Vi måste känna igen oss

Statsministern bör be Jan Björklund att upphöra med sin högröstade och onyanserade skolpolitik baserad på tro. En rad undersökningar visar att Sveriges utbildningssystem och skolor ligger bättre till än vad skolministern gjort gällande offentligt, skriver skolutvecklingsforskarna Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm. SvDII

Jag har väntat länge på att den svarta bild som Björklund målat upp av skolan, skall granskas och vederläggas, vilket nu har skett av radions P1 (se SvDI SvDII och SvDIII ) Nu har det äntligen hänt. Och det är inte förvånande. De mesta som bygger på tro brukar flyta upp till ytan till slut och avslöjas som sådan.

Det finns problem i skolan, det kan man inte sticka under stol med. Men detta innebär inte en skola i kris. Inte heller behöver det vara just det Björklund anser vara problem, som verkligen är skolans problem. Det han mest kritiseras för nu, vilket jag också har gjort, är den onyansering som präglar den politik han vill driva igenom.

Vi måste känna igen oss och många av oss gör det inte. Jag har också många gånger tryckt på att om man överdriver problemen och förändrar efter denna bild, så skapar man andra problem. Man riskerar därmed att förstöra och rasera det som faktiskt fungerar. Trots att undervisningen visar att 80% är nöjda och 20% missnöjda, fokuserar man på att tillfredsställa de 20% som är missnöjda, på bekostnad av de som är nöjda. Istället för att sätta sig ner och fundera på hur vi gör de där 20% som är missnöjda, nöjda.

När kritiken var som störst av Lärarhögskolan undrade jag om det var samma högskola man talade om. Visst fanns det brister, men i stort sätt hade vi då höjt kraven betydligt. Och där jag arbetat under elva år har vi alltid haft höga krav. Nästan för höga, enligt många studenter. Vi kände inte alls igen oss i bilden av att studenterna kunde slinka igenom alla år. Jag har bara hört talas om några fall, men jag har inte sett något bevis på att någon har lyckats göra det. Kanske man kan sitta av någon kurs eller moment, men en hel lång utbildning. Någonstans brukar det bli stopp.

Men det upprörde mig inte så mycket att man kritiserade Lärarhögskolan och dess utbildning för min egen skull. Det som upprörde mig var att Leijonborg med sina uttalanden inkompetensförklarade alla lärare ute på skolorna och våra egna lärarstudenter. De framstod som att vara och bli dåliga lärare (vad nu dåligt betyder) Efter elva år har jag bilden av lärarstudenten som mycket ambitiös och kritisk. Inom alla utbildningar finns det människor som satsar lite mindre. Men min bild är att de flesta satsar hårt på att bli en bra lärare och att de tar sin utbildning på allvar. Och en del problem som vi har på lärarutbildningen beror på glappet mellan gymnasiet och universitetsutbildningen och handlar mer om vetenskaplighet än någonting annat.

Man löser inga problem med att svartmåla, inkompetensförklara och fokusera på det som inte är tillräckligt bra. Man skapar bara nya problem, samt löser ofta inte de verkliga orsakerna.

Anders Linder menar att Björklund förtjänar respekt som fått igång en skoldiskussion. Man kanske skulle kunna tycka det om han gjort det på ett helt annat sätt. Politiker som vill förändra, därför att han ser vissa saker som problem, måste kunna tala med dem som representerar det han vill kritisera och han måste visa dem den respekt han själv vill ha och den de förtjänar. Det finns alldeles för mycket rent tyckande i diskussionen om skolan.

En skoldiskussion som inte bygger på ömsesidig respekt är dömd att misslyckas.

Annonser

2 thoughts on “Vi måste känna igen oss

  1. Göran Wassenius

    Jag förmodar att det är lärarhögskolan i Stockholm du talar om (?) Själv har jag cirka 45 års erfarenhet av gymnasieskolor. Så jag har verkligen ”beprövad erfarenhet” (ett uttryck Ekholm/Scherp använder). Och det är ingen tvekan omatt det skett en stor försämring av elever studieresultat. Omkring 1990 klagade universitet och högskolor över studenters bristfälliga förkunskaper. Om Björklund överdriver eller uttrycker sig onyanserat, så är det inget mot den mörkläggning, som SÖ försökte göra, när en rapport visade hur lågt Sverige hamnat vid en internationell jämförelse något år tidigare. Och Scherp/Ekholm tillhör den grupp (universitetspedagoger), som hela tiden förnekat försämringen. Jag har skrivit debattartiklar i ämnet, där jag försöker finna förklaringar. Några finns på min blogg.

  2. Monika Inläggets författare

    Tack för din respons.

    Men frågan är vilka resultat som har försämrats. Dvs. vilken typ av kunskap som mättes 1990 och vilka som mäts idag. Själv gick jag på fritidspedagogutbildningen 1990 och var oerhört kritisk mot det som jag såg som bristfälligt och den pedagogik man använde sig av tills jag kom underfund med vad allt gick ut på.

    Förkunskaperna är fortfarande inte i paritet med vad som behövs för universitetsstudier. Det är det glapp jag talar om. Vilket bidrar till att vi får jobba väldigt hårt på att ge studenterna det dom behöver för att klara av tentor och examensarbeten, vad gäller själva vetenskapligheten.

    Men deras ambitioner och vilja att bli bra lärare kan man inte ta miste på. Inte heller kan man ta miste på deras önskan om att få veta mer om saker och ting. Och förkunskaperna säger ingenting om deras möjlighet till utveckling och det kunnande de har när de tar sin examen, eftersom det oftast inte är den typen av förkunskaper de har som de främst behöver för att bli lärare. Man kan veta oerhört mycket om historien utan att förstå den.

    Däremot är det en brist att man kortat ner ämnesstudierna. Men det är inte heller bra om man drar in på studierna i pedagogik inom det allmänna utbildningsområdet. Det är ju också ämnesstudier och viktiga för hur man planerar sin undervisning.

    Viktigt är alltså att specificera vilken typ av kunskap man talar om när man hävdar att resultaten har sjunkit. Vilken typ av kunskap har ökat …. den som inte går att mäta. Den typen måste man också ta med. Och inte bara gå efter den som går att mäta.

Kommentarer inaktiverade.