Sken och verklighet II

Fortsättning från Sken och verklighet I.

Tänk dig människor som bor i ett slag underjordisk grotta. Grottan har en lång ingång, vilken är lika bred som grottan och står öppen mot ljuset. Här lever de, från barndomen fjättrade till ben och hals så att de måste stanna där och bara se rakt fram; de hindras av bojorna att vrida på huvudet. De får ljus från en eld som brinner långt bakom dem och högre upp, och ovanför fångarna, mellan dem och elden, går en väg på tvären. Utmed den ska du tänka dig att en liten mur är uppförd, på samma sätt som dockteaterspelare har ett skrank framför sig när de visar dockorna därovanför.

Jag kan se det framför mig, sade han

Föreställ dig också att människor går utmed den här muren och bär på alla möjliga slags redskap, som sticker upp ovanför den, och på biler av människor och djur i sten, trä och alla andra material. Några av dem som bär pratar naturligtvis, andra går tysta.

Det var en underlig bild, sade han och ena underliga fångar.

De liknar oss, sade jag. Tror du att de i en sådan situation har sett någonting annat av sig själva och varandra än skuggorna som elden kastar på grottvägen framför dem?

Nej, sade han. Hur skulle de kunna göra det när de tvingas hålla huvudet stilla hela livet?

Då jag utifrån ett pedagogiskt perspektiv har tolkat Platons dialoger och bland annat använt mig av grottliknelsen för att sammanfatta hans pedagogik, kan jag konstatera att debatten förhåller sig på en doxa nivå. Den karaktäriseras av uppfattningar man har om skola och utbildning. Fångarna i Platons grotta lever i en Doxa-tillvaro. De ser skuggorna som sanna, därför att de inte känner till något annat.

Vad som Platon beskriver mer är att en fånge befriar sig från sina kedjor och börjar gå uppför grottan och ut i ljuset och först tvivlar på det han ser, men som sen förstår att detta är verkligheten bakom de skuggor han tidigare har sett. Ur ett pedagogiskt perspektiv kan man se att fången når episteme och Noesis, dvs. teoretisk kunskap och vishet. Och hur reagerar då de andra fångarna när den befriade fången kommer tillbaka ner, yr i huvudet och överväldigad och berättar vad han har sett. Blir han trodd eller endast avvisad?

Anta att han blev tvungen att tävla med de ständigt fångarna om att uttyda skuggorna igen. Medan han ännu är skumögd och innan ögonen har hunnit hämta sig – den tillvänjningen kommer att ta lång tid – blir han väl utskrattad? Då kommer det väl sägas att han kommer hit med ögonen förstörda av vistelsen däruppe och att det inte är värt att ens försöka ta sig upp? Och om de kunde få tag i den som försökte befria dem och föra upp dem och de kunde döda honom – då skulle de väl göra det?

Om man ser fångens vandrande ut från grottan i ljuset som en bildningsväg, kan man jämföra detta med vår tids utbildningspolitik och dra slutsatsen att det sanna för den är skuggorna, därför att man inte kan tro på att det finns ett vetande utan endast uppfattningar om hur man lär sig och vilken typ av undervisning som är den bästa. Därför att man aldrig har nått det vetande som visar att ens uppfattningar kan vara ett sken.

Vad är sken och verklighet?

Varför man avvisar det egna kunskapssökande kan bero på att den kunskap eleverna finner på egen hand, inte ses som den sanna kunskapen om något. Man har som fångarna i grottan en klar bild över att det är skuggorna som är den sanna verkligheten. Och att allt annat är ett sken. Och att man dödar den nyligen funna kunskapen om vad skuggorna verkligen kan stå för, på samma sätt som fången kan bli dödad i Platons grottliknelse, genom att gå tillbaka till det man kan se och mäta med de verktyg man för tillfället har. Det är kanske därför som man köper den liknelse med Bilprovningen som Zaremba ger utan att ens undra över om den är relevant för den verksamhet som skolan skall bedriva om lärande skall kunna uppstå.

2 thoughts on “Sken och verklighet II

  1. Ping: Sken och verklighet I « ©lektorio

  2. Ping: Skäms, Zaremba « metabolism

Kommentarer inaktiverade.