Det svenska språket och kunskapen

Vilket är viktigast?

Elevens eller studentens kunskap förmedlas på det svenska språket eller elevens/studentens kunskap i ett annat språk än svenska, i t.ex. historia?

Jag menar att det bara är i ett enda ämne som språket är viktigast och det är i svenska. För övrigt är det kunskaperna som är viktigast, som jag ser det. Det är inte alla som håller med mig och det kan uppfattas som provokativt. Men min mening är inte att provocera. Jag problematiserar på fullt allvar att elevernas språkliga förmåga, dvs. på vilket språk kunskaperna förmedlas på skall vara det viktigaste.

Det är ju inte enkelt att lära sig ett nytt språk. Och att dessutom förmedla sitt kunnande på det språk man inte behärskar kan upplevas oöverstigligt. Om jag som vuxen kan känna mig dum när jag inte kan förmedla mina kunskaper eller kommunicera på grekiska, hur skall då inte en ung elev känna sig. För jag är inte dum eller saknar kommunikativ förmåga, för att jag inte behärskar det grekiska språket. Grekerna brukar då börja prata engelska med mig, om de behärskar det. För de flesta jag har träffat är det kommunikationen som är viktigast, inte att jag kan språket. Om inte, ja då använder vi gester istället mm. och det jag kan få fram.

Det finns argument för att det är viktigt att alla lär sig det språk de flesta människor talar, men argumentet att det är viktigt för att andra skall kunna bedöma vad man kan eller vill är inte hållbart. Att kunna ett språk är viktig för individen själv. Men det är inte det argumentet man för fram gällande dem som går i skolan. Här handlar det om att det är viktigt att kunna språket för att kunna lära sig något. Det här argumentet håller inte. För de kunskaper som den svenska skolan lär ut, är inte unika i världen. Dessa lärs ut på många olika språk.

Vad beror detta fokus på att det svenska språket är så viktigt, just i skolan. Det handlar inte om läs och skrivförmågan i sig själv, utan om att ett speciellt språk skall gälla. Men om man ser det så, finns risken att många elever som kan en hel del eller har möjlighet att lära sig en hel del under tiden de lär sig svenska, förhindras att förmedla detta eller att lära sig. Man sätter alltså upp en barriär genom språket mellan dem som har svenska som modersmål och de som inte har det.

Lika konfunderad som över detta, är jag när det svenska språket finns med i betygskriterierna i ämnen som inte är Svenska! Svenskan skall vara korrekt. Frågan är då Vad är korrekt svenska? Och skall alla lärare vara svensklärare i botten. Trots mina betyg som är över medelsnittet, i det svenska språket, anser inte alla att jag skriver korrekt svenska…trots att jag utvecklat språket väsentligt sen min gymnasietid. Jag skriver svenska efter melodi mer än efter korrekt grammatik. Visst blir det fel ibland både hos mig och andra … men i min värld är det tillåtet med korrekturläsare, och att kommunicera på engelska, norska, danska och några språk till – tyska och franska om det finns någon som kan det, både vad gäller examinationer och muntligt förmedlande. Det händer dock mycket sällan i lärarprogrammet, men i kurser på magister, i uppdragsutbildningar för yrkesverksamma lärare är det inte ovanligt att läsa examinationer skrivna på engelska. För att inte tala om avhandlingar, som alltfler skrivs på engelska.

Man kan därför fråga sig varför det inte kan vara tänkbart och t.o.m. tillåtet i den obligatoriska skolan. Varför är det så viktigt att elever förmedlar vad de kan på ett enda språk och att en del anser det vara helt okey att eleven då får vänta med att få godkänt i ett ämne tills de kan förmedla sina kunskaper på svenska. Trots att de kanske skulle kunna göra det på ett annat språk. I dagens Sverige finns det ju lärare med kunskaper i många språk. Det bör inte vara några problem. Och det handlar ju inte alls om att byta ut svenska språket mot ett annat, utan om att faktiskt ge elever kredit för vad de faktiskt kan om något, medan de lär sig svenska. För självklart är det viktigt med att kunna svenska, men för individen själv, inte för att andra inte kan bedöma vad någon kan eller vill eller har möjlighet till på grund av att denne inte kan svenska. För vi har möjlighet, om vi kan se bortom självklarheten att allt skall förmedlas på svenska, att bedöma kunskaper i historia hos en elev, förmedlat på ett annat språk.

Det jag skriver här kan jag finna stöd för i målformuleringen om en likvärdig utbildning i Lgr 11.

Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.

Om man skall följa läroplanen (och det skall man ju göra) är det lärandet och kunskapsutvecklingen man skall främja. Och gör man detta, om man väntar tills elever som har ett annat modersmål, kan svenska tillräckligt väl för att kunna förmedla detta lärande och kunskapsutveckling?

11 thoughts on “Det svenska språket och kunskapen

  1. Ping: Den svenska skoldebatten i sociala nätverk « Fredriks blogg

  2. Vasavi

    Jag tror jag förstår tankegången, även om den är ganska ordrikt formulerad. Men språket är ju det främsta mediet för såväl undervisningen som förmågan (hos eleverna) att kommunicera sina kunskaper, och det är ju utopiskt att tänka sig att detta i skolan skulle kunna ske på alla de kanske hundratals språk som finns representerade som modersmål bland eleverna. Utvecklandet av svenska är oerhört viktigt – annars permanentar man den underordning som redan finns i samhället.

    1. Monika Ringborg Inläggets författare

      Vasavi

      Jo, jag håller med dig om att det kan ses som utopiskt, men jag tror att man kan gå ganska långt på den vägen. Det är ju ofta fler i en språkgrupp som bor i Sverige. Och ”världsspråken”, vilka de nu är i dag, kan med all säkerhet många människor använda sig av.

      Ja, svenska är viktigt, vilket jag också betonar. Men min poäng är att man inte behöver vänta tills en elev kan svenska om man kan gå bortom självklarheter, som att elever måste bli examinerad på svenska.

      Jag kan, och säkerligen många med mig, sätta mig in i hur det är att försöka förmedla om vad jag kan på ett språk jag inte behärskar och hur orättvist det känns.

      Viktigt att betona är också att jag inte talar om svenska elever som har utländsk bakgrund. Om de inte når skolframgång beror det säkerligen på annat än på språket.

      Tack för kommentar!

  3. janlenander

    Jag tar utgångspunkten att möta alla elever där de är och att det också självklart innebär att en lärare som kan engelska, arabiska eller teckenspråk också använder detta för att lyfta fram eleven. Detta grundkrav är dock så starkt att ifall vi inte också kan ha krav på former och förkunskaper hos eleverna så får vi enorma krav på anpassning och kompetens hos alla lärare. Det skulle bli rent ofattbart dyrt om alla lärare förutom sin specialitet skulle kunna många språk. Det måste vara möjligt att väga in ett ekonomiskt perspektiv om hur samhället på ett effektivt sätt får fram kompetens som behövs.

    En strategi där vi satsar på riktigt bra lärare i svenska som andra språk och tid för dem att belysa och ge ord för ett brett spektrum av kunskapsområden innebär kanske en längre resa för den från en annan kultur men samtidigt en ekonomiskt effektivare strategi som dessutom gör individen bättre förberedd för det svenska samhället.

  4. Monika Ringborg

    Fortfarande är det svenska språket som gäller i ditt resonemang. Jag har aldrig anfört att eleverna inte skall lära sig svenska, men främst för deras egen skull. Inte för att vi inte skulle kunna möta dem och ge dem kredit för vad de faktiskt kan.

    Min poäng är att vi skall kunna se andra möjligheter. Inte hålla fast vid att det är svenska språket som är viktigt för att kunna bedöma elevers kunskapstillägnande. Det kan jag se har en ekonomisk vinst då vi inte behöver sätta in kompensatoriska åtgärder längre fram, som också kostar. Inte minst i mänskligt lidande för dem som redan från början kanske kunde, men aldrig fick chansen att visa det.

    Jag har träffat många studenter under årens lopp, som är invandrare från början, som kan många språk, många fler än vad de flesta av oss svenskar med svensk bakgrund kan. Varför inte ta tillvara på det. Varför hålla så hårt på svenskheten att vi sätter upp språkliga barriärer mellan oss och dem som från början inte är födda och uppvuxna här.

    Det är ett slöseri med deras möjlighet att få bidra till de samhälle de valt eller varit tvungna att välja.

    Vi har än så länge inte kvalificerat oss till att benämna Sverige som ett mångkulturellt land – det är i högsta grad monokulturellt.
    Om vi menar att de med annan etnisk bakgrund inte skall omfattas av läroplanens formuleringar, värderingar och mål, för att det blir för dyrt.

  5. janlenander

    Det känns fortfarande som att du inte möter frågan om hur skolans verksamhet kan bedrivas effektivt. Hur arbetar lärare effektivt med formativ bedömning på språk som de inte behärskar? eller hävdar du att vi ska ha utbildning som inte använder det? eller menar du att alla lärare ska ha en arsenal av olika språk de behärskar? eller vilken undervisningsform kan göras språkoberoende?

    Ja, jag har mött och upplevt frustrationen som elev när man förstått sammanhang men lärare begriper inte det man säger så de kan inte hjälpa en vidare. De lägger sin egen okunskap i ens knä som elev. Jag hävdar ändå att de stora personliga katastroferna händer de som inte i ett tidigt skede får inse språkliga eller kognitiva barriärer som de måste lära sig att leva med och bemästra. Att långt fram i livet upptäcka att många års studier inte gör en förberedd för drömyrket eftersom man saknar den kommunikativa förmågan är verkligen oerhört hemskt. I slutänden måste vi ändå tänka på avnämnaren av kunskapen, patienten, kunden, eleven etc. måste kunna vara berättigad att få reda på saker på effektiv svenska.

    Det ska förstås inte handla om att bygga upp några extra onödiga språkliga barriärer men jag anser att det är nödvändigt att vara realistiska och anpassa oss efter de barriärer som redan finns. Ifall det mångkulturella samhället skulle kräva att alla ska kunna allt och att vi inte har något gemensamt verktyg för kommunikation så tror jag inte det någonsin kan uppstå.

  6. Monika Ringborg Inläggets författare

    Jag har aldrig talat om att det här är något som lärarna själva skall fixa… utan att det är något som skolan skall tillåta – att faktiskt ta in personer som kan språket och att läraren på så sätt får kunskap om vad eleven kan eller behöver kunna. Men om läraren kan språket, faktiskt använder det språket.

    Det är en mycket stor fråga och svaret beror på var man står, när det handlar om en effektiv skola. Jag ser den vara effektiv då man tar tillvara på allas förutsättningar att klara av skolan utan att kompensatoriska åtgärder behöver sättas in längre fram. Kanske vi kan göra mycket själva bara genom att förändra vår syn på olika grupper i samhället. Det är ju inte så att bara för att man har en annan etnisk bakgrund behöver särskilt stöd. Språkliga brister kan skapa den tron. Som jag sagt tidigare – jag upplever mig själv i andras ögon som korkad om jag inte kan kommunicera. Men det betyder ju inte att jag behöver särskilt stöd. Snarare att jag behöver kommunicera på det språk jag kan. Språket kan jag lära mig under tiden jag lär mig det jag behöver… vad gäller andra kunskaper.

    Regeringen tillsätter massor av miljoner på att utveckla t.ex. matematiken mm. så att lärarna blir mer kunniga. Det finns naturligtvis en prioritet här. Tänk om man skulle resonera likadant gällande elevers matematikkunskaper – de får väl visa vad de kan om matematik först, även om de inte kan visa detta genom det matematiska språket. De har kunskaperna. Istället för att utveckla metoder för att se vilka förutsättningar de har, vad de kan och hur vi möter dem. (Får inte riktigt ihop denna jämförelse just nu, då jag har bråttom och är på väg till jobbet)

    Men de som kommer hit skall lära sig språket först!!! Vad sa du i din egen blogg om detta? För kunskaper som inte någon kan förmedla är värdelösa? Okey, men då kan vi ju ge dem möjligheten att kommunicera dem. Men hur lång tid tar det för en nyanländ elev att lära sig svenska för att kunna kommunicera det dom kan.

    Det handlar nog mer om hur vi ser på det, än att det skulle vara en sådan omöjlighet. Och vad vi anser vara mest värt att spendera ekonomiska och personella resurser på. Vi har många invandrare och svenskar med utländsk bakgrund som kan de språk som eleverna talar som läraren skall undervisa. Det kan knappast vara rätt att en elev får underkänt i ämnen som de kan bli godkända i på sitt eget språk, för att de inte kan svenska än.

    Jag menar att vi inte behöver vänta! Vi kanske inte kommer ända fram, men en bra bit på vägen.

  7. janlenander

    Mitt resonemang handlar heller inte om att de enskilda lärarna ska fixa detta utan om hur skolsystemet ska fixa detta.

    Jag tror att den avgörande skillnaden i våra resonemang handlar om målet för skola. Du talar om att individerna ska växa och det hoppas jag att de ska göra men målet måste för mig vara ett samhällsmål om att vi ska få tillräckligt kompetenta yrkesmänniskor på till alla viktiga arbetsuppgifter så att välfärdssamhället överlever i konkurrensen. Det livslånga lärandet är förstås en dröm jag vill att alla ska drömma men för samhället räcker det med att få fram tillräckligt många läkare, jurister, lärare etc. Är behovet av medarbetare för ett kompetensområde uppfyllt är det ytterst tveksamt om det finns något som gör Sverige konkurrenskraftigare i framtiden genom att lägga mer resurser på detta när det finns så många behjärtansvärda alternativ. Nu kan vi förstås inte veta vad som är viktigast eller några exakta framtida behov av kompetens men vi bör ändå kunna dra slutsatser av sannolikheter. De som är mycket dyrare att utbilda är med stor sannolikhet ett sämre alternativ för samhället.

    http://jansyrligheter.wordpress.com/2012/04/02/ett-ekonomiskt-perspektiv-ar-medmanskligare/

    Kanhända låter det ekonomiska perspektivet cyniskt men jag hävdar att en realistisk bedömning av samhällets val är det bästa sättet att lyckas möta individerna. Utopiska drömmar tvingar in människor i mallar medan tydliga realistiska tankar öppnar upp för konkret medmänsklighet.

Kommentarer inaktiverade.