Problem hos individen eller i den mellanmänskliga relationen?

Det har pågått en diskussion hos Mymlan om adhd och om olika typer av forskning. Här vill jag vidareutveckla mitt resonemang som fått om inte en hel del motstånd, i allafall inget stöd av andra besökare. Då det är svårt att utveckla något i kommentarfältet i någon annans blogg, vill jag göra det här i min egen blogg. Vad gäller innehållet i Mymlans blogginlägg är inget som jag direkt berör. Hon har beskrivit det på ett utmärkt sätt och säger själv:

Min identitet är inte att jag är en damptant. Jag är det också. Men att sätta en sån stämpel på mig själv är inte intressant. […]

Jag är inte damptanten mymlan. Jag är mymlan. Som jag alltid varit. Jag är som jag är. Oavsett diagnos eller ej. Det är inte intressant. Det intressanta är att människor borde vara mer toleranta. Människor borde inse att alla inte fungerar likadant, och acceptera olikheter. I sådana fall skulle inga diagnoser behövas. Då skulle man ha rätt att vara lite trög och ha taskig motorik utan att bli kallad dum. För det handlar inte om dumhet. Det handlar om oförmåga.

Mitt resonemang gäller inte specifikt de som har fått diagnosen adhd, inte heller orsakerna eller att det är ett neurologiskt funktionshinder utan snarare fenomenet att vi har en tendens till att lägga problemet hos individen istället för att undersöka relationen mellan individerna, dvs. de mellanmänskliga relationerna. Konsekvensen blir att vi sätter in åtgärder i syfte att både hjälpa men också korrigera ett beteende som vi ser som negativt eller till förfång för individen. Ett neurologiskt funktionshinder behöver inte vara ett problem. Däremot kan vår syn på det vara ett problem, därför att detta får konsekvenser.

Mats Börjesson skriver följande:

Barn kan inte vara avvikande i sig själva, utan först i relation till kulturella normer, önskningar och strukturer – vilka delvis förändras över tid. Det ”relativa handikappbegreppet” har varit ett steg på denna analytiska väg, men det har inte gått tillräckligt långt. Barn har inte, lika lite som vuxna, en själ som kan avbildas oberoende av de normer som gäller i det specifika samhället och historiska tidevarvet. Det är när individer bryter mot önskningar och moraliska påbud som korrigeringspolitiken aktiveras. Så betraktat är vår kultur besatt av att upptäcka avvikare, och besatt av att korrigera dem till den önskvärda normen. (Börjesson, ss. 85-102 i Att arbeta med särskilt stöd pdf923)

Jag har under många år undervisat i specialpedagogiskt moment, vilket syftar främst till att studenterna skall börja förstå att vårt synsätt också skapar åtgärder i en viss riktning. Och att den riktningen inte alltid är den som löser det vi ser som problemet, utan kanske t.o.m. förstärker det. Bengt Persson har gjort en undersökning av skolpersonals syn på specialpedagogik:

81% Verksamhet som har sin grund i svårigheter hos eleven

40% Verksamhet som har sin grund i fördjupad lärarkompetens

24% Verksamhet som har sin grund i skolans arbetssätt, organisation och miljö

Persson skriver

Inom samtliga befattningskategorier i de studerade områdena dominerar kraftigt uppfattning att svårigheterna är individbundna. (Persson 2001, ss. 57-58 i Elevers olikheter och specialpedagogiska kunskap)

Man förklarar bl.a. de specialpedagogiska åtgärderna med vår syn på normalitet, men även med hur vi ser på andra som ett VAD eller ett VEM (Att arbeta med särskilt stöd; Skolverket, von Wright, ss. 9-20). Vi ser ofta människor att de är någonting utifrån ett VAD istället för att vänta med att se VEM någon är när vi möter henne. Hon gör en skillnad på det punktionella och relationella perspektivet. von Wright skriver t.ex. följande:

Vi är vana att tänka oss att hemligheten hos den andra, det unika, det som gör skillnad mellan mig och dig, ligger inneboende i oss. Men det relationella perspektivet vänder upp och ned på den föreställningen, och säger att det unika, det finns inte i en annan utan framträder i mötet mellan människor. Vi kan aldrig med säkerhet veta vem den andra är eller kommer att vara i nästa möte, och vi kan heller aldrig med säkerhet bestämma hur det kommer att bli, vad som kommer hända i ett möte: Det kan bli på många sätt, men det kan inte bli hur som helst. Genuina mänskliga möten är både kreativa och obestämda. (von Wright, s. 14)

För vidare läsning av von Wright och andras artiklar, ladda ner följande pdf923

Jag är rädd för att man använder sig mestadels av VAD-perspektivet då man utreder någon. Man talar ofta i termer att någon har svårigheter,mer än att någon får svårigheter. Jag menar vidare att problem uppstår i relation till den typ av samhälle man lever i. Dyslexi är väl knappast något problem i en illiterat kultur, men blir det i en litterat, dvs. i vår egen kultur. Och då kan man ju inte säga att problemet finns hos individen, utan i relation till … Lösningen på problemet kan ju då vara att individen får hjälpmedel men också möjlighet till andra examinationer, t.ex. muntliga, om dyslexin förhindrar individen från att bli klar med någonting eller hänga med de andra (eftersom detta också är något som är viktigt i vår kultur).

Vi är inte arga, vi är inte glada, vi är inte, utan vi blir … i mellanmänskliga relationer. Vi är inte okoncentrerade, utan vi blir i en speciell miljö och ihop med andra som har höga och kanske orimliga krav på oss. Det visar sig ju att vi inte alls är likadana i alla situationer, utan att vi kan vara olika. Vad i den mellanmänskliga relationen som är ”fel” varierar naturligtvis. Ibland kan den bästa lösningen vara att den upphör. Men ibland kan något uppstå på grund av något utanför den. Det kan också se ut på följande sätt, vilket Lars H Gustafsson skriver på ss. 25 i pdf923

Ylva är ett bra exempel på det. I skolan betraktas hon som ett ”problem”. Men själv upplever hon, liksom hennes mamma, skolan som problemet. Det för tankarna till diskussionen om vem som är problem- eller sjukdomsbärare, aktuell inte minst i den så kallade psykiatridebatten på 1970-talet.

Om man inte initialt tittar på relationen och hur den ser ut i en situation, utan fokuserar på den som ger det starkast uttrycket på att något inte är som det skall vara enligt den norm som råder t.ex. eller att någon mår dåligt, tror jag man missar värdefull information som kan lösa knuten utan att en av individerna blir föremål för åtgärder i syfte att hjälpa eller korrigera.

Det här gäller ju mellanmänskliga relationer i det stora hela, men än viktigare blir det ju för barn som uppenbarligen får svårigheter i sin vardag. Vad det sen beror på är en faktor, men behöver inte vara DEN faktorn. Det behöver inte vara något hos individen. Hur någon ÄR kan ju i en situation var totalt ointressant för att kunna lösa ett problem av vilket slag detta än är.

Alla typer av forskning är viktig. Om man t.ex. kan lösa ”gåtan” adhd rent medicinskt, så är det ju bra. Frågan är dock om den pedagogiska forskningen skall försöka göra det. Den skall väl forska kring lärandet och hur man kan stimulera det oavsett bakgrund eller vilka eleverna ÄR. Snarare skall väl den forska utifrån kunskapen om att vi lär olika och att det tar olika lång tid och att det inte är något som behöver särskilda åtgärder, utan ett sätt att organisera undervisningen annorlunda än i dag. Om skolorna hade fått möjligheten att uppfylla Lpo94s skall-satser och rekommendationer, skulle troligen specialpedagogiska åtgärder i skolan minska . Vi skulle troligen inte behöva diagnoser i den utsträckning som nu behövs.

Kanske är det inte de specialpedagogiska åtgärderna och diagnostiserandet som skall öka, utan skolan som institution och synen på lärandet som skall förändras och organiseras i en riktning som innebär att alla kan känna sig trygga och att alla får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och egenart. (Lpo 94)

En väg är att sluta fokusera på individen som något hon ÄR, och istället ta reda på VEM hon blir (i andras ögon).

forts följer:

PS! Texten är inte riktigt klar och oklarheter kan finnas.

Annonser

3 thoughts on “Problem hos individen eller i den mellanmänskliga relationen?

  1. Ping: “Vem äger problemet?” « metabolism

  2. Inga M

    Himla bra skrivet! Jag kan bara hålla med. Ett åtgärdsprogram i skolan ska innehålla mest av åtgärder på gruppnivå och eventuellt organisationsnivå. Åtgärderna för individen ska vara så få som någonsin är möjligt. Det är i första hand miljön som ska vara så tillrättalagd så att även människor som finns i det mänskliga spektrats utkant kan få en plats. Jag vet också att det inte alltid går men strävan ska klart ligga där och ingen annanstans. Det är ett pedagogiskt systemteoretiskt perspektiv som gäller inte ett medicinskt vårdperspektiv.

  3. Monika Inläggets författare

    Åh, tack för din kommentar 🙂
    Blir glad över den, eftersom jag inte fick stöd för min uppfattning alls.

Kommentarer inaktiverade.