Vad gör universitetslärare när de inte är med studenterna?

Läste en ledare på SvD igår om kvalitet och sommarkurser och själva innehållet i den har jag inte så många invändningar emot. Däremot vill jag resonera lite om universitetslärares arbetstid med utgångspunkt från en av kommentarerna som inte alls är så ovanlig som man kan tro. Idag läser jag på Lärarmyteriet om det misstroende som finns mot lärarna. Detta misstroende finns till viss del även mot universitetslärare.

En mycket jämnare arbetsbelastning för både studenter och lärare skulle uppnås med ett tre terminers system. Det finns ju ingen anledning att universiteten står mer eller mindre öde mellan 1juni och 1 september. Tog man dessutom bort förtroendearbetstiden och införde arbetsplatsförlagd 40 timmars veckor tror jag nog alla skulle tjäna på detta.

Tänker inte gå in så mycket på för- och nackdelar med tre-terminerssystem. Men jag vill ändå betona några saker 1) att inlärning, lärande mm. är en process som inte går att forcera. Hjärnan behöver få vara ifred, dvs. få ta semester från det man traditionellt kallar för ”input” och få bearbeta detta. Därför är det inte säkert att så många skulle tjäna på detta i ett längre perspektiv. Förutom de fåtal som klarar av att både intensivplugga och få kunskaperna att fastna i ett längre perspektiv är de flesta beroende av en viss tid. Frågan är också hur det går med fördjupningen och progressionen. Jag vill också betona 2) problematiken med semestrar för universitetslärarna. Hur många vill ha semester i mars och jobba på sommaren. Eller hur har man tänkt sig, att stänga universitetet i sju veckor. Och undervisa fram till midsommar. Och vill majoriteten av studenterna studera på sommaren. Ett ytterligare problem som då måste lösas är 3) när bedömningarna av den avslutande tentan skall ske. Nu jobbar vi ju fram till midsommar med bedömningar och kan i bästa fall börja vår semester efter den.

Sen kommer vi då till förslaget om att man skall ta bort förtroendearbetstiden, som hos oss är forskar-, kompetens-, utvecklings och egentid. En universitetsutbildning blir till slut kvalitetsdränerad om inte universitetslärarna har möjlighet att forska och kompetensutveckla sig, samt läsa in sig på ny kurslitteratur; utveckla undervisningen; skriva kompendier mm. Och arbetsförlagd arbetstid för lärarna, kräver  att alla har egna rum, samt att vi har fler undervisningstimmar. För hur många studenter sitter på institutionerna och pluggar, samt behöver hjälp av sin lärare. Och hur skall någon kunna koncentrera sig om hon eller han blir distraherad hela tiden. Det är dessutom vuxna studenter med hem och familj, och det är inte en grund- eller gymnasieskola i vilket innebär att vi inte har samma typ av ansvar för studenterna. Vårt ansvar ligger på ett annat plan.

Jag tror dock att kommentarer av den här typen läggs av dem som tror att det enda vi gör, är det som är synligt, dvs. när vi står i seminariesalen och den respons och betyg som ges när tentan är färdigbedömd.

Vad gör vi då när inte studenterna ser oss i seminariesalen.

Jag har en årsarbetstid på 1700 timmar och semestertjänst som omfattar sju veckor och inga lov alls. Av dessa 1700 timmar har jag forsknings-, kompetens-, utvecklings- och egentid på 30%, men den är beroende av undervisningen. Om jag har ett administrativt uppdrag, får jag avdrag. Men vid 70% undervisning blir det cirka 255 timmar per termin. Nu äts en del av den tiden upp på grund av bedömningar av tentor, men om vi bortser från detta praktiska hindret, ger det oss en möjlighet att t.ex. fortbilda oss eller arbeta med egen forskning. Egentid i det här fallet handlar om att vi bestämmer själva vad vi behöver göra, men inte att vi kan göra andra saker, som att måla om huset, eller ligga i hängmattan mm. Vi kan inte ge oss iväg ut och resa heller. Vi är i tjänst och skall vara tillgängliga.

Inför en ny kurs på lärarprogrammet 2001 som skulle börja HT11 läste jag in tre moment i Filosofi då kursen behandlar etiska dilemman. I och med att jag samtidigt forskar på etik inom lärarutbildningen slog jag två flugor i en smäll. Detta innebar att när jag började undervisa på kursen hade jag mer kunskaper med mig än dem jag kunnat få av att bara läsa in kurslitteraturen. Jag hade en tydligare uppfattning om vad som var viktigt i relation till målen och när jag bedömde deras skriftliga examinationer och deras diskussioner kring etik, bättre kunde bedöma om det verkligen handlade om pliktetik eller dygdetik eller om det handlade om någon annan etisk inriktning. Jag läste Kant, Nietzche, Arendt, de Bevoir m.fl., samt Platon och Aristoteles m.u.p i deras etiska hållning.

Hur skall något av detta kunna ske om vi tar bort timmarna och att vi skall befinna oss på institutionen 40 timmar i veckan.

Förutom det som har med undervisningen att göra har vi möten, mailkontakter och en hel del omexaminationer att ta hand om. Vi har också handledning och examination av uppsatser på olika nivåer. Bedömning av inlämningsuppgifter av olika slag är det som dominerar arbetstiden på, som jag ser det bekostnad av undervisningstid.

Man kan även fråga sig när en lärare arbetar. Om jag en timme före undervisningen, till synes strosar omkring i korridorerna eller går runt huset eller talar med några kollegor, kan man antingen se det som att jag slöar, gör ingenting eller att jag förbereder undervisningen? Vad tror ni? Om jag en timme efter den gör detsamma, kan det hända att jag funderar över de frågor eller annat som uppkommit under seminariet och hur jag skall gå vidare. Ja, samma fråga där – vad tror ni? Om jag läser artiklar på nätet eller följer skolbloggar, arbetar jag då eller gör jag ingenting. För mig är det lärararbete jag sysslar med. När jag läser skolbloggar får jag inblick i vilka synpunkter, uppfattningar och hur man tänker kring utbildning i största allmänhet. Det är heller inte intellektuellt, mentalt eller fysiskt möjligt att gå från ett seminarium kl. 12 och på en gång börja bedöma examinationer från en tidigare grupp studenter.

Om vi vill få en universitetslärarkår som lever i en bubbla och vilar på kunskaper de fått med sig från sin utbildning, och universitetsutbildningar som blir kvalitetsdränerade,  ja då skall vi verka för att ta bort alla möjligheter till att hela tiden hålla sig a´jour, kompetensutveckla sig, samt att få tid till sin egen forskning (även om den till vissa delar äts upp). Jag doktorerade på Platon för 10 år sen. Om jag skulle hålla i en kurs om hans tänkande och pedagogik, skulle jag behöva läsa in mig på en del litteratur som kommit sen dess. Mycket vatten har för övrigt runnit under broarna sen jag fick min doktorsexamen, inte minst gällande all den undervisning jag har haft.

Om man tar sitt lärarjobb på allvar och strävar efter att hålla en hög kvalitet, tar det tid och krävs utrymme. Om nu inte alla skulle göra det, måste man tjänstefördela efter att lärarna tar sitt uppdrag på allvar, inte efter dem som eventuellt inte gör det.

Jag har en realistisk arbetsfördelning och mår bra av det och trivs utmärkt. Varför rasera det med orealistiska krav, som inte någon tjänar på vare sig i ett kortare eller längre perspektiv.

2 thoughts on “Vad gör universitetslärare när de inte är med studenterna?

  1. Bertil Törestad

    Tillåt mig komma med en något avvikande mening.
    Att vara lektor i dagens universitetsvärld är inte en så svår uppgift. Jag har själv varit lärare på en stor institution i 35 år, varav sex år som studierektor. Min arbetstid var föga reglerad. På papperet
    ska jag ha 1700 arbetstimmar och av dem ca 1200 timmars undervisning. De återstående 500
    timmarna är mycket lite uppfordrande avsedda att ägnas åt s.k. institutionssysslor och forskning samt egen fortbildning. Undervisningsdelen ger i snitt ca tio timmars undervisning i veckan och då återstår alltså 30 timmar till övrigt. För egen forskning finns inga redovisningskrav och institutionssysslor kan anses som frivilliga. I själva verket är det så att det finns inte få lektorer som bara infinner sig till sina obligatoriska tio timmar i veckan. Denna undervisning är dessutom inte jämt fördelad över terminerna utan kommer i klump, vilket ger intensiva arbetsveckor. Av detta följer att många veckor är helt fria från bindande uppdrag. Mycket riktigt är det också mycket vanligt bland lektorerna att ha andra uppdrag vid sidan av.

    Att påstå att inläsandet av ny litteratur skulle ta så väldigt lång tid får stå för den som påstår det.

  2. Monika Ringborg Inläggets författare

    Bertil
    I stort sätt är vi väl överens om hur det ser ut för oss. Vi har i stort sätt en fri arbetstid. Men här var det en som ville hårt reglera samt arbetsplatsförlägga den.

    Och jag har inte skrivit att det tar lång tid att läsa in litteratur, men att det krävs. Att däremot läsa tre moment inför en ny kurs tar lång tid, samt kraft och energi. Sen har jag ju erfarenhet av lärarutbildningens toppar, ständiga förändringar, med utfasade och ständigt nya kurser allt efter politikernas beslut. Det kan vara så många som 4×35 studenter under två månader, med all skriftlig produktion, med inlämningsuppgifter, VfU-rapporter och slutligen tentan. Och bedömningarna släpar efter, så det blir tre månaders intensiv topp. Det blir en hel del att göra. Det kan därför se annorlunda ut beroende av vad man är universitetslärare i för ämnen eller program. Jag har haft två kursansvar under en längre tid, samt under våren viss procents studierektorsuppdrag, vilket naturligtvis tar sin lilla tid. Dessutom, utvecklar jag ständigt min undervisning. Någon forskning har jag inte hunnit med denna termin.

    Men, jag klagar inte. Trivs utmärkt och vill fortsätta med att göra det! Mitt inlägg handlar om att vi behöver tiden och att tjänstefördelningen måste göras efter att läraren tar sitt jobb på allvar. Det jag däremot undrar är om det inte vore mer effektivt att ha fler undervisningstimmar och lite färre skriftliga uppgifter. Men, varje extra seminarietimme kostar pengar.

Kommentarer inaktiverade.