Visionen och verkligheten

Visionen och verkligheten

Värme och hetta, torka och fuktighet kan förslöa och lura det mänskliga medvetandet, samt försämra omdömet. Men dessa vädertyper kan likaväl stimulera kreativitet, nytt tänkande och filosoferande. Om man lägger ihop detta med cikadors sång och möjligheten till tid kan man tänka sig att livet för Platon i sin bostad intill akademin var osedvanligt produktivt. Om man också sätter sig in i hans tro på gudarna, vilket han delade med andra, så är hans fantasifulla produkter i form av dialoger ingenting att förundra sig över.

Platon hade en vision om en stat som var idealisk likt Atlantis som försvann djupt ner i havet. Han var uppvuxen med att få världen förklarad genom myter och genom hjälten Homeros sånger. Även om han i vuxen ålder och genom Sokrates bildande verksamhet och sitt eget tänkande kom fram till att detta var lögn och bedrägeri, så var han påverkad av detta sätt att förklara och förmedla viktiga budskap. Han använde sig av myter och liknelser i sina egna dialoger för att peka på det väsenliga. De flesta skapade han själv, men en myt som var allmänt känd var just myten om Atlantis (som troligen inte uppfattades som en sådan, utan som en sanning under den grekiska antiken). Jämför man Atlantis och Platons idealstat så upptäcker man denna påverkan. Spartas styrelseskick tycks också ha varit Platons inpirationskälla. Idealstaten som han beskriver i dialogen med namnet Staten skall ses som en vision, inte hans praktiska pedagogik.

Staten skulle ledas och vaktas av en filosof – därför kallades den för Väktare. Alla människor skulle tilldelas sin egen plats i staten som passade deras förutsättningar. I två brev, det tredje och det sjunde, i dialogen Staten beskrivs den första utbildningen och den högre bildningen. All undervisning skulle börja med berättelse, men dessa skulle utgå från det verkliga, inte genom sagor, myter eller rena lögner. Berättelser skulle vara sanna, men de fick inte vara grova eller skrämmande. Den högre bildningen var helt igenom byggd på ett vetenskapligt sätt att se på världen. En bildning som var reserverad endast för dem som skulle ha ledande uppgifter i idealstaten. Denna utbildningspolitik ger ett starkt intryck av ett elittänkande och bygger på en odemokratisk utbildningsteori. Att Platon i flera dialoger fördömer demokrati gör inte intrycket svagare.

Om man däremot genom en analys undersöker hans pedagogik i alla dialogerna får man fram en totalt motsatt bild. I dem ser man hans insikt om att människor lär sig på olika sätt, ser på kunskap på olika sätt, samt att pedagogiken leder fram till demokratiska, ansvarstagande och självständiga medborgare.

Här är det viktigt att skilja på själva pedagogiken och utbildningspolitiken. Pedagogiken leder fram till detta, men eftersom detta inte skulle gälla alla, så blir utbildningspolitiken odemokratisk. Platon har länge ansetts vara odemokratisk av en så gott som enig forskarkår. Denna uppfattning är central vad gäller hans vara eller icke-vara inom den moderna pedagogiken. I min avhandling konstaterar jag att frågan inte är ordentligt utredd och att jag funnit att han är både demokratisk och odemokratisk. Jag menar att det är möjligt att vara både-och att det är vår dualistiska föreställning som förhindrar oss att godta denna möjlighet. Platon var öppet odemokratisk på så sätt att han menade att bildningen endast skulle gälla en viss grupp. En analys och tolkning av hans dialoger visar att han troligen praktiserade en pedagogik som leder till demokrati vad gäller den egna kunskapsprocessen[viii]. För även om Platon har en klar bild över idéernas oföränderlighet och sanna kunskap, så leder pedagogiken till intellektuell autonomi i slutändan med utgångspunkt från de två kontrasterande pedagogiska processerna som jag använde mig av. Frågan om Platon var medveten om denna konsekvens är intressant, men blir förmodligen för evigt obesvarad.

Platons pedagogik utifrån en tolkning av dialogerna är komplex och mångfasetterad. I många stycken ger den ett intryck av att vara genial. Den befriar oss från förmedlingspedagogikens makt och från auktoritärt tänkande, samtidigt som den genom att utgå från densamma, är dess förutsättning. Den är en förening mellan gammalt och nytt tänkande, samt mellan fostran och bildning. Platons pedagogik uppvisar många dimensioner och parallella system. Den är kopplad till filosofiska tankefigurer och vardagliga angelägenheter.

Min tolkning får konsekvensen att filosofi hos Platon i själva verket är en pedagogik utan lärare. Genom att kontrastera två processer, pedagogik som påverkan och pedagogik som leder till förändrad omvärldsuppfattning, är det möjligt att få fram resultat som visar att pedagogiken genom sin transformering efter att ha frigjort sig från förmedlingspedagogiken slår ut filosofin till viss grad. Inte de stora filosofiska systemen eller teorierna hos Platon, utan den praktiska tillämpande filosofin. Den som rör sig kring de eviga frågorna – hur vi skall leva vårt liv, prövande av värderingar, etiska spörsmål osv. Ett filosoferande blir hos Platon egentligen ett lärande utan lärare – alltså en pedagogik som leder till intellektuell autonomi.

Den här tolkningen om intellektuell autonomi, kräver en diskussion om de praktiska konsekvenser som uppstår på många områden, inte minst utbildningspolitiskt om en sådan pedagogik skulle börja praktiseras. Den bryter med förmedlingspedagogiken och skapar en typ av människa som kommer att göra ställningstaganden i sitt liv baserade på ett autonomt förhållningssätt till auktoriteter. Som jag tolkar Platon var det precis det han ville uppnå. Hans vilja begränsades emellertid endast till att omfatta sina egna lärjungar på akademin.

Här menar jag att det är viktigt att skilja på ideérna kontra hans praktiska pedagogik och på hans utbildningspolitiska uttalanden. Pedagogikens mål blir annorlunda om den endast omfattar en individ eller alla och själva tillägnandet av den blir avsevärt annorlunda beroende av mängden av elever. Benämningen av den blir också annorlunda – en elitistisk eller folkbildande pedagogik. Själva genomförandet blir mer komplext om pedagogiken gäller alla, åtminstone i nutid med de befolkningssiffror vi har i världen idag. Men själva idén är densamma. Idén om att lärande kan ske utan lärare, och att intellektuell autonomi kan uppnås genom att eleverna skolas till detta redan från början. Genom min undersökning av hans praktiska pedagogik utifrån två kontrasterande pedagogiska processer, upptäckte jag Platons idé om lärande.

Det som ger ett livslångt intryck är en läsning av Platon på egen hand. Det är naturligtvis inte det enklaste, men trösten är att Platons dialoger är skrivna på ett sätt som bidrar till att alla kan läsa honom. Szlezick i Platon och läsaren, menar att dialogerna har olika lås som öppnar sig beroende av vilken läsare det handlar om. Det finns många dialoger att välja mellan och det kan vara svårt att avgöra vilken av dem som ger en samlad bild av Platons vetenskaplighet. Vilken dialog uppvisar både det litterära, filosofiska och pedagogiska inslaget? Dialogen Gästabudet innehåller så många lås, från den lättare nivån till den mer kvalificerade, att vem som helst kan läsa den. Ett barn skulle exempelvis finna ett stort nöje i att läsa om Aristofanes berättelse om den androgyna människan.

Min tolkning av Gästabudet i Platon och hans pedagogik är, i likhet med Szlezicks lås, att den inte har en enda dimension utan flera. Beroende av läsarens förförståelse och kunskap om Platons filosofi och pedagogik tolkar hon den. Min förförståelse och kunskap har gett följande sammanfattande tolkning:

Liknelser i form av berättelser används i samtliga dialoger i syfte att få uppnå förståelse hos läsaren för varför något är som det är. De förklaras och uppmuntrar till förståelse genom den tolkning läsaren gör.

Definitionsanalyser med efterföljande prövning förekommer också i de flesta dialoger. I Gästabudet läggs sex definitioner av Kärleken fram som inte prövas explicit. Men underförstått är det definitionen i Diotimas tal som berättas av Sokrates som anses stå för den rätta. Genom att de fem första ställs i relation till den sjätte i vilken allt klargörs uppmuntrar detta till en förändring. Dessa båda metoder ser jag som en Skapande pedagogik på första och andra nivån, därför att de leder oundvikligen till ett eget skapande och en förändring hos läsaren.

Skapande pedagogik på tredje nivån är den pedagogik som flyter samman med filosofin. Många av Platons filosofiska termer kan återfinnas här. Dialektik, en och samma, ideernas och dess oföränderlighet, och den sanna kunskapen. Här handlar det om en metod som går ut på ett eget tänkande, uppnåendet av intellektuell autonomi. Pedagogiken utgår från att tänkandet uppstår och utvecklas genom en individs existentiella erfarenhet. Ny kunskap och ny begreppsförståelse kan endast uppnås genom att detta förbinds med en existentiell erfarenhet. Diotima gör detta i sitt tal. Hon talar om kärleken som läsaren kan känna igen sig i, i syfte att få fram filosofin.

I Gästabudet syns den fullständiga pedagogiska processen – en pedagogik i fyra huvuddrag förberedelse, förändring, frigörelse och vishet (fullkomlighet) som illustrerar en livslång process, ett livsöverskridande i och med att visheten varar i all evighet, även efter dödsögonblicket. Detta ses dock mer som en övergång till en annan livsform än en slutgiltig förintelse av människan som själ och kropp.

Förverkligandet och den senare Platon

Under senare delen av Platons liv försökte han att förverkliga sin vision, men han gjorde inte några försök i Athen så vitt vi känner till, utom på Sicilien hos tyrannen Dionysios II Företaget misslyckades. Platon genomförde tre resor, den första 388 då han lärde känna Dionysios I och dennes svåger Dion. Den sista resan 361, då sonen till Dionysios blev härskare överlevde han med nöd och näppe. Tyrannen blev ordentligt förgrymmad på Platon och enligt källorna skall han ha blivit fängslad i form av husarrest, samt blivit såld som slav.

Han lyckades dock med en av sina lärjungar som kom till honom efter sin herres död. Det var en frigiven slav som anslöt sig till lärjungekretsen kring Platon och gick i lära på akademin. Efter sina studier återvände han och förverkligade Platons vision, men det gick inte så bra för honom heller. Han blev slutligen mördad.

Platon kom hem efter den sista vistelsen på Syrakusa som varade i ett år. Platon var 67 år gammal vid hemkomsten. Han hade tretton år kvar att leva. Kvar att skriva var dialogen Lagarna, en hårt reviderad version av Staten. Möjligen var hans misslyckanden att förverkliga sin vision bidragande till att Lagarna inte är lika visionsartad och att det som i Staten är rekommendationer nu skall lagstiftas om. Den fokuserar mycket på gudfruktighet och strikta förordningar på hur man skulle upprättahålla den. De tre sista böckerna handlar om detta och hur illa det kan gå om man gör avsteg från lagarna.

Både till form och innehåll är Lagarna annorlunda än de tidigare dialogerna, vilket föranleder många att tro att Platon inte skrivit den eller att den färdigställdes först efter hans död. Men, med tanke på misslyckandet i Syrakusa, samt den traumatiska upplevelsen av att först riskera att dö, men komma undan detta öde, och sedan säljas som slav vid 67 års ålder eller att aldrig få återse Athen och akademin, kan ha bidragit till att Platon nådde insikt om att hans stat aldrig skulle kunna förverkligas. Ett förverkligande kunde inte ske med annat än stränga lagar och stark gudfruktighet. Förebilden tycks nu inte ha varit Atlantis eller Sparta, utan snarare Athen. Huvudpersonerna är Athenaren, Klinias och Megillus, De kommer från Athen, Sparta och Kreta. De gör en lång vandring på Kreta och de är alla gamla. De samtalar om goda och dåliga lagar. Sokrates nämns överhuvudtaget inte, vilket kan vara ett tecken på besvikelse och/eller omvändelsen från dennes tro på människans förnuft. Det troliga är att Athenaren är Platon.

Den gyllene regeln i Lagarna är ”Må jag göra mot andra, vad jag vill att de skall göra mot mig”. Ord som Jesus fyrahundra år senare uttalade. Det är inte osannolikt att Platon skrivit dessa ord och/eller ville förmedla detta budskap med tanke på det innehåll han har i sin teori om andevärlden (idévärlden). Den mest aktuella forskningen kring Platon menar att han var en föregångare till kristendomens tro på evigt liv. I min egen forskning har jag kommit fram till samma sak. Genom att kombinera gudatro med pytagoreéisk tro på själavandring, lade Platon grunden till den kristendomen som Jesus predikade om. Grekiskt tänkande var dominerande under romarrikets storhetstid, som berättelsen om romarna som hedrade den vandaliserade lunden Akademia sju år efter skräckens år 86 bekräftar. Akademin var öppen i drygt femhundra år efter denna händelse. Jesus föddes år 0, enligt vår tideräkning. Det mest sannolika är att även han läste Platon. Vilka konsekvenser en sådan slutsats har om sanningen bakom varifrån Jesus kom och om han var Guds son eller inte är inte något som jag kommer att beröra i den här artikeln. Men vad som kan konstateras är att Jesus inte var den första som talade om hur man skall leva eller om ett evigt liv efter dödsögonblicket.[ix]

Annonser

2 thoughts on “Visionen och verkligheten

  1. LeoB

    Hej Monika!

    Det här skrev du för länge sedan, men jag såg det igår (efter en blogg-kommentar du gjort som gjorde mig nyfiken).

    Jag kan nästan ingenting om det här, men jag tyckte det var väldigt roligt att läsa Karen Armstrongs bok Världsreligionernas födelse. Där tar hon upp den gyllene regeln och beskriver dess historia (även Sokrates och Platons plats där) så som hon ser den.

    Hennes beskrivning känns relevant och jag uppskattar att hon för fram den gyllene regeln och dess betydelse. Känner du till hennes beskrivning? Vad tycker du?

Kommentarer inaktiverade.