En sann historia!

Nu vill jag berätta en sann historia med anledning av Zarembas artikel i DN idag – Sverige har slutat undervisa – så förlorade lärarna sitt yrke. Hans tidigare artikel – läs HÄR.

År 1989 började jag på min fritidspedagogutbildning och blev klar år 1991. Den integrerade skoldagen hade införts och en del av mina studiekamrater hade fått anställningar. Då bestämde sig den borgerliga regeringen att införa anställningsstopp, samt friställa 2/3 av fritidshemmens personal. Vad man ville var, att stimulera eget företagande inom denna sektor. Sist in, först ut var det som gällde.  De som fick gå var de nyexade fritidspedagogerna och barnskötarna som hade varit där längre och var fast anställda fick stanna kvar. En del fick tjänsten som fritidspedagog. En del av barnskötarnas utbildning har förändrats sen i början av 90-talet, men då hade de inte någon pedagogisk utbildning.

Jag blev för första gången arbetslös, fick leva på ett starkt reducerat socialbidrag, då kommunalpolitikerna som var moderater I Haninge kommun bestämde att 1900 i månaden skulle socialbidragstagarna få som högst + hyran betald de tre första månaderna. Det var emellertid olagligt, så jag fick mina pengar efter överklagande. Samtidigt ställdes kravet att man skulle vara inskriven vid AF och söka minst 40 arbeten i månaden för att få ut sina pengar. Så många arbeten fanns inte att söka. En del av mina kamrater sökte alla jobb som fanns, t.o.m. som läkare.

Under ett antal år sökte jag 260 fritidspedagogjobb och jag fick komma till sex intervjuer. På en av dem sa rektorn att jag hade fått komma för att hon ville se hur en fritidspedagog såg ut, men att det fanns en fritidsledare som också sökt jobbet. Han fick jobbet, men inte jag, vilket jag förstod innan intervjun var slut. Hon sa dessutom att jag hade en gammal utbildning, dvs. den var två år gammal. Och så såg det ut i stor utsträckning i början av 90-talet – att utexaminerade, fullt kompetenta fritidspedagoger gick arbetslösa, medan personalen på fritidshemmen var barnskötare och fritidsledare. Och när den integrerade skoldagen slog ut ordentligt fick en del av mina studiekamrater som lyckats få ett nytt jobb, vara rastvakter och behjälpliga i klassrummet.

Varför blev det så här då, ja kanske för att det inte fanns något krav på att utbildade fritidspedagoger gick före dem som arbetat som barnskötare oavsett om de var fast anställda eller inte. Kanske också för att fritidspedagogerna fick mer i lön. Och även om det handlade om några få tusenlappar i månaden, kan det ha varit en del av orsaken.

Jag fortsatte att studera och låg inte på latsidan medan jag sökte anställning och helt plötsligt blev jag för kvalificerad för att arbeta inom fritidshemsverksamheten. Det fanns risk menade en del då jag ringde och pratade med dem, att andra skulle känna sig underlägsna eller att jag kanske skulle känna mig alltför kvalificerad. Summa sumarum, jag passade helt enkelt inte in i arbetslaget, så de hade en annan sökande i åtanke som jobbat som fritidsledare utan pedagogisk utbildning.

Så såg verkligheten ut för mig och en del andra i början av 90-talet. Jag skyllde aldrig på Lärarhögskolan! Min utbildning som fritidspedagog var fantastisk som helhet. Även om den saknade en del vad gällde den teoretiska biten, men det tog jag igen på egen hand. Lärarhögskolan hade sitt uppdrag och det var att personalen på fritidshemmen skulle ha samma status oavsett utbildning. Därför var utbildningen upplagd efter studentarbetslag-konceptet. Något jag har haft stor nytta av.

Det var helt enkelt politiska beslut som omöjliggjorde för mig att få en tjänst, samt den ideologi som då dominerade och LAS, samt frånvaron av behörighetskrav för personalen. Det var inte så att jag inte hade det som krävdes, snarare att jag hade mer i bagaget.  Lärarhögskolan hade ingen del i detta alls. De utbildade oss till det som gällde. Ingen kunde då förutse den skrotning som skedde eller att den utbildning till fritidspedagog efter två år skulle bli totalt värdelös. Tyvärr ledde den borgerliga regeringens utbildningspolitik till att fritidspedagogyrket baserad på aktivitetspedagogiken mer eller mindre försvann.

När nu Zaremba skriver …

Jag berättar om Elisabeth Beausang eftersom sådana lärare börjar bli sällsynta. Hon är disputerad (antikens kultur och arkeologi) och har en lång erfarenhet. Jag antar att skolorna står i kö? Nej, hon drar sig fram på vikariat och visstidstjänster. Hög kompetens tycks numera vara till nackdel. En lärare med så stark ämnesidentitet lär inte gå med på att ”kvacka” i allehanda ämnen. Redan det gör henne olämplig på varannan skola. För övrigt kan det bli misstämning om hon tvingas ta råd från en fritidspedagog som kommunen upphöjt till rektor.

… blir jag påmind om min egen historia och om hur det såg ut i början av 90-talet. Nu vet vi inte om denna fritidspedagog kompetensutbildat sig, men självklart är att rektor skall ha en rektorsutbildning, likaväl som det är självklart att lärarna på vilken nivå de än undervisar skall ha behörighet i ämnet eller på den nivå de är lärare. Inte heller vet vi om denna lärare var behörig. Om så inte är fallet, finns det en viss inkonsekvens hos Zaremba, då han å ena sidan talar för läraren och å den andra sidan emot att en fritidspedagog upphöjd till rektor. För om behörighet skall gälla rektorer, bör väl även detta gälla lärare hur kvalificerade de än må vara utan att behörighet.

Fakta om rektorernas yrkesutbildning (från DN)

Skolverket kan inte  ge några uppgifter om de 8 000 svenska rektorernas meriter. Men de 2 200 som för närvarande genomgår rektorsutbildningen (30 högskolepoäng fördelade på 10 p skoljuridik, 10 p mål och resultatstyrning, 10 p ledarskap) har besvarat en enkät. Enligt den har 58 procent lärarbakgrund 17 procent är förskollärare, 4 procent fritidspedagoger, 16 procent har annan bakgrund, exempelvis socionom, psykolog, syokonsulent, yrkesvägledare, civilekonom, civilingenjör, officer. Fem procent har inte svarat.