Möte med Athen och hennes historia

Med tanke på att jag åker till Athen om drygt fyra dagar vill jag här publicera en kort artikel om min upplevelse av Athen.

Möte med Athen och hennes historia

När solen höjer sig över berget Ymmitos i Athen ungefär klockan åtta på morgonen, lyser hon först upp havet utanför hamnstaden Pireaus. Därefter höjer hon över berget och låta natten försvinna och dagen ta vid, När solen går upp över Athen är det som om det är första gången det händer. Hennes strålar reflekterar i fönsterrutorna på de vita husen och man kan likna Athen vid en stor glittrande diamant, lika glittrande som havet utanför Pireaus. När pärlbandet av gatlampor släcks längs med Syngrou ungefär samtidigt, vet man med säkerhet att natten är över.Solen har gått upp varje dag i tusentals år över samma mark. Det är samma sol, samma mark fastän den höjer sig flera meter över den ursprungliga. Istället för skog finns här bebyggelse så långt ögat kan nå. För länge sedan har Athen gått ihop med Pireus, som är en stad för sig. Under nuvarande Athens bebyggelse ligger den gamla staden. Historien som en ständig påminnelse om människors liv för tusentals år sen. Den historia som man genom utgrävningar kan få mer kunskap om.När den nya tunnelbanan Metron i Athen byggdes, försenades arbetet flera år på grund av arkeologerna som hittade lämningar och överallt i Athen pågår utgrävningar. Det startar med en liten grop från en dag till en annan, och ett staket kring den där det hänger en liten skylt med några grekiska ord på.. Ibland ser man halva pelare efter en tempelbyggnad sticka upp ur ett hål i marken. Nästa gång har de rivit huset bakom gropen. En tredje gång har man fyllt igen utgrävningen. Varje resa dit är inte endast upptäckten av en stad i förändring utan också en resa i historien, som om tidens gång inte haft någon betydelse.När jag första gången åkte ner till Akropoli-stationen och stod och väntade på Metron fick jag en association av att jag befann mig i en luftbubbla i historien. På andra sidan väggen, finns mer att gräva ut, mer lämningar, mer historia. Där vandrade en gång Platon, Aristoteles och andra som levde i Athen under den attiska perioden i Greklands antika historia. Kanske de vandrat precis där jag stod på väg till Akropolisklippan som inte ligger så långt därifrån. Deras röster kunde förnimmas, nästan för min inre syn var det möjligt att se dem där på andra sidan väggen.

Sokrates: Faidros min vän! Vart är du på väg och var kommer du ifrån?Faidros: Jag kommer från Lysias Kefalos son, Sokrates, och nu tänker jag promenera utanför muren. Jag har varit länge hos Lysias, jag har suttit där ända sedan i morse. Jag följer vår gemensamma vän Akumenos råd och promenerar på vägarna, för han säger att det är mer uppiggande att gå där än i idrottsanläggningarna.Sokrates: Det har han rätt i, min vän. Men då förstår jag att Lysias var i stan?Faidros: Ja, han var hos Epikrates, i Morychos hus nära den olympiske Zeus tempel.(Platon. 227a; b)

….

När ljudet från eltåget närmade sig överröstade antikens samtal och jag återfördes till modern tid.Ingen annanstans har jag känt historiens närvaro vara så påtaglig som i Athen och känner varje gång jag kommer dit. Vad beror det här på? Hur kan historien och nutiden göra sig gällande samtidigt i en och samma stad? Hur kan man uppfatta en modern storstad som trygg, personlig, med närhet och varme samtidigt med stark trafik, moderniteter och en allt snabbare levnadstakt? Varför känns varje steg man tar betydelsefullt, som om det har betydelse av att just jag som människa går där?Athen och dess folkliv omfattar fortfarande så mycket kvar av det gamla. Trots ett par tusen år och mer, finns det antika sättet att leva kvar på många sätt, som om athenarna aldrig övergav det. Kanske de inte själva är medvetna om det, som den grekiska tolken i Delphi som blev förvånad då jag sa att jag hittat många överensstämmelser från hur de är idag och under antiken. De har trots tiden som förflutit lyckats behålla det ursprungliga sättet att leva och umgås. Något som en del andra städers befolkning verkar ha förlorat för länge sedan. Genom att vistas i Athen får man en känsla av att vara närmare antiken än nutiden. Närmare Platon och hans liv för det var ju här han levde och fortfarande lever om inte påtagligt så ändå andligen. Han lever genom en osynlig kanal mellan nuet och historien, som om de gamlas röster och minnen svävar över ens huvud där man går.Men så mystiskt som jag beskriver det och man kan tro att det är, är det inte. Vårt västerländska tänkande är starkt förbundet med Platons tankar, vilket påverkar oss dagligen. Om vi tar till oss hans tankar, funderar över samma frågor som han gjorde och studerar hans skrifter, ja, då ges ett igenkännande. Det är så historia bevaras och ett arv förvaltas.

Tolkningarnas konflikt

Min upplevelse av Athen och dess folkliv, vardagsliv och hennes moderna samhälle som interagerar med historien, är även min tolkning. Andra människor ser andra saker. De tänker inte på historien bakom den andra sidan väggen i den nya Metrons tunnelbaneperrong Akropoli. Inte heller tänker de sig staden som ligger under oss. Är de första gången i Athen funderar de säkerligen mer på hur de skall hålla sig undan trafiken och undvika vatten som sipprar ner från balkongen ovanför trottoaren. Kanske de även letar efter bra matställen eller Internetcafet på plateia Syntagma i centrala Athen. Från flygplatsen ser de säkert de gamla och även de icke ännu färdiga husen stå längs väggen som en påminnelse om att här råder andra lagar. Gammalt och nytt, trängs. Det verkar inte finnas någon ordning på hur man får bygga. Man bygger där det finns plats.Viktigt är att inse att ingen egentligen kan åka härifrån utan att tycka någonting om staden. De har tolkat henne… utifrån den innebörd som redan finns där och som de har haft möjlighet att se. Självklart ser man andra saker om man studerat hennes historia, föregångarna än om man inte har denna kunskap med sig i bagaget. Hemkänslan och igenkännandet blir mer påtaglig. Men här krävs en varning. Igenkännande är förrädiskt, för hur vet vi hur det egentligen var, då vi endast har våra egna referensramar och föreställningar att möta det historiska med.I boken Slaget om verkligheten skriven av Bengt Kristensson-Uggla resonerar han kring att man kan iscensätta tolkningarnas konflikt, dvs. man lägger fram motstridiga tolkningar istället för att försöka förstå den hermeneutiska harmoniserande konsensus utan lyfter istället fram dess konfliktfyllda karaktär:Genom att iscensätta en tolkningarnas konflikt öppnar hermeneutiken ett fält för nyanseringar bortom den ena ytterligheten, som hävdar att det endast finns ett enda korrekt sätt att se på och beskriva verkligheten, det vill säga entydighet som förutsätter en given yttre verklighet oberoende av oss; och den andra ytterligheten, som påstår att det finns oändligt många sätt att se på och beskriva verkligheten, vilket resulterar i en alltydighet där verkligheten framstår som en helt fri och godtycklig konstruktion. [1]

I Athen behöver man inte aktivt iscensätta tolkningarnas konflikt av det slag Kristensson Uggla talar om, då hon själv genom sin existens gör det. För även hos individen som kan en hel del om historien, blir det en konflikt i mötet. Allt går att tolka på olika sätt. Och den verklighet man möter samspelar med ens bakgrund och de egna erfarenheterna av livet som man har.Tolkningarnas konflikt iscensättes därigenom även av att man t.ex. som nordeurope möter en helt annan värld, en annan kultur och en annorlunda natur och ett klimat som vi inte är vana vid, utom kanske under några sommarveckor. Nya intryck, speciellt om de är starka har en tendens att leva kvar långt efter man kommit hem till det gamla invanda och trygga livet. Då självbevarelsedriften tonas ner.Monika Ringborg


[1] Kristensson Uggla, Bengt, 2002, Slaget om verkligheten, Filosofi – omvärldsanalys-tolkning, Stockholm/Stehag, Brutus Östlings Bokförlag Symposion, s. 366.

Annonser