Förstör föräldrar?

Nu är det föräldrarna som skall granskas. Johan Kant skriver i sin blogg om lärare som har besvär med föräldrar som blir ett problem i skolan och Helena von Schantz i sin om hur det bör vara ”Lärararföraktande föräldrar” efter en ledare av Hanna Kjöller som talar om curlingföräldrar.

Johan Kant inleder med orden:

I skolan har ett relativt nytt fenomen dykt upp – föräldrar som inte drar sig för att till varje pris ifrågasätta skolan och dess personal, både lärare och skolledare. Jag har själv inte varit med om det speciellt många gånger, några enstaka gånger har det hänt, men däremot har jag två nära kollegor som jobbar i medelklasskolor i Stockholm […]

Jag har bara haft kontakt med två föräldrar under min tid som universitetslektor. De var vänliga och berättade hur studenterna blivit förtvivlade över att bedömningen inte var så bra som de förväntat sig. Fadern i det ena fallet sa att han sagt till sin dotter att lärarna är till för att hjälpa till. För övrigt har det inte hänt. Därför kan jag inte riktigt utgå från mina egna erfarenheter. Däremot har jag hört detta förut, om att lärare kan se föräldrar som ett problem därför att de inte når fram med sin pedagogik. Vilket jag inte alls är förvånad över. Det krävs ofta pedagogisk utbildning. Dessutom handlar det om att för föräldrarna är det deras egna barn som är viktigast. Och om de mår dåligt, lider de med dem. Så är det säkerligen att vara förälder. Men är det curlingföräldrar!? Det Johan Kant tar upp handlar om föräldrar som systematiskt anmäler skolan.

Helena von Schantz tar upp vilka konsekvenser lärarföraktande föräldrar kan få för sina barn. Om jag förstår henne rätt handlar det här om att föräldrar skall gå ihop med lärarna mot sina barn, i gott syfte.

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan.

Hon tar sedan upp hur det var när hon gick i skolan.

När jag var barn hade skolan, och lärarna alltid rätt och man fick inte sina föräldrar att ens lyssna på några klagomål. Det var inte strålande det heller, men för skolresultaten var det då bra mycket bättre än den nuvarande ordningen. En klok förälder lyssnar på sitt barn, ställer de frågor som avslöjar barnets egen del, sätter saker i rätt proportion – vilket när det handlar om tonåringar nästan alltid betyder att krympa dem.

Mina föräldrar tillhörde inte typen som besvärade lärarna och skolan. Men de ställde upp på mig när de upplevde att jag blev orättvist behandlad, t.ex. när jag tvingades sitta i matsalen och gråta över en tallrik spenatsoppa eller när slöjdlärarinnan var taskig. Båda delarna ledde till att jag blev befriad från både spenatsoppan och slöjden. Vad jag lärde mig var inte att förakta lärare eller skolan, men att de inte bestämde fullständigt över mig och att jag var en individ värd att lyssna på. Dessutom lärde jag mig att mina föräldrar stod på min sida.

Jag har svårt att förstå vad Helena von Scantz menar med det hon skriver om En klok förälder. Menar hon verkligen att en klok förälder medvetet skall verka för att krympa sina tonåringar. Och gör man det genom att sätta saker i rätt proportion och på vilket sätt? Det är en uppmaning som kan tolkas olika och få förödande konsekvenser för tonåringarnas självkänsla. Visst kan tonåringar uppfatta sig själva vara världens medelpunkt, men är lösningen verkligen att ”krympa” dem.

I många år, ja i flera decennier har jag lärt mig att uppskatta mina föräldrar alltmer. De var inte exemplariska och visst hade vi våra schismer ibland. Men de visade att de alltid stod på min sida, vad som än gällde. Men de visade också att det var viktigt för mig att ta ansvar. De krympte mig inte, utan gav mig möjligheterna att senare i livet gå utanför ramarna. De gav mig möjligheterna att satsa, även om jag inte garanterades att lyckas.

Skola, förskola och fritidshem skall verka för att föräldrar skall vara delaktiga. En del blir det inte, en del blir det alldeles lagom och vissa blir för delaktiga. Det är säkerligen inte så enkelt för föräldrar att veta hur de exakt skall vara för att passa in i de olika diskurserna som råder.

Hanne Kjöller har skrivit i sin ledare En rejäl utskällning kan göra gott

En fritidspedagog berättar om hur rädda föräldrar slätar över barnets eget beteende. Hur tonåringar berättar för varandra att föräldrarna inte alls blev så värst arga när de kom hem fulla. Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.

Jag vet inte om utskällningar är lösningen. Det kan vara det, men kanske man som förälder skall utgå från vilken tonåring de har och hur hon eller han fungerar. Ett snack efteråt är ett måste, som jag ser det. Men det här är en svår fråga.

Tillbaka till föräldrarna visavi lärarna. Jag har i åratal talat för att alla som får barn också får möjlighet att gå en kortare pedagogisk utbildning för att bli säkrare på hur de skall vara mot sina barn. Och när det gäller kontakterna med skolan kanske man absolut skall ordna dessa möjligheter att bli mer utbildad i hur det är att vara lärare, hur läroplanen styr och att lärarna inte alls kan köra sitt eget race eller att de utövar sin makt för att de tycker om att göra det. Lärare är oftast inte taskiga och elaka, utan utför ett uppdrag. Och jag tror att lärare och skolan skall försöka se det som att det är självklart att föräldrarna värnar om sina barn och att den tröskel som många gånger behöver att övervinnas är att aktivt ge en förklaring på detta.