Plikten att lära sig

En doktorand Carina Schedvin vid Åbo universitet skriver följande:

I Finland råder inte skolplikt men däremot läroplikt. Går Du som elev in i skolan så är Du skyldig att lära Dig.

Utrustar Finland sina elever till ett demokratiskt samhälle där varje medborgare (läs elever) vågar göra sin röst hörd mot överordnade lärare och rektorer.

Kanske är jag alltför inskolad i vårt system i Sverige, men det är något i denna mening som är dubbeltydig. Å ena sidan är den i allra högsta grad påbjuden och å den andra sidan ger den eleven allt ansvar för sitt eget lärande. Var finns formuleringen att eleven har rätten att få lära sig? Man har i Finland alltså lagt över plikten att lära sig på eleven. Vilket innebär att den elev som inte lär sig lämnas åt sitt öde eller straffas?. Hur skapar man pliktkänslan hos eleverna, om man inte samtidigt har en del kontrollmekanismer som i själva verket tar bort elevens eget ansvar? Handlar det då inte mer om ansvaret att göra som andra säger. Eleverna skall helt enkelt lyda.

Plikten att lära sig det andra anser att man skall kunna? Eller gäller läroplikten att man kan lära sig allt annat än detta. Nej, troligen inte. Men det här förklarar iaf hur en lärare som gått lärarutbildningen i Finland, kunde säga till sina studenter – om ni inte har läst böckerna kan ni gå hem. Finns det någon rättighet att säga – Nej, jag vill inte lära mig detta? Det var en lärare som endast accepterade att vi lärde oss det hon ansåg vi skulle lära oss. Allt annat lärande accepterades inte. Men vi fick inte veta i förväg vad detta var. Därför kunde det bli fyra-fem kompletteringar innan vi blev godkända. Det enda jag lärde mig i egentlig mening var att inte göra likadant, då jag själv blev utexaminerad. Ett lärande skedde alltså, men inte det som var målet!

Detta gällande speciellt uttrycket Läroplikt och skyldig att lära Dig. Men hur ser det då ut i klassrummet? Troligen inte att eleverna sitter i sina bänkar och upprepar allt läraren säger. Nej, de skall säkerligen vara med och ge argument för och emot och visa upp att de har fullgjort sin plikt att lära sig, genom att de läst böckerna, gjort uppgifter och vara aktivt deltagande.

Men även här reagerar jag utifrån min egen skolning. För mig handlar det om att lärande skall vara roligt. Och då menar jag inte roligt på så sätt att det är skoj, eller tramsigt eller lekfullt i barnslig mening. Nej, det skall vara roligt att lära sig, bli medveten och se att man kan. Eller skall jag hellre säga att det skall vara lustfyllt. Något som utförs av plikt är väl aldrig förknippat med glädje, lust eller kärlek. Man kan iofs intala sig det av någon slag självbevarelsedrift.  Man lär sig för att man skall lära sig! Var finns frihetsgraderna?

Finns det någon utväg för de elever som vill känna denna glädje för att de lär sig för egen skull och inte för att staten säger till dem att de är skyldiga att lära sig det staten anser att de skall kunna.

Vi har skolplikt i Sverige. Men det är kanske enklare att hämta barn till skolan av skolpersonal eller polis i värsta fall. Men hur upprätthåller man en läroplikt, som då bör verka som en lag! Vad händer med de elever som inte fullgör sin plikt?

Förstå mig rätt – Finland kanske har funnit receptet – men jag uppfattar detta som auktoritärt. Kan vi överföra det till Sverige om vi nu skulle vilja göra det. Kan vi backa tillbaka eller skall vi utveckla det vi har påbörjat och förfina det. För som jag uppfattar skolsystemet är det inte ett slappt system, utan snarare ett system som betraktar människan på ett annat sätt. Och att vi fokuserar på lusten, intresset och viljan att lära sig istället för att lagstifta om ett bestämt lärande. Mina studenter är inte skyldiga att lära sig, men om de inte gör det, blir de underkända. Jag gör allt för att de skall få lusten att göra det, även om jag inte alltid lyckas. Men om motivationen inte finns, vad hjälper då en läroplikt.

Hur skall jag få mina studenter att lära sig av plikt, om jag inte inför straff. Och vad är det då värt mer än att jag lärt dem att lyda och tänka som jag och det staten anser att de skall kunna. Jag har gått i den typen av skola och kände många gånger speciellt i mellanstadiet en ständig rädsla för att gå dit. Från att ha älskat lågstadiet, hamnade jag i en läromiljö som var auktoritär, bestraffande och skrämmande. Jag hoppas inte att skolsystemet i Finland ger eleverna samma känsla.

När jag tänker tillbaka på min egen skoltid, kan jag bara komma ihåg en enda lustfylld stund och det var när jag lärde mig läsa. För då öppnades MIN värld. En värld ingen kunde påverka, då den fanns på biblioteket och i min bokhylla hemma.

Som jag ser det, måste vi alla göra det vi lär oss till vårt eget. Det är väl bara på det sättet som vi kan finna lust i vår framtid som medborgare i ett samhälle, vad vi än arbetar med och vad vi än hamnar här i livet.

Hur är det möjligt med läroplikt?

6 thoughts on “Plikten att lära sig

  1. Morrica

    Eftersom du inte talar om varifrån du citerar googlar jag och hittar två kommentarer – en till en Newsmillartikel av Göran Linde, Professor: Klass 9A har rätt utgångspunkt, och en till ett inlägg av Jan Thavenius på Skola och Samhälle, Den finska modellen. Jag tar för givet att du läst artiklarna, eftersom du letat dig hela vägen ner till kommentarsfältet, och tar därför vidare för givet att dina frågeställningar i någon mån också har sitt ursprung i dessa artiklar.

    Nåväl, jag avviker från ämnet – det jag egentligen vill säga var:

    http://www.oph.fi/utbildning_och_examen/grundlaggande_utbildning/laroplikt_och_skola/andra_satt_att_fullgora_laroplikten

    Kanske finner du början till svar på dina frågor där? Kanske du skulle ha glädje av att faktiskt läsa Schedvins komparativa studie mellan svenska och finska skolor också:

    http://www.vasa.abo.fi/pf/forskarskola/detaljeradbeskrivning/Forskningsplan%20carina%20schedvin.pdf

  2. Monika Ringborg

    Morrica

    Tack för länkarna. Jag får dock inte svar för mina funderingar med än i stora drag, och jag har tagit del av detta tidigare. Letade efter Schedvin, men hittade inget, så tack. Jag kanske inte var uthållig eller också letade jag på fel ställen. Men det kanske räcker med forskningsplanen för att få en bild av på vilken väg hon är.

    Jag inser att mitt ifrågasättande i viss mån får mig ut på hal is – eftersom Finland anses står för något som vi i Sverige skall efterlikna. Det höjs till skyarna på grund av resultaten. Men väldigt få talar om hur det är att gå i den skolan.

    Är det verkligen roligt lustfyllt? Läroplikt, det låter i mina öron som ett feltänk. Plikt att lära sig ?? I mina öron låter en stimulans av ”viljan att lära sig” mer möjligt att åstadkomma. För vilket lärande är det som sker, bakom plikten?

  3. janlenander

    Din kommentar: ”Finns det någon utväg för de elever som vill känna denna glädje för att de lär sig för egen skull och inte för att staten säger till dem att de är skyldiga att lära sig det staten anser att de skall kunna” får mig att fundera en hel del.

    Minskar glädjen i att lära sig för sin egen skull av att det också är någon annan som önskar det? Skulle pappa låtit bli att uppmuntra och glädja sig åt sitt barns första steg?

    Har vi inte också nästan lärplikt försåtligt gömd i kursplaner med många saker som elever får traggla om och om igen ifall de inte lär sig dem?

    Är det så att staten ska investera stora pengar i något utan att vara tydlig med vad staten önskar sig utav detta?

    Ifall staten ju egentligen är vi så gör vi saker för vår egen skull om vi gör det staten önskar?

  4. Monika Ringborg

    Jo, det kan man förstås undra över … men vad jag tänker på är att det man lär sig för egen skull kan vara något annat än det staten säger att man skall lära sig. För mig är det en viss skillnad. Och om man inte lär sig det staten säger, blir man inte godkänd och ens framtidsutsikter kan bli spolierade.

    Nej pappa skulle absolut inte låtit bli att uppmuntra, men jag likställer inte en pappa med staten … den har nog andra motiv och tankar kring varför medborgarna skall lära sig vissa saker än att göra oss glada och lyckliga.🙂

    Jo, det har vi i allra högsta grad, men om vi är medvetna om denna försåtliga lärplikt kan vi motverka graden av det i viss mening. Det går inte om den är ”lagstiftad”.

    Tja, staten får ju inga pengar utan folkets arbete och insatser … så … nej jag anser inte att statens önskningar skall vara allarenarådande …

    Staten är inte vi. Samhället är vi. Och nej, så ser jag det inte alls. Det är en romantisering att tro att staten är god. Kanske har den en gång varit det i Sverige under en kortare tid, men frågan är om den är så till sin konstitution i dag.

    Vi har nog lite olika syn på det här!

Kommentarer inaktiverade.