Relevant kunskapssökande eller traditionell vetenskaplig metod?

En gammal debatt har aktualiserats och det är den mellan de som anser att kvantitativ metod är överlägsen kvalitativ metod då den senare har så stora brister att den ens kan kallas för vetenskaplig.

Se debatten i två artiklar på Skola och samhälle!

Mer vetenskaplig forskning om skolan behövs

Relevant kunskapssökande för skolan

Både kvantitativa och kvalitativa metoder har ett värde som jag ser det, beroende av vad det är man vill få kunskap om. Iofs är den debatten intressant, men den är gammal och jag är överraskad över att övertygelsen om den kvantitativa forskningens överlägsenhet fortfarande lever kvar så starkt hos en del som står för den forskningsinriktningen.

Världen är fylld av mångfald och därför är det märkligt att kunskapssökandet om denna mångfald skall ske genom en enda typ av metod eller en enda typ av vetenskaplighet. Världen är även fylld av mänsklig mångfald. Jag vill inte påstå att vi individer är unika varelser, men nog finns en mångfald värd att uppmärksamma och synliggöra. Istället för att dölja den bakom en förenkling, som bl.a. har till syfte att skapa ordning i mångfalden. Vad är det för fel att pröva nya metoder eller att inte följa det etablerade i alla lägen.

En professor i filosofi frågade mig om det jag gjorde var ett eget påfund. Och jag svarade att det nog var så, men att man ibland kan finna guldkorn, även om jag inte gjorde det denna gång. Jag gjorde alltså inte rätt utifrån ett filosofiskt perspektiv, då jag skulle följa den ordningen. Jag gick utanför den, vilket jag ofta gör och ibland hittar jag guldkorn. Inte sådana korn som leder till stora upptäckter, men ändå för mig nya sätt att få fram kunskap som kan få mig själv att förstå något som från början kan te sig obegripligt.

För mig är vetenskaplighet många saker, ordning, systematisering, fördjupning, tolkning, sökande efter ny kunskap, pröva redan uppnådda resultat, kritiskt granskning, men också ett experimenterande genom att gå utanför det etablerade – pröva nya vägar. Och här är de kvalitativa metoderna i sin linda värda att utvecklas vidare till förfining, inte bytas ut mot de kvantitativa metoderna som är värdefulla att använda inom områden i vilka man där får fram relevant kunskap.

54 thoughts on “Relevant kunskapssökande eller traditionell vetenskaplig metod?

  1. janlenander

    Tycker inte det är ett dugg förvånande att den här debatten kommer nu. Det blir många som påstår vad som har effekter på skolan men få som använder metoder som säger något om detta. Ett forskningsområde växer sig starkt när kvalitativa och kvantitativa ansatser kompletterar varandra men svensk skolforskning gapar över för mycket och varje licentiat ska vara skolforskningens Einstein och besvara svåra frågeställningar. Allt det där mödosamma samarbetet och gemensamma ansträngningarna som lägger grunden är det ingen som gör.

    1. Monika Ringborg Inläggets författare

      Nej kanske inte Jan, men jag trodde vi kommit längre med att bryta upp polariseringen mellan kvantitativt och kvalitativt även i praktiken och inte bara i teorin.

      1. janlenander

        Att såga rent kvalitativa avhandlingar är ingen polarisering, vi borde ha kommit så långt att vi vet att nästan alla forskningsresultat värda något måste ha med både och.

  2. Maths

    Det finns en intressant distinktion i engelska språket mellan science och studies. Mycket av det vi kallar vetenskap kallar man i engelska för studies. T ex pedagogik, som då är educational studies.

    1. janlenander

      Biologin är en intressant parallell, den har gått från att vara en tolkande insamlande vetenskap till mycket stringent empirisk stöd. Från studies till science. Fler vetenskapsområden lär följa.

  3. Ping: Forskning och pedagogik « Fredriks blogg

  4. Bertil Törestad

    För mig är vetenskap att man i sitt kunskapssökande tar hänsyn till de forskningsrön som redan är väl belagda och inte bara forskar på utan att ta reda på grundliga fakta. När kvalitativ forskning söker ta reda på människors föreställningar om vissa fenomen så ignorerar man helt allmänt vedertagen kunskap i flera discipliner och det tycker i alla fall jag inte är bra. Intervjuer är , för det först, dåliga redskap om man vill komma åt de uppfattningar som styr människors handlande, för det andra, tolkning av sådana intervjusvar blir med nödvändighet färgade av forskarens förförståelse (fördomar). Förförståelse är inget man bli av med genom att meddela hur man tror den ser ut.

    Frågan är om forskning är till för att enskilda individer ska hitta sina egna guldkorn. Jag menar att forskning är ett samhälleligt ansvar och inte något privat egotrippsnöje. Forskning måste bidra med så riktiga kunskaper som möjligt till den skolverksamhet den är satt att hjälpa.

    Bemöt min kritik,och prata inte om annat.

    1. Monika Ringborg Inläggets författare

      Bertil
      Jag har bemött din kritik många gånger, men når inte fram med den. Och därför finns ingen anledning att upprepa den om och om igen. Ditt sätt att uttrycka dig – t.ex. … ”något privat egotrippsnöje” visar var du står någonstans och hur bemöter man en sådan typ av kritik. Den är ju överhuvudtaget inte saklig. Och vad menar du med riktiga kunskaper? Och vem bestämmer riktigheten?!

      Det är väl en självklarhet att man utgår från fakta. Har inte påstått något annat. Skriver även vad jag ser vara vetenskaplighet, men du fokuserar endast på det du är emot och ignorerar det andra jag säger. Det andra som innebär att man får en helhetsbild av hur jag ser på det. Och såvitt jag vet lever vi i ett land där det är tillåtet att se på saker och ting på olika sätt och inte på det sätt som är bestämt av en viss grupp som anser sig veta sanningen.

      Nej, forskningen i sin helhet handlar inte om att enskilda personer skall hitta sina guldkorn, men det är en god bit på vägen till en forskning i vilken man inte endast befäster det rådande utan också kan komma till nya upptäcker, att faktiskt tillåta det. Det är också något man kan tillämpa i en undervisningssituation. Låta elever och studenter hitta sina egna guldkorn. Men hur skall man kunna göra det som lärare om man inte själv har den inställningen.

      Ja, jag går utanför ramarna, men inte utan kunskap, utbildning och erfarenhet i botten. Jag tillåter mina studenter att tänka utanför ramarna, men med villkoret att de kan motivera, finna stöd för det och att det finns en logik i det. Sen att du inte anser detta vara något värd, ja det får stå för dig.

  5. janlenander

    En viktig poäng som Bertil har är att den som ska forska bör vara väl påläst på vetenskapens ståndpunkt och bara ta ett litet steg vidare. Mängder av det jag läser börjar med någon typ av ny frågeställning där författaren hittar väldigt lite att bygga vidare på. Då blir forskningsuppdraget orimligt stort om det ska producera giltiga resultat.

    1. Monika Ringborg Inläggets författare

      Ja, det är en viktig poäng. Det trista är väl att alla inom ett område dras in när man generaliserar vilket görs här.

      En del har raderats – läste fel och därför blev svaret fel.

      1. Jan Lenander

        Jag vill minska forskningen för att få bort den som inte håller måttet. Det känns faktiskt inte alls lika trist för mig att alla inom svensk pedagogisk forskning får tänka till kring hur de ska öka sin giltighet. Kritik är oerhört förädlande för den kan sitt område och de andra vore det skönt om vi slapp fortsätta betala för.

      2. Monika Ringborg Inläggets författare

        Och jag vill utöka den forskningen som är ”skolnära” … Som jag betonat så många gånger, är det inte bara en pedagogisk forskning som bara rör skolans område.

      3. janlenander

        Det känns inte som att skolforskning har lyckats så bra att man kan förvänta sig att den prioriteras upp jämfört med kognitionsvetenskapen. Då vill jag att man prioriterar kvalitet framför kvantitet inom området.

        Jag tror att forskning till nytta för skolan som era uppdragsgivare sätter mest värde på och undrar om den här breddningen av forskningsområdet som du beskriver, om det verkligen är en önskad utveckling.

      4. Fredrik Karlsson

        Jan.

        Pedagogik handlar om lärande och är definitivt inte bara inriktad mot skolan. Det ska den heller inte vara utan pedagogiken ska också syssla med frågor som rör hur vi lär oss i allmänhet, alltså även utanför skolan. Det mesta av lärandet sker dessutom utanför skolan idag och därför är den forskningen väldigt viktig. Skolan kan inte studeras som ett fenomen avskiljt från samhället i övrigt heller. Då blir det helt fel.

        Fredrik

      5. Monika Ringborg Inläggets författare

        Fredrik
        Jag kunde inte säga det bättre själv …🙂
        Pedagogiken handlar ju faktiskt om lärande; hur, var och när vi lär oss något och av vad vi lär oss. Didaktisk forskning däremot är nog det som man troligen har mest nytta av, även om den pedagogiska forskningen också har sin plats och det är just den ämnesdidaktiska inriktningen som jag vill skall öka. Och den tror jag lärarna själva skall bedriva, då de har störst möjlighet att avgöra vad som fungerar i praktiken och inte bara i teorin. Men jag är inte didaktiker så det är möjligt att det även kan gälla didaktiken rent generellt.

      6. Jan Lenander

        Nu räcker det inte med att bara definiera vad pedagogik ska handla om, vi får nog öppna upp för att den som ska betala kalaset får vara med och bestämma inriktningen något. Kanske är det rimligt att skolan som behöver mycket av den ekonomiska kakan också understöds med den största delen av forskning om lärandet.

        Däremot har vi som är professionellt verksamma inom området ett ansvar för kvaliteten, dvs. oavsett frågeställning så behövs en tillräckligt hög nivå av giltighet hos resultateten. Att lärare får tid för att hela tiden utvärdera sin undervisning och att kommunicera kring detta känns oerhört viktigt. Dock ställer jag så höga krav på genomförande och förkunskaper att jag tror att väldigt liten del av detta ska kallas didaktisk ”forskning”. Det är ånnu svårare att uppnå generaliserbara resultat inom det didaktiska området.

  6. Ping: Skolforskningsdebatt « Jans Syrliga KaramelLer

  7. Stefan Svedberg

    Instämmer helt och hållet i Jan Lenanders uppfattning att båda behövs. Att man under senare år kommit att utnyttja s.k. kvalitativa metoder i allt större omfattning beror delvis på, att dessa kommit att bli mer kända, dels att såväl ontologi som epistemologi enligt vissa forskare tillämpas bättre av kvalitativ forskning eftersom den medger mångtydighet vad gäller tolkningsmöjligheter (se kommentar på webbsidan Skola och Samhälle!). Men som sagt. Annars ”kan det vara lämpligt med en rent kvantitativ metod, ibland med en rent kvalitativ och ibland med en kombination av dessa.” (M.Alvesson & K.Sköldberg:”Tolkning och reflektion. Vetenskapsfilosofi och vetenskaplig metod”, 1994, s.11).

    1. Bertil Törestad

      Den mångtydighet som Stefan Svedberg hyllar är inte något eftersträvansvärt i forskning. Visserligen är verkligheten komplicerad men viss vetskap kan vi i alla fall få om vi går noggrant tillväga. Det postmodernistiska inslaget i kvalitativ forskning är besvärligt då det öppnar för samma sanningsrelativism som banat väg för ´new age´ och annat diffust tänkande.
      Som forskare måste vi ha en tro på att vi kan nå kunskap som är användbar, annars kan vi ge upp sanningssökandet, eftersom så många sanningar då skulle antas existera sida vid sida.

      Om det finns flera likvärdiga sanningar, vad är det få forskningen vill klarlägga? Det kan väl inte vara att påvisa mångtydigheten, för den antas ju redan finnas där.

      Visst kan det ibland vara riktigt med en kvalitativ ansats men då ska vetenskapliga principer tillämpas. Så är inte fallet i den typ av kvalitativ forskning jag har kritiserat. Jag har dock aldrig
      blivit bemött på mina kritiska punkter.

      1. Stefan Svedberg

        Det handlar inte om mångtydighet utan om mångsidighet Bertil!
        Eftersom vi har att göra med en komplicerad verklighet är det desto viktigare att vi anlägger flera perspektiv på vår omvärld och identifierar metoder med vilka vi kan uttyda och förklara denna verklighet. Om detta sker mer hjälp av s.k. kvalitativa eller kvantitativa metoder utgör inte själva huvudfrågan. Med utgångspunkt från vår världsbild och vår kunskapssyn kan vi skaffa oss en helhetsbild om vi belyser det aktuella problemet från olika perspektiv. Den exakthet som vi tror oss uppnå med kvantitativ metod utgör ingalunda någon exakt spegelbild av verkligheten som ”nykläckt” forskare lätt kan förledas att tro. Däremot kan det ibland vara fruktbart att kombinera en rent kvantitativ metod med en s.k. kvalitativ dito som ju t.ex. sker i de fall ”triangulering” tillämpas.
        Som jag tidigare antytt förefaller det som om vi inte klart skiljer på själva disciplinen och den praktiska tillämpningen av densamma. Om du saknar ett sakligt bemötande av dina ”kritiska punkter” så kan kanske detta förklaras av att en klar distinktion mellan teori och praktik inte klart framgår av dina inlägg. Vi kan ju vara överens om att det förekommer onödigt mycket slarv när det gäller tillämpningen av hermeneutisk metod. Men på vilket sätt menar du då att detta skulle påverka vår syn på metoden som sådan eller den fortsatta tillämpningen av densamma?

      2. Bertil Törestad

        Du skrev själv mångtydighet med menade mångsidighet! Inte underligt att ditt budskap blir svårtydbart!
        Jag har inte alls nämnt kvantitativa metoder i min kritik av kvalitativa metoder. Det är de som söker bemöta min kritik som tar upp kvantitativa metoder. Blanda inte bort korten nu, Stefan Svedberg, genom att diskutera begreppsdistinktioner. Min kritik gällde vissa principiella inslag i kvalitativ forskning. Har jag rätt i min kritik? Om inte, berätta vad som är fel. Kom till saken!

      3. Stefan Svedberg

        Mångtydighet när det gäller tolkningsmöjligheter men mångsidighet, när det gäller synen på metodval, vilket framgår av kontexten. Det gäller att hålla isär begreppen Bertil! Men allvarligt talat kan jag självfallet förstå dina principiella invändningar, vilket vi ju tidigare varit överens om. Däremot tar jag mig friheten att invända mot dina långtgående slutsatser, att intervjumetoder måste dömas ut på grund av forskarnas påstådda fördomar, vilka du anser slår igenom i resultatredovisningarna (Hur vanligt är då detta kan man undra?) Men är inte detta att generalisera i överkant Bertil? Dina omdömen saknar vetenskaplig tyngd för att tala klarspråk. Om du ger mig konkreta exempel i form av ett statistiskt underlag, där det klart framgår att verkligheten överensstämmer med din beskrivning av denna så lovar jag att ta dina uppgifter på fullaste allvar. Men hittills har du tyvärr inte lyckats övertyga mig Bertil.

      4. Bertil Törestad

        Problemet är i högsta grad en kunskapsfråga! Utan djupare kunskaper i psykologi (socialpsykologi, kognitionspsykologi) är det lätt att ta individers svar på intervjufrågor som sanna avspeglingar av de
        inre bilder som styr deras handlande i olika situationer. En överväldigande mängd forskningsresultat
        (som är oomtvistliga) finns nu att tillgå för den intresserade. Jag förvånas varje dag över den brist på kännedom som pedagoger har om ganska fundamental kognitionspsykologi. Denna ligger ju verkligen nära lärandet. Detta är ett exempel på pedagogikämnets ytlighet när det kommer till specifika ämnen. Pedagogik ska ju spänna över flera fält sägs det.

        Vad är verklighet? Jo, i verkligheten är det så att människor i hög grad styrs av omedvetna processer (icke att förväxlas med Freuds omedvetna!). Inom socialpsykologin talar man t.ex. om implicita attityder som arbetar på ett omedvetet plan. Detta är experimentell bevisat med säkerhet.

        I övrigt finns det annan forskning som visar att det kontext en intervju äger rum styr svaren i hög grad. Fördomar styr oss dessutom alla och förförståelse är blott en ytlig förståelse av hela fördomskomplexet.

        Så Stefan Svedberg, lite studier i psykologi, och du får svaren på dina undringar.

  8. Stefan Svedberg

    Tack för din omtanke Bertil men av dina rader framgår med önskvärd tydlighet vad som åsyftas. Den kritik du tar upp är till övervägande del ett etiskt problem som gäller all forskning. Att detta enligt dig enbart skulle gälla forskare som tillämpar kvalitativ metod har jag trots allt svårt att inse.
    Subjektivt godtycke med ideologiska förtecken är tyvärr ingen ovanlig företeelse i forskarvärlden.
    Men det gäller ju alla som sysslar med någon form av forskning på akademisk nivå alldeles oavsett vilken metod som används. Handen på hjärtat Bertil: är du inte ute i ogjort väder?

    1. Bertil Törestad

      Stefan Svedberg
      Min kritik skulle vara onödig att framföra om bättre kunskaper i psykologi fanns i den pedagogiska världen. Det blir faktiskt ett etiskt problem när man fortsätter med vetenskapligt dåligt grundade studier på skattebetalarnas bekostnad. Både kvalitativa och kvantitativa forskare måste vara uppdaterade på den senaste forskning i psykologi. Diskussionen blir annars väldigt konstig när vissa företrädare fortsätter som om ingen ny kunskap fanns.

      1. Stefan Svedberg

        Tack Bertil! Det förefaller som svaren på alla dina frågor helt enkelt kan härledas till disciplinen psykologi. Eftersom du själv tycks sitta inne med svaren så kan man ju med viss rätt undra varför du är så angelägen om att få dina svar bekräftade av andra. Räcker det inte med de svar du redan förfogar över? Det är bara du Bertil som sitter inne med svaret!

      2. Bertil Törestad

        Nej Stefan, bli inte sur nu. Det jag menar är att pedagogiska forskare borde vara mer insatta i psykologiska spörsmål som inte alls är så svåra. Jag sitter inte inne med svaren på pedagogiska frågor, det gör förhoppningsvis andra,men jag är rätt kunnig i psykologi. Min gissning är att de som utbildats i pedagogik ofta har en mer flyktig bekantskap med mitt ämne. Och det är synd och det är förvånande. Men eftersom du tydligen inte känner till det jag talar om så blir du sur och lite knäckt. Fortsätt i debatten Sefan. Du behövs!

      3. janlenander

        Det verkar finnas ett ganska stort konsensus om en balans mellan kvalitativa och kvantitativa analyser men debatten får ändå tendenser till polarisering. Jag tänkte därför göra en liten lista över de konkreta påståenden som funnits med som ett litet försök att fördjupa diskussionen mer.

        1. Svensk skolforskning har som helhet alldeles för stor tonvikt på kvalitativa analyser och det gör att det skapas alldeles för lite resultat.

        2. Många avhandlingar har mycket ambitiösa mål kring att undersöka breda nya frågeställningar och det betyder att de får med sig för lite tidigare forskning för att åstadkomma något på djupet. De nöjer sig därför med slutsatser med låg generaliserbarhet och låg giltighet.

        3. Det finns många psykologiska aspekter att ta hänsyn till i samband med vetenskapliga analyser av upplevelser. Det innebär att förkunskapskraven på forskare som tänker ägna sig åt detta är en tröskel som alltför få tar sig över.

        4. Felaktiga forskningsslutsatser är mycket värre än färre. När skolan ska bygga på vetenskaplig grund så innebär det stora problem ifall något felaktigt ska införas tvärs emot beprövad erfarenhet. Större giltighet hos forskningsresultat är en nödvändighet om forskning ska börja användas i större utsträckning.

      4. Stefan Svedberg

        Till Bertil Törestad:
        Nej, Bertil! Kan trösta dig med att jag inte är sur på grund av dina inlägg i debatten. Om jag är sur, så beror det i så fall till en del på att debatten håller på att spåra ur, om det nu kan bero på allt som händer i Ukraina eller vädret. Det som kommit att till stor del handla om ”antingen eller” borde egentligen handla om ”både och”. Ur led är tiden…

        Till Jan Lenander:
        Om du följer debatten på SOS, så kan du snart bilda dig en uppfattning om hur svårt det är att 1) skilja kritik som gäller s.k. kvalitativa metoders teoretiska del från deras praktiska tillämpning och 2) hur rent subjektiva värderingar och preferenser kommit att sätta sin prägel på diskussionens innehåll och färdriktning. Som jag tidigare försökt framhålla, så behöver de bristfälliga resultat som s.k. kvalitativa metoder påstås ha uppvisat inte nödvändigtvis tillskrivas brister i själva metoden. Möjligheten finns ju dessutom (vilket ju även Bertil påvisat) att forskare tagit alltför lätt på sin uppgift (Bertil anger ju själv att det finns stora brister när det gäller psykologiska insikter). Hur vanligt detta fenomen är har dock ännu inte presenterats i denna debatt, som olyckligtvis kommit att handla om ett val mellan två olika typer av metoder – den kvalitativa och den kvantitativa. I stället borde man försöka redovisa förtjänster och brister i båda fallen och dessutom fördjupa diskussionen, vad gäller rent ontologiska och epistemologiska frågor, eftersom dessa anses ha störst betydelse för valet av forskningsmetod. Enligt Alvesson & Sköldberg har forskare oftast valt en s.k. kvalitativ metod, ”som tillåter mångtydighet ifråga om tolkningsmöjligheter”. Personligen ser jag dock inget som hindrar att en kombination av kvantitativ och kvalitativ metod används, om det visar sig att detta tjänar såväl forskningsproblemets som forskningsobjektets sak. Som exempel har jag tidigare angett ”triangulering”, vars betydelse ökat under senare år.

      5. janlenander

        Jag ser ett problem i att man försöker besvara frågeställningar som också kräver kvantitativa metoder utan att använda dessa. En vetenskaplig slutsats utan någon information om effekt har mycket liten användbarhet i skolan och nu när vi ska bygga skolan på vetenskaplig grund så måste det förstås handla om att vi ska arbeta enligt de metoder som ger bra effekt på elevernas lärande. Ifall svensk skolforskning inte producerar något som belyser detta så kan vi knappast säga att den ger oss lärare i skolan någon hjälp. Snarare stjälp ifall resultat som har låg giltighet ska påverka oss genom att någon är vältalig.

        Jag följer debatten i SOS och inser hur svårt det är att skilja teoretisk grund och tillämpning men lyfter också att ifall teorierna är så abstrakta och svårförståeliga så att forskare själva diskuterar dem så lär resultaten de producerar knappast vara mogna att användas av skolans lärare. Resultaten ska inte pådyvlas lärare och det är tveksamt om några stora delar av forskningsbudgeten ska slösas på sådana saker.

        Jag ser inte så mycket vits med att lista fördelar och nackdelar med kvalitativa och kvantitativa analyser, de är liksom inte utbytbara. Beroende på frågeställning så är det självklart vilken eller båda som borde väljas.

  9. Fredrik Karlsson

    Jan.

    Du skriver såhär:

    ”Det verkar finnas ett ganska stort konsensus om en balans mellan kvalitativa och kvantitativa analyser men debatten får ändå tendenser till polarisering.”

    ”Svensk skolforskning har som helhet alldeles för stor tonvikt på kvalitativa analyser och det gör att det skapas alldeles för lite resultat.”

    Jag vill inte ha någon polarisering mellan kvalitativa och kvantitativa metoder då de kompletterar varandra på ett bra sätt och baserat på vad man är ute efter att undersöka så ska man välja om det behövs kvalitativa metoder, kvantitativa metoder eller både och. Dessvärre är det andra citatet ovan från din sida en polarisering där du klart ger uttryck för att kvalitativa analyser knappt ger några resultat (en uppfattning jag inte under några omständigheter delar). Just nu får jag en känsla av att du ger uttryck för dubbla budskap. Å ena sidan att vi inte ska polarisera i debatten. Men å andra sidan att en polarisering mot kvalitativa metoder är bra.

    1. janlenander

      Ett forskningsområde måste använda både kvalitativa och kvantitativa metoder för att uppnå tillräckligt gedigna resultat. Då kan enskilda forskare ”välja om det behövs kvalitativa metoder, kvantitativa metoder eller både och” men området som helhet måste ha en balans i metodvalen. Hade skolforskningen haft 50-60 talets överdrivna fokus på kvantitativa analyser där begrepp, klassificeringar och kvaliteter nonchalerades så hade jag kritiserat det men pendeln har istället slagit över långt åt andra hållet. Det aktuella problemet är för mycket av kvalitativ analys utan nödvändiga kvantitativa analyser

      1. Fredrik Karlsson

        Jan.

        Min kommentar ovan satte fokus på att vi inte ska ha någon polarisering mellan kvalitativa och kvantitativa metoder. Men min kommentar ovan satte också fokus på att jag inte riktigt känner mig säker på om vi är överens om att vi inte ska polarisera mellan dem. Efter att ha tagit del av diskussionen på skola och samhälle i kommentarerna där så känner jag mig ännu mer osäker än när jag skrev min tidigare kommentar här.

        I kommentarerna till Bertils inlägg skriver du i din första kommentar till det inlägget såhär: ”Det viktigaste är sen ändå att statiska metoder skapar resultat med mycket högre giltighet än andra metoder”. Detta är en klar och tydlig polarisering mot andra metoder än statistiska metoder. Vad är det egentligen som gäller här? Ska vi ha en polarisering mellan kvalitativa och kvantitativa metoder eller ska vi inte ha en polarisering mellan dem?

        Länk: http://www.skolaochsamhalle.se/skola/bertil-torestad-mer-vetenskaplig-forskning-om-skolan-behovs/#commenting

      2. janlenander

        Att påpeka att statistiska metoder har större giltighet när de är tillämpbara är ingen polarisering. Statistik är det det vetenskapliga verktyg vi lagt ner mycket kraft på att ta fram för att tala sanning om något med variation.

        Som en del av den brutala svängningen mot kvalitativa metoder hörs ett resonemang om att ”alla forskare ska ha fritt att välja metod och jag tycker att xxxx är intressantast” men det finns vetenskapligt belagt att vissa frågeställningar mer eller mindre kräver vissa metoder. Det går inte att finna svar med hög gilitighet om inte metodvalet är rätt. De som ropar polarisering så fort som deras favoritmetod kritiseras bidrar inte till den vetenskapliga förädlingen.

        Jag kritiserar användning av statistik som inte föregåtts av de nödvändiga kvalitativa analyserna så att avgränsningar gjorts, modellen prövats och begreppen är väldefinierade. Det måste vara lika rimligt att kritisera den som använder kvalitativa analyser för att besvara frågeställningar som metoden inte lämpar sig för.

      3. Fredrik Karlsson

        Jan.

        Nu är du ute på hal is här. Du har här i kommentarerna förklarat att kvalitativa analyser inte leder till några resultat. Citerar vad du skrev ovan: ”Svensk skolforskning har som helhet alldeles för stor tonvikt på kvalitativa analyser och det gör att det skapas alldeles för lite resultat.”. Du har på Skola och Samhälle förklarat rakt ut att de statistiska metoderna är de som är överlägsna alla andra metoder. Citerar vad du skrev där: ”Det viktigaste är sen ändå att statiska metoder skapar resultat med mycket högre giltighet än andra metoder”. Med så tydliga besked från din sida om att det är kvantitativa metoder som är helt överlägsna alla andra metoder så kan du inte komma ifrån att du polariserat mellan kvantitativa och kvalitativa metoder. Fredrik

      4. janlenander

        Jag är tydlig med att för vissa frågeställningar är kvantitativa metoder de enda som ska kan besvara dem och att därför måste ett forskningsområde som helhet ha balans i metodvalet. Att frågeställning påverkar metodvalet kraftigt var en mycket grundläggande del i den vetenskapsteori jag läste. Ifall du ifrågasätter dessa konstateranden Fredrik så hävdar jag att det är du som är ute på mycket hal is.

    2. Stefan

      Jag tycker faktiskt att Fredrik har en viktig poäng i sin argumentering. Erfarenhetsmässigt visar det sig, att man inte kommer någon vart genom att försöka polarisera frågan om vilken metod som är att föredra – en s.k. kvalitativ eller eller kvantitativ metod. Inte heller kan man på teoretisk väg komma till något fruktbart resultat genom att redovisa resultatmässiga brister, så länge man inte klart kan ange skälet till att bristerna existerar. Om inte teorin tillämpas på ett korrekt sätt eller om subjektiva faktorer, etiska brister och ideologiska preferenser påverkat resultaten, så kan inte detta tas som utgångspunkt för en saklig kritik av själva metoden. Låt vara att detta förhållande råder, att forskarna generellt sett enligt Bertil Törestad saknar tillräckligt goda psykologiska insikter. Men frågan gäller om man utifrån detta generella konstaterande (om nu sakförhållandet kan anses giltigt) kan dra den långtgående slutsatsen att alla forskare i framitiden bör avstå från allt vad s.k. kvalitativa metoder heter? Mitt svar är nej och åter nej. Oavsett tidigare resultat gäller alltjämt, att valet är avhängigt forskningsproblem och -objekt. Räcker inte detta, så finns alltid möjligheten att välja en kombination av båda. Därför är varje försök att polarisera frågan nu liksom tidigare ofruktbar för att inte säga totalt meningslös.

      1. Bertil Törestad

        Det jag har gjort är att diskutera svagheter i vissa kvalitativa metoder. Psykologisk kunskap visar tydligt på brister i analysen av de intervjuer man ofta gör vid t.ex. fenomenografiska studier. Av denna kritik drar t.ex. STEFAN den slutsatsen att jag vill att kvalitativ forskning inte längre ska få förekomma. Alla forskningsinsatser måste vara så vetenskapligt korrekta som möjligt? Eller ska lägre krav ställas på kvalitativ metodik?

        Jag anger verkligen vari bristerna består. Se min artikel på skplaochsamhälle.se

      2. Jan Lenander

        Fast jag tycker du missar att min kritik av kvalitativa metoder inte är metoderna i sig utan att man inte väljer metod avhängigt forskningsproblem och -objekt. Man hoppas på att komma till resultat som är användbara för skolans verksamhet men efter som en majoritet handlar om kvalitativa analyser besvarar man bara hälften av den frågeställning som behöver besvaras för att resultatet ska ha någon användning i skolan eller ens för hur samhället ska stimulera lärande.

      3. Bertil Törestad

        Kritik av kvalitativa metoder innebär inte en polarisering lika lite som kritik av kvantitativ gör det.
        Jag är kritisk mot den hegemoni som kvalitativa metoder intar i dagens skolforskning. Det innebär istället ett undangömmande av kvantitativa metoder! Det är ju värre än polarisering.
        Undervisningen i metod och uppsatsskrivning på olika nivåer betonar kvalitativa metoder Uppsatserna innehåller i hög grad innehåller intervjuer med efterföljande tolkningar. Detta innebär ett slags avståndstagande från kvantitativa metoder och ger därmed något som liknar polarisering.

    3. janlenander

      Jag försöker att undvika polariseringen men ändå kunna komma åt grundläggande problem. Ett stort problem för forskningsområdet är att det produceras för lite intressanta resultat och att tomrummet fylls med tyckande. Jag ser min punkt 1 som lite av root cause analysis. Ett ofta förekommande problem med enskilda avhandlingar är att målen är för ambitiösa och resultaten blir alldeles för svaga. Jag förtydligar resonemanget i kommentarerna till http://jansyrligheter.wordpress.com/2012/06/12/skolforskningsdebatt/

  10. Monika Ringborg Inläggets författare

    Ni får gärna fortsätta diskutera, men sammanfattningsvis vill jag ta upp en del. Bertil Törestad förespråkar att det skall komma in mer psykologi inom det pedagogiska området. Det håller jag absolut med om. När jag för nya studenter har föreläst om de områden som pedagogiken domineras av, har jag alltid tagit upp att det behövs mer av den pedagogiska psykologin då det annars blir en slagsida. Och vi har haft gruppsykologi, men den har tagits bort sen en hel del år tillbaka. Synd tycker jag. Vi har inom lärarprogrammet en kurs i utvecklingspsykologi. Det finns alltså inslag, men det kan ingå mer. När det gäller teorier som riktar sig mer till kognitivt lärande har vi haft detta inom kurser om lärande. Här tycker jag personligen att det sociokulturella perspektivet blivit alldeles för dominerande, även om andra teorier tas upp, t.ex. de klassiska som Skinner, Piaget och Vygotskij.

    Andra argument som har tagits upp här är kostnaderna för samhället. Vill bara upprepa de siffror som Kroksmark redovisar på sin blogg om skillnaden mellan de forskningsresurser vården får till skillnad mot utbildningsområdet.

    Det meddelades att skolan och vården kostar ungefär lika mycket – ca 250 miljarder kronor om året. Inom vården återför man ca 3 miljarder till den kliniska forskningen under det att skolan har att hantera ca 200 miljoner kronor. Skillnaden är ytterst påtaglig. De 200 miljonerna är pengar som egentligen är reserverade för grundforskning som handas av UVK/VR – sådan forskning som inte görs av lärare i skolan (sådana särskilda pengar finns det inte). Inom vården är det mycket vanligt att till exempel läkare forskar just i den kliniska verksamheten.

    När man då här talar om kostnader som Jan och Bertil gör, kan man fråga varför det accepteras att vården får tillbaka 3 miljarder och skolan 200 miljoner kronor som är reserverade för grundforskning och inte av lärare i skolan. Är det så konstigt att det finns tomrum inom skolforskningen som behöver fyllas?

    Problemen som har tagits upp finns, men det kanske inte alls handlar om att det slösas med pengar inom området, utan att det finns för lite pengar. Kanske det behövs en revision om var dessa tre (3) miljarder inom vården går? För att inte tala om andra områden. Om skolan och utbildning är så viktig för politiker och för samhällets medborgare kan man fråga sig varför man accepterar så få resurser och istället fokuserar kritiken på bristerna som i mångt och mycket kan bero på bristande resurser. Lärarhögskolan fick t.ex. 6% av forskningsanslagen.

    Hur löser man då de här? Inte så enkelt och det finns många trådar att dra i. Men jag tror en början är att lärare mer än tidigare, såvitt jag vet för det kan ju bero på att de inte anser att det är någon mening, visar intresse för att vilja forska inom sitt eget område så det blir ett tryck. En av de saker som Björklund tar upp är ju att det skall bli möjligt för lärare att gå vidare, att få ut en licentiatexamen. Risken är dock som jag ser det att de sugs in i den akademiska forskningen och förlorar sin hemvist inom skolan.

    Visst kan vi fortsätta att kritisera pedagogikprofessorer, lärarutbildares eventuella bristande kunskaper och den utbildningsvetenskapliga forskningens eventuella undermålighet och även felaktiga metodval. Frågan här är väl om det är anslagsgivarna som skall bestämma metoderna eller om det är forskarna utifrån det ämne de skall forska kring. Och om man skall minska ner användningen av kvalitativa metoder för att vissa eventuellt är ”slarviga” eller inte är tillräckligt kompetenta ELLER om man faktiskt skall se till att alla får en genuin kompetens om metoderna. Men då behöver man också satsa på det, både personella och ekonomiska resurser behövs och inte fortsätta med detta snålande på det område som alla verkar tycka är ett av de viktigaste.

    Som jag ser det, behöver den här kritiken sättas in i ett större sammanhang.

    1. janlenander

      Jag inser också den skeva satsningen på forskning på skola kontra vård. Det känns dock som utbildningsområdet valt en helt felaktig strategi för att få ekonomiska medel. När beslutsfattarna ser att pedagogisk forskning ger sig långt in på områden som sociologi och historia samtidigt som exempelvis forskning kring betyg, individualisering etc. hela tiden misslyckas med att komma fram till giltiga slutsatser så får de inte intrycket av att det här är ett område som det är värt att stoppa in pengar i.

      1. Monika Ringborg Inläggets författare

        Jan
        Nu har jag inga siffror på det här. Men min bild är att de som får anslagen har mycket lite med lärarprogrammet att göra. Det skall vara att didaktiken får dessa anslag.

        Strategin kan knappast vara felaktig, eftersom en utbildningssituation inte kan förstås om man inte har kunskap om historien, och individens och skolans plats i samhället, samt att det är svårt att undervisa om man inte har kunskaper i pedagogik. Jag har mycket svårt att sätta mig in och förstå din inställning till det här.

      2. janlenander

        Jag har inga siffror jag heller men gör jag en sökning bland avhandlingar så syns det i stort sett omedelbart att olika sociologiska ansatser har en dominerande ställning. Hur påverkar olika samhällsbakgrund inställning, skolresultat, IT-användning och motivation etc. verkar vara den helt förhärskande inställningen. När det gäller historia hittar jag inte alls en lika stor andel men förvånas storligen över att pedagogik tillåts spreta iväg in på detta område. Jag förstår förstås att det här kan vara känslig för någon med stort engagemang just i historisk forskning kring pedagogik och har inga stora förhoppningar om att vi i denna fråga ska förstå varandra speciellt väl.

        Jag förtydligar dock att jag varken har något emot historia eller sociologi men anser att sådan forskning bäst bedrivs inom dessa discipliner.

      3. Monika Ringborg Inläggets författare

        Problemet är väl att man inom dessa discipliner inte studerar lärandet. När man t.ex. studerar pedagogikhistoria är det ju med fokus på lärandet och utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Inom historia blir det ju utifrån ett historiskt perspektiv. Och ofta använder vi ju det dom kommit fram till inom historiska disciplinen som faktaunderlag. Sen har vi ju utbildningshistoria och i den handlar det ju om hur vår skola och utbildning har vuxit fram. Något som studenterna har nytta av. Den pedagogikhistoria jag sysslat med har ingen plats inom lärarutbildningen.

        Jag betonar ännu en gång vikten med att precisera vad man talar om. Det är alltså inte ordklyverier som en annan debattör menade att jag håller på med när jag tjatar om detta.

      4. janlenander

        Nej historia tar ett generellt grepp kring Platons påverkan på vår teoribildning och sociologin försöker hitta generella ansatser kring hur motivation byggs upp i grupper etc. Jag tycker det är mer fruktbart än ett renodlat lärandeperspektiv. Framför allt när budgeten är liten borde därför pedagogik hålla sig till det centrala och hämta färdiga resultat från andra områden.

      5. Monika Ringborg Inläggets författare

        Respekterar din uppfattning, men jag håller inte med. Det är inte möjligt att lämna detta till enskilda lärare att bearbeta och sätta in i ett lärandeperspektiv. Det behövs både undervisning och forskning inom området.

        Vad gäller Platon vill jag inte gå i polemik med dig. Har ju doktorerat på hans pedagogik utifrån ett pedagogiskt perspektiv och vet vilken skillnad det är mellan andra studier av hans pedagogik utförda av andra som inte är pedagogiskt utbildade.

  11. Stefan

    Då jag inte har något mer att tillägga i sak sätter jag punkt för mitt deltagande i denna diskussion.
    Intresserade kan fortsätta att följa debatten på SOS. Lycka till!

Kommentarer inaktiverade.