Kroksmark och den utbildningsvetenskapliga kärnan

Jag har läst en artikel skriven av Tomas Kroksmark i vilken han söker efter den utbildningsvetenskapliga kärnan. Och som jag tolkar innehållet är den svår att finna på grund av det som eftersöks i regeringens propositioner. Bland annat menar man att läraryrkets exklusiva kunskapsbas är skolans värdegrund, sociala relationer, konflikthantering, ledarskap och läroplansteori. Han menar att det är ämnes- och inte professionsområden. Och att detta kan leda till en pedagogisk allmänbildning. Dessutom att dessa ämnesområden inte är specifikt för läraryrket.

Han ställer, den jag ser som viktiga frågan, om vad lärare kan och skall kunna som ingen annan kan. Han menar att detta är det som skapar det unika i yrkesrollen och som kan skiljas ut från andra yrkesgrupper. Som det är nu verkar vem som helst kunna gå in i skolan och det innebär att det inte finns eller i vilket fall är fördolt en verklig kärna. Viktigt är att en lärare har starka ämneskompetenser och en stark didaktisk kompetens. Summan av Kroksmarks resonemang är att lärarna skall kunna saker på ett sådant sätt att de kan läras ut, specifikt i relation till läro- och kursplaner.

Han ställer upp sex antaganden om lärarforskningens grund och efterlyser forskning av lärarutbildare och inte minst av lärare i skolan. Ofta får lärarstudenterna en ”miniforskarutbildning” under lärarutbildningstiden, men som sedan inte kan användas när de kommer ut som färdiga lärare, eftersom få lärare forskar.

1) Att alla människor är olika

2) Kunskaper om lärandets mysterium

3) Allt lärande är en konsekvens av variation

4) Alla har skilda erfarenheter av att vara människor i denna värld

5) Erfarenheten är den viktigaste faktorn i begripandet av lärandets ysterium

6) Med-erfarenhetens betydelse för lärande

Kroksmark skriver en hel del kring dessa sex antaganden och jag har inte möjlighet att återge dem här. Men poängen är att dessa antaganden skall prövas i en skolpraktik och att lärarutbildningarna behöver få den kunskapen för att kunna skapa en utbildningsvetenskaplig kärna som inte leder till en allmänt pedagogiskt utbildad lärarkår.

Han avslutar artikeln med följande ord:

Lärarstudentens mest dramatisk ögonblick i lärarutbildningen är förmodligen då hon/han lämnar elevperspektivet för att inte lärarperspektivet, då studenten överger rollen som elev för att försöka erövra en yrkesroll. I det ögonblicket framträder klassrummet på ett helt annat och nytt sätt.

När jag nu läst denna artikel, förstår jag att Tomas Kroksmark efterlyser en forskning som riktar sig från praktiken till lärarutbildningen, för att denna utbildning inte skall influeras av olika vetenskapliga ämnesområden.

Själv har jag under mina tretton år som lärarutbildare många gånger ställt frågan till mina studenter vad som är en lärare. Och svaren är ofta egenskaper och kunnande som inte direkt ger associationer till att det handlar om lärare. Det kan vara egenskaper och kunskaper som alla yrkesgrupper som har att göra med människor behöver äga och kunna.

Många gånger har jag hört en del uttala i debatten att lärare inte har något professionellt objekt och jag menar att vårt är ”lärande” och när det gäller läraryrket är det ju en självklarhet att kärnan är att lära för att kunna lära ut.

Ligger det något i det Tomas Kroksmark skriver, att vi på lärarutbildningen inte har den vetenskapliga grunden som gör det möjligt för lärarstudenterna att få en unik läraridentitet. Ja, kanske! Nu får vi som lärarutbildare transformera ämneskunskaperna till detta viktiga mål – att lära för att kunna lära ut. Åtminstonde är det så inom det allmänna utbildningsområdet. Det handlar inte endast om att lära sig teorier utan också att kunna tillämpa den som lärare och kunna se vilken nytta de har av att ha dessa teorier med sig.

Jag vill avsluta med att gå tillbaka till det han skriver om perspektivskiftet som sker från student till lärare.

Mitt eget dramatiska ögonblick kom då jag började som lärarutbildare och skulle undervisa på en kurs som jag själv gått. Trots att jag hade en lärarutbildning i grunden att luta mig emot. All kurslitteratur läser man in med två syften – ett, i syfte att lära eller stimulera lärandet av själva ämnet hos studenterna – två, i syfte att få dem att kunna tillämpa detta ämne.

Men en annan sak som är viktig är att som lärarutbildare gå tillbaka och bli student då och då och under kortare perioder. Det lär man sig oerhört mycket på att göra och som har betydelse för ens eget sätt att undervisa. När jag t.ex. upptäckte frustrationen jag kände, då en lärare, som jag själv ibland gjorde, sa att vi nu skall ha kafferast, men svarade på en fråga en annan student ställde och det tog femton minuter innan det blev kaffepaus. Jag hörde inte på vad de talade om – tänkte bara på den där kaffepausen som aldrig verkade bli av. Varje minut kändes som en kvart.

En annan sak är att aldrig ge studenterna en uppgift under kaffepausen, utan att minst 10 minuter ges till varje student att bestämma över själv. Det här är också något som man upptäcker som student – hur jobbigt det kan vara att inte få någon ”egentid” alls. Ibland glömmer man bort hur man själv kände sig. Hur det var att vara student och hur långsamt tiden går i jämförelse med hur fort den går när man undervisar. Mina studenter ges ofta uppdraget att säga till när det är dags för kaffepaus.

Och varför är det här viktigt då – kaffepausen kan ses som något bagatellartat. Det handlar om studenternas välmående. Studenter som väntar på att få rast mm. riskerar sluta lyssna och bara tänka på vad de blivit lovade. Kanske det inte alltid är endast det man skall lära ut eller stimulera lärandet med som är viktigt att ha kunskap om. Utan också om det som får elever och studenter att sluta lyssna.

För övrigt har jag träffat en hel del universitetslärare inom filosofiska området på två olika lärosäten. Vissa har varit stora inspirationskällor och andra inte alls. Viktigt för lärare är alltså att se andra undervisa. … Även om man arbetat ett antal år.

Annat som är viktigt när man jobbat som lärarutbildare ett tag är att komma närmare praktiken. Det är svårt att få komma på besök. I vilket fall har det varit så för mig, både på grund av min undervisning som tar tid och för att lärarna inte har tid att ta emot besök. Jag fick dock en inbjudan från Johan Kant och besökte den skolan som han befinner sig på. Ett besök jag ofta återvänder till i tankarna.

Men jag besöker skolbloggar och får en inblick i hur lärare tänker och ser på sin egen yrkesroll. Det är ju ändå ute i  praktiken som studenterna skall verka. Det är en speciell yrkesroll – mötet med stora grupper elever och studenter som skall stimuleras till ett lärande. Utbildningsvetenskapliga kärnan måste synliggöras. Vem som helst skall inte kunna gå in och göra jobbet. Det specifika är bland annat de stora grupper läraren möter  i vilka hon eller han förväntas stimulera lärandet hos alla elever eller studenter.

Det skall bli intressant att se om Tomas Kroksmark och andra kan få igång en lärarforskning som lärarutbildningen kan ta del av.

Litteratur: Bo Jansson (red), 2011, Utbildningsvetenskapens kärna – Läraryrkets innersta väsen, Malmö, gleerups

One thought on “Kroksmark och den utbildningsvetenskapliga kärnan

Kommentarer inaktiverade.