Kommentarer

När jag nu har följt skoldebatten under ett antal veckor, och ser det lite på avstånd, kan jag urskilja att det i egentligen mening inte handlar om att vilja förändra, utan om att få rätt. Alla får ta ansvar för sin del, en del mer, en del mindre. Men de som anses ha rätt är ämnesföreträdarna. Det är deras sätt att se på undervisning som skall gälla och de har den nya utbildningspolitiken i ryggen. Vad som sker är egentligen ett byte från det som man anser vara flum och rena katastrofen, till det man ser skall lösa alla problem och ge våra unga de kunskaper de behöver och skolan skall bli världens bästa.

Nu har vi verkligen chansen att gå samman och i verklig mening förändra och gå framåt och inte bakåt. Med tanke på de reaktioner som varit och hur många som verkar ha plågats under flera år, både lärare och föräldrar, som hörs i debatten (eleverna själva har kommit i bakgrunden) behöver vi ju närma oss varandra. Men framför allt inte byta syndabockar.

Det jag är orolig för nu är att det här till slut leder till moralpanik. Och att den kan leda till att man river upp det som fungerar bra oavsett vilken ideologi som ligger bakom, därför att man anser att det bästa är det man själv kan sympatisera eller hålla med om. Vad vi har sett i Zarembas artiklar är alarmerande, men det är enstaka exempel även om de blir ett stort antal. Många känner igen sig. Jag också!

Men man kan också fråga sig var problemet egentligen ligger. Kanske det inte alls handlar om pedagogik eller olika undervisningmetoder i sig självt. När en del skriver att lärarutbildningen säger att lärarledd undervisning är dåligt, blir jag konfunderad. Jag har aldrig sagt det och har lärarledd undervisning själv. Har heller aldrig hört att den är skadlig. Kanske det handlar om kommunikations- och implementeringsproblem. Vad händer då om man gör om allt och 80 procent av det som fungerar idag, slås sönder och skapar nya problem istället, om man inte gör något åt de verkliga problemen. Nu säger jag inte att detta skulle vara orsaken till det hela, men i debatten kan jag upptäcka att det finns en hel del som inte har någon som helst aning om vad t.ex. en lärarutbildning innehåller och innebär. Och ändå anser att innehållet i den är usel. Det ser jag som ett problem. Otaliga gånger har jag sett att man efterlyser det som redan finns och har funnits t.o.m. under tio års tid.

Kanske det inte är möjligt att kommunicera om det nya, inom ett området där alla har erfarenhet av skola och utbildning på ett eller annat sätt. Erfarenheter från tidig barn- och ungdomstid då man är som skörast, skapar kanske en livslång skepticsm till allt vad lärare och utbildning heter. Man värjer sig mot det som kan slå sönder ens egen uppfattning om utbildning.

Jag är för att lärare kompetensutvecklar sig och att de alltmer börjar att forska utifrån sin egen verksamhet. Min erfarenhet av Lärarhögskolans forskare är att merparten kommer från skolans värld och att deras avhandlingar handlar om den och att resultaten är till nytta för lärarna.  När det gäller min erfarenhet av Pedagogiska institutionen vid SU handlar många avhandlingar om det vida lärandet, dvs. det som också finns utanför skolans område. Min egen avhandling är pedagogisk/didaktisk samt pedgogikhistorisk men har ingen förankring vare sig inom disciplinen eller i skolans värld, men som enligt mitt tycke, borde ha.

Men vad jag tycker borde ha, är ingenting som skall vara avgörande, även om jag inte skulle vara ensam om att tycka det. Om mina resultat eller önskningar inte faller i god jord, sker ju heller inget lärande. Om få kan se att det har betydelse att känna till pedagogikens och didaktikens antika rötter kan man inte höja upp detta som mest värdefullt och mena att alla skall ta del av det. Därmed inte sagt att just denna del inte skulle kunna vara med som en del i en utbildning för dem som är intresserade och kan se dess betydelse.

Vad vi behöver nu är ideologiöverskridande och att det är främst politikerna som behöver sätta sig ner och samarbeta. Lägga sina ideologier och sitt eget tyckande och sina egna skolerfarenheter åt sidan och se hur kan vi organisera undervisningen och utbildningen så att den överensstämmer med Sveriges samhällssystem och medborgare. Att ta över ett annat lands skolpolitik är ingen lösning. Mycket av det som man idag kan se som ”flumpedagogik” kommer från USA, där man har en tendens att ta fram det göttaste ur många olika teorier och göra till någonting nytt som få känner till. Och alla vi som studerar teorier vet ju att det är riskabelt att göra så.

Egen erfarenhet av t.ex. filosofistudier visar att kurslitteraturen på ett lärosäte var USA-inspirerat medan det på ett annat lärosäte var Europa-inspirerat. Skillnaden var att i det första läste man artiklar skrivna om filosoferna och om Europa, samt hade endast salstentor och på det andra, läser man filosofernas texter och har hemtentamen (som inte är enklare precis)  Och eftersom vi tillhör Europa och har våra tidigaste rötter från Europa, kanske vi inte skall ta över det som passar i USA. Viktigt här är att jag kunde välja det som passar mitt sätt att lära mig.

Självklart skall man inte negligera enstaka exempel, speciellt inte om de är flera. Men att göra ner allt är inte heller någon lösning. Det liknar moralpanik och det gagnar ingen, utom de som kämpar för att få rätt och sin egen ideologi förverkligad. Vi är olika och lär oss på olika sätt. Det finns inte någon universell lösning, inte heller någon enkel.

Uppdatering

Jag är inte ensam om att ha tankar kring skoldebatten.

Ser nu att andra också har det.

Metabolism

hänvisar till Skollyftet