En lärare/ledare som förhandlar

dscn3084a.jpg

… är inte någon som abdikerar. Det är en ledare som ställer krav på motparten, men som samtidigt inser att andra ställer krav och är villig att se om det finns ett förhandlingsutrymme.

En lärare eller ledare av alla de slag har en maktposition genom att de har en roll som innebär att leda över andra på olika sätt. Den är beroende av att andra låter sig ledas. Därför kan en lärare eller ledare också tas ifrån makten. En lärare som abdikerar är en som överlåter all makt till eleverna. Den abdikerade läraren gör precis som eleverna säger, tar inte ansvar överhuvudtaget. Låter allt gå! Tycks ha attitydeen – vi får se hur allt går och hur de fixar det här?

Nu har det hänt att en bloggare har tolkat mitt resonemang kring att man som lärare kan få en större makt genom att låta eleverna se att hon eller han kan lämna ifrån sig en del av makten som att detta är en lärare som abdikerar. Naturligtvis menar jag inte det. Snarare talar jag om en lärare som kan rucka på sitt eget, låta eleverna på t.ex. högstadiet (som det i det här fallet handlade om) komma fram, men samtidigt ta sitt ansvar och förhandla om något som i slutändan ändå bidrar till att målen kan uppnås. För som lärare har man ju ansvar för att mål skall uppnås. Men det är inte alltid så att det endast behöver vara lärarens egen planering eller tanke kring det hela som bidrar till att målen uppnås.

Det finns två sätt – ett att man ser att elevernas förslag är minst lika bra som ens eget och att målen uppnås vilket som, två att målen inte uppnås med deras förslag och man förhandlar om ett annat som gör det. De får göra något de vill göra, samtidigt som jag får underlag för t.ex. betyg genom något de kan gå med på för att få göra det dom vill. På så sätt stimulerar man också lärandet, samtidigt som man lär dem att i en demokrati, så finns det möjlighet att förhandla.

Jag menar att det finns med stöd i forskningen, men också har jag egen erfarenhet av att det finns en inneboende makt i en lärarroll. En makt som många elever vill ta ifrån läraren. Om läraren då visar sig villig att ge bort en del, kan hon eller han få en större makt. Därför att respekten ökar, samt att eleverna inte längre har något att kämpa emot. De får istället känna att de är jämlikar därför att de kan förhandla om något de själva känner känns bättre för dem att göra.

Om det skulle vara så att en lärare som förhandlar med sina elever skulle vara en abdikerad lärare, har alla ledare som förhandlar abdikerat. Det låter ganska orimligt.

En ledare som inte hävdar sin makt, får ofta en större makt. Därför att istället för motstånd skapas en respekt för någon som inte hävdar sin makt. Det ser bara ut som om den som hävdar makten har en större makt, men för att inte förlora makten, måste den hela tiden kämpa för att få behålla den. Om om den behöver kämpa, så är makten minimal. Vilket någon som är villig att förhandla inte behöver göra.

Det finns en del som anser att ovanstående är flum. Men det troliga är att det är dom som föredrar en auktoritär lärare. Och för min del har de all frihet i världen att föredra det. Men för den skull är det knappast flummigt att förespråka något som t.o.m världens ledare sysslar med alltsomoftast – att förhandla. Men det är inget man dagligdags behöver göra som lärare, utan när det uppstår ett motstånd till det man tänkt sig eller till den planering man har gjort.

Att skapa metoder i syfte att ta makten över en klass på högstadiet för att lära dem vad demokrati är, synes för mig vara nästintill omöjligt. Det finns en motsättning i detta, som troligen innebär att man immanent ger budskapet om motsatsen. Ett budskap om att de egentligen inte har så mycket att säga till om. Eftersom det är någon annan som bestämmer, t.o.m. när de skall få utrymme att bestämma.

Annonser

6 thoughts on “En lärare/ledare som förhandlar

  1. Inga M

    ”Idealet är ju att jag som lärare ska bestämma bara det jag måste bestämma inte ett dugg mer, men jag ska ha makten att vara den yttersta garanten för ett demokratiskt förhållningssätt”

    Jag är ju bloggaren som Du hänvisar till och det här är det jag skriver i min kommentar på min blogg. Inte att läraren ska bli någon som lystet utövar makt i egna intressen och som söker konfrontation för dess egen skull.

    För mig är det centralt att läraren har så mycket att säga till om i klassrummet att han / hon kan se till att det blir demokrati i skolarbetet och inte något annat. Skolans arbete ska vila på demokratisk grund, det är självklart och reglerat uppifrån, det är inte förhandlingsbart. Läraren ska ha ett så starkt ledarskap att enstaka elever eller elevgrupper inte kan ta över och utöva diktatur. För det är en grym diktatur ¨många gånger. Det är en diktatur som innebär att rösterna i klassen tystnar en efter en. Om elevdiktatorerna så bestämmer så blir det inte ens tillåtet att göra ett bra skolarbete. Det kan utvecklas till ett förtryck som ingen av oss vuxna skulle acceptera att arbeta i. Därför menar jag att det ytterst är läraren som måste ha ansvaret för att skydda både enskilda elever mot eventuellt förtryck och det demokratiska arbetssättet i skolan. Demokrati betyder ju att alla ska få göra sin röst hörd, inte bara en liten grupp. Och läraren måste i sitt demokratijobb se till att alla vågar prata, vågar för fram sin åsikt, vågar ta plats i gruppen. Det är ju på något sätt kärnan i det hela.

    Ja jag tycker att läraren ska ha så mycket makt som ändå följer med lärarrollens uppdrag. Att vara den som guidar eleverna i det här kunskapssökandet och som är beredd att ta ansvar.

    Och självklart ska läraren söka mandat för sitt ledarskap hos elevgruppen genom att bygga upp ett förtroendefullt förhållande till var och en. Det finns ingen annan väg. Och i det förtroendefulla förhållandet ingår självklart att vara lyhörd och lyssna noga på eleverna. Och att förhandla inom ramen för de regler som gemensamt beslutats i demokratisk ordning och det som står i lagar och paragrafer. Det gäller ju att vara tydligt inför eleverna när det gäller vad som är förhandlingsbart och inte. Jag vet inte om jag kan uttrycka mig tydligare än så här.

    Intressant att få chans att debattera de här frågorna är det!

  2. Monika Ringborg Inläggets författare

    Ja Inga, det är intressant att debattera frågorna och det är just debatt och diskussion som är viktigt, inte bara i lärarlaget eller på den enskilda skolan eller institutionen vi jobbar på. Det är lätt att man bara ser en enda sida eller ett enda sätt av hur det skall vara och hur man skall utöva ledarskap. Speciellt om skolan eller institutionen har haft samma lärare under en längre tid.

    Våra studenter får träffa många olika lärare/ledartyper under sin utbildning. Det finns både för- och nackdelar med det. Fördelen är att när de kommer ut har de fått möjligheten att få med sig i bagaget att det finns många olika sätt att vara på och därmed blir inte en annan lärarpersonlighet än de själva är, någon de behöver bekämpa utan lära sig av.
    Jag är medveten om att det inte är och har varit likadant överallt inom lärarutbildningarna i Sverige eller där jag själv har verkat, men själv försöker jag inte vända om någon. Men eftersom jag även har ett uppdrag, så är det ju detta jag måste följa. Och det är att ta fram mångfalden och att det finns flera sätt att se på en sak, en företeelse, en situation mm. Men jag förmedlar mycket immanent genom mitt sätt att undervisa och förhålla mig. DET kan man aldrig komma ifrån.

    Jag tror, som jag sagt tidigare att vi är relativt överens gällande vad som behövs i skolan för att det skall fungera. Men när det gäller synen på lärarroller. tror jag vi skiljer oss åt. Och det ser jag inte som någon nackdel, utan fördel. Alla kan inte vara stöpta i samma form. Våra elever/studenter är det ju inte. De behöver bemötas på olika sätt, ha möjlighet att få olika typer av undervisning. Det är så arbetslivet, samhället ser ut – varför skall då skolan vara uppbyggd efter en mall eller modell som ALLA skall följa. Det är av olikheterna hos andra och deras sätt på världen som vi också lär oss och även kan få nya insikter.

    I grundskolan där eleverna är tvingade att gå och därmed har de väldigt liten makt, behöver nog en lärare växla mellan olika typer av ledarskap beroende av vilken klass de har, samt vad klassen behöver. Är det en problematik i klassen, kan ett auktoritärt ledarskap vara modellen. Men om det inte finns någon problematik kan ett demokratiskt vara det. Men utrymme för förhandling, tror jag behövs överlag. Det är nog viktigt i dagens skola med det samhälle vi har, att eleverna får ett större utrymme. För att det skall fungera, behöver emellertid lärarna tänka lite annorlunda. För den skull behöver man inte släppa det gamla, men kanske modifiera det till dagens samhälle. Men min erfarenhet är att det är det situationsinriktade ledarskapet som förordas framför de andra.

    Jag ser inte det viktigaste hur man skall få makt, utan hur man på det mest effektiva sätt förvaltar den makt man redan har när man är lärare. Som privatperson har jag ingen makt alls, men som lärare har jag den makt som traditionellt finns inbyggd i rollen. Makten över eleverna och studenternas vardag, liv och framtid. Makten att styra och på vilket sätt man gör det är väl det vi diskuterar nu.

    Jag har aldrig uppfattat att du menar det här:
    att läraren ska bli någon som lystet utövar makt i egna intressen och som söker konfrontation för dess egen skull.
    Men jag tror inte eftersom det handlade om att lära eleverna om demokrati, att det är det rätta sättet att ta makten över en elevgrupp när man skall göra det. Möjligen kan det vara så i specifika fall, men inte generellt.

    Jag har heller aldrig förordat att låta eleverna/studenterna själva lägga upp undervisningen eller bestämma vad som skall göras. Det är att lägga ett ansvar på dem, som jag har. För hur skall de som är där för att lära sig, kunna klara av det. Men ett större utrymme behöver nog alla få, varhelst de är, på en skola, en högskola/universitet och på en arbetsplats. Och lyckliga och harmoniska eller i varje fall sedda människor lär sig och arbetar mer effektivt. Det vet alla… Och kanske de (vi) själva skall få uttrycka vad de behöver och definiera sig själva, istället för att vi som lärare/ledare gör det.

    PS!
    Ser nu att det inte är så bra att skriva kl. 7 på morgonen.
    Ursäkta lite fel här och där!

  3. Monika Ringborg Inläggets författare

    Läraren ska ha ett så starkt ledarskap att enstaka elever eller elevgrupper inte kan ta över och utöva diktatur.

    Det här är det jag talar om när jag skriver om att avväpna motständet genom att inte hävda sin makt till varje pris. Det kan också vara ett starkt ledarskap, eller hur? Förmågan att förhandla kan vara ett tecken på just styrkan i ett ledarskap. Men många gånger kanske vi tror motsatsen och antar att det är det gamla beprövade sättet att utöva ledarskap som skall gälla. Ett ledarskap som kväser istället för befriar.

    Eftersom jag inte har mer information än den du ger mig, kan jag bara uttala mig rent generellt. För jag vet ju inte alls vad det beror på att det blir diktatur i de fall detta sker och som jag förmodar du har erfarenhet av. Har egna exempel, men jag är förhindrad att redogöra för dem, vilket väl gäller även för din del. Så, vi får nöja oss med att diskutera det här i generella termer.

    Ja jag tycker att läraren ska ha så mycket makt som ändå följer med lärarrollens uppdrag. Att vara den som guidar eleverna i det här kunskapssökandet och som är beredd att ta ansvar.

    Självklart, men det kan ske på olika sätt, fast jag gärna skulle vilja byta ut ”den som guidar” till någonting annat. För det signalerar lite att läraren skall vara och ses som den som vet bäst och den som skall förmedla detta vetande om hur man söker kunskap i alla lägen. Vill också ändra lite på det här du skriver om att läraren är beredd att ta ansvar. Läraren är skyldig att ta ansvar. Men det finns många olika sätt att göra det på.

Kommentarer inaktiverade.