Människan Platon och hans akademi

Människan Platon och hans akademi
(Läs artikeln Aristokles historia före denna)

Platon gick i lära hos Sokrates i många år och var under dessa år relativt obemärkt i kretsen kring honom. Han delade Sokrates gunst med sjutton andra lärjungar och var inte på något sätt den främste. En association som kan ge en bild av Platon är att han under åren med Sokrates och efter dennes avrättning förvandlades från en klumpig och ovig ankunge till en vacker svan, som dock verkade ha tillfogats sår som aldrig läkte, ett hat mot Sokrates fiender och motståndare och en kampvilja för dennes pedagogiska gärning som han sedan utvecklade och gjorde till sin egen. Sokrates sägs ha drömt om en svan natten innan han första gången träffade Platon. Han tyckte drömmen var märklig tills Platon ca 20 år gammal stod framför honom. Sokrates talade på gymnasierna i utkanten av byn och på Athens agora nedanför det mäktiga tempelområdet Akropolis. Han talade om moral, dygd och rättfärdighet och om hur viktigt det var att leva väl. Han började sin gärning under ungefär samma tid som sofisterna. De var kringvandrande talare som förmedlade kunskap om retorik. Detta var något nytt och liksom dem kom Sokrates med någonting nytt. Det som tidigare förmedlades genom myter och hjältesagor, framfördes nu öppet i kombination med en mer eller mindre tydlig uppmaning om vikten att tänka själv. Lär känna dig själv var ett av det viktigaste budskapet Sokrates ville förmedla. Genom sitt sätt att konfrontera andra var det precis detta han uppmanade andra att göra. Troligen lyckades han bra, eftersom ungdomen med stor sannolikhet satte sig upp mot sina föräldrar och ifrågasatte sakernas tillstånd. En av anklagelsepunkterna mot Sokrates var att han förförde ungdomen och var ogudaktig. Något som Platon flera decennier senare tar klart avstånd från. Han skriver i sin dialog Breven att Sokrates var den mest rättrådigaste personen han träffat.

Ett av de sår bilden av den vackra svanen Platon tillfogades var just Sokrates avrättningen år 399. Strax efteråt for han tillsammans med några vänner till Megara. Platons liv och händelser fram till år 386 då han grundade det som idag betraktas som västvärldens första universitet i lunden Akademos är inte outredda och mycket ligger i dunkel. Vissa källor menar att han var borta i 13 år, medan andra att han likt nutidens människor gjorde utlandsresor då och då, men var hemma i Athen under långa tider. Det troliga är att han under de här tretton åren, var han än befann sig mognade, lärde sig om nya filosofiska riktningar och tog gestalt som en pedagog som under resten av sitt liv – dvs i 39 år vigde sitt liv åt akademin och sin filosofi och pedagogik.

Fyrtioett år gammal bosatte han sig alltså i den gamla hjälten från 2 400 f Kr, Akademos (Hekademos) lund, ogift, barnlös och lärjungar som enda sällskap om man inte räknar in de slavar han ägde. Hans brist på familj har fått eftervärlden att spekulera om hans sexuella läggning. Något vi aldrig kommer få någon visshet om.

Att han aldrig gifte sig kan få sin förklaring utifrån tidens norm. Enligt honom själv var den bästa tiden för en man giftermål vid 35 års ålder. Bruden skulle vara betydligt yngre. Platon var ovanlig redan under samtiden, så det kanske inte är osannolikt att han aldrig träffade den han ville gifta sig med. Men han kan också ha haft, likt sin mästare Sokrates förkärlek för gossar, trots att han i sina dialoger tar klart avstånd från sådana aktiviteter. Enligt filosofen Michel Foucault i sin andra volym av Sexualitetens historia, var inte synen på homosexualitetens skadlighet byggd på föreställningen att den var omoralisk utan att den förhindrade det naturliga uttrycket för fortplantningen mellan man och kvinna och som på så sätt garanterade mänskligt fortbestånd.

En annan förklaring till att Platon aldrig gifte sig kan vara att han hyste en för samtiden oerhörd respekt för kvinnan i kombination med den syn på manlighet som rådde och som han förväntades leva upp till. Flera kvinnor, Diotima och Aspasia, Perikles följeslagare, som beskrivs i hans dialoger står som förebilder för kunskapssyn, pedagogiskt förhållningssätt och tänkande kring filosofiska frågor. Hans mor var kvinnlig filosof, flera av hans lärjungar var kvinnor och inom den pytagoreeiska läran som han studerade var det kvinnliga inslaget vanligt bland filosoferna. Dessutom proklamerade han för att väktaren (filosofen) för idealstaten mycket väl skulle kunna ha varit en kvinna. Något som han hånades för av sina medbröder.

Den svenska författaren Theodor Kallifatides skriver i sin triologi Bönder och herrar att varje anständig grekisk man vet att man inte har samlag med den man älskar om detta inte sker under den äktenskapliga kappan. Endast med de kvinnor mannen känner lust för och inte älskar kan han ha samlag med. Risken för anakronism är oerhört stor om man använder sig av denna beskrivning. Eftersom en hel del i den grekiska nutida kulturen och den grekiska identiteten kan härledas från den antika tiden är risken för anakronism inte överhängande stor. Belägg för denna tolkning kan jag hitta hos Foucault då han framhåller att . Oavsett skälen levde troligen Platon ensam om man med detta menar ett ungkarlsliv. Detta ensamma liv bidrog troligen till att han hade tid att gå djupt in i sin tankevärld och gå in för att utveckla sin teori om idévärlden, samt om livet efter dödsögonblicket.

Lunden Akademos finns alltså kvar än i dag, men är en spillra jämfört med hur den måste ha sett ut under dess storhetstid. Av själva akademin och Platons bostad finns inte ett spår kvar. Endast fragment av grunden till Akademos hus som nu är över 4 000 år gammal ser ut att krypa upp ur jorden i ett uppgrävt hål med skyddande träd runt omkring. Akademin som institution överlevde i 915 år, fram till år 529 e Kr, då den stängdes av kejsare Justinanius.

Värt att berätta är att hjälten Akademos planterade tolv olivträd (sidoskott från Athenas olivträd på Akropolis) med tanke på att olivträdet står för fred och rikedom för staten , en symbol efter Athenas kamp med Neptunus som hedrades genom ett tempel i Suinon, Greklands sydspets med utsikt över havet. Man sökte upp Neptunus om man var rädd för något. Han tros ha svept bort rädslan. Athena kastade ett spjut som borrade sig ner i jorden på Akropolis. Och där spjutet landade växte ett olivträd upp.

Olivträdet och dess olja är viktigt för grekerna än i dag. Och det är alltså mer än en inkomstkälla. Det är en symbol. Att hugga ner ett olivträd kan under den klassiska tiden ha setts som en krigshandling om man sätter följande händelse i centrum. Under året 86 f Kr. fällde romaren Sulla lundens olivträd. Sju år senare begav sig fem av de intellektuella i Rom till lunden för att vörda minnet efter Platon och hans efterföljare, brorsonen Speusippos, lärjungen Xenokrates, samt Polemon och Carneades som alla blev ledare för akademin i kronologisk följd. Bland de romerska intellektuella år 79 befann sig Cicero, hans bror Quintos, hans yngre kusin Lucius Cicero, samt Marcus Piso och Pompinius Atticus. Med tanke på att den grekiska tidens tankar och andliga rum fortfarande var betydelse för de intellektuella i Rom kan man tänka sig deras känsla av sorg och bedrövelse då de besökte den vandaliserade lunden.

En liknande känsla kan man få av lunden i nutidens Athen. Lunden används av somliga athenska medborgare som en avskrädestipp. Knappast någon krigshandling eller ett tecken på medveten bristande respekt för det athenska intellektuella livet, men kanske ett tecken på den bortglömdhet som tycks råda vad gäller Platon hos folket. Trots det yttre intrycket av bortglömdhet tycks hans tänkande leva kvar, åtminstone i de intellektuella kretsarna. Litteratur skriven av grekiska författare innehåller ofta referenser till Sokrates och Platon, samt beskrivningar som ger en läsare information av att dessa fortfarande lever kvar i folkets historiska, men immanenta mentalitet. Likt naturliga inslag i tillvaron. Trots ett överväldigande intryck av bortglömdhet finns det ett torg, som är uppkallad efter Platons akademi ca 10 minuters gångväg från själva utgrävningen Akademias Platonas. På torget finns en kyrka, planteringar, sittplatser och det gamla huset efter en Platonförening och en igenvuxen bakgård i anslutning till detta, och en lång gata. Där har statsbussen med sin slutdestination Akademias Platonos skrivet i fram sin hållplats. En gata är uppkallad efter Platon – Platonas i anslutning till torget och parallellt med själva utgrävningen i lunden Akademos. Vidare har han gett namn åt en mer tvivelaktig inrättning på samma gata med ordet Erotas precis efteråt. Bortglömdheten visar sig i att dessa platser är försummade om än inte förslummade.

På Platons tid frodades olivträden i en oas i ett landskap som blev sönderbränt under den grekiska solen. Då fanns ingen bebyggelse utanför. Man kan tänka sig cikador i lunden under hans tid. Att han tar upp dem i en av dialogerna är med stor sannlikhet ett tecken på att de levde nära honom.

I Platons dialog Faidros i den svenska översättaren Jan Stolpes nya översättning samtalar Sokrates och Faidros om tal och skrift. Faidros frågar om vi inte behöver dessa njutningar dessa kan ge oss. Sokrates börjar tala om cikadorna och lägger ut en liknelse som skall förklara allt för Faidros:

Sokrates svarar: Tid har vi ju i alla fall, verkar det. Och dessutom tror jag att cikadorna tittar på oss medan de sjunger och pratar med varann över våra huvuden som de brukar när det är hett. Och om de skulle få se oss två göra som folk i allmänhet brukar göra vid middagstid: sluta upp med att samtala, slumra in, bli slöa i huvudet och låta sig förtrollas av dem, då skulle de med rätta skratta åt oss och tycka att det var ena riktiga slavar som hade kommit till dem på den här viloplatsen för att sova middag likt får vid källan. Men om de ser oss fortsätta samtalet och oförtrollade segla förbi dem som de vore sirener skulle de säkert glädja sig och ge oss den gåva som gudarna låter dem skänka åt människor.

Faidros frågar: Vad är det för en gåva?

Sokrates svarar: Det passar sig inte för en man som är vän med muserna att inte ha hört talas om sådant. Det här är vad som berättas: en gång var cikadorna människor och levde före muserna. Men när muserna föddes och sången dök upp, då sägs det att en del av den tidens människor blev så överväldigade av sjungandets njutning att de struntade i att äta och dricka och dog utan att märka det. Av dem uppstod sedan cikadornas släkte, och av muserna fick de den gåvan att de inte behövde någon näring när de väl hade fötts: utan mat och dryck kunde de omedelbart sätta igång med att sjunga och fortsätta ända tills de dog, och efter döden fick de komma till muserna och inberätta vilka på jorden som hedrade vilken musa.

Sokrates säger slutligen att den musa som var den äldsta, Kalliope och den näst äldsta, Urania berättade cikaderna för om dem som lever ett liv i filosofi och hyllar just deras musiska konst – av muserna är det ju framför allt dessa två som sysslar med himlen och med gudars och människors tal och låter höra den skönaste tonen. Vi har alltså många skäl att tala, inte sova, nu vid middagstid.

Som så många gånger förut när man tar del av Sokrates ord är det lätt att inse sina egna tillkortakommanden. Det är lätt förtrollas av cikadernas sång och sövas av den och av den fuktiga hettan. En längtan efter att få höra den igen uppstår när man en gång hört den. Till skillnad mot Sokrates som egentligen är medveten om att han inte vet någonting, fast detta sägs bevisa att han verkligen vet massor, så är de flesta av oss dem som förtrollas och sövs av cikadernas sång.

När jag själv en gång satt under ett gammalt olivträd som dag ut och dag in sköt oliver på mig och marken intill en vit husfasad i 42 gradig hetta, samt grenar som krafsade på mitt fönster om natten intill som om det hela tiden ville få mig uppmärksam på dess existens, undrade jag varför cikaderna sjöng som de gjorde. Jag försökte få syn på dem, men såg bara något svart då och då som for förbi och ovanför mig. En gång höll en av dem på att krocka med mig, men jag hann aldrig se hur den såg ut. Kunskap om cikadernas uppgift och varifrån de kommer, enligt Sokrates, ger oss en vink om att vi inte skall förtrollas och/eller förslappas utan hela tiden söka efter förståelse om livet. Vi skall alltså tänka på när vi hör cikaderna, att de kommer att dö och berätta för muserna vilken typ av människa vi tillhör. Har man en gång hört cikadornas sång glömmer man den aldrig. Dödens sång? Finns det inte en fågel som sjunger som vackrast precis innan den skall dö?

Det troliga är att lunden skänkte ro för dem som bodde där. Eftersom det inte finns några spår kvar kan vi inte göra någon rekonstruktion som på andra platser i Athen. Vi kan dock spekulera kring hur det kan ha sett ut och hur verksamheten var strukturerad.

Det finns en storslagen fresk av Skolan i Aten, målad av Rafael (1508-1611), som nu finns i Vatikanska muséet i Rom. De flesta antika forskare och studerande känner till fresken. Platon och Aristoteles är centralgestalterna. Platon pekar upp mot sin idévärld och Aristoteles har sin arm horisontellt framsträckt – en symbol för Aristoteles skeptiska hållning till idévärlden. För honom är det sinnevärlden som har betydelse. I Rafaels fresk finns många av historiens filosofer. Den är symbolisk, inte målad efter verkligheten. Men den storslagna målade interiören ger en föreställning om att Platons akademi var en stor byggnad i likhet med ett av templen på Akropolis eller på den antika agoran. Viktigt att tänka på här är att det är medeltidens tolkning av den klassiska tiden som bidrar till detta uttryck.

Det är svårt att tro på att Platons akademi var storslagen under samtiden. Med tanke på den avsmak för frosseri och överdåd han ger uttryck för i sina dialoger[5], var nog akademins interiör och yttre byggnad relativt modest. Kanske detta förändrades någon gång under de drygt 900 år den existerade, men det är ingenting vi känner till. Frånvaron av rester, spår av byggnaden i nutid talar emellertid mot en sådan förändring. Något bör ha funnits kvar om den byggts av samma material och i samma dimension som andra byggnader.

En promenad i den ger en känsla av ro och frid, trots det avlägsna bruset från det centrala Athens biltrafik. Detta är inte platsen för materiell storslagenhet och prakt, utan för småskalighet, anspråkslöshet, meditation, rymd och frihet. Det är svårt att säga om Platon och hans lärjungar kunde se Akropolisklippan därifrån, men troligen kunde de. I nutid är det en av de få platser i Athen där man inte kan se klippan.

Även om själva akademin inte var storslagen, så var alltså tankarna som föddes här storslagna och lyckades om än i anpassad form överleva i tusentals år.

Det har spekulerats en hel del om verksamheten på akademin. Inte någon av oss kan ge något tillfredsställande svar. Vi har ju egentligen bara dialogerna att utgå från, samt våra föreställningar om dåtida pedagogiska förhållningssätt. Jag har i min analys utgått från hur dialogerna är strukturerade och vilken praktisk pedagogik denna struktur förmedlar. Analysen visar en mängd pedagogiska metoder som implicit och explicit förmedlas till läsaren av dem. Med tanke på att akademin var sätet för framtida ledande filosofer i en stat är det troligt att Platon hade ett flertal metoder som passade en ledare. En rimlig tolkning är att följande pedagogiska metoder förekom: argumentativa övningar, gemensamt kunskapssökande, föreläsningar, skrivning av sokratiska dialoger, berättande, läsande av andras verk, inlärning av de filosofiska lärorna, kritiskt tänkande, övningar i självinsikt och enskilda samtal[6].

Efter Platons död år 347 tog brorsonen Speusippos över akademin och det mer skeptiska inslaget i Platons filosofi fick större betydelse. Verksamheten utvecklades mot en filosofisk inriktning som kom att kallas för platonism. Aristoteles som var Platons lärjunge i omkring tjugo år, lämnade akademin, troligen på grund av en akademisk tvist med Speusippos, och lämnade Athen.

Annonser