Några synpunkter på artikeln Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen

När jag för några veckor sedan fick pedagogisk forskning i min hand och läste Jan Sjunnessons artikel Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen, blev jag förvånad, men på samma gång inte alls. Förvånad över att pedagogisk forskning publicerade den. Icke förvånad eftersom den innehåller en kritik mot lärarutbildningen som under åratal synts i media, i kommentatorsfält i debatter och på bloggar. Min ambition är inte att dissekera en lärarutbildares artiklar eller författaralster, som under en termin varit min kollega. Det kan jag i så fall göra privat, men vissa delar vill jag ändå ta upp. Inte minst på grund av det mestadels positiva gensvar som artikeln fått och att den får de som redan är kritiska att få bekräftelse på att lärarutbildning är under all kritik.

När jag sen läste igenom den, såg jag att det förekom många generaliseringar och att det var lärarutbildningen i sin helhet som enligt Jan Sjunnesson var förvirrande, samt att studenter, men även han själv blev frågande. Dessutom skriver han att lärarutbildare inte är medvetna. Och det finns en ton av fördomsfullhet som jag uppfattar det, gentemot kvinnor som kommer från arbetarhem. Inte minst visar sig det i rubriken.

Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Det jag vänder mig emot är inte att han skulle ha rätt i detta och att jag gör allt för att försvara något, utan snarare hur han har fått fram det. Jag har t.ex. inte någon information om vilka betyg som studenterna har när de börjar lärarutbildningen och av de betyg som de erhåller under lärarutbildningen, kan jag inte se vilken klass de tillhör.

I artikeln börjar han med att berätta att det gäller hans möte med sina egna studenter och hans egen roll som lärarutbildare. Förutom den statistik som Sjunnesson möjligen har haft till hands, men inte redovisar, finns inga undersökningar gjorda av Jan Sjunnesson själv. Han refererar iofs till Palme & Hultqvists undersökning, men för övrigt finns inget stöd från annat håll för hur det ser ut på SU. En undran från min sida är dessutom varför just deras undersökning – och hur många institutioner som använder sig av den teori som de baserar sina studier på – dvs. institutionen för pedagogik och didaktik. Är det dessa lärarutbildare och den delen av lärarutbildningen som han refererar till.

När det gäller uttalandet om att lärarutbildare och pedagoger inte är medvetna, undrar jag utifrån vilket material han har dragit den slutsatsen. Överhuvudtaget är det mycket svårt att veta hur medveten någon är, ännu mindre en hel yrkesgrupp. För i artikeln handlar det inte om enstaka, utan om gruppen. I vilken han även räknar sig själv. Är han den enda som är medveten?

Lärarutbildningen vid SU är numera utspridd. Det finns många ledningar och många ämnen. Vi använder av oss olika teoretiker i relation till vilket ämne det handlar om. Därför blir det svårt att bemöta Jan Sjunnesson utan att hela tiden betona – det ser inte likadant ut överallt – och att det är svårt att bemöta något som är så generaliserande beskrivet.

Sen kommer vi till mottagandet av artikeln hos Pedagogisk forskning, som publicerades. Även om man har vissa skäl att se artikeln som subjektiv och delvis fördomsfull, har Sjunnesson rätt att uttrycka hur han ser på saken.

Andra som skrivit om artikeln är: Johan Kant, Tysta Tankar och Zoran Algaric

16 thoughts on “Några synpunkter på artikeln Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen

  1. Mats

    Jag håller delvis med dig och inser att det är ett högriskprojekt att försöka säga något meningsfullt om våra studenter utan att bli fördomsfull.

    Vi får alltså inte fråga dem och de undersökningar som gjorts är av begränsat värde.

    Men Broadys bilaga till Man ska bli lärare gör ett försök att diskutera socialt och kulturellt kapital hos olika studentgrupper.

    Bourdieu blir tunn bär vi inte kan använda klass som kategori.

    Själv tycker jag mig ha en ganska bra bild av studentgruppen. Efter tio år och ca 3000 studenter tycker jag mig se vissa mönster.

    1. Monika Ringborg

      Jag kan väl se vissa mönster jag också av studentgruppen efter 14 år och ca 5000 studenter på olika nivåer och inom olika områden, men vilken klass de tillhör eller vilket betyg de har från gymnasieskolan har jag aldrig kunnat ta reda på, om jag nu haft det intresset. Och frågan är om det är intressant att göra det. Man utgår från den studentgrupp man har för tillfället och försöker förklara och konkretisera så mycket det är möjligt oavsett om studenterna som inte förstår på en gång är en arbetardotter eller akademikerson.

      1. torestad

        Det är väl klart att man efter ett antal år kan göra vissa generaliseringar som man sedan har rätt att framföra. Att alltid kritisera sådana generaliseringar blir också ett slags generaliseringar. Om man har arbetat med studenter under ett stort antal år kan man nog inte undgå att göra abstraheringar angående.ex socialklass och kunskapsnivå. Mina erfarenheter från 30 år stämmer väl överens med Sjunnessons.

      2. Monika Ringborg

        Har inte skrivit något annat än att Sjunnesson har rätt att framföra dem, se sista meningen i mitt inlägg. Men när han ger ett intryck av att ha kunskap om t.ex. vilken klass studenterna tillhör och hur medvetna lärarutbildare är, vill jag gärna veta varifrån han fått den.

        Vad är det i mitt inlägg som visar att jag generaliserar generaliseringar? Jag ställer mig frågande till en del som han uttalar sig om.

        Du är ju mycket noga med att påpeka pedagogikens bristande vetenskaplighet. Men när det är någon som uttalar sig som stärker din kritik mot lärarutbildningen, verkar vetenskaplighet inte vara lika viktig. Då räcker egen erfarenhet för att kunna göra generaliseringar.

      3. Monika Ringborg

        Men bortsett från om han verkligen inte menar något annat än att ge sin egen bild av lärarutbildningen, så kvarstår många frågor – varifrån har han fått sina uppgifter och vilka lärarutbildare och pedagoger talar han om, om han inte menar alla.

  2. Mats

    Den första regeln i all pedagogik är naturligtvis att möta studenten där den är – men våra kursplaner bygger på vissa antaganden som kan vara riskabla i förhållande till studentgrupper utan akademiska studietraditioner. Vi underskattar glappet mellan gymnasie och högskola. Det kan handla om självförtroende och att ta sigvrätten att våga tänka själv.

    1. Monika Ringborg

      Håller med, men vill även betona att jag har mött många som inte underskattar glappet. Själv gör jag det inte alls. Men det som kanske skiljer mig och en del andra som jag också har mött och diskuterat det här, är att jag inte påtvingar studenterna det akademiska språket när de tänker själva. Hur skall individen kunna tänka själv om hon hela tiden måste tänka på vilket språk hon använder när hon gör det. Däremot är jag noga med vetenskapligheten. För akademiskt språk och vetenskapligt språk är syskon, men inte lika.

      Jag hade Broady som lärare för många år sen, på två doktorandkurser. Då insåg jag när han sa att vi skulle tänka själva, att det handlade om att tänka själva med målet att nå samma tänkande som han själv. Alla självständiga tolkningar sågs som luddiga och inte i linje med de etablerade. Om han var medveten eller inte om det, har jag ingen aning om. Men det var min lärdom. Och om han hade kunnat underkänna mig på den andra kursen som han ledde, skulle han ha gjort det. Däremot visade han det på annat sätt – genom att totalt ignorera det jag gjort och gav mig ett mininum av tid då han gav respons, medan andra fick tre gånger så mycket. Något jag satte mig emot.

      Han var ”en” av alla de lärare som jag hade på doktorandutbildningen. Man kan därför inte säga att han var representativ för doktorandutbildningen, då de andra mer fokuserade på hur vi tänkte och fick fram ny kunskap.

      Formulering och realisering är många gånger långt ifrån varandra. Vår uppdrag som lärarutbildare är inte som jag tolkar det, att skapa akademiker a la Bourdieu eller någon annan företrädare för den franska akademiska traditionen. Och jag har mött ett fåtal som arbetar i den riktningen.

      Jag tycker det är roligast att föreläsa om Bourdieu, men som jag ser det, skall han användas med försiktighet när man förklarar skolframgång beroende av vilken grupptillhörighet elever eller studenter har. Och om man använder Bourdieus teori på att de som når skolframgång är alla andra utom de som kommer från arbetarklassen, kan man hamna i fördomsfullhetens värld.

  3. Karl Aspl Asp

    Bra skrivet Monika!

    Jag tycker mig se något sorts mönster i Johan Kants, Jan Sjunnesons, Bertil Törestads och Zoran Algarics resonemang, vilket ser ut att vara på kollisionskurs med progressivism, arbetarklassens inträde i högskolevärlden, postmodern teori och kvinnor i allmänhet.

    Kan det vara så enkelt att det handlar om höger/vänsterpolitik? Och att kunskaps- och skolsyn går att förstå i röd-blåa nyanser?

    Vidare undrar jag om diskussionen verkligen handlar om kunskap, lärande och skola? Kanske borde den snarare förstås som en kamp för att bibehålla hierarkier och barriärer i samhällets kunskapsproduktion. Då blir det viktigt att kunna gallra bort de individer som inte är tillräckligt kvalificerade enligt ett visst synsätt.

    Är det därför det är viktigt att visa på hur arbetardöttrarna är ”omöjliga” i lärarutbildningen och hur deras inträde riskerar att ”rubba” viktiga principer?

    När företrädare för en ”traditionell skola”* talar om skolprojektet framstår det som att det är givet vilka som ska klara skolan och vilka som inte ska det – detta utan att det blir problematiserat varför vissa inte klarar skolan. I stället förstår man det som följden av personliga brister (att eleven inte har ansträngt sig, att eleven inte är tillräckligt motiverad, att eleven saknar nödvändiga personliga egenskaper för att klara av ett visst undervisningsinnehåll eller att eleven inte har tillräckliga förkunskaper). Är det verkligen ett professionellt perspektiv på lärande för en lärarutbildare?

    Dessutom vore det givande om vi kunde diskutera huruvida skolans uppdrag endast handlar om kunskap eller om det också innebär ett fostransuppdrag? Eller kan det vara så att all undervisning också implicit innebär fostran? Här kan jag rekommendera att läsa kapitlet om Johan Kant i Gunnar Ohrlanders bok ”Den gudarna älskar: om konsten att överleva som lärare”. Där framgår det hur kompromisslös Johan är (och uppfattar att han måste vara). Det leder (enligt boken) till god kunskapsutveckling samtidigt som jag undrar hur de här ungdomarna senare förstår begrepp som demokrati, yttrandefrihet och förhållandet till auktoriteter och kunskap. Hur ska undervisningen se ut för att fostra kritiska läsare?

    Hursomhelst så är kapitlet ett lysande exempel på hur en lärare också fungerar i klassrummet och borde kunna utgöra ett gott diskussionsunderlag på tex lärarutbildningar.

    Ohrlander, G. (2009). Den gudarna älskar: om konsten att överleva som lärare. Sundbyberg: Optimal.

    * Eller vad ska man kalla motsatsen till en ”progressiv skola”?

    1. Monika Ringborg

      Tack Karl Asp och även för en innehållsrik kommentar.
      Jag tycker mig ha märkt under de sju åren som jag bloggat att det handlar om parti- och blockpolitik, men även tror jag det har att göra med arbetarklassens och kvinnornas inträde i den här världen. Jag tror att dessa grupper har större möjligheter att bli mer kritiska än vad grupper som är fostrade in i den akademiska världen har, om vi kastar av oss fördomarna och inser att det kanske är vi själva som inte ser.

      Jag har aldrig glömt min egen studenttid, men jag insåg inte förrän jag själv blev student år 2008 samtidigt som jag undervisade, hur mycket jag införlivat akademins sätt att förhålla mig under åren. Det blev många insikter genom att sitta på den ”andra sidan” igen. Och hur mycket man lär sig av att se hur lärare på andra håll undervisar.

      Jag tolkar det inte vara vårt uppdrag, att göra en sortering eller pränta in vår bild av hur något borde vara. Snarare att ge dem verktygen och kunskapen som gör dem förberedda att själva skapa sin roll som lärare och sätt att undervisa.

      Men det är stora frågor du ställer:
      Är det verkligen ett professionellt perspektiv på lärande för en lärarutbildare? Kort svar: Nej!
      Hur ska undervisningen se ut för att fostra kritiska läsare? Kort svar: Kan bara gå till min egen undervisning, låta studenternas egna tankar och tolkningar bli erkända – har f.ö. inga enkla lösningar!

      1. torestad

        ”Det man bara kan prata om det känner man inte till”

        Som lärarutbildningen är nu är den mycket lätt åtkomlig för de som har dåliga förkunskaper. Rent statistiskt bör då studenter från hem med sämre utbildningsnivå komma in. Logiskt sätt bör då dessa bli mer kritiska mot den akademiska utbildningen.

        Nu är det ju så att lärarutbildningen inte håller någon högre akademisk nivå. Det kan man se på uppsatser och avhandlingar från lärarutbildare och lärarstudenter.

      2. Monika Ringborg

        Nej, och det kanske lärarutbildningen inte skall göra om man skall, (dvs. utgå från en hög akademisk nivå) gå efter läroplanen – både Lpo94 och Lgr11 – och efter den nya utbildningspolitiken a la Björklund. Den gymnasifieras alltmer och än värre nu efter Björklunds intåg. De resurser han lovade oss som skulle ge oss fler lärarledda seminarier har ännu inte dykt upp. Det har blivit färre seminarier under hans år.

        Jag vill dock inte hålla med om att Bourdieus teori och utbildningssociologi i Sverige har en högre akademisk nivå än andra teoretiker och perspektiv, om man skall utgå från hur en del troende behandlar teorin. Inte heller är det en hög akademisk nivå att dela in och sortera studenterna efter en klass man tror de tillhör, därför att man läst Bourdieu. Det är vare sig vetenskapligt eller akademiskt. Inte heller är det akademiskt att såga studenter eller doktorander för att de inte skriver språkligt sätt perfekta examinationer. Eller inte lämnar in färdiga kapitel i en avhandling år 1.

        Ingenting av detta är något jag kan se som hög akademisk nivå.

        Vill du för övrigt ha hög akademisk nivå, skall utbildningspolitikerna inte bestämma eller åtminstone nuvarande bytas ut från både vänster och höger, och inte heller skall partipolitisk ideologi vara dominerande?

        Men frågan är om lärarutbildningen skall ha den nivån eller om det är något annat som skall styra hur den organiseras.

        Det handlar inte om att vi på lärarutbildningen inte skulle klara av en hög akademisk nivå, utan om att vi har ett uppdrag som vi skall följa och i det finns inte den med, utan en gymnasifiering som alltmer blir svårare att springa bort ifrån.

        En hög akademisk nivå kräver akademisk frihet.

  4. torestad

    Demokrati, yttrandefrihet och ett avspänt förhållande till auktoriteter når man främst genom kunskap.Att sätta demokratiuppdraget framför kunskapsuppdraget är att vara regressiv (som progressivismen egentligen borde heta). Kritisk
    syn på omvärlden bygger på kännedom om de manipulativa tekniker som informationen ofta serveras med.
    Wissen macht frei.

    1. Karl Aspl Asp

      Jag menar inte (och har heller inte skrivit så) att man ska ”sätta demokratiuppdraget framför kunskapsuppdraget”. Tvärtom tror jag snarare att de bägge tu hör samman. Det blir artificiellt att tala om undervisning i demokrati, utan att samtidigt fundera på hur ”demokratisk undervisning” ser ut i handling.

      Sedan tycker jag att det är vanskligt att tala om ”kunskap” som något enkelt och okomplicerat. Inte minst är det viktigt att förstå hur skola och utbildningar också är vägar till makt. Är det då tillräckligt med en utbildningsinstitution som inte förmår att undervisa alla?

      Och så undrar jag vad ni tycker om kapitlet om Johan i ”Gormanders” bok?

      Och en skön söndagskväll till alla!

Kommentarer inaktiverade.