Den svenska monokulturen = integration

Ungdom mot rasism har skrivit en artikel om integrationspolitiken i Sverige (Se Brännpunkt i SvD).

En strävan efter integration resulterar ofta i att det skapas en intolerans mot olika identiteter, kulturer och tänkande i samhället. Vår slutsats är därför att om vi fortsätter sträva efter en integration på samma sätt som vi gör idag, kommer vi aldrig att kunna utforma en mångkulturell vision. En vilja att likrikta människors identiteter är alltid ett uttryck för att en mångkulturell vision inte erkänns fullt ut.

Om man ser integration som likriktning stämmer detta och jag bedömer att deras artikel grundar sig på kunskap om den här problematiken. Det finns dock flera definitioner på integration. Själv ser jag att integration handlar om att man är lika mycket värd, har samma rättigheter och värd samma respekt för det man själv tror på, trots sin olikhet, samt att den verkar från flera håll. Det är inte endast de som kommer hit som skall integreras i ett mångkulturellt samhälle, utan också vi som lever här.

Jag menar att vi inte lever i ett mångkulturellt Sverige, men att det finns vissa förorter som har karaktären av mångkultur. Vi lever i ett land med många olika kulturer. Men det är svensk lag, och svensk kultur som är dominerande. Vi har en monokultur. Integration utifrån detta blir precis som artikelförfattarna menar en likriktning. Och visst, håller jag med, om jag tittar på de senaste besluten och förslagen att dessa är ett hinder mot att kunna utforma en mångkulturell vision. I en verklig mångkulturell nation är man en etnicitet bland andra. De jämställs.

Jag begriper att en del har problem med ett mångkulturellt samhälle, men jag förstår inte problemet. Redan tidigt hade jag en umgängeskrets med kompisar från olika länder och sen dess har detta varit en röd tråd i mitt liv. Det finns en del som menar att det är värre när en invandrare eller svensk med utländsk bakgrund slår någon, än om en svensk med svensk bakgrund gör det. Som jag ser det gör slagen lika ont vem som än utdelar dem. Jag anser att det är lika illa om en man slår sin hustru och sina barn oavsett etnicitet. Motiven kan vara olika, men själva handlingen är lika illa. Men vad man tycks mena är att någon som inte har rötterna i Sverige har någon rätt. Men, har den som har det större rätt? Och det verkar även som om man utgår från och värderar motiven.

Jag vill helst ha ett  interkulturellt samhälle, men jag är än så länge nöjd med ett mångkulturellt. Den första är en utopi i dagens läge. Att vi alla skulle börja titta på vår egen identitet och bli medvetna om vad som t.ex. är typiskt för en svensk med svensk bakgrund och koppla ihop vår svårighet med att förändra detta typiska som blir vår identitet med att andra som kommer från andra kulturer har lika svårt förändra sin grundidentitet, verkar vara långt borta. Det är en lång process att förändra sin identitet och vi kan nog egentligen bara komma halvvägs om vi är aktiva och öppna för att ta in nya intryck och sätt att se på världen.

Jag ser mig själv ha en svensk/grekisk identitet och det var ett ett gungfly i början, då jag inte visste var jag hörde hemma. Det tog fyra år för mig att komma en bit på vägen. I Sverige ses  jag som svensk och i Grekland ses jag som svensk, men inom mig finns känslan att jag är svensk/grekisk. Och många som kommer hit har den känslan, turk/svensk; grekisk/svensk mm. och lika lite som jag kan få bort min tillägnade grekiska identitet för att passa in helt och fullt i den svenska kulturen. Lika svårt kan andra ha att få bort det som inte anses vara svenskt. Är det så svårt att förstå att det handlar om ett symboliskt våld att fokusera på den typ av integrationspolitik som nu förs. De skall bli som VI. Men jag som har dominerande svenska rötter är inte som VI. Och har aldrig varit det.

Men ställs det krav på att jag skall bli integrerad?

Nej, man anser väl att jag är det. MEN är jag det verkligen?!

Annonser

7 thoughts on “Den svenska monokulturen = integration

  1. LP

    Artikeln du refererar till ”Dags att skrota integrationspolitiken” är en hopplös smörja av etnocentrism!

    Jag trodde att den slags etnocentrism som de båda ungdomarna bakom artikeln förespråkar, numera var på väg att dö ut. Jag blir uppriktigt ledsen och arg när jag märker att dessa farliga idéer fortfarande biter sig fast, och då tom hos personer med makt.
    Deras resonemang leder bara till att individer stängs in i etniska och kulturella fållor, i vilka gamla och dåliga traditioner kan befästas och leva vidare. Det leder naturligtvis också till enklavisering och motsättningar och kan inte på något sätt ses som positivt för det gemensamma projekt vi lite slarvigt kall ”Sverige”.

    Det är detta skadliga tänkande som gör att man tex kallar Nyamko Sabuni för ”husneger” när hon inte platt vill vika sig för diverse dumheter bara för att de kan kvala in som ”kulturella” eller ”etniska” särdrag.
    Nej alla kulturer är inte lika bra. Rätt och fel finns fortfarande trots det förödande postmodernismens härjningar.

    Lagarna emanerar ur våra värderingar, eller vår kultur om man så vill. Självklart skall vi stifta lagar som inskränker individers rätt att utöva religion och kultur, om religionen och kulturen är skadlig för individer och samhälle! Religion och kultur är inte heliga i det avseendet, de måste ses som ståndpunkter, och även om ingen med vetenskapliga metoder kan bevisa vad som är sant och falsk då det gäller flera sk ”mjuka” frågor (samhällsvetenskap, humaniora, lagstiftning etc) betyder det inte att vi skall lägga oss platt och ge upp – vi måste försöka.

    Om du känner dig grekisk/svensk så är det din privatsak. Huvudsaken är att jag vet att du ställer upp på de gemensamma åtaganden och skyldigheter som det innebär att vara medborgare i en nation.
    Problemet med ett mångkulturellt samhälle, som du säger dig inte begripa, är att då man de många kulturerna blir alltför olika, kommer intressekonflikter att uppstå. Vissa kommer att bli så allvarliga att de inte kan förhandlas bort och det kommer att uppstå vinnare och förlorare i ett sådant spel, båda parter kommer inte att känna sig som vinnare. Om vi genomför mångkulturalismen konsekvens innebär det i praktiken att vi avskaffar Sverige till förmån för flera mindre gemensamhetsgrupper. Vissa grupper kommer att vara större och dessa kommer att dominera de mindre om konflikter uppstår. Precis på samma sätt som då det gäller världspolitiken alltså. Vad har vi då vunnit?

    Varför skall jag som fortfarande kan identifiera mig som svensk, gå med på att förlora makt och kontroll över det jag ärvt? Varför skall jag gynna framväxten av andra grupper (jag menar grupper, inte individer alltså) som vill växa sig starka och konkurrera med min grupp då det gäller att forma det samhälle vi lever i? Är det inte bättre om en gradvis sammansmältning kan ske till något som fungerar så att vi alla kan betrakta det som något gemensamt, ja alltså det ”svenska” som det blivit så modernt att hata.

    Begreppet ”husneger”:

    http://www.tidskriftenarena.se/index.php?sid=5&pid=92&tid=1764

  2. Monika Inläggets författare

    En lång kommentar som jag inte kan bemöta helt och fullt av olika skäl. Ett av dem är att vi ser så olika på vad mångkultur innebär att vi knappast kommer kunna mötas ens halvvägs. Ett annat är att vi tolkar artikeln beroende av vad vi fokuserar på under vår läsning av den. Det tar för lång tid att reda upp detta.

    Men några tankar får jag av att läsa din kommentar.

    Det intressanta är att du skriver att jag har en grekisk/svensk identitet, fast jag skriver svensk/grekisk. De flesta som använder sig av den ordning du har är de som själva ser sig eller blir betraktade av andra som att först och främst representera det osvenska, även om de är födda i Sverige. Jag kan identifiera mig som svensk men även som grekisk. Först och främst är jag svensk och inget annat i andras ögon. Och tro mig – jag följer lagar och förordningar både här och utomlands. Mer än vad andra gör – det är bara att köra på Essingeleden för att se hur många som inte följer trafiklagarna.

    Vad är det för makt och kontroll du förlorar på grund av att andra grupper har andra intressen. Och på vilket sätt menar du att andra konkurrerar med din grupp. Det enda sättet att komma ifrån detta är ett enpartisystem och klara regler för hur vi skall vara, tänka mm. Och att vi får kommunarrest. Vi i Stockholm kan ju inte leva tillsammans med andra från Skåne ???? Om de inte blir som VI.

    Jag hatar inte det ”svenska”. Men för mig är Sverige gammal kärlek och Grekland är en ny. Inte i någon av länderna kan jag ställa upp på allting. Och den kärlek jag har för mitt hemland kommer aldrig att försvinna, den har en speciell plats inom mig, men den är inte ovillkorlig. Jag kan ha människor omkring med med olika nationaliteter utan att förlora den kärleken. Och makt och kontroll? Vad är det jag behöver skydda. Vilket hot utgör folk från andra länder. Än har jag inte kommit underfund med det.

    Varför skall jag vara tvingad att underordna mig ”en” kultur, när jag känner att tillägnandet av andra kulturer kan ge mig mer. Varför skall jag behöva välja en kultur framför en annan, för att andra känner sig hotade av något som kanske aldrig händer?

    Nej, jag förstår inte problemet, hur jag än vrider och vänder på det.

    Tack för din kommentar!

  3. LP

    Min kommentar blev för lång, japp.

    Frågan är, skall man visa villkorslös tolerans mot sådant man upplever står i direkt strid med och hotar det man värderar? De flesta svarar nog nej på den frågan, men det svåra är var man skall dra gränsen?

    Det är denna högst befogade fråga som ingen mångkulturförespråkare hittills lyckats ge ett bra svar på. Många erkänner inte ens frågans giltighet utan föredrar att stoppa proppar i öronen och hålla för ögonen när den kommer på tal, det är tabu.

    Maktspelet pågår alltid, dygnet runt i nästan alla sammanhang från litet till stort. Man kan välja att försöka göra det lätt för sig i detta spel, eller man kan välja att göra det väldigt svårt för sig. Genom den sorts multikulturalism vi hittills tillämpat i Sverige har vi förmodligen gjort det svårt för alla parter.
    Mitt ideal är självklart inte att makten skall utgå från en (enpartistaten med mig som ensam härskare). Det är däremot är att man inte försvårar kompromissandet på ett orimligt sätt helt i onödan.

    Min ordföljd då det gäller svensk/grekisk – grekisk/svensk skall man nog inte dra för stora växlar på i detta fall.

    1. Monika Inläggets författare

      Frågan är, skall man visa villkorslös tolerans mot sådant man upplever står i direkt strid med och hotar det man värderar? De flesta svarar nog nej på den frågan, men det svåra är var man skall dra gränsen?

      Det enda svar jag kan ge (inte vet jag om det är ett bra svar) utan att bli alltför långrandig är att en del av lösningen är att man inte ser sina egna starka värderingar som om dessa är universella även om man skulle dela dem med majoriteten av befolkningen. Och inte se någon annans värderingar som ett hot. Okey, det låter mycket enkelt, men är det naturligtvis inte.

      Men jag ser det så här, rent generellt.

      Om man skall leva tillsammans med andra och speciellt med dem som kommer från kulturer som har andra starka värderingar, kanske man helt enkelt får acceptera olikheten. Det betyder inte att jag tar till mig andras värderingar och förväntar mig att andra skall ta till sig mina. Detta kallar jag dock inte för att visa tolerans, utan att helt enkelt inse att min granne inte ser på världen på samma sätt som jag gör. Och att han eller hon inte behöver göra det heller. Det är väl acceptans kanske, snarare än tolerans.

      Om jag reser utomlands och vistas en längre eller kortare tid i ett annat land, tar jag till mig den kulturen och accepterar att så här är det här. Det gör inte mig till mindre svensk. Likadant kan jag förhålla mig i mitt hemland. Så här är det där jag bor, så här är det i mitt land. Mina grannar kommer ursprungligen från Pakistan … so what. På vilket sätt hotar detta mina värderingar.

      Men om jag ser mitt hemland som min egendom, som mitt hem, som jag låser dörren om och, som ingen får beträda om jag ger tillåtelse till det, ja då blir detta svårt att göra. Och det kanske är därför som jag inte förstår problemet. Jag känner inte att jag äger Sverige. Jag bor bara här.

      När jag såg jorden för första gången via satellit på TV, fick jag en fantastisk känsla – det fanns inga gränser. Det var land, jord och vatten. Gränserna är vår konstruktion, vilket jag visste, men det blev så påtagligt och det finns flera förklaringar till varför det har blivit så. Men som jag ser det, blev jag född här av en ren tillfällighet. Det var inget förutbestämt. Varför måste jag tvingas vara kvar här hela mitt liv om jag inte vill göra det. Gränserna, invandrarfientlighet, stängda gränser förhindrar oss alla från att röra på oss, och från att byta om vi känner att vår födelseort inte passar oss.

      Nej, jag drar inga stora växlar på ordföljden. Jag registrerade den bara. Men de flesta jag träffar säger aldrig att de är svensk/turkar eller halvsvenskar, utan turk/svensk eller halvturk. Och de kan vara födda här och svenska medborgare. Intressant.

  4. LP

    Vi vet alla att det är svårt att påstå att något är sant eller falskt. Detta spelar liten eller ingen roll i de flesta sammanhang. Det finns dock frågor där det spelar stor, för att inte säga, avgörande roll. Det kan gälla lagstiftning, krig och försvar, äganderätt, moral etc.

    Jag kan tolka fel, men du verkar förespråka en slags sannings- och värderelativism? Jag och flera med mig anser att detta är en helt förkastlig position att inta då man konfronteras med svårigheter gällande rätt/fel, sant/falskt. Jag menar också att det är en falsk position, så gott som ingen har ett verkligt relativistiskt förhållningssätt när det verkligen kniper. Det är en lyxposition som dessutom luktar lite von oben-attityd. Flera filosofer, debattörer, statsvetare och andra har kritiserat denna position mycket bättre än jag kan göra.

    Även om vi måste acceptera att vi kanske aldrig kan nå universell sanning i flera frågor, måste vi fortsätta att hävda att det finns bättre och sämre sätt att vara. Om alla människor vore öar skulle detta inte vara nödvändigt, då vore vi alla gudar i våra egna universum, men så är det inte.

    Dina värderingar och dina möjligheter att föra dessa vidare till dina barn, är helt beroende av dina grannars värderingar. De är också beroende av hur många grannar du har. Det är ju det där med att inte vara en ö.

    Mitt land (det fysiska) är mitt så länge jag lever. Jag delar äganderätten med de andra som är födda här och som flyttat hit med respekt för oss som fanns här först. Våra tillfälliga gäster kan inte göra samma anspråk som vi, men de är välkomna så länge de tillför något gott eller åtminstone inte åsamkar skada.
    Så länge vi är fysiska varelser kommer det fysiska rummet och ägandet att betyda något. Det nomadiska ideal du verkar eftersträva(?) är ett lyxtillstånd som paradoxalt nog förutsätter stabilitet där man rör sig – om man är säker på att det man har inte kommer att tas ifrån en, kan man lättare välkomna en gäst.
    När jag dör upphör jag att äga mitt land och de som kommer efter ärver det. Vem som helst kan inte ärva eller göra anspråk på det och detta är enkelt att förstå om man betänker kolonialismens historia.

  5. Monika Inläggets författare

    Jag menar inte att inta en von oben-attityd. Inte heller kan jag se ”att sträva efter att acceptera” att andra ser på världen på annat sätt, är en lyxposition. Jag är väl medveten om svårigheterna i det här, men jag tror att om man försöker leva så öppet som möjligt är det större chans att lösa det här än det är att stänga dörrarna. Jag menar att man kan börja i att förhålla sig till andras värderingar på ett öppet sätt, som enskild individ. Varför gå omkring och se andra som ett hot bara för att de inte tycker som du gör.

    Jag håller dock inte med dig om att invandrarna i Sverige och svenskar som har utländsk bakgrund är tillfälliga gäster. De lever och verkar i Sverige och skall ha samma rättigheter som alla andra.

    Jag talade om detta rent generellt.
    Går vi in på lagstiftning, brott och straff mm. skall alla bedömas lika oavsett nationalitet och kultur, dvs. på samma villkor.

    Det här visar ändå att vi två inte ser på saken på samma sätt, vi är olika trots att vi är födda i samma land, lever i samma kultur mm. Men båda har rätten att ha våra värderingar. Dina utgör inget hot mot mig, för du kan aldrig tvinga mig att äga något. Kanske mina utgör ett hot mot dina, men det är jag mycket tveksamt till. Jag tror du kommer att ha kvar dina starka värderingar, och självklart accepterar jag det.

    Intressant diskussion har det i alla fall varit.

  6. LP

    Slut för mig här, men ett sista försök till klargörande:

    1. Svenskar som har utländsk bakgrund är inte tillfälliga gäster, det har jag inte sagt. Har man endast ett medborgarskap, kan man inte berövas detta, hur skulle det gå till?

    2. Som invandrare är man gäst tills myndigheterna beslutat att man är ”en i familjen” alltså fått svenskt medborgarskap. Utan den principen blir medborgarskapet meningslöst och projektet Sverige existerar inte längre. Av samma anledning har inte heller alla på hela jorden samma rättigheter i förhållande till gemenskapen Sverige, det krävs att man är medlem.
    Jag bjuder gärna på mina tillgångar om jag finner det lämpligt, men ingen utanför min innersta krets (familjen och några till) får ta utan att fråga först. Jag är helt övertygad om att du tillämpar samma princip.

    3. Alla skall naturligtvis dömas efter samma lagar i Sverige. Det är en av grundteserna i motståndet mot den sjuka etnocentrism man förespråkar i Svd-artikeln. Utanför Sverige har jag ingen talan i den saken.

    Verkar jag överdrivet tvärsäker på mitt sätt att kommentera så ger jag fel intryck. Detta handlar om mycket komplexa frågor, och man kan knappast nyansera sig tillräckligt i några korta blogginlägg.

    Tack för diskussionen

Kommentarer inaktiverade.