så konstigt att det inte fungerar, när två eller tre olika ideologier tampas med varandra … Om vi så går ner på kommunnivå (knappt jag vågar), ja då är det inte konstigt att det blir olika mellan kommunerna, då dessa styrs av kanske inte bara en eller två ideologier, utan i en kommun är det sossarna, i en annan folkpartiet, i en tredje moderaterna osv. Och hur blir det om en kommun styrs av socialdemokrater och regeringen styrs av moderater eller alla fyra partier i regeringen.

Jag menar att problemet ligger främst i toppen, dvs. i utbildningspolitiken. Sen kan vi sätta plåster på symptomen, men det löser inte de verkliga problemen (vilka de nu är, varierar med partitillhörighet). Utbildningen skall vara öppen för insyn och i grunden demokratisk, men det får inte bli så ”demokratisk” att den här kampen om att få den största betydelse på den, leder till denna grön-röda-ljusblåa-blåa-röra. Partierna måste kunna sätta sig ner och enas om en samlad linje, inte strida med varandra. Men det kräver att de inte går in på detaljnivå, utan faktiskt erkänner lärarnas kompetens, även om de inte enligt sin egen ideologi anser att det är ”rätt” kompetens. Men det får inte heller bli en enda man eller ett enda parti, som det har blivit nu, som styr hur det skall vara.

Ingen får som den vill. Inte ens ett politiskt parti skall kunna hävda suveränitet när det gäller utbildningen. För även om inte alla har röstat fram en regering så är det allas regering och den skall verka för allas intresse, samt väl och ve bland medborgarna. Och vad är skolan, om inte allas angelägenhet??

Jag menar att att vi måste bryta med den tradition som använder utbildningen som medel i syfte att skapa det framtida samhället och den typ av medborgare man vill ha. Utbildningen skall bedrivas för sin egen skull och egna förutsättningar, inte som medel för något annat ändamål.

Matematiklärare skall bli coacher …???

… för sina lärarkollegor. Det har Jan Björklund avsatt medel till. Läs HÄR

Det är 1000 lärare som skall plockas ut, som skall utbildas av Skolverket. De väljs ut av skolor och huvudmän. De skall sen stötta mindre grupper av lärare. De skall tillsammans diskutera och utveckla sin egen undervisning.

Det är alltså duktiga och skickliga mattelärare som får nedsatt arbetstid för sin egen undervisning för att i stället coacha och hjälpa andra, säger han till Sveriges Radios Ekot. [...]

En mycket viktig orsak till varför matteundervisningen inte ger tillräckliga resultat är att det undervisas på fel sätt i klassrummen. Detta blir en övergång till en mer traditionell katederundervisning, det vill säga att läraren förklarar, berättar, instruerar, repeterar och diskuterar i helklass med eleverna, säger han. [Björklund]

Det är anmärkningsvärt att utbildningsministern går in och styr i detalj vilken metod som skall användas. Man kan tänka sig vilken skandal det skulle bli om andra minstrar skulle gå in och styra läkares och polisers och juristers medoder på samma sätt. Avsätta medel för de duktigast läkarna för att lära dem en speciell metod eller de duktigast poliserna för vilken metod de skall använda vid ett tillslag mm. Eller hur de skall prata med bilister som de stoppar i trafiken.

Är det detta vi skall ha politikerna till numera! Och frågan är om inte detta är ministerstyre. Och i metoder som för länge sedan, enligt modern internationell pedagogisk forskning, kommit fram till inte leder till de bästa resultaten eller till ett lärande (som den traditionella katederundervisningen inte gjorde)

Om jag går till min egen verksamhet, skulle jag bli mäkta förvånad och indignerad om Björklund skulle avsätta medel för de duktigaste lärarutbildarna som skulle undervisa mig bort från den lärarledda undervisningen som jag praktiserar och personliga respons på seminarieuppgift, som jag ger. Eftersom jag av erfarenhet vet att det är den typen av undervisning som ger de bästa resultaten.

Jag har inget emot mentorskap, vilket inte är detsamma som coaching, men även den skall vara en överenskommelse mellan parterna. Inte att ledningen bestämmer att alla ska bli coachade som inte undervisar på ett speciellt sätt och att denna ledning skall utse dem som de anser vara de bästa. Och vad skapar man för stämning om skolan och huvudmännen bestämmer vilka som är duktiga och vilka som inte är det.

Hur skulle jag känna mig om en av mina kollegor skall coacha mig … eller om jag blir den som blir utsedd att coacha två eller tre av mina kollegor. Stort obehag naturligtvis! Däremot skulle jag inte tacka nej till att vara mentor om det har varit min kollegas önskemål eller till någon som nyligen börjat en kurs.

Hur kommer lärarna känna sig när de nu inser att de skall delas upp i ett A- respektive B-lag. De som är duktiga och de som behöver hjälp med att bli duktiga.

Inlägget innehåller många ord, men egentligen finns inga ord för att beskriva denna organiserade dissning av lärare som inte använder sig av den metod som utbildningsministern anser att alla skall använda sig av.

De som behöver coaching är inte lärarna, utan utbildningspolitikerna!