Att kunna se vinnaren i förorten

Tendensen att endast se problem i förorterna, speciellt dem som har ett stort inslag av mångkulturalism är seglivad. Förorterna ses som platser som inte är sunda att bo i, som de beskrivs, istället för att se möjligheterna som finns i dem.

Runt om i Västeuropa pågår en utveckling som avskiljer de stora städernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Dessa förorter är på olika sätt socialt utsatta, det vill säga de präglas av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga inkomstnivåer och höga ohälsotal. De är också inbegripna i en process där områdena och de som bor där nedvärderas och utpekas som avvikande. De här omständig­heterna har en direkt inverkan på ungas gemenskaper såväl som på skolans verksamhet. (Sernhede)

Ove Sernhede skriver om detta i artikeln Förortens unga och skolan på Skola och Samhälle. Och det säger en hel del om hur det faktiskt ser ut, men det skrivs som påstående som om det inte finns något positivt alls att bo i förorten. Som om bara det faktum att man bor i den gör individen till en förlorare. Det är allas skyldighet att faktisk se de problem som finns. Att blunda inför det faktum att bilden av förorten är på det sättet är att sticka huvudet i sanden och låtsats som om allt är bra. Men att se det som ett problem handlar också om hur vi ser på skolan, på förorten och utifrån vilket perspektiv. Om man ser att alla måste vara med på ett speciellt sätt för att inte ses som förlorare, ja då är det också problemen man ser. Och blir oförmögen att se det positiva i att växa upp, leva och bo i en förort. Enda sättet för dem blir då att flytta därifrån eller välja en innerstadsskola – Bunar i sin bok När marknaden kom till förorten har gjort undersökningar som visar att många som bor i förorterna väljer att byta skola, för att få en bättre framtid – för att få ett högre symboliskt kapital. Men Bunar beskriver dock att många väljer att stanna kvar, därför att de tycker att skolan är bra och för att de trivs. Bunar ger alltså en mer nyanserad bild av människorna som bor i förorterna och speciellt av de unga. De är inte alls alla som är missnöjda med sin situation.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår allt mer som det nuvarande skolsystemets förlorare. Antalet skolor där mellan fyrtio och sextio procent av eleverna lämnar nionde klass utan behörighet till gymnasieskolan ökar. (Sernhede)

Frågan här handlar om att de jämförs med betygskriterier mm som ser på kunskap på ett speciellt sätt och förutsätter en inlärning på samma sätt. Det finns inget utrymme för mångfald i detta. Alla skall bedömas efter något på förhand givet. Kanske skulle resultatet bli annorlunda om man bedömde och betygsatte mångfald istället för enhetlighet. Kanske vi då skulle se vilka kunskaper barn och ungdomar egentligen har. Och det gäller överallt, i förort, eller i innerstad eller i en etnisk svensk förort. Det handlar väl i stort sätt om att vi förnekar viss typ av kunskaper och erkänner andra. Det är ju det som bidrar till om ett symboliskt kapital blir högt eller lågt, eller om det överhuvudtaget uppstår ett.

Det är ju inte självklart så att de som bor i förorten saknar symboliskt kapital eller att deras föräldrar är outbildade eller är arbetslösa. Och om de inte är det har den typ av arbeten som inte ger hög inkomst eller som får något högt erkännande.

Varför uppfattar då så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Skolan utgör inte den självklara arena där de unga utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid. I dessa förorts­områden utvecklar de unga egna kulturer och multietniska gemenskaper som handlar om sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, mening och identitet. Men de uttrycker också behovet av en annan omvärlds­förståelse än den skolan tillhandahåller. (Sernhede)

Jag vill vända på det och ställa frågan varför de inte ses tillhöra samhället? Och fortsätta med att ställa frågor som – av vilket skäl ses inte deras kultur och multietniska gemenskaper som en del i samhället. Om nu Sverige vill kalla sig för att vara ett mångkulturellt land bör det inte vara några problem med detta. Men att det blir ett problem kan ju visa att det är svensk kultur som gäller och det innebär att Sverige i grunden är ett monokulturellt land, som ser antalet invandrare som ett kriterium på mångkulturalism.

Det som även visar att det är den svenska kulturen som gäller, är att ju fler svenskar med svensk bakgrund som flyttar till förorten desto högre symboliskt kapital får förorten. Men om samma svenskar flyttar dit, får de lägre symboliskt kapital oavsett deras ställning för övrigt i samhället.

Jag har stor erfarenhet av att bo i en förort och på grund av att jag inte enbart ser det utifrån eller bildat mig en uppfattning av förortslivet genom mediabilder och av dem som bara ser problem, tar jag upp även det positiva i att bo i förorter. Min uppfattning är att i den bor vanliga människor, som arbetar, värnar om sina barn och är engagerade i frågor som gäller dem själva oavsett bakgrund. Jag ser ingen större skillnad på människor som bor i förorten, i innerstaden eller i de rika norra förorterna. Nej, skillnaden är väl att bilden av dem är olika och att man ser vissa grupper som problem för att de bor i förorter eller har utländsk bakgrund. Även om de lever på samma sätt, är arbetslösa och lever på socialbidrag efter samma krav eller arbetar med samma saker.

Det ÄR verkligen viktigt att beskriva hur det ser ut, men frågan är om det är bilden vi skall förändra eller om det är människorna i förorterna. För om vi förändrar bilden, accepterar vi mångfalden och inte endast ser Svensk kultur som den enda rätta utan kan se att Mångkultur är precis lika mycket värt. För då kanske resurserna skulle läggas på de skolor som finns i områdena efter dem som bor där istället för att ge vissa möjlighet att flytta därifrån, därför att de fått en uppfattning om att det är det enda sättet att nå framgång och komma in i samhället.

Det största problemet är Bilden av förorten och mångkulturalism, inte företeelserna i sig själv. Och i mina ögon är de som bor i invandrartäta områden i och inte utanför samhället. De behöver alltså inte komma in, därför att de redan är inne i det. Det gäller bara att andra kan se och erkänna det.

Jag tror vi alla behöver att verka för att inte konservera bilden av förloraren i förorten och istället försöka göra allt för att skapa en ny bild av vinnaren i förorten. För att växa upp i en förort ger kunskaper som andra saknar och i vår värld behöver vi människor som kan bidra med olika perspektiv. Inte verka för att skapa en likformig folkmassa som bara kan se på världen utifrån ett enda perspektiv. För det är då man utser förlorare!

Rekommenderad läsning är alltså Bunars undersökningar!

Vill även rekommendera Mångfaldens gränser av Hans-Ingvar Roth!

Recension av boken finns här i DN!

5 thoughts on “Att kunna se vinnaren i förorten

  1. Ping: Om förlorare eller vinnare i förorten « © Σκέψεις

  2. Bertil Törestad

    Ja, Monika du har helt rätt!
    Men om man till detta nedvärderande av vissa subkulturer lägger att alla barn i skolan möter en kompakt grupp mestadels kvinnor från delar av medelklassen så framstår problemet som än större. Det är ju upplevelsen av verkligheten och inte den i skolan utmålade verkligheten om mångfaldens Sverige som gäller som sann för barnen och ungdomarna..

  3. Monika Ringborg

    Jo, men jag kan inte få in allt i samma inlägg … men jag kan man ställa frågan vilka möjligheter kvinnor från delar av medelklassen kan skapa. Och vad är problemet som du ser det! Menar du att speciellt kvinnor inte står för mångfald? Vill du göra det till en genusfråga?

  4. Bertil Törestad

    Monika, missförstå mig nu inte. Jag beskrev bara den bild av samhället som ungdomar får i skolan. De som talar om mångfald för eleverna är medelklassmänniskor, mest kvinnor. Trovärdigheten är inte 100% eller hur?
    Nej, det är INTE en genusfråga.

Kommentarer inaktiverade.