Sken och verklighet III

Platon lyckades på sitt sätt att se vad som är verkligheten. I vilket fall satte han ord på den och genom en liknelse visade på rimligheten av att skuggorna inte är verkligheten, men dock en del av den. Även andra filosofer efter honom har enligt dem själva lyckats se en verklighet bortom den vi vanliga dödliga kan se. Ibland kan man kanske tänka att det är filosoferna som lever i ett sken, medan det är vi som ser verkligheten. När jag nu försöker sätta mig in i Descartes tankar, upptäcker jag under läsningen att jag gång på gång avvisar hans tänkande som orimligt. För att i nästa stund tänka att han kanske har något att säga mig. Därför fortsätter jag att läsa och försöker febrilt mota bort denna känsla av att jag minsann vet vad verkligheten är. Jag har aldrig sett Gud eller lagt märke till att det finns en gud. Ändå kan Descartes hitta bevis för att Gud existerar. Hur kan han göra det då det inte enligt min mening går att bevisa att Gud finns. Men för att vara ärlig, inte heller att han inte skulle finnas. Men om jag varken kan bevisa eller vederlägga Guds existens, varför ens tänka på frågan. Varför då reagera med känslan av motstånd över att någon har hittat beviset?

Kanske för att här kommer någon och hotar att slå sönder min tro på en verklighet som kanske inte ens existerar utan bara är ett sken, som jag iofs delar med andra.

I likhet med Descartes tvivlar jag inte på min egen existens. Däremot tror jag inte i motsats till honom att kropp och själ är två entiteter som kan verka var och en för sig. Däremot tvivlar jag på mina uppfattningar om andras upplevelse av sin egen existens, men förmodar att de ser på den på samma sätt.

Jag tvivlar ständigt på att de resultat som studenterna åstadkommer, står för ett verkligt lärande. Därför blir mina timmar av bedömningsarbete ofta ansträngande med mycket tid framför datorn, tunnor av kaffe och huvudvärk. De har fått en bestämd uppgift de skall göra och jag bedömer om de har utfört den i enlighet med givna instruktioner. Om jag ger ett E eller ett A, är det själva texten som jag bedömer. Jag bedömer inte lärandet i sig, som sker inom studenten. För hur skall jag kunna göra det på grundval av en enda examination eller en månads undervisning. Däremot kan jag se i texten om det finns ett tänkande och om det är självständigt. Men utifrån vilka kriterier man ha för tänkandet och självständigheten. Men det behöver inte vara studentens från början eller min undervisning som har skapat detta. Visst kan jag uppmuntra självständighet, men min bedömning och sättande av betyg kan aldrig vara ett säkert mått. Det är som jag ser det, ett sken om jag tror att jag kan se att ett verkligt lärande har skett. Frågan är om jag ens kan se om något är inlärt.  Vad som studenten mer har lärt sig, får jag aldrig veta. Endast i detta paper som kan ses som ett ögonblick i en individs lärandeprocess.

Vi skall ge kunskap eller uppmuntra eller stimulera elever och studenter att få kunskap. Men om vi kontrollerar detta genom att ge dem specifika uppgifter handlar det väl egentligen om att vi endast får vår egen syn bekräftad på vad som är kunskap värd att få. Är det då inte så att vi vill få bekräftat att de som kommer efter oss, inte avviker från det vi tror på. Inte avviker från det som vi ser som sant och riktigt. Och att det vi tror på och ser som sant, kan bara vara en enda sak. Men varför då, kan inte verkligheten i fråga vara just mångfald och inte enfald. Det kanske är så att vi kan reducera denna mångfald till att helt enkelt konstatera att verkligheten kan definieras innehålla en mångfald. Men då har vi återigen sökt efter det absoluta, det sanna om den verklighet vi lever i eller kanske inte lever i, men som vi uppfattar vara verkligheten.

Ju mer jag läser om olika filosofer och deras tankar, desto mer blir jag klar över att man under en lång tidsperiod och fortfarande söker efter det absoluta. Det som kan förklara allt som gällande för alla individer. Och kanske är det därför som vi inte kan klara av en skola som inte får exakt samma resultat eller använder sig av samma typ av undervisningsmetoder. Är det av det skälet vi inte kan se att olikheterna som numera synliggjorts i skolorna är ett tecken på att läroplansformuleringarna i Lpo94 faktiskt uppfyllts. En likvärdig skola varhelst i landet som skall utgå från elevernas bakgrund, förutsättningar mm. kan inte bli annat än olika. Det likvärdiga är att eleverna får lära sig om närmiljön, men sin egen. Elever i Umeå och Malmö lär sig inte om Stockholms närmiljö, för att ta ett exempel. De får inte samma kunskaper, men de kunskaper som är relevanta för var de än befinner sig i landet.

Skenet kan vara tron på att vi kan reducera allt tänkande, all individualism till något enkelt som vi kan förstå. Men skenet kanske också kan vara att det finns en mångfald. För kanske är det så att vi alla är en och samma. Men hur skall vi någonsin få veta detta, då vi inte kan få tillgång till en annan persons inre! Men det kanske inte ens finns något inre.

För att klara av sin existens måste man ändå precis som Descartes kom fram till tro på sin egen existens. Men kanske man skall vara öppen för att det jag ser som min existens inte kan ses gälla rent generellt. Och kanske är det också så man måste se på kunskapstillägnandet. Det jag ser som värdefull kunskap är inte säkert att det gäller alla. Och att det kanske inte ens är önskvärt att just min uppfattning skall gälla alla.

Om vi slutar se skolan som en plats där vi skall lära oss någonting som vi själva har nytta av, kan vi förstå att det är viktigt med betyg, och att kunskapen skall kunna gå att mäta. Om vi ser skolan som en institution som kontrollerar att medborgarna i ett framtida samhälle upprätthåller normer och värderingar, kan vi också förstå varför alla har uppfattningar om den.  Vi kan även förstå vikten av en värdegrund som lärs ut i skolan. Vi kan också förstå att det inte är sanningen det handlar om, utan om en verksamhet som finns där för att tillgodose de behov som finns och den framtid samhället är på väg mot. Det handlar helt enkelt inte om det sanna utan om tron på nödvändigheten för att samhället skall kunna överleva och inte rasa ihop. Foucault har sagt – Disciplinen är att bringa ordning i mångfalden! Och om det är så, handlar inte skolans disciplin om att bringa ordning för att eleverna skall lära sig, utan för att hålla mångfalden under kontroll.