Vad är det Björklund säger, egentligen?

Jag har svårt att förstå det Björklund säger – det har jag haft hela tiden. Det är något som inte riktigt går ihop. Han menar att samma krav måste gälla alla studenter på högskola och universitet. Ja, det är väl en självklarhet och det är väl också vad som sker, såvitt jag känner till.

Det är på institutionen, fakulteten och lärosätet som besluten ska fattas om hur utbildningen ska bedrivas och hur målen ska nås. Det viktiga för mig som minister är att målen nås; inte hur.

Men då undrar jag – är det inte genom Hur som målen nås. Och om målen inte nås, beror det då på att utbildningen är dålig eller kan det bero på att det inte finns resurser eller tid för alla att nå målen inom en viss tidsperiod. Och om det är så, kan det inte bakom Björklunds retorik här dölja sig att det bara är de bästa studenterna som universiteten och högskolorna skall anta. Och då kommer nästa problematik – efter vems mått skall man bedöma vad som är de bästa. Skall vi utgå från betygen som baserar sig på skolkunskaper och numera inte riktigt går att lita på eftersom man talar om att det ges ”snällbetyg” eller är det efter andra mått man skall anta studenter. Man kan även fråga sig på vilket sätt man kan bedöma utbildningens och universitets- och högskolelärarnas kompetens efter om studenterna når målen eller inte. Nu är det vuxna studenter som lärarna inte kan tvinga till att nå de resultat som krävs. Och då kommer nästa fråga: Betyder många icke godkända studenter att utbildningen håller hög kvalitet?

Om jag som lärare skulle resonera likadant som Björklund skulle jag säga till mig själv – jag bryr mig bara om att målen uppnås inte om hur de nås. Men är jag inte en del i på vilket sätt de skall uppnås. Är då inte Björklund också en del i detta Hur målen uppnås? För om han inte är det, kan det förklara varför vi fortfarande väntar på resurser för att få fler lärarledda seminarier sen han tillträdde. De har istället blivit färre!

Adamson och Flodström menar att systemet är orättvist eftersom man inte kan ställa samma krav på alla studenter. Kraven bör variera utifrån studenternas sociala bakgrund, menar de.

Att som representant för en utbildning säga att man inte når examensmålen, för att studenterna kommer från fel samhällsklass är för mig en främmande människosyn. Ska vi ställa olika krav på framtidens sjuksköterskor, lärare eller ingenjörer beroende på vilken familj de är uppvuxna i?

Men det är väl egentligen inte de dom säger:

Dessa visar föga förvånande att de mindre högskolorna har sämre resultat än de större universi- teten eftersom resultaten i detta system i mycketär beroende av studentgrupperna, inte av utbildningarnas kvalitet. Om hänsyn hade tagits till studenternas socioekonomiska bakgrund och motivation till studievalet hade andra resultat uppstått (Adamson  och Flodström).

Jag kan inte utläsa att de säger att kraven skall vara lägre, utan att det hade blivit andra resultat. Möjligen kan man tolka det som att dessa elever på grund av att de inte kommer från studievana hem behöver längre tid på sig. De ställer sig även frågande till om examensarbetet räcker för att utvärdera t.ex. professionsutbildningar eller om det är andra kompetenser som skall utvärderas.

För hur bedömer man om studenterna kan ”visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser” i ett skriftligt examensarbete? Kvar i systemet att granska blir de mål som rör traditionellt akademiskt ”vetande” i stället för de kompetenser och det ”kunnande” som Bolognaprocessen driver och som högskoleförordningens examensmål som helhet representerar.

Räcker det att målen nås för att man kan säga att en utbildning har hög kvalitet. Ett mål kan nås med varierande kvalitetsgrad. Var lägger vi ribban? Vi har ju ett betygssystem från A-F.  Räcker det att alla får betyg E på sina examensarbeten och även andra examinationsuppgifter, för att säga att en utbildning har en hög kvalitet och att lärarna är kompetenta. Det är ingenting som man kan utläsa och få svar på genom Björklunds replik.

Så vad är det Björklund egentligen säger?

Eller kanske man skall ställa frågan annorlunda – Vad är det han inte säger?