Lillasyster är gott att vara!

Egentligen är det ganska konstigt att det tagit så lång tid inom psykologin att förstå hur mycket syskon betyder. Det är som om alla som verkar inom just det området inte har några syskon själva. Det här skriver man om i SvD

Jag är lillasystern, den där som kom sex år efter storebror och nio år efter storasyster. Den som till slut blev ensam med föräldrarna och omhuldades. Den som fick det lättare i samvaron med föräldrarna därför att de lärt sig en del på vägen. Den som faktiskt blev bortskämd, men som också lärde sig av sina syskon hur man inte skulle göra. Men den som även kunde vara avundsjuk på sin bror som fick all uppmärksamhet därför att han var äldre och inte behövde sitta ihop med ett syskonbarn i bordsändan. Men den ilska jag kunde känna riktades mot mina föräldrar. Aldrig mot min bror. Min syster flyttade hemifrån tidigt, men jag kan fortfarande minnas när jag stod med benen i kors utanför i hallen och hon vägrade släppa in mig därför att hon tog timslånga bad och då menade jag timslånga (fick gå in till grannen och låna toan där), eller när badrummet var fullt med droppande kläder i taket. Men som sagt, hon flyttade ganska tidigt. Men det var inte förrän min bror flyttade hemifrån som jag fick eget rum. Innan dess sov jag i kökssoffan eller delade rum med min bror innan dess och fick uppleva min fars stök på morgonen och ljudet av skeden som han rörde i kaffekoppen. Han var försiktig och ville inte väcka mig. Min mor var annorlunda – Vakna, det är dags att gå upp!

Men ett eget rum, ja det var lyckan.

Vi har egentligen aldrig bråkat med varandra! Däremot kanske banden är olika starka mellan oss. Och nu som vuxna lever vi våra egna liv.