Björklund och högskolepolitiken

I Universitetsläraren finns en artikel som handlar om högskolorna – Tiden för expansion är förbi ”Nu står vi inför en brytpunkt”. En del representanter uttalar sig, däribland Björklund och det han säger är intressant.

Å ena sidan skall han ha sagt:

UTBILDNINGSMINISTER Jan Björklund säger att han inte tänker styra utvecklingen och försäkrar alltså att det inte finns någon ”dold agenda”. ”– Däremot har jag länge varit tydlig med att peka på förutsättningarna, dels minskande ungdomskullar, dels tuffare kvalitetsgranskning.” (direkt citat)

Lite längre ner säger han å andra sidan:

Nej, den kamerala aspekten är helt likgiltig, däremot inte kvalitetsaspekten. Därför underlättar vi för dem som vill gå samman med ett större lärosäte.

Min undran är om inte detta att underlätta för dem som vill gå samman är att styra. Det intressanta är att Björklund som så ofta förut ger två budskap, vilket gör det svårt att veta riktigt vad som gäller eller vad han egentligen menar. Det är helt riktigt att det inte finns någon ”dold agenda”. Det är väl ganska solklart vilken agendan denna gång är.

Frågan är om man inte styr även genom att inte göra något, dvs. låta naturen ha sin gång?

Det finns vissa synpunkter på varför de små högskolorna behövs; de kan ha hög kvalitet, de behövs högskolor på andra platser och inte endast i storstäderna för att alla i landet skall få möjlighet att studera på högskolan, samt att ett samgående med ett större universitet eller högskola kan innebära att den mindre blir en filial. Det finns heller inga garantier att två små högskolor som går samman ger högre kvalitet. (läs vidare i artikeln)

De sista reformerna, Valfrihet- och friskolereformerna, har skapat en konkurrens mellan skolor och lärare. Det har blivit en marknadifiering. Den skola som inte klarar sig får läggas ner. Man talar om kvalitet, men frågan är om det inte handlar om att den som är bäst på att marknadsföra sig eller har ett gott rykte eller ligger i en förort eller kranskommun som har ett gott rykte är också den som vinner.

Jag efterlyser att vi går tillbaka till ”Skolan mitt i byn”. Den skall inte behöva kämpa om sin existens. Behöver den mer resurser skall den få det. Den skall inte gå med vinst som går in i aktieägares fickor, utan gå tillbaka till verksamheten eller ges till den skola som behöver resurser. När det gäller högskolorna likaså. Om vi menar att utbildning är så viktig, borde den inte skötas eller likställas med företagsverksamhet. Den borde ingå i den del av samhället som står utanför marknaden, konkurrensen och enskilda vinstintressen.

Man frågar sig sen vad som gått fel. Om vi ger budskapet att allt kan förändra sig från en dag till en annan, så att lärarna och annan skolpersonal hela tiden känner och i många fall måste kämpa för att inte skolan skall läggas ner eller elevunderlaget minskar, kan man fråga sig om inte den stress och otrygghet som uppstår har betydelse för undervisningens kvalitet. Skolor och utbildning får inte, som jag ser det, något stöd i sin verksamhet. Det har blivit marknadsföring, konkurrens, kamp, stress och hot om repressalier som styr. Frågan är då om det inte är en styrning från utbildningspolitiskt håll om man låter detta fortgå?

Min uppfattning är att det inte handlar om att öka kvaliteten genomgående i skolorna. Det handlar om ekonomi och att allt inom utbildningsområdet skall kosta så lite som möjligt. Man använder resultaten och kvaliteten som medel för att kunna sänka kostnaderna och lägga ner skolor som inte klarar av konkurrensen. Om nu utbildning är så viktig som utbildningspolitikerna menar, borde den inte existera på så instabil grund. Man skall inte behöva fråga sig som de gör i Malmö, hur mycket skolkvaliteten skall kunna sänkas för att det inte skall bli anmälda. Det skall få tillräckligt med resurser och därefter stöd i arbetet med att höja kvaliteten.

Man säger sig, från utbildningspolitik vilja höja kvaliteten inom ungdomsskolan och universitetet, men inför sådant som riskerar att sänka den istället.

6 thoughts on “Björklund och högskolepolitiken

  1. Bertil Törestad

    Men Monika, det förstår nog alla innerst inne att vi har för många högskolor i landet. Många högskolor har ju tillkommit av andra skäl än forsknings- och utbildningsmässiga och dessutom kan ju kvaliteten vara besvärande låg på vissa. Det har jag själv fått erfara. Jag tycker nog att Björklund gör heklt rätt när han sänder ut försynta signaler om att nu motsatsen till expansion är nödvändig.

    Vi får ju inte slåss för att högskolor ska finnas kvar just för att de
    heter högskolor!

  2. Monika Ringborg

    Bertil
    Det jag reagerar mest på är att han säger sig inte styra, men faktiskt gör det, genom att underlätta för dem som går samman. Om inte det är att styra, vet jag inte vad styrning då skulle vara.

    Sen förmedlar jag min egen syn på att utbildningsområdet inte skall organiseras som ett företag. I det perspektivet har vi inte alls för många högskolor i landet. Det skulle vara mer produktivt att ge dem möjlighet att höja sin kvalitet än att lämna dem åt sitt öde.

  3. Karl Asp

    En jätteviktig kunskap i sammanhanget är att högskolan kan förse de lokala behoven av kompetens. Exempelvis är det viktigt att lärarutbildningar finns i alla delar av landet. Hur ska vi få goda NO-lärare/slöjdlärare/öht legitimerade lärare i Härjedalen exempelvis?

    Sedan är det vanskligt att bara svepande anklaga olika högskolor för att inte vara av god kvalitet.

    Vi måste tex:

    – bestämma vad vi menar med kvalitet
    – förstå hur ”kvalitet” fungerar i den komplexitet en högskola/universitet innebär (dvs en högskola kan ha flera olika lärare som till olika grad uppfyller våra krav på ”kvalitet”)
    – förstå vem det är som ska bedöma huruvida en högskola/ett universitet uppfyller kraven (jag har varit med om en granskning av ett universitet som tillmättes stor betydelse trots att den innehöll flera avgörande sakfel)
    – avgöra vad högskolorna har för uppdrag eller om de kanske har flera?
    – etc.

    Sedan håller jag med Monika i allt hon skriver. ”Skolan mitt i byn” är en lika vacker som givande metafor. Om vi lät högskolorna själva utvecklas i lugn och ro är jag övertygad om att de så småningom kommer bli viktiga och betrodda samhällsinstitutioner. Vilket inte betyder att de ibland inte kommer nå upp till våra kvalitetskrav.

    Men det gör knappast Handelshögskolan, Chalmers, Lunds universitet eller Harvard heller.

    Mvh,
    Karl

    1. Monika Ringborg Inläggets författare

      Jo, du har helt rätt – alla kan inte bo på några ställen. Det finns inte bostäder och de stora universiteten som blir kvar kan inte ta emot alla heller.

      Ja, Skolan mitt i byn. För mig är det en självklarhet. Utbildningen av nästa generation skall inte bero på vinst och på privata intressen. Det viker jag inte en tum ifrån.

      Och det gäller även högre utbildning.

      Nej, det finns brister även på de mest eminenta universiteten och högskolorna.

Kommentarer inaktiverade.