Så förstör man en tidig ambition

Jag var i förpuberteten – 10-11 år och hade precis lärt mig att simma. När jag väl hade lyckats övervinna rädslan att simma de tre metrarna ut till bryggkanten på landet, simmade jag fram och tillbaka i tre timmar. Det var ett av de mest fantastiska ögonblick i mitt unga liv. Senare simmade jag runt sjön, mina kompisar simmade två varv – men jag var lycklig över att ha klarat 1,5 km. Men jag kommer inte ihåg om det var före eller efter att min dröm om att bli simmare krossades, men tror det var efter jag lyckades med den bragden🙂.

Vi bodde i en av Stockholms södra förorter och som sagt, min dröm var att bli simmare – en som tävlade och vann priser. Jag tog tunnelbanan in till Medborgarhuset på egen hand, för att gå på simskola. När jag väl kom dit, och kom in i simhallen samlades vi vid bassängkanten och fick först en genomgång. Sen skulle vi hoppa ner i vattnet. Men jag vågade inte, utan stod och velade en bra stund och försökte fatta mod, på samma sätt som jag stod i vattnet i den lilla sjön innan jag vågade ta simtaget ut på djupt vatten. Helt plötsligt kände jag en hand på ryggen och sen var jag under vatten, fick en kallsup och kom upp till ytan. Drabbades av panik, simmade fram till stegen och kröp upp och började storgråta och fick svårt att andas.

Det var en av simlärarna som knuffade i mig.

Jag var förkrossad – jag ville åka hem och varken förlåt eller övertalning att stanna kvar hjälpte. Jag gick därifrån, klädde på mig och gick ut ur Medborgarhuset, ner till t-banan, köpte en biljett och åkte hem och mötte en mycket ilsken förälder, som önskade simläraren åt …  Mina tankar på att bli simmare blev en krossad dröm. När jag några år senare – vid tretton års ålder skulle lära mig dyka, stod jag länge och fattade mod. Min kompis skrattade och jag också. Vad hände då? Jo, en fluga flög in i mun och fastnade i halsen på mig. Försökte få upp den, utan att lyckas. På morgonen när jag vaknade låg några rester av flugan på min huvudkudde.

Jag lärde mig dyka sent omsider, men någon tävlingssimmare blev jag inte. Kanske jag hade blivit tävlingssimmare, om det inte hade varit för simläraren och flugan, som jag i vissa stunder kopplade ihop till samma typ av förstörare. Entusiasmen var det ju inte någon brist på. Men när man är barn, blir en händelse på något sätt alla kommande händelser.

2 thoughts on “Så förstör man en tidig ambition

  1. Maths

    Vuxna utan medkänsla och mentaliseringsförmåga är rent skadliga för barn. Visst kan man ibland behöva hjälpa en människa att komma över den där tröskeln, men det finns väl för f*n gränser!

Kommentarer inaktiverade.