Böneutrop 1-2 minuter i veckan i Fittja – vad är det att bråka om?

Det är inga problem med böneutrop i Fittja Moske överhuvudtaget om det går igenom. Fredagar skulle det visst bli av. Några minuter. Risken att missa det är nog större än vad det skulle vara störande.  Moskén ligger dessutom lite avsides nere vid sjön så jag tror inte många ens kommer höra det. Men visst skulle det ge en viss spets åt det mångkulturella Fittja. Det är många icke-svenska sätt att uttrycka sig på som hörs från och till. Dunket från andras stereoanläggningar nätter igenom är väl ett större problem, var vi än är bosatta.

I muslimska länder sker böneutrop från minareter fem gånger om dagen, men det är inte aktuellt i Fittja enligt Ismail Okur.

– Det hade varit för mycket att börja med det. Om förslaget går igenom handlar det om en gång i veckan, kanske 1-2 minuter. Det är faktiskt inte mycket.

Tänkte på när vi skulle få detta godkänt i Sverige, då jag såg ett program i TV2 om Mohammed … och hörde böneutropen. De är magiska på något sätt, liksom mässorna i den grekisk ortodoxa kyrkan under påskhelgen.

Jag ser inga problem alls i nuläget. Men, fem gånger om dagen, nej knappast. Skulle inte orka höra kyrkklockor så många gånger varje dag. Det har alltså ingenting med det som är knutet till en viss religion, utan med kontinuiteten. Men det är möjligt att man skulle vänja sig.

TV4 och reklamen

Hur tänker TV4 och Sjuan. Jag kan ju inte vara ensam om att vara urtrött på kanalens sätt att bryta program för reklam. Och nu bryter de mitt i sånger och intervjuer (se SvD) Vissa program är nästintill omöjliga att titta på – det kan först vara 15 minuter sändning – 7 minuter reklam, 4 minuter sändning och 7 minuter reklam. När det handlar om långfilmer lite senare på kvällen brukar jag tröttna efter några reklampausar – det kan vara var tionde minut ibland. Orkar folk verkligen se filmer på TV4.

Det värsta är ju att jag brukar somna under reklampausen, sover mig igenom sändningen för att vakna när nästa reklamavbrott kommer! Värdelöst helt enkelt! Och de kunde ju variera reklamen – men det är samma hela tiden. Viss reklam är bra och rolig, men efter tio gånger är det inte roligt längre. Bara tröttsamt.

Jag kollar in Dr Phil då och då, och något enstaka program i sjuan. Men jag tröttnar rätt snart och väljer en annan kanal istället.  TV4 ser jag nästan inte alls på längre. Väljer hellre TV3, TV8 och Kanal 9. Där är reklamavbrotten lite kortare och det är oftast 15 minuter mellan dem, utom ibland, men då tröttnar jag också. Sen förstår jag inte varför de måste ta om kommande program varje gång under en hel kväll – och det gör alla kanaler. Tror dom att vi är så glömska så det måste nötas in. Eller också är det väl så att de är medvetna om att folk tröttnar, så de måste försöka få folk intresserade. Men tro mig, utnötningsmetoden fungerar oftast tvärtom.

Jag blir glad då det är bra program på Kanal 1 och TV2. Inga reklamavbrott!

Så hur tänker dom?

Jag är arg

Jag är riktigt, riktigt arg just nu ... eller rent ut sagt  – riktigt förbannad,

men jag tänker inte berätta varför!
För då blir jag ännu argare!

Skrämmande farligt förslag!

Nu har en cykelutredare kommit med förslaget att det är bilisterna som skall väja för cyklisterna. Jo det skulle nog fungera om cyklisterna hade körkort. Vi vet ju hur fotgängare uppfattade regeln att bilister skall stanna vid övergångsställen. De gick rakt ut utan att förvissa sig om att de kunde gå över och att bilisten uppmärksammat dem. Olyckorna ökade.

Sen trodde jag i min enfald att det redan idag är bilisterna som skall väja för cyklister, då dessa är oskyddade, även om de omfattas av samma regler, som t.ex. stanna vid rött ljus och inte cykla på övergångsställen.

Det är oerhört svårt att hinna se cyklister som kör i snabb fart på övergångsställena. Det finns ett övergångsställe vid universitetet som är skrämmande – tror det går ihop med en cykelväg. För cyklisterna kommer från både höger och vänster och de saktar inte ens in. Allt hänger på mig som bilist att hålla ögonen på dem. Men om jag först ser åt vänster och en åt höger igen och åt vänster, så hinner någon komma från höger.

Man kan fråga sig om inte alla som vistas i trafiken också skall omfattas av det regelsystem som existerar. Man kan skälla på bilisterna hur mycket som helst, men man har ett ansvar för sitt eget liv också. Om man inte begriper att en bil dödar även vid låga hastigheter om man har otur och bilen inte hinner stanna på stört, ja då skall man lämna cykeln hemma och ta bussen istället, samt undvika obevakade övergångsställen.

Det finns en del som vinglar fram också, med hörlurar som innebär att de inte hör när bilar närmar sig. Och man kan ju inte tuta åt en cyklist.

Det här utvidgade förslaget från cykelutredaren är skrämmande farligt, för cyklisterna. Men som bilist fasar jag för risken att köra på någon, även om felet inte skulle vara mitt eget.

Fixa särskilda cykelvägar istället!

Patrik Sjöbergs bok Det du inte ser!

Jag har under sommaren läst Patrik Sjöbergs bok om sitt liv  Det du inte ser. Det är en rak och ärlig beskrivning av hur han själv tänker kring saker och ting och hur han levde, men också en beskrivning av hur fri-idrottens villkor påverkar utövarna. En tränare som våldförs sig på de unga som vill nå framgång. Maktens totalitet! Media som pressar utövarna till max och allmänheten som förväntar sig rekord varje gång en fri-idrottare går ut på arenan.

Jag har alltid problematiserat ”sundhets-stämpeln” och min läsning av hans bok, ger mig stöd för att man aldrig får upphöra att problematisera det. För hur sunt är det egentligen att träna eller hoppa sönder sig. När omgivningen ändå inte förväntar sig annat än topp-resultat. Det som är det positiva är Patrik Sjöbergs egen attityd – han gick inte med på allt. Diva-later? Nej, ett sundhetstecken!

Boken kan rekommenderas, men det är inte någon trevlig läsning.

Så förstör man en tidig ambition

Jag var i förpuberteten – 10-11 år och hade precis lärt mig att simma. När jag väl hade lyckats övervinna rädslan att simma de tre metrarna ut till bryggkanten på landet, simmade jag fram och tillbaka i tre timmar. Det var ett av de mest fantastiska ögonblick i mitt unga liv. Senare simmade jag runt sjön, mina kompisar simmade två varv – men jag var lycklig över att ha klarat 1,5 km. Men jag kommer inte ihåg om det var före eller efter att min dröm om att bli simmare krossades, men tror det var efter jag lyckades med den bragden :-).

Vi bodde i en av Stockholms södra förorter och som sagt, min dröm var att bli simmare – en som tävlade och vann priser. Jag tog tunnelbanan in till Medborgarhuset på egen hand, för att gå på simskola. När jag väl kom dit, och kom in i simhallen samlades vi vid bassängkanten och fick först en genomgång. Sen skulle vi hoppa ner i vattnet. Men jag vågade inte, utan stod och velade en bra stund och försökte fatta mod, på samma sätt som jag stod i vattnet i den lilla sjön innan jag vågade ta simtaget ut på djupt vatten. Helt plötsligt kände jag en hand på ryggen och sen var jag under vatten, fick en kallsup och kom upp till ytan. Drabbades av panik, simmade fram till stegen och kröp upp och började storgråta och fick svårt att andas.

Det var en av simlärarna som knuffade i mig.

Jag var förkrossad – jag ville åka hem och varken förlåt eller övertalning att stanna kvar hjälpte. Jag gick därifrån, klädde på mig och gick ut ur Medborgarhuset, ner till t-banan, köpte en biljett och åkte hem och mötte en mycket ilsken förälder, som önskade simläraren åt …  Mina tankar på att bli simmare blev en krossad dröm. När jag några år senare – vid tretton års ålder skulle lära mig dyka, stod jag länge och fattade mod. Min kompis skrattade och jag också. Vad hände då? Jo, en fluga flög in i mun och fastnade i halsen på mig. Försökte få upp den, utan att lyckas. På morgonen när jag vaknade låg några rester av flugan på min huvudkudde.

Jag lärde mig dyka sent omsider, men någon tävlingssimmare blev jag inte. Kanske jag hade blivit tävlingssimmare, om det inte hade varit för simläraren och flugan, som jag i vissa stunder kopplade ihop till samma typ av förstörare. Entusiasmen var det ju inte någon brist på. Men när man är barn, blir en händelse på något sätt alla kommande händelser.

…