Samling gällande utbildningspolitiken

Egentligen är det inte så konstigt att det ser ut som det gör inom skola och utbildningsområdet. Först utarbetar socialdemokraterna en ny läroplan som sedan den borgerliga regeringen med vissa justeringar och genom en fyrparti-kompromiss tar beslut om (Lpo 94). Bara några år tider genomdrev Persson kommunaliseringen och den dubbla styrningen blev ett begrepp. Sen blir det socialdemokratisk regering igen och en ny lärarutbildning organiseras 2001 efter en borgerlig läroplan. Bara några år senare dvs. år 2006 blir det en borgerlig regering igen, med Leijonborg som kritiserar den nya lärarutbildningen (som kom till under sosseregeringen) för att skapa problemen i skolan, innan ens någon lärarstudent blivit klar med sin utbildning. Och sen kommer Björklund som gick (och går) hårt åt allt inom skolan. Nu organiserades lärarutbildningen först och sen skrevs en läroplan efter den, som inte är så olik Lpo94 även om vissa fokus har bytt plats, samt mer detaljstyrd. Men i stort sätt är det samma läroplan.

Det är just detta som får mig att inse att vi behöver en partipolitisk obunden utbildningspolitik. Och att det skall vara en samling gällande utbildningspolitiken. Alla partier skall vara med och enas om riktningen och när så behövs förändringar. De som representerar utbildningspolitiken, skall ha generell pedagogisk utbildning.

Det finns en tröghet i systemet, vilket innebär att förändringar tar tid. En förändring hinner knappt börja tillämpas förrän det blir ny regeringen och allt skall rivas upp så att den stämmer med deras ideologi. Istället för att justera och förändra det som inte fungerar, river man upp även det som gör det, för att sätta sin egen färg på utbildningspolitiken. Som jag ser det utifrån är det en enda mans ord och syn på hur det skall vara som styr. Så här kan vi inte fortsätta!

Det är inte så konstigt att det inte fungerar, när två eller tre olika ideologier tampas med varandra … Om vi så går ner på kommunnivå (knappt jag vågar), ja då är det inte konstigt att det blir olika mellan kommunerna, då dessa styrs av kanske inte bara en eller två ideologier, utan i en kommun är det sossarna, i en annan folkpartiet, i en tredje moderaterna osv. Och hur blir det om en kommun styrs av socialdemokrater och regeringen styrs av moderater eller alla fyra partier i regeringen.

Jag menar att problemet ligger främst i toppen, dvs. i utbildningspolitiken. Sen kan vi sätta plåster på symptomen, men det löser inte de verkliga problemen (vilka de nu är, varierar med partitillhörighet). Utbildningen skall vara öppen för insyn och i grunden demokratisk, men det får inte bli så ”demokratisk” att den här kampen om att få den största betydelse på den, leder till denna grön-röda-ljusblåa-blåa-röra. Partierna måste kunna sätta sig ner och enas om en samlad linje, inte strida med varandra. Men det kräver att de inte går in på detaljnivå, utan faktiskt erkänner lärarnas kompetens, även om de inte enligt sin egen ideologi anser att det är ”rätt” kompetens. Men det får inte heller bli en enda man eller ett enda parti, som det har blivit nu, som styr hur det skall vara.

Ingen får som den vill. Inte ens ett politiskt parti skall kunna hävda suveränitet när det gäller utbildningen. För även om inte alla har röstat fram en regering så är det allas regering och den skall verka för allas intresse, samt väl och ve bland medborgarna. Och vad är skolan, om inte allas angelägenhet??

Jag menar att att vi måste bryta med den tradition som använder utbildningen som medel i syfte att skapa det framtida samhället och den typ av medborgare man vill ha. Utbildningen skall bedrivas för sin egen skull och egna förutsättningar, inte som medel för något annat ändamål.

One thought on “Samling gällande utbildningspolitiken

  1. Ping: Nutidens betygshets och lärarstress « ©lektorio …tycker till!

Kommentarer inaktiverade.