Alternativa betyg?

På ledarsidan på SVD skrivs om betygsinflationen. Innan jag stänger igen butiken för ikväll vill jag skriva lite om betyg och hur jag ser att det skulle kunna se ut.

Men först vill jag ta upp lite om vad jag ser problemet är med betygen! Det är för det första att man strävar efter att få en objektiv bedömning av elevers eller studenters kunskap och därmed lärande. För det andra handlar det om att denna kunskap och lärande skall vara exakt lika för alla elever. För det tredje att betygskriterierna följer en strävan om objektivitet och enhetlighet. Därför tror jag inte betyg i sig är problemet utan hur man ser på dem och att man är kvar i ett traditionellt tänkande om hur människor tar till sig kunskap och lärande och att detta på något sätt följer ålder, mognadsgrad, förmågor och intressen på ett bestämt sätt. Och att det skulle gälla alla med samma mognadsgrad och förmåga. Men utifrån ett och samma kunskapsstoff kan man ju få en stor variation av både tillägnandet av kunskap och av vilket lärande som sker. Vad man försöker göra är alltså att få in individerna genom en trång tunnel för att därefter komma ut ur den med ett visst kunnande? Det här ser jag som totalt fruktlöst.

På ledarsidan skrivs att tolkningen alltid är subjektiv oavsett om betygskriterierna är objektiva. Här glömmer man dock bort att det är människor som formulerar dessa – det urval av kunskaper som man vill att medborgarna skall få med sig. Istället för att ha kvar de nationella proven, som en del anser att utomstående skall rätta, och istället för att förorda att utomstående skall sätta betyg, vilket innebär att lärarens position kommer att undergrävas än mer, kan man börja tänka om. Vad är viktigt? Att betygen talar om vad eleverna verkligen kan och har lärt sig eller att det finns en siffra, bokstav eller något som visar var på skalan elevens prestationer befinner sig. Svaret är kanske givet, men varför då detta fyrkantiga betygssystem.

Min tanke är att man i betygen skriver utförligt vad i ett ämne som eleven eller studenten har arbetat med och har lärt sig. För det är ju så vi lärare bedömer elevers och studenters arbeten. Detta skulle sen kunna användas vid antagning till gymnasiet, till universitetet eller till olika program. Det är ingenting som skulle vara offentlig i meningen att alla skall kunna ta del av det. Det här sättet att betygsätta skulle kunna innebära på längre sikt att variationerna hos individerna accepteras och att varje individ skulle ha möjlighet att komma in på den utbildning hon skulle kunna klara av bäst eller verkligen är intresserad av att gå. För som det är nu kan många komma in på höga betyg, trots att de kanske inte alls passar eller brinner för den utbildningen de sökt in på.

Men grunden skulle vara densamma, dvs. grundläggande kunskaper i språk, matematik mm. Men även här kan vissa variationer kunna accepteras.

Jag är medveten om att det finns vissa hinder för det här – rent integritetsmässigt, men när man söker in till exempelvis forskarutbildningen är de ganska noga med att få veta vad man verkligen kan och har förutsättningar för. Då läser sakkunniga arbeten man har gjort och gallringen är stenhård. Där handlar det om att avgöra hur väl någon kan klara av doktorandstudier.

En annan variant är att alla som går ur gymnasiet får skriva ett examensarbete, som man får göra på universitetsnivå för att få ut sin examen.

Vi kan aldrig få rättvisa i meningen objektiva betyg hur vi än gör. Men individen kanske ändå får en upplevelse av att hon bedöms på ett mer rättvist sätt om betyget utgår från vad hon kan och har lärt sig. Och inte bedöms efter hur bra eller dåligt hennes kunnande är i jämförelse med andra. För vilket syfte har detta system? Så, varför inte acceptera variationerna hos individerna och värdera dessa lika. Istället för att utgå från något förutbestämt och acceptera ett bristtänkande med allt vad det innebär. Varför inte göra slag i saken och verkligen gå ifrån det relativa betygssystemet. Kanske betydelsen av social och etnisk bakgrund skulle kunna tonas ner.

För som jag ser det, är höga betyg ingen garanti för att få rätt man/kvinna på rätt plats. Inte heller en garanti att man blir en bra lärare eller forskare. Inte heller någon garanti att det är ett frö till nobelpriset, som en del gärna vill ta upp. Det är att ge ett betygskriterium eller betygssystemets tillförlitlighet alltför stort värde. Ett värde som inte motsvarar en verklighet utan snarare ett ideal om objektivitet som aldrig går att uppnå. Och frågan är varför det skall uppnås. Vi är ju inte som individer vare sig objektiva eller har idealstatus.

Likvärdighet är inte detsamma som likhet.

4 thoughts on “Alternativa betyg?

  1. Bertil Törestad

    Du har en del illusioner, Monika. Antagningen till doktorandstudier är förmodligen en av de sista statliga bastionerna i Sverige där förbindelser, trevlighet och personlig kännedom fortfarande spelar en roll.
    Ärligt talat så förstår jag inte skillnaden mellan vad en individ har lärt sig och kunnande? Eller har jag missförstått dig helt?

  2. Monika Ringborg

    Vet inte om jag har så många illusioner kvar. Jag kan ju tycka att strävan efter objektivitet är en illusion. Vad gäller skillnaden mellan kunskap och lärande, som jag säger och inte kunskap och kunnande, så finns den där. Men jag är rädd för att om jag skulle beskriva den för dig, skulle du uppfatta det som mycket luddigt. Därför att vi ser så olika på det. Jag kan därför inte påstå att du missförstått mig. Du har förstått det jag skriver utifrån ditt perspektiv, som jag förstår det.

    Det finns en tro på, som det uttrycks i betygsdebatten, som att kunskap om något ger samma typ av lärande hos alla. Så även om någon svarar rätt eller visar att hon eller han har tagit till sig kunskapen är det inte alls säkert att det grundas inom individen på samma sätt. För vi tolkar olika utifrån vilka vi är och vilka referensramar vi har.

Kommentarer inaktiverade.