©Lektorios nyårstankar 2011

När det nu är den sista dagen på år 2011 och jag har arbetat ett helt år och även följt skoldebatten, utbildningspolitiken och även undervisat om den, och läroplansteori mm, är det läge för ett bokslut av något slag. Och det jag kommer att tänka på är när jag själv gick i skolan. Vilka chanser den gav mig. Jag var en medelmåtta, som var blyg och mycket snäll tills jag kom upp i högstadiet. Och jag älskade att skriva! Redan i årskurs 3 skrev jag spökhistorier på 40-50 sidor. Jag fick beröm av min fröken och även för min handstil – Om alla skrev som Monika skulle det vara en glädje att vara lärare. Men den handstilen blev en källa till förtret för Fritte, läraren på mellanstadiet som gjorde allt för att jag skulle skriva som man skulle. Det gjorde inte jag. Hade en egen skrivstil, vilket man inte fick ha på den tiden. Men hon gav upp till slut. Jag vägrade ändra på mig. I den betydelsen var jag inte snäll och lydig.

Men det jag vill komma till är att ingen utom läraren på lågstadiet uppmuntrade mig till att fortsätta skriva och utveckla det. Nej, det var inget för skolan. Vem skulle kunna försörja sig på att skriva böcker. Och det var troligen helt sant att jag aldrig skulle kunna ha försörjt mig på det. Men jag fortsatte att skriva – för skrivbordslådan. Mitt skrivande berikar mitt liv nu, även om det aldrig kommer berika någon annans liv. Det är viktigt att vi inom skolan uppmuntrar sådant som inte efterfrågas, just för att detta kan berika en människas liv utanför alla andra sammanhang i livet. Vi behöver ha något eget!

Vi skall inte förstöra våra ungas drömmar. Inte heller varandras … Om någon har en dröm – låt den leva kvar. Även om det aldrig blir något som når allmänheten. För även om denna dröm bara berikar en enda person, den som äger drömmen är det en vinst. Vad vi gör och är intresserade av behöver inte alltid bedömas och mätas?

Min viktigaste poäng är att jag aldrig gav upp skrivandet. Om jag gett upp skrivandet hade jag aldrig skrivit en doktorsavhandling och inte heller haft det yrke jag har idag. Det var skrivandet som ledde fram till det. Jag gav aldrig upp, trots alla de försök att få mig att göra det som gjordes. Trots alla kommentarer om mitt sätt att skriva. För ingen trodde att det skulle leda någonstans. Det var bara jag själv som inte kunde låta bli att skriva. Det var det enda skälet. Min andra dröm var att bli forskare, vilket jag blev.

Jag tror att många har kapacitet för mer än vad de får möjlighet till. Och eftersom man aldrig kan veta vad som sker i framtiden, skall man aldrig försöka släcka någon annans dröm. Hur tokig man än anser den vara. Av det skälet är den nya utbildningspolitiken på helt fel spår. Man riskerar att släcka många individers drömmar, som kan leda till oanade möjligheter. Om man vill ha kreativa människor, skall man inte släcka en kreativitet som kanske inte är den man efterfrågar. Men som kan leda till en utveckling mot det hållet. För hur väcker man liv i en kreativitet som aldrig fått en chans.

Annonser

2 thoughts on “©Lektorios nyårstankar 2011

Kommentarer inaktiverade.