Har inga enkla lösningar

Om man arbetar som lärarutbildare och är med i debatten om skolan, krävs ibland att man skall presentera lösningar, blir tillskriven att inte ha kontakt med verkligheten eller skall försvara tidigare lärarutbildning eller INTE försvara den. I en del fall anses allt man säger vara försvar för sin egen profession; som om man mörkar eller inte vill tillstå bristerna.

I debatten är jag inte lärarutbildare, utan privatpersonen som tycker till … naturligtvis kan det vara svårt att hålla isär ett rent tyckande från den kunskap och erfarenhet jag har och den praktik som jag verkar inom. MEN, jag representerar inte lärarutbildarna eller lärarutbildningen, bara mig själv och mitt eget tyckande. För mig som arbetar som lärarutbildare är det viktigt att följa med i debatten, känna på stämningarna och att gå in ibland och ge min syn på sakernas tillstånd. Detta för att det har betydelse för min undervisning. Jag undervisar bl.a. i utbildningspolitik, läroplaner, läroplansteori, utbildningshistoria mm. Självklart måste jag hålla mig ajour.

Men jag har inga patentlösningar på hur skolans kris som den målas upp skall lösas. Inte heller har jag några patentlösningar på att förändra något inom den, som numera är konstaterat av de mest framträdande inom området, USLA lärarutbildning. Speciellt eftersom jag inte anser den vara usel. Dessutom har jag ett uppdrag som jag skall uppfylla. Om det formuleras i en viss riktning måste jag följa det. Kan inte köra mitt eget race.

Det talas en hel del om att lärare inte är professionella, men som t.ex. Aldenmyr & Hartman skriver i sin artikel om Yrkesetik måste man skilja på en profession och på lärarnas professionalitet. Lärarutbildningen eller lärarkollektivet kanske inte kan ses som en Profession enligt alla kriterier, men en lärare kan vara professionell i så måtto att hon eller han uppfyller läraruppdraget, följer läroplanen eller som i mitt fall lärarutbildningens uppdrag. Det vore väl, som jag ser det, oprofessionellt att INTE göra det. Ändras uppdraget, så följer jag med det.

Jag kanske vill ha en annan ordning, en helt annan typ av skola mm. Detta kanske följer en viss ideologi eller också gör det det inte alls. Jag kanske helt enkelt har en egen idé som iofs följer pedagogisk forskning eller politisk ideologi. Vem vet! Men då får jag starta en friskola i så fall eller kanske öppna och väcka liv i Platons Akademi som modifieras till dagens samhälle och nutiden.

Vad jag i själva verket vill, hellre än att gå in i De enkla lösningarnas diskurs eller Den dygdetiska diskursen, är att de politiska partierna lägger sina ideologier på hyllan och börjar samverka om Sveriges skola. Den skall vara till för alla och inte enbart för dem som gynnas av en speciell politisk ideologi. Jag önskar att vi skall gå framåt, inte vända tillbaka till en tid som inte längre finns, utom i det kollektiva minnet; dvs som historia.

Jag arbetar som lärarutbildare, och inte som utbildningspolitiker!