Gary Speed

Gary Speeds självmord väcker minnen av en liknande händelse i mitt liv. En kollega som valde att ta sitt liv, efter att ha varit precis som vanligt dagen innan. Det var den typen av människa man aldrig skulle kunna tänka sig ta ett sådant beslut. Jag hade honom som student på en kurs i början av min lärarkarriär och han samlade ihop till blommor och tackade för en fin kurs. Den blomman fanns sen i fönstret i samma korridor som jag satt under några år.

Bara en kort tid före hans beslut hade jag kontakt med honom. Och ingen förstod någonting efteråt. Fortfarande efter så många år när jag tänker på att han inte finns längre, har jag svårt att förstå det. Varför? Varför sa han inget? Varför dumpade han inte det han kände för någon av de närmaste? Ofta vet vi ju om någon känner sig trött, eller är ur lag. Men oftast vet vi mindre än vad vi kan tro att vi gör. För hur mycket vet vi om våra kollegor, egentligen. Ibland blir man förvånad över att få veta att allt inte är så bra som man tror. Man tror att alla mår bra och är tillfreds med livet, i stort sätt.

I Expressens sportbilaga skriver Johan Orrenius att Den publika bilden avslöjar bara en liten del. Och så är det nog för oss alla – den vi till synes verkar vara är bara en liten del. För vi vill inte besvära någon med våra bekymmer, sorger eller funderingar över meningen med livet.

Reaktionerna blir alltid desamma, idol, kollega eller vän!

Svårt att förstå!