Pedagogisk retorik

Genom bloggarna Tysta Tankar och Ann-Marie Körling blogg har jag läst en artikel i Sydsvenskan om att lärare inte endast behöver ämneskunskaper utan också pedagogisk retorik.

Retorik som konst och vetenskap föddes som en pedagogisk disciplin, ur en önskan att lära sig tala övertygande. Retoriken ger redskap för det pedagogiska målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar i det övergripande syftet det goda samhället. Det gäller inte minst kunskaper och begreppsliga redskap som rör lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande.

Retorik använder man sig av för att övertyga någon. Men frågan är om vi som lärare skall övertyga eller om det är eleverna själva som skall lära sig övertyga och bli övertygade om någonting genom sitt eget lärande. För om läraren använder sig av retorik och övertygar med bravur eleverna om någonting, så förhindrar man ju deras eget tänkande. I vilket fall blir det likadant som för dem som hamnade under Sokrates vassa retorik att de blir övertygade till den grad att de inte kan göra annat än säga – Javisst Sokrates. Du har helt rätt.

Man talar även om de gamla grekerna

De gamla grekerna insåg att karaktären inte var något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av kloka och vältaliga lärare.

Jag undrar då vilka greker man hänvisar till och under vilken tid. De hade liksom i nutid olika uppfattningar om pedagogiska frågor, fast de då inte talade med samma terminologi som vi. Det verkar dock som om man refererar till sofisterna.

Att se lärare som kunskapsbärare och förebilder är en gammal och konservativ syn på hur en lärare skall vara och tyvärr får detta konsekvenser på Vad det innebär att vara lärare. På hur undervisningen framöver förväntas gå till. Det blir mindre utrymme för eleverna och ett större för lärarna. Och vill man ha det så, ja då får man också ta i beaktande att det blir på bekostnad av självständigt ansvarstagande medborgare som själva drar slutsatserna och inte bara har blivit övertygade.

Så om vi lärare skall använda oss av pedagogisk retorik är det ytterst viktigt att eleverna OCH studenterna också får lära sig hur denna retorik kan genomskådas. Kritiskt granskande i kombination med pedagogisk retorik. Ja, då är jag med på tåget. Inte annars! Då är vi fortfarande i greppet om att allt handlar om BRA lärare enligt en mall/modell istället för om Lärare. Eller är det idén om den goda läraren som återuppväckts.

Sen frågar jag mig hur vi skall kunna övertyga våra skärpta lärarstudenter om någonting som de kan genomskåda på fem sekunder.

Jag tror på äkthet inte retorik när det gäller nedanstående citat från artikeln. För om man är äkta så skapas också dessa känslor. Och äkta blir man inte, som jag ser det genom att lära sig pedagogisk retorik. Utan genom att ta fram äktheten och våga visa den.

Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet, eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Vem läraren är saknar inte betydelse.

Annonser

12 thoughts on “Pedagogisk retorik

  1. Mats

    Jag tror att den motsättning mellan äkthet och retorik som Monika beskriver delvis är överspelad. Traditionen av övertalning och manipulation är naturligtvis stark men det finns också något viktigt i att det faktiskt handlar om att övertyga varandra. Chaim Perelman försökte överbrygga motsättningen mellan idealism och relativism genom den s.k. nya retoriken och jag tror att vi som möter människor måste manövrera mellan dessa ytterligheter.

    Om vi tar detta mångtydiga retorikbegrepp och kombinerar med ett amöbaliknande begrepp som ”pedagogisk” – ja då är nog chansen stor att vi hamnar i förvirring. Intressant förvirring!

    Retorikbegreppet är svårt och jag citerar (långt) ur retoriklexikonet
    http://www.retorikportalen.se/start/node/4
    (Stryk om du bekymrar dig för upphovsrätt)

    Retorik (av gr. rheo ‘jag talar’) >> Oratoria (lat.)
    Retorik är ett tvärvetenskapligt ämne. Den följande av Göran Sonesson omarbetade definitionen av retorik är en av de två vanligaste som idag förespråkas inom den akademiska världen i Sverige och innehåller tillägg till ursprungsversionen som är den andra som förespråkas. Ursprungsversionen, ”Ämnesbeskrivning av Retoriken som akademisk disciplin Version 97-11-30”, finns publicerad i Rhetorica Scandinavica, nr. 12, 1999. En avskrift av denna kan du ladda hem här i pdf-format. Sonessons version kan du ladda hem här i pdf-format.

    Retoriken är det allmänna studiet av mänsklig kommunikation som målinriktad och situationsanpassad handling. Därmed rör den frågor som angår även andra vetenskaper. Men det retoriska perspektivet har ämnesspecifika drag som utvecklats under en lång historisk tradition:

    1) Historiskt sett utgår retoriken utgår från det talade språket. Modern retorik tillämpar emellertid den av det talade språket inspirerade modellen också på andra kommunikativa fenomen, såsom skrivna texter, gester, kroppsställningar, bilder, musik, riter, osv., med hänsyn också tagen till hur dessa andra meningsbärande handlingar skiljer sig från talspråket.

    2) Retoriken har en helhetssyn på kommunikationen. Det innebär att retoriken intresserar sig för alla moment i den kommunikativa handlingen, och att den fattar och förklarar varje enskilt inslag utifrån dess funktion i helheten. Alltså intresserar sig retoriken för hela förloppet från en talares intentioner över de uttrycksmedel han förfogar över och hur han gör bruk av dem till åhörarnas reaktioner. Helhetssynen innebär också att retoriken inte bara beaktar det i kommunikationen som riktar sig till förnuftet utan också det som vädjar till våra sinnen, känslan och viljan, och att den betonar dessa förmågors oupplösliga samspel.

    3) Retoriken försöker alltid förena praktik och teori. Den utgår från vår konkreta erfarenhet att tala och lyssna, skriva och läsa, skapa och betrakta bilder, agera, etc., och vill till denna foga en kritisk medvetenhet om effekten av olika språkliga uttryck och andra sätt att uttrycka sig och om generella regler och strukturer i olika uttrycksmedel.

    4) Retoriken betonar att uttryck och innehåll är oupplösligt förenade med varandra i all kommunikation. Utifrån den grundsynen försöker den visa hur människans kunskapssökande och åsiktsbildning betingas av de olika uttrycksformer hon har till hands – och att dessa uttrycksformer i sin tur är präglade av en viss tid och kultur.

    5) Retoriken är, i enlighet med den antika definitionen som i nutiden fått förnyad aktualitet, konsten att övertyga i situationer där mer än en mening uppfattas som möjlig. Med avseende på denna trängre mening av övertygande intresserar sig retoriken för uttryckssfärer som juridik och politik, religion, massmedia och reklam, men också för vissa aspekter av vetenskap, litteratur och andra konstarter. Retoriken framhåller argumentationens betydelse men även det ständiga samspelet mellan rationella och irrationella element i de uttrycksmedel som kommer till användning liksom de manipulativa möjligheter de rymmer.

    6) Men retoriken är också, i enlighet med den definition som varit förhärskande under det senaste halvtusendet i västerlandet, konsten att upprätta konventioner och att, genom ett konkret handhavande av uttrycksmedlen, åstadkomma medvetna brott mot redan existerande konventioner, och därmed, i spänningen mellan gammalt och nytt, skapa ny mening, nya innebörder – det vill säga nya konventioner. Denna definition, som med viss rätt kritiserats för den begränsade uppfattning av kommunikationssituationen den rymmer, har fördelen att betona vikten av valet och utformningen av uttrycksmedlen för att en kommunikationsakt skall kunna äga rum. Det är också en definition som fungerar bättre i förhållande till litteratur och konst och som har en högre grad av tillämplighet på vissa uttrycksmedel som t.ex. bilder.

    7) Retoriken har alltid rymt en diskussion om människans ansvar för sina uttrycksmedel och sina handlingar. Däri ligger förutsättningen för att utveckla ett etiskt förhållande till kommunikation och en kritisk granskning av det offentliga meningsutbytets former och innehåll.

    I våra dagar har ämnet retorik fått en förnyad aktualitet av i huvudsak tre skäl. Retoriken inrymmer en väl beprövad och effektiv pedagogisk metod att lära människor att tala och skriva väl; det finna ett stort behov av dessa färdigheter i många samhällssektorer idag. Den kan också bidra till en kritisk medvetenhet och debatt om språket och andra kommunikationsformer i det moderna samhället. Slutligen kan den infoga dessa i ett historiskt perspektiv genom ett komparativt studium av språket och andra uttrycksmedel i andra epoker och samhällsformer.

  2. Inga M

    Även det äkta behöver kommuniceras på ett bra sätt. Man kan väl inte utgå från att lärare vill övertyga enbart om fel saker och om ”oäkta” utan om det äkta och bra.

  3. Monika Ringborg Inläggets författare

    Anne-Marie … Du är välkommen åter!

    Mats
    Redan när jag läste i Rosengrens avhandling om Chaim Perelman var jag mycket tveksam över hans sätt att behandla pedagogiken. Han talade också om retorik i sammanhanget. Som jag skriver i inlägget så har jag svårt att se annat än att de kan få de konsekvenser jag tar upp. För om det inte får dessa, ja då måste alla förstå Chaim Perelman eller Rosengren kanske. 🙂

    Visst är förvirringen intressant. Men som sagt …

    Ja, jag vet inte alls hur det är med upphovsrätten i det här fallet. Möjligen får jag radera, men du har ju länken så … Vi får se.

    Inga
    Jag talar inte om saker när jag pratar om äkta, utan om att kommunicera för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet. Och jag tror inte att man behöver använda retoriken för att kommunicera en äkthet. Antingen har man det i sig eller också inte. Och har man det i sig blir det äkta och då behöver man inte retoriken. Och om man inte har det i sig och behöver retoriken i syfte att övertyga om något man iaf inte har, ja då … Jag tror att man kan kommunicera äkthet utan att behöva tillämpa pedagogisk retorik. Äkthet kommuniceras …!!! Äkthet övertygar.

    Och då kan man ju komma in på det du Mats skriver. Det finns ingen motsättning i äkthet och retorik. Och då blir det oerhört viktigt att inte införa modellinlärning gällande lärare. För då blir det inte äkta. Den ambition vi nu har är ju att läraren skall ta gestalt för att använda mig av Else-Maj Falks avhandlingstitel. Läraren blir till i personligheten hos den blivande läraren. Om inte, så är det svårt att vara äkta …

  4. Mats

    Oj så svårt och intressant det blev. Jag läste Rosengrens avhandling med stora ögon och tycker nog att det är ett intressant försök att skapa kopplingar mellan kunskapsteori och moralfilosofi. Att vara lärare är ju framför allt omedelbarhetens konst och de flesta handlingar sker i ett utdraget nu – även om vi romantiserar reflektionen.

    Jag tror att Monika (liksom jag) oroar sig för den dolda normativiteten som ligger i det som kallas ”myten om den goda läraren”. Problemet är att jag tror att vi behöver bilden för att orka och att den återuppstår på ett individuellt plan i varje student varje dag. Även om vi varnar för den och hyllar olikheten som princip.

    Kernell gör i ”Att finna balanser” iaktagelsen att detta ideal (efter att under 25 sidor vällustigt ha beskrivit det) är omöjligt och hämmande. Studenterna läser texten med besvikelse och befrielse.
    – Vad ska vi nu tro på?

    Jag försöker trösta dem med att de kanske skulle tro på sig själv – men det är inte alltid ett populärt budskap!

  5. Monika Ringborg Inläggets författare

    Ja, jag oroar mig efter allt prat, all retorik kring superlärare, bra lärare osv. att vi kommer tillbaka till den tid då personligheten befinner sig bakom lärarrollen istället för i eller framför den.
    Hemma är jag Monika, men i mitt yrke är jag läraren Monika, dvs. jag är inte läraren, vilken som helst.

    Även om jag kunde upptäcka en viss äkthet hos lärarna i klass 9A kunde jag ana strategin. Och kanske är det den man inte skall ana. Dvs. att varje steg de tog fanns en tanke bakom. Äkthet ger aldrig den känslan. Tanken och strategin skall vara lika osynlig som språket för att få fram budskapet. Och här talar jag inte om den strategi man har när man lägger upp undervisningen, utan mötet med eleverna/studenterna.

    Jag tror på relationell pedagogik och på att i största möjliga mån bemöta elever och studenter som subjekt med eget tänkande, egen vilja, eget intresse och egna mål. Tyvärr blir det allt omöjligare – snabba kurser, många studenter. Massutbildning. För mig fungerar det inte att i t.ex. handledningssituation inte få en relation med den jag handleder. Jag är handledaren, jag är läraren, den som kan mer om vissa saker. Men studenten är människan som det gäller. Och att se och möta vad som är specifikt hos henne är det som för mig är det viktiga. Och det är det inte för att någon har talat om för mig att det så skall vara, utan för att det är mitt sätt att handleda på. Jag måste vara med i processen. Men ändå inte styra den. Korrigera efter kriterierna, men inte styra själva designen. Försöka få den att fungera tillsammans med studenten.

    Om jag hela tiden skall utgå från en norm, för hur man bör vara, ja då försvinner äktheten med tiden. Om någon annan lärare skall stå som modell, som norm, ja då kan man bara lära in ett förhållningssätt och köra på. Men skapar man då en känsla av tillit, trygghet?

    Ja, jag är orolig över att BRA lärare har blivit det sätt man talar om lärare. Liksom motsatsen – DÅLIGA lärare. Och vem bestämmer det här? Eleven, studenten, föräldrarna, allmänheten eller utbildningspolitiken. Lärare skall vara BRA, men att sätta BRA ihop med yrkestiteln, med professionen som ett giftermål. BRA och LÄRARE är gifta. Och DÅLIGA och LÄRARE skiljer sig. Nej, Vi är Lärare. Det står inte i mitt anställningsbevis att jag är BRA universtitetslektor i pedagogik.

    Lika lite som man kan tala om BRA lärare, kan man prata om BRA elever eller BRA studenter. Det är inte det som skall vara i fokus, att få någon BRA. I det ligger alltid ett värderande inslag att någon skall vara som någon annan anser att den skall/bör vara. Ja, normativitet som slår ut all originalitet mm. Det någon lär sig är viktigt för den personen. Det kan man ta fasta vid och tillsammans med henne utveckla vidare.

  6. Mats

    Vi befinner oss vid foten av pyramiden och plötsligt ställs frågan om det verkligen är rimligt att sträva efter relationer i en massutbildning. Jag upplever att det finns en rörelse mot instrumentalisering av utbildning.

    En kursplan, några storföreläsningar och en salstenta som rättas av disputerade. Monika och jag delar drömmen om det möjliga mötet och verklig dialog i en tid av krympande resurser.

    Är vi sentimentala dumbommar?

  7. Monika Ringborg Inläggets författare

    Jo kanske vi är sentimentala dumbommar.
    Till slut inser man att det inte längre är möjligt. Och att det ibland kanske inte ens efterfrågas. Då får man välja sina möten när det är möjligt istället. På magisterprogrammet och i handledning. Men att bara gå in och köra på med ett visst kunskapsstoff som de i allafall kan läsa sig till i böckerna är inte min stil. Det är inte bara en grupp som sitter där, utan människor, med tankar och ideér som andra kan ta del av. Och som har frågor man kan försöka besvara. Förklara det som är oklart för dem. Inte vad jag tror är oklart. Bara se alla på en viss nivå och köra efter det, nej det är inte min stil.

    Men vore det inte mer effektivt att träffa studenter två eller tre seminarier extra än att använda den tiden på att sitta på nätet och svara på mail eller bedöma gemensamma tentor som bara visar en bråkdel av allt de verkligen har lärt sig. Och med Bologna, är risken än mer stor att man prickar av … det är med och det är med, okey det blir ett E och om det är något mer med, ja då blir det ett C. Risken finns…
    Hur bedömer vi originaliteten, kreativiteten, det verkliga lärandet om det saknas ett moment för att få ett visst betyg? Men en hel del finns med för att ge ett A? Det gäller att kunna vara flexibel.
    Samtidigt ser jag det ”nya” betygssystemet vara mer effektivt än det gamla som vi har nu.

    Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att undervisa, men tyvärr är tendensen numera att utbildningen riskerar bli utarmad och bli alltmer likriktad och det oroar mig verkligen. För vi har inte likriktade elever eller studenter. Vi talar om det mångkulturella samhället. Då frågar jag mig varför skolan skall vara monokulturell.

  8. Mats

    Monokulturell är i alla fall något. I min dystopi är skolan och högskolan akulturell.

    Tur att det är fredag!

    Ha en skön helg!

  9. Ping: 359 grader « Babels torn

Kommentarer inaktiverade.