Gymnasifiering av högskolan?

Idag kritiserar socialdemokratiska studentförbundet regeringens högskolepolitik. (se SvD) De kallar regeringen för att vara kunskapsfientlig. Och att frågor gällande högskolan buntas ihop med andra utbildningsfrågor.

Krantz ersätts av Jan Björklund som nu tar ansvaret för grundskola, gymnasium, högskolan och forskning. Ansvaret för högre studier delas delvis med Nyamko Sabuni som blir biträdande utbildningsminister och därmed får ansvaret för bland annat studiemedelsfrågan.

Det här är naturligtvis inte någon gynnsam utveckling med tanke på hur Jan Björklund ser på utbildningen i övrigt, tolkar jag deras uttalande. Kommer samma förändringar ske även här finns som ett underliggande budskap i texten.

När jag tittar tillbaka på min studiegång som började år 1989 och fram till hur det ser ut idag år 2010 har det, som jag ser det, utvecklats till att bli en ökad gymnasifiering av högskolans grundutbildning. Allt mer handlar det om fakta, minneskunskaper (läs ytkunskaper) och betyg, samt att det skall vara på ett speciellt sätt. Inom lärarutbildningen har nog den största förändringen skett, från att ha seminarium fem klocktimmar varje dag till att ha ett i veckan + någon föreläsning. Ändå har kraven ökat, dvs de mätbara kunskaperna har nu nått högskola och universitet.

Björklund har gjort klart att de som väljer rätt ämnen tidigt i livet (just nu vid elva års ålder) ska premieras före dem som väljer ”fel”. Detta är givetvis en otroligt märklig syn på människan och på valfrihet. För vem säger att den som väljer rätt redan vid elva års ålder också är den som är bäst i skolan när hon sedan fyller tjugo och börjar på universitetet? Denna form av utsållning gynnar förvisso de med studievana föräldrar men knappast någon annan.

Man kan inte förvänta sig att 25:4 kommer tillbaka.

Själv ville jag bli forskare och författare när jag var elva år, men detta överskuggades senare av andra viktiga frågor, som kärlek, uteliv, kläder och politiska diskussioner. Mina fackskolestudier blev lidande och jag avslutade dem. Började jobba och fortsatte med det i många år. Skaffade mig en kontorsutbildning. Prövade på att komma vidare när jag blivit 20 år på komvux, men det var inte förrän jag blev 30 år som jag bestämde mig för att byta inriktning. Jag läste matematik och fysik på komvux. Tankarna på att bli ämneslärare växte fram. Men fick mer eller mindre höra att jag knappast skulle ha någon chans. Och jag klarade inte av sättet att examinera på. Ett prov som man inte gjorde exakt enligt traditionen så var chansen förbi. Kunskapsinhämtandet var årskursbundet. Om man ville veta något i årskurs 1 fick man ofta veta att det inte tas upp förrän i årskurs 3.

När jag var 36 år gammal började jag på grund av vissa omständigheter på Högskolan för lärarutbildning i Stockholm och utbildade mig till fritidspedagog. När jag då upptäckte hur frigående man kunde vara och att betygen inte var det viktigaste utan det egna lärandet var blomningen i full gång. Därefter gick allt framåt. Högskole- och universitetsstudier var helt enkelt min grej. Jag blev alltmer uppmuntrad, läste pedagogik och till slut sökte jag in på doktorandutbildningen. För att några år senare träda in i universitetslärar-världen. Jag kände mig hemma och gör fortfarande. Det är min värld. Men den traditionella skolutbildningen berättade något helt annat. Att jag inte var tillräckligt begåvad. Det var examinationerna, upplägget och betygen som gällde. Och det var dessa faktor som bestämde min begåvning och den väg jag verkade vara förutbestämd att gå. Men jag slog mig inte till ro. Jag visste att framtiden hade något annat för mig. Och många är de exempel som visar på liknande livsöden, men jag tar upp mig själv eftersom jag inte kan tala om andra.

Man kan aldrig bestämma hur någon kommer klara sig i livet eller vad någon passar för i tidig ålder. Kanske jag hade kommit på vad jag skulle fokusera på tidigare om skolan tillåtit mig det. Nu var det politiska möjligheter som innebar att jag kom in den värld där jag känner att jag kan komma till min rätt.

Nu är inte högskolan och universitet som det var då jag började. Det är inte längre ett lika fritt kunskapssökande. Många som kan komma till sin rätt och bidra med förnyelse mm. kommer aldrig fram. Och jag vet inte om det är den väg vi skall gå. Kanske jag har en bildningstanke i åtanke, inte utbildning. Men jag ser högskole- och universitetsstudier vara mer bildande än utbildande, men har upptäckt efter att ha gjort gästbesök inom olika ämnesområden att det mer och mer blivit en gymnasifiering. Det handlar mer om att lära sig något utantill som man sedan i en salskrivning tillsammans med femtiotal andra skall producera en viss typ av text.

Frågan är om högskole- och universitetsstudier verkligen skall handla om utbildning i första hand. Den frågan måste vi nog alla ställa oss. Skall högre studier bara vara en förlängning av gymnasiet?

Annonser

2 thoughts on “Gymnasifiering av högskolan?

  1. Mary

    Hua – gymnasiefiering av högskolan. Jag vill hellre se det tvärtom. Att gymnasiet blir mer likt högskolan. MEd eget tänkande som ger möjlighet att ta ansvar för både lärande och liv.

    En kaffe snart Monica – på universitetet!

  2. Monika Inläggets författare

    Ja vill också att gymnasiet blir mer likt högskolan så blir inte glappet så stort heller.

    Ja, en pratstund över en kaffe kan vi väl se till att det blir av.

Kommentarer inaktiverade.