Jag upplever att Sverige har backat på många plan, inte minst har den rådande politiken med det att göra. Istället för att utvecklas och gå framåt, känns det som om vi går bakåt. Det saknas helt klart visioner. När det gör det, finns en benägenhet att gå tillbaka och ta upp det gamla eller hålla fast vid det traditionella tänket.

Jag känner lättnad över att Juholt avgår idag. Men oroad över vem som kommer i dess ställe, för det blir säkert inte alls den jag vill skall leda socialdemokraterna.

Jag är nu inte sosse och har aldrig varit det, men jag känner sympati med det parti som ändå bidragit så mycket med välfärden för att må dåligt av att det inte kan välja en ledare som har förtroende och skapa höga väljarsiffror. Jag anser att ett öppet valförfarande måste till. Inte att någon kandidat väljs av partiledningen!

– Vi har gjort bedömningen att det inte finns anledning att anta att ett brott har förövats, säger Uppsalapolisens presstalesman Lisa Sannervik.

Eftersom det endast är en kort notis är det svårt att veta vilka argumenten är. Men från mitt perspektiv är det märkligt att det inte skulle vara ett brott att lämna sin 10-åriga son kvar och åka därifrån med ytterkläderna i 7 graders kyla. Samtidigt är jag inte förvånad eftersom en hel del tillåts som ses som brott om det handlar om vuxna. Vad hade hänt om ingen hade hittat honom och han hade frusit ihjäl? Hade det inte varit ett brott då? Det var ju inget misstag av pappan, t.ex. att han glömt bort honom eller av annan anledning missat honom. Det var ett aktivt överlagt beslut i syfte att straffa pojken. Är det inte brottsligt i Sverige? Då kan man fråga vilka signaler det här ger till föräldrar?

Okey, nu kanske jag går händelserna i förväg. Men att man lägger ner utredningen istället för att avvakta är märkligt!

Läs även i UNT

Uppdatering: Men nu kommer åklagare påbörja en förundersökning

Tioåringen hade i allafall så stor självbevarelsedrift att han stod kvar, om han inte blev alltför chockad för att överhuvudtaget kunna röra sig.

Lagledaren Conny Eriksson säger: – Det är barnmisshandel. Man lämnar inte sitt barn i en annan stad och åker hem, säger han. Han ger även pojkens egna lagledare en känga, då han undrar var denne var någonstans. Lagledare skall alltid lämna hallen sist.

Och det hjälpte inte att ringa pappan:

Efter flera samtal fick han till slut tag på en annan förälder som kunde skjutsa hem pojken.

Vet inte hur jag skall uttrycka mina känslor -  Sporten visar verkligen upp en av sina avigsidor. Hysteriska föräldrar som inte kan stå ut med att deras barn inte presterar som de skall. Föräldrar som lever genom sina barn, därför att de själva aldrig klarat av en sportkarriär. Vettet går ur, helt enkelt. Eller hur skall man annars förklara saken. Alla, med vettet i behåll måste ju förstå hur det måste ha känts för den lilla tio-åriga grabben. De allra flesta hade aldrig kommit på tanken att lämna grabben kvar.

Det här är något tio-åringen aldrig kommer glömma och sportintresset bör ha försvunnit på ett kick – Läs även Tokmoderatens inlägg.

Han skriver bl.a:

Men att gå därifrån till att lämna en 10-åring i kylan utanför en innebandyhall i kortbyxor och matchtröja för att låta ungen gå från Fyrishov och Uppsala till hemmet någonstans i Stockholmstrakten är att trappa upp den psykiska tortyren till psykisk misshandel.

Brutalt faderskap som inte får förekomma.

Blir jag en bättre lärarutbildare om jag får 10 000 kronor mer i lön? Nej!

Kommer jag trivas bättre som lärarutbildare? Nej!

Blir min status bättre? Nja! Men nu bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker. Jag trivs alldeles för bra i mitt yrke för att bli påverkad av vad andra anser om det. Däremot anser jag det vara djupt beklagligt att man under de senaste tio åren har arbetat aktivt för att sänka statusen på läraryrket för den obligatoriska skolan och de frivilliga skolformerna.

Tycker jag det är orättvist att jag har 15-20 tusen mindre i månaden än i andra yrken med doktorsexamen? Ja, Absolut!

Vill jag ha 10 000 kronor mer i lön? Ja, absolut!

Vem vill inte ha mer pengar? Frågan är om min lägre lön i jämförelse med andra yrkesgrupper beror på att jag presterar sämre, är en sämre begåvning, har en sämre utbildning och inte brinner för mitt yrke? Nej, och det är just det här som jag reagerar över. Varför skulle det vara annorlunda gällande lärare i skolan. Det finns, såvitt jag känner till, inte något vetenskapligt bevisat samband mellan höga betyg gällande skolkunskaper, låga antagningskrav på en utbildning och hur bra en lärare blir när hon eller han utexaminerat efter 3,5-5 år. Inte heller finns det något vetenskapligt bevisat samband mellan dåliga skolresultat och en dålig lärarutbildning. En lärarutbildning kan var mycket bra och ändå kan skolresultaten bli dåliga. Kan det bero på annat?

Det finns dessutom ingen logik i att mena att vi skall höja antagningskraven som baserar sig på skolkunskapen, då den uppenbarligen enligt en hel del inte är tillräckliga och att man tror att eleverna får högre betyg de förtjänar. Hur skall vi kunna lita på betygen om det nu är så som många tror.

Vi behöver alltså gå tillväga på ett helt annat sätt! Och det jag kan se är att vi måste göra stora förändringar i praktiken, dvs. avlasta lärarna från arbetsuppgifter som tillhör andra yrkesgrupper. Då skulle lärarna få tid att förbereda lektioner, kompetensutveckla sig (för det måste man göra under hela lärarkarriären) och hålla sig ajour med den senaste forskningen och vad som händer inom utbildningspolitiken.

Som jag ser det, räcker det inte med att förändra lärarutbildningen hela tiden om man inte samtidigt förändrar de villkor som praktiken har att brottas med. En fråga som är viktig att ställa är vad den praktiska delen av lärarutbildningen kan förändras så att den mer harmonierar med den teoretiska delen. Det är en fråga för skolorna och hur de organiserar arbetet för de lärarstudenter som kommer ut och gör sin praktik. Och en fråga för utbildningspolitikerna kanske är att man kanske skulle öka praktiktiden istället för som nu minska den med två-tre veckor.

Man väljer inte läraryrket på grund av ”den höga lönen”

Skall man kasta skit, skall man göra det från en dator som inte kan spåras – helst bakom dolt IP-nummer! Speciellt om man är stabschef Ja, han och många fler har väl lärt sig en läxa!

Men det jag vill komma till är att ingen utom läraren på lågstadiet uppmuntrade mig till att fortsätta skriva och utveckla det. Nej, det var inget för skolan. Vem skulle kunna försörja sig på att skriva böcker. Och det var troligen helt sant att jag aldrig skulle kunna ha försörjt mig på det. Men jag fortsatte att skriva – för skrivbordslådan. Mitt skrivande berikar mitt liv nu, även om det aldrig kommer berika någon annans liv. Det är viktigt att vi inom skolan uppmuntrar sådant som inte efterfrågas, just för att detta kan berika en människas liv utanför alla andra sammanhang i livet. Vi behöver ha något eget!

Vi skall inte förstöra våra ungas drömmar. Inte heller varandras … Om någon har en dröm – låt den leva kvar. Även om det aldrig blir något som når allmänheten. För även om denna dröm bara berikar en enda person, den som äger drömmen är det en vinst. Vad vi gör och är intresserade av behöver inte alltid bedömas och mätas?

Min viktigaste poäng är att jag aldrig gav upp skrivandet. Om jag gett upp skrivandet hade jag aldrig skrivit en doktorsavhandling och inte heller haft det yrke jag har idag. Det var skrivandet som ledde fram till det. Jag gav aldrig upp, trots alla de försök att få mig att göra det som gjordes. Trots alla kommentarer om mitt sätt att skriva. För ingen trodde att det skulle leda någonstans. Det var bara jag själv som inte kunde låta bli att skriva. Det var det enda skälet. Min andra dröm var att bli forskare, vilket jag blev.

Jag tror att många har kapacitet för mer än vad de får möjlighet till. Och eftersom man aldrig kan veta vad som sker i framtiden, skall man aldrig försöka släcka någon annans dröm. Hur tokig man än anser den vara. Av det skälet är den nya utbildningspolitiken på helt fel spår. Man riskerar att släcka många individers drömmar, som kan leda till oanade möjligheter. Om man vill ha kreativa människor, skall man inte släcka en kreativitet som kanske inte är den man efterfrågar. Men som kan leda till en utveckling mot det hållet. För hur väcker man liv i en kreativitet som aldrig fått en chans.

Mall för publicering riskerar i praktiken bli examensarbetets huvudsyfte. Man får från början veta att en mall skall användas och utgår från den. Istället för att fokusera på själva uppgiften – att undersöka något, är det mallen som blir huvuduppgiften. Konsekvensen blir att tiden går åt till att försöka förstå vad som skall finnas med i mallen och speciellt när man har ett material eller har tänkt sig något helt annat. Konsekvensen blir om man lyckas att det man lärt sig är att få in något i en mall. Examensarbetet blir i själva verket ett lärande i mall.  Handledning riskerar att riktas mot mallen istället för utifrån syfte och frågeställningarnas karaktär och utifrån vilken metodologi man har använt. Och vad värre är, tänkande blir som jag kallar det, mallifierat.

Det mallifierade tänkandet uppstår också när man använder bedömningsmatriser. Om man håller på tillräckligt länge är det svårt att gå utanför det som en grupp professionella har bestämt skall vara med i en text och man ser inte det genialiska. För detta följer inga mallar utan upptäcks av helheten. Och ofta kommer det genialiska utifrån djupare kunskaper än det som finns nedskrivet som krav för ett speciellt betyg i bedömningsmatrisen. Konsekvensen kan bli att en text eller en uppgift som når upp till betyget A, därför att det finns genialitet i det, kan få Fx eller t.o.m. F, därför att delar av det som skrivits in i matrisen inte är synligt. Det finns under ytan, men om man kommit in i det mallifierade tänkandet, ser man det inte. Som lärare tvingas man söka efter det som enligt matrisen skall finnas med. Om du t.ex. saknar något på nivå E eller D kan du inte få betyg A även om resten når upp till det. Risken är att du får betyg D eller Fx. Även om det inte är möjligt att skriva en text som är av A-karaktär, om inte kunskaper på D-nivå finns. Jag har själv sett sådana exempel. Har även sett exempel på när genialiska texter och uppsatser blir fullständigt förstörda på grund av att mallen skall följas.

Dambergs förslag är följande:

– Lärarna upplever att det är så mycket annat än undervisning som stjäl deras arbetstid. Det skapar en frustration över att man inte kan hjälpa alla elever som man skulle vilja hjälpa till, säger Mikael Damberg.

Han vill att Skolverket bland annat ska fram bra mallar som lärare på landets alla skolor kan använda sig av för att hantera administrativa arbetsuppgifter.

Nej, nej, nej! Absolut inte!

Vad som behövs är administratörer av kött och blod. Man kan kalla dem för civil personal om man så vill. De sköter om det administrativa på en skola för några lärarlag. Det ger lärarna tid för förberedelse, genomförande och efterarbete, samt annat som har med undervisningen att göra. För, VAR i läroplanens formuleringar står det att uppdraget är att vara administratör till stor del.

Det blir dyrt, kan ett motargument vara. Nja, men är det inte ett slöseri att låta väl utbildade personal inte få utföra det dom är utbildade för. Dessutom kanske en del av lärarna inte alls är så bra på det administrativa arbetet. Är det då inte bättre att anställa dem som är det. Vi har administratörer på universitetet. Visst är det en del administrativa sysslor vi aldrig som lärare kan komma ifrån, men det underlättar väsentligt. Jag har inte tid att lära mig de system som de kan. Har heller inte tid att finnas som en resurs på studentexpeditionen eller lära mig alla system mm.

Det mallifierade tänkandet breder ut sig. Det karaktäriseras av en tro på att en mall löser alla problem. Och att enhetlighet är detsamma som kvalitet, samt att inga avsteg från mallen får göras.

Mallen skall vara ett hjälpmedel vid behov, inte ett styrdokument.

Men nu är strömmen tillbaka och jag är förberedd om det skulle hända igen!

I debatten är jag inte lärarutbildare, utan privatpersonen som tycker till … naturligtvis kan det vara svårt att hålla isär ett rent tyckande från den kunskap och erfarenhet jag har och den praktik som jag verkar inom. MEN, jag representerar inte lärarutbildarna eller lärarutbildningen, bara mig själv och mitt eget tyckande. För mig som arbetar som lärarutbildare är det viktigt att följa med i debatten, känna på stämningarna och att gå in ibland och ge min syn på sakernas tillstånd. Detta för att det har betydelse för min undervisning. Jag undervisar bl.a. i utbildningspolitik, läroplaner, läroplansteori, utbildningshistoria mm. Självklart måste jag hålla mig ajour.

Men jag har inga patentlösningar på hur skolans kris som den målas upp skall lösas. Inte heller har jag några patentlösningar på att förändra något inom den, som numera är konstaterat av de mest framträdande inom området, USLA lärarutbildning. Speciellt eftersom jag inte anser den vara usel. Dessutom har jag ett uppdrag som jag skall uppfylla. Om det formuleras i en viss riktning måste jag följa det. Kan inte köra mitt eget race.

Det talas en hel del om att lärare inte är professionella, men som t.ex. Aldenmyr & Hartman skriver i sin artikel om Yrkesetik måste man skilja på en profession och på lärarnas professionalitet. Lärarutbildningen eller lärarkollektivet kanske inte kan ses som en Profession enligt alla kriterier, men en lärare kan vara professionell i så måtto att hon eller han uppfyller läraruppdraget, följer läroplanen eller som i mitt fall lärarutbildningens uppdrag. Det vore väl, som jag ser det, oprofessionellt att INTE göra det. Ändras uppdraget, så följer jag med det.

Jag kanske vill ha en annan ordning, en helt annan typ av skola mm. Detta kanske följer en viss ideologi eller också gör det det inte alls. Jag kanske helt enkelt har en egen idé som iofs följer pedagogisk forskning eller politisk ideologi. Vem vet! Men då får jag starta en friskola i så fall eller kanske öppna och väcka liv i Platons Akademi som modifieras till dagens samhälle och nutiden.

Vad jag i själva verket vill, hellre än att gå in i De enkla lösningarnas diskurs eller Den dygdetiska diskursen, är att de politiska partierna lägger sina ideologier på hyllan och börjar samverka om Sveriges skola. Den skall vara till för alla och inte enbart för dem som gynnas av en speciell politisk ideologi. Jag önskar att vi skall gå framåt, inte vända tillbaka till en tid som inte längre finns, utom i det kollektiva minnet; dvs som historia.

Jag arbetar som lärarutbildare, och inte som utbildningspolitiker!