Högskolans förfall!

På olika nätsidor pågår sen en tid tillbaka debatter om högskolan, dess förfall och undermålighet. Universiteten räknas även in här. Inlägget jag skriver nu innehåller mina reflektioner om olika åsikter, uppfattningar och föreställningar som råder.

Under en tjugo års period har jag märkt en förändring från högskole- och universitetsstudier som byggde på tankens frihet, självgående studerande och fri från begränsningar gällande kunskapstillägnandet, till nästan motsatsen. Alla inom högskolan och universitetet blir alltmer fångade i den rådande ordningen med färre lärarledda seminarier, kortare kurser, fler studenter i varje grupp, mer kontroll, utvärderingar, kvalitetskontroller, mallar och därmed en större konformitet.

Under samma tid menar många att högskolan har förfallit. Kunskapen som studenterna får är inte alls tillräcklig. Universitetslärarna är inte tillräckligt kompetenta och det verkar finnas en föreställning om att studenter glider igenom. Det finns dock en del som menar att lärarnas inte kompetens tas tillvara på grund av dåliga förkunskaper hos studenterna.

En fråga jag ställer mig är, när man nu på grund av detta som man uppfattar högskolans förfall, ropar på fler kontroller, utvärderingar och minskade resurser, t.ex. i planerings-, undervisningstid och efterarbete, samt att forsknings- och utvecklingstimmar som kan användas till ökad kvalitet numera inte är med automatik inskriven i en lektors tjänst, inte kan börja fundera på att just det som en del nu ropar efter faktiskt har en del i det som nu har skett – en riktning mot en ökad gymnasifiering och en marknads- och utbildningspolitisk styrning.

De kritiker som ropar högst berättar inte hur högskolan och universiteten skall organiseras eller hur konkret undervisning som ger kvalitet skall se ut. Nej, saltentor, och fler kontroller. Vissa jagar fuskare och förespråkar en enda typ av begåvning – den som baserar sig på minneskunskap och förmåga att klara av att skriva tentor i en konstruerad examinationsform. Och man funderar inte ens över den förlust denna ensidiga examinationsform kan ge.

Hur skall man få kreativitet, nytänkande och den önskan Björklund har om Nobelpristagare och en skola och utbildning i världsklass, när man stänger in högskolan och universitetet i en fålla där varje försök till att gå utanför den, möter på starkt motstånd. En högskola och universitet där det blir allt viktigare hur något kan mätas eller fås in i en mall, än att det som inte kan mätas, men som kan leda till nya ideér och uppsatser och doktorsavhandlingar som innehåller tankens frihet och får blomstra. Istället går vi alltmer i riktning mot en anpassning till möjlighet att mäta och betygsätta, samt värdera dem och efter publiceringsformen på nätet, samt en önskan om en enhetlig utformning vad gäller både form och innehåll.

Vissa är emot att alla skall ha möjlighet att börja på universitetet. Man skiljer på teoretiska och praktiska kunskaper och verkar ha en föreställning om att på högskola och universitet klarar man sig med bara teori. När det i själva verket handlar om både-och. Den teoretiska kunskapen som tillägnas måste kunna omsättas praktiskt.

Men det är genom t.o.m en fri antagning som de där begåvningarna som högskola och universitet verkligen behöver kan fångas upp. De studenter som inte passat in i grundskolans och gymnasieskolans organisation och kunskapsmätningar och frånvaro av att göra om proven, men som passar in i en friare och självständigare form av utbildnings- och bildningssituation. Som jag ser det skall inte högskole- och universitetsstudier bygga på, på förhand given kunskap som alla skall kunna. Däremot på varje students upptäckter av den på förhand givna kunskapen. Det är på så sätt ny och oväntad kunskap kan skapas. Om den skall bygga på det redan givna, får man också det givna. Om man skriver ut det mästerliga från matriserna och mallarna, försvinner de bort och ner i ett svart hål, istället för att utvecklas vidare.

Högskolan skall inte vara en förlängning av gymnasiet. Där kunskapsmätningarna följer en bestämd form och alla skall ha uppnått specifika kunskapsmål. Högskole och universitetsstudier skall inte ha en begränsad form eller följa en partipolitiskt ideologi om att de som studerar där skall vara anställningsbara.

På ”mitt universitet” handlar det om att fördjupa förmågan att använda vetenskapliga verktyg i syfte att fördjupa tänkandet och förståelsen för det man lär sig. Inte att man t.ex. skall lära sig på förhand två eller tre bestämda teorier därför att alla skall kunna dessa endast för att det skall bli möjligt att mäta och betygssätta vilken grad av begriplighet och förståelse som har skett. Min erfarenhet är att studenterna lär sig mer genom att fördjupa förmågan att använda verktygen än att läsa in tre teorier på en kurs, därför att detta har bestämts. På ”mitt universitet” är det inte en metod som gäller, vare sig det handlar om undervisnings- eller forskningsmetod. Det är den metod som det är möjligt att få ny kunskap om, inom ett visst ämne, lärande, för studenten i sitt lärande, men även nya kunskaper för forskarsamhället.

Mål skall finnas, liksom betygskriterier, men målen skall inte vara gymnasiala, utan universitetsmässiga. På ”mitt universitet” råder mångfald inte en ökad enhetlighet. Om man vill ha mångfald får man nog lätta lite på strävan efter kontroller och på att alla skall ha samma kunskaper för att man skall kunna göra mätningar över ett lärande som bara omfattar ett axplock av vad studenterna verkligen har möjlighet att lära sig. Om att man ger dem rätten till tankens frihet.

10 thoughts on “Högskolans förfall!

  1. Monika Ringborg

    Annorlunda mot mitt kan jag hålla med om och realistisk också kanhända, men det beror på i vilken verklighet man befinner sig😉 och vilket perspektiv man har.

      1. Monika Ringborg

        Nej, då … men om det skulle bli salstentor som en del vill ha i alla olika ämnesområden, skulle jag nog göra en omprövning gällande mitt yrkesval.

Kommentarer inaktiverade.