Det här med ”egna barn” igen!

När jag läste till fritidspedagog hittade jag en bok, som jag nu glömt titeln på, som tog upp hur det var att vara lärare. Om det var 50 sidor som handlade om lärare som hade egna barn, var det fem sidor som handlade om lärare utan barn. Trots att många lärare både historiskt och i nutid inte har haft eller har egna barn.

Det som uppmärksammat mig igen på detta med att man skiljer på dem som har egna barn och de som inte har det är Johan Kants kommentar i sin artikel på Skola och Samhälle – Läs HÄR!

Själv har jag inte egna barn, vilket visar att jag tar nedanstående kommentar, till en annan av kommentarerna, personligt. Men på min nuvarande arbetsplats sen 13 år tillbaka är det inget som har uttalats. Jag har inte upplevelsen av att andra ser mig som mindre kvalificerad för att jag inte har eller har haft  egna barn som gått i skolan. Men det är inte hela sanningen – jag undervisar blivande lärare och de flesta har inte egna barn. Att de då skulle sakna vissa färdigheter, förståelse eller kunskap är något som för mig är helt orimligt. Det är heller inte min erfarenhet att de gör. Tvärtom! Om jag jämför med människor jag träffat under andra perioder i mitt liv som haft egna barn.

• Har du egna barn? Om du har det så har du märkt att från det att människan föds är den intresserad av att lära sig om omvärlden – man är nyfiken av naturen.

Mitt svar:

Behöver man ha egna barn för att märka det eller för att känna till det? De som inte har egna barn lever inte i en bubbla där inga barn finns.

Inom utbildningen är det något som framhålls och under praktiken är det många som får kontakt med barn. Men här handlade det alltså om egna barn rent generellt, som om detta var en förutsättning för att förstå att barn är intresserade av att lära sig och att människan är nyfiken av naturen.

Jag menar att man inte behöver ha egna barn för att märka det. Inte heller att det är en nödvändighet för att förstå barn. Däremot kan jag endast till viss del nå förståelse i hur det är att vara förälder. Även om jag med en viss inlevelseförmåga kan försöka förstå hur det skulle ha känts för egen del av att ha varit det. Men barn har jag själv varit, och sen jag var tretton år gammal haft kontakt med mina brorsbarn, samt har praktiserat på fritidshem, förskola, grundskola och har utbildning. Är det verkligen så att avsaknaden av egna barn skulle ha en så stor betydelse att inget av detta skulle få mig att märka att barn föds intresserad av att lära sig om omvärlden.

En del kan se det här som en bagatell, men under mitt liv har jag mött fördomar kring dem som inte har egna barn. Det är viktigt för mig att varje gång det sker, ge argument emot dessa fördomar och trosföreställningar om att de som inte har egna barn saknar kunskap, erfarenhet och förståelse om barn. Om fördomar som dessa aldrig slås sönder, kommer de som inte har egna barn att förbli dis-respekterade. Och om detta uttalas av lärare och detta är en vanlig uppfattning hos lärare med egna barn, kanske unga nyexade lärare utan barn uppfattas vara lärare som inte anses kunna tillräckligt för att klara uppdraget.

Johan Kants svar:

Har man ingen kontakt med mindre barn, har inga egna barn och jobbar med desillusionerade tonåringar i 8:an och 9:an kan det vara så att man väljer att inte se på barn som nyfikna av naturen.

I den här är det mer nyanserat och visst kan det vara så, men är det så?

Och om vi skulle överföra den här typen av resonemang till andra yrken, är läkare som inte varit sjuka eller har haft anhöriga med obotliga sjukdomar, inte tillräckligt kunniga. Eller psykologer som inte själv haft en psykologisk åkomma eller en anhörig med sådana, sämre psykologer. Eller en domare som dömer folk för brott inte har egen erfarenhet av att bli dömd eller en anhörig som har det.

Varför förekommer så många sidospår i talet om skola, utbildning och inte minst lärare? Varför är lärarens privatliv, personlighet och inte utbildningen, det som man anser vara avgörande för om en lärare klarar yrket eller inte?

Annonser

6 thoughts on “Det här med ”egna barn” igen!

  1. elisabeth smeds

    Jag håller med dig om att det inte är relevant om en lärare har egna barn eller inte. Mina egna iakttagelser i frågan kan generaliseras till att när ambitiösa lärare får barn tvingas de eller väljer de att jobba över mindre. Detta gör dem varken till bättre eller sämre yrkesmänniskor, per automatik. Jag har haft det svårt att inte överarbeta planeringar eller ägna timmar åt att jämföra mina bedömningar. När jag dock lyckas, ser jag inte att det är sämre. Att få barn gjorde mig inte mer empatisk. Möjligen stressad, möjligen fokuserad.

    1. Monika Ringborg

      Tack för svar.

      Nej, det är inte relevant. Men just läraryrket är fastlåst med fördomar och trosföreställningar och tyvärr alltid med personen som arbetar som lärare. Man söker förklaringarna i dennes personlighet eller liv, istället för att söka förklaringar i organisationen, i kunskap om lärande mm. och inte minst inom utbildningspolitiken, om t.ex. resultaten inte uppnår målen.

      Självklart får en lärare som får barn kortare om tid. Men precis som du säger, det gör inte läraren vare sig bättre eller sämre. Kanske bara inte lika tillgänglig på sin fritid längre 😉 Men varför skall lärare vara det?!

  2. Helena von Schantz

    Monika, det är konstigt hur mycket värderingar vi lägger i det här med barn/ barnlöshet. Ingen skaffar väl barn av altruistiska skäl så jag ser inte vad det är att klappa sig på bröstet för.

    Men, med det sagt tycker jag att jag har lärt mig mycket som jag har nytta av i undervisningen av mina barn. Men jag har lika stor nytta av det jag lärde mig under alla utlandsvistelser, av mitt intresse för hårdrock, fantasy och tv-spel och massor av annat. Vi är alla komplicerade kombinationer av erfarenheter och egenskaper. Det gäller att man använder sig av allt man har till buds för att nå sina elever.

    1. Monika Ringborg

      Jo, jag har nog tyckt det varit konstigt hela tiden. Och att det är så provocerande för så många, som det ändå är, av dem som har barn att vissa väljer att inte få barn och ändå anse att man inte är helt borta på att förstå eller förhålla sig till dom. Och varför de tar för givet att man inte tycker om barn. Varför bry sig om så vore! Då är det väl i så fall bra att den personen inte får barn då!

      Jag har nog haft nytta av att ha tre brorsöner som jag sett växa upp – den första föddes när jag var 13 år. Min mor sa när jag hjälpte min yngsta brorson med läxorna att jag borde bli lärare, eftersom hon uppfattade att jag hade både tålamod och fallenhet för det. Och var kom det ifrån – då jag inte har några egna barn. Det kanske är barnen och ungdomarna som väcker det vi har med oss, inte att det är dom som skapar det. Men jag uppfattar det ändå som en liten del för det professionella utövandet. Eftersom inte alla är som mina brorsöner.

      Tack för att du då och då gör besök på min blogg 🙂

  3. Helena von Schantz

    Monika, det är utvecklande att umgås med människor ur andra generationer än ens egen. Det tyckte jag när jag var ung och jobbade i hemtjänsten. Det tycker jag nu när jag är i övre medelåldern och jobbar med ungdomar.

Kommentarer inaktiverade.